Steve

Jag misstänker starkt att en av mina kollegor har Tourettes Syndrom i form av vokala tics. Detta är inget jag har tagit upp med andra, det är baserat på mina egna upplevelser de senaste tiden. Vi kan kalla honom Steve. Här följer utdrag ur några jobbmail.

--------------------------
>Från: ”-”
>Ämne:
>Datum: Ons, 6 Juni 2005 11:18:45 GMT

>Steve skrev:
>Hejsan

>Det har anlänt en ny oanmäld leverans. Verkar som att den kommer gå under den >nya T12:an. Finns det någon möjlighet att du kan ta den? Larsson och Rickardsson >kommer tillbaka den 11:e först. Jag förmodar att det är samma papper som fylls i >annars så kan du höra av dig.

>Steve

>DU SKA SUGA FITTARSLE MONGOBÖG!
---------------------------------


Jag stirrade länge på skärmen och tog en extra stor klunk kaffe. Sneglade över skärmen mot Steves ryggtavla en bit bort. Han är ganska stiff med ansiktsmotorik som en blandning mellan Cher och en trött kviga. Han är typen som alltid tackar nej till en öl efter jobbet. Att stirra mot hans ryggtavla är ingen större skillnad jämfört med att titta honom rakt i ansiktet. Efter ett tag tyckte jag att hans rygg såg ut att vara en måltavla. Jag ville kasta en penna eller machete mot den för att se om jag vann något. Förstod att jag stirrat för länge men ändå kunde jag inte förmå mig att titta bort. Jag övervägde att visa breven för Eva som sitter närmast mig, hon tittade ut genom fönstret med en drömsk blick och tuggade på en penna. Jag beslöt mig för att låta det vara. Ett par dagar senare kom ett nytt mail.

----------------------

>Från: ”-”
>Ämne:
>Datum: Mån, 13 Juni 2005 14:09:26 GMT

>Steve skrev:
>Hejsan

>Snabb påminnelse om att de nya T26:orna kommer gå under samma nätsystem som >de gamla. De ska alltså INTE arkiveras om på något sätt eftersom modulerna är >likvärdiga.

>Steve

>JAG SKA KNULLA OM DIN PAPPA TILL MAMMA!

>---------------------------------

Denna gång hostade jag till så kaffet flög ur munnen och spilldes över min vita skjorta och skärmen. Än en gång tittade jag mot Steves ryggtavla. Jag kunde inte förmå mig att förstå att detta språkbruk tillhörde den tråkiga stela mannen en bit bort. Jag kände mig väldigt nyfiken på att ta reda på hur det egentligen låg till så jag släntrade fram till honom.

Steve blev stressad när jag kom fram till honom. Satte mig på en stol vid hans skrivbord. Han började skriva frenetiskt, händerna smattrade kring tangentbordet, jag såg att det bara blev en massa bokstäver i konstig ordning så jag tog till orda. "Du Steve, jag tänkte bara fråga har du lust hänga med och bowla idag efter jobbet? Eva hänger nog på. Kanske en öl sen". Steve svettades ymnigt men slappnade av. "Ah, jo kanske det. Nu idag alltså? Direkt efter jobbet?" Jag blev paff av hans positiva respons och fick lite dåligt samvete men jag var fast besluten att ta reda på hur Steve egentligen var konstruerad. "Ja, vi sticker nog redan halv fem, chefen är ändå ute hela dagen. Han kommer inte veta något". Jag flinade grabbigt mot honom. Steve log stelt och nickade. "Ok, men då kommer jag och Eva och hämtar upp dig utanför sen då". Steve nickade igen och återvände till tangentbordet. Jag ställde mig upp och medan jag gick iväg sa jag "Och du vet att jag kommer vinna över er båda, din lilla bajspudding. Hej då fittballe".

Jag vet inte hur han reagerade, och jag vet inte riktigt varför jag sa så, men jag hoppades på någon sorts respons. Resten av eftermiddagen förflöt utan att något spännande hände. Steve råkade vid ett tillfälle spilla Ramlösa vid kaffebordet, jag hoppades på något sorts utbrott där Ramlösaflaskan skulle få höra vad den egentligen var för typ men inget hände. Strax efter klockan fyra la jag mig på golvet i fikarummet och tryckte pannan mot ett element. Sedan bad jag Eva känna på min panna. Hon tyckte jag verkade varm. Jag höll med och gick hem.

Dagen efter frågade jag Steve vid morgonfikat om han ville ha lite ballefjongbröd till kaffet. Eva gapade med munnen av förvåning men Steve var helt lugn. "Nej tack" sa han och gick till sitt hörn. Jag orkade inte förklara för Eva och lämnade henne där. Allt eftersom dagen passerade började jag bli mer och mer irriterad över att inte få någon respons. Jag vägrade gå fram och fråga rakt ut eftersom jag tyckte att han borde vara den som ber om ursäkt. Jag tryckte på hämta e-post med fem minuters mellanrum. Jag krävde t o m att få se Evas jobbmail men dom innehöll inga som helst obscena kommentarer. Till slut fick jag nog och tog med mig en termos från fikarummet till toaletten. Jag pressade ur mig en liten minikorv på 5 cm och placerade den längst ned i termosen. Sedan gjorde jag kaffe och väntade på att fikarasten skulle anlända.

Steve och Eva släntrade in. Båda satte sig och läste en tidning under tystnad. Jag ställde fram termosen mot Steve som genast började hälla upp i en kopp. Det ramlade ut små bruna partiklar men Steve verkade inte tänka på det. Jag minns att jag tittade på klockan. Den var 14.04 och det var bara vi tre i rummet. Eva gjorde en ansats att hälla upp men jag tog tag i den och sa att jag tror det blev för svagt. Steve, med ögonen fästa mot en artikel i en biltidning, förde långsamt koppen mot sin mun. Jag kände att en bubblande fnitterattack gjorde anspråk någonstans långt nere i strupen.

Steve tog äntligen en klunk sedan blinkade han till. Ansiktet förvreds i det mest akrobatiska former jag sett. Han tittade fortfarande ned i tidningen. Men sedan öppnade han munnen och spydde rakt ut över bordet. Det var med en sådan våldsam kraft att delar av spyan stänkte upp på min vita skjorta. Ett par gröna ärtor tittade piggt mot mig vid andra skjortknappen. Jag tänkte att det var ganska förutsägbart, klart att Steve äter nyttiga gröna ärtor. Eva höll tidningen som en sköld mot sig men sa inget. Steve hulkade och tittade ut över bordet. Sedan sniffade han ett par gånger i koppen. Jag hade tänkt ut en dräpande kommentar för just detta ögonblick men jag hann inte eftersom jag inte såg termosen som knäckte mitt näsben sekunden efter. Nu skrek Eva och ställde sig upp. Jag föll baklänges fortfarande sittandes på stolen. Steve ställde sig upp, och hör och häpna, precis som i filmerna kavlade han upp sina ärmar innan han åter igen slog termosen över mitt krossade näsben. Som för att vara säker på att jag verkligen uppfattade att han var arg slog han ett par extra gånger så en del av mina tänder slogs av. Hela min skjorta var nu full av blod och spya. Jag minns att jag hoppades på att jag såg lika cool ut som Edward Norton i Fight Club nu.

Båda jag och Steve fick sparken från jobbet och jag fick aldrig reda på varför han skrev sådär till mig. Jag ska inte ljuga och säga att jag struntade i det. Tvärtom egentligen, det blev lite av en besatthet att ta reda på vem han egentligen var. Så till den grad att min flickvän lämnade mig när jag hellre sköt med ärtrör mot hans fönster i stället för att sova om nätterna. Sedan ett par veckor tillbaka har jag jobbat på en jordtunnel som kommer leda mig till hans källare. Via den och en luftrumma kan jag snart sova i samma hus som Steve och därmed lära mig mer om hur han fungerar. Jag vill också veta om det hade varit någon skillnad om jag lagt minikorven i en god vitlöksbaguette.