Brev och kattbråk

Avsändare Skickat: Ons 20 sep 17:44
- K41, från Umeå i Västerbottens län

tjenare

goddag.. var bara tvungen att lirka iväg ett brev. jag har läst din db och blog ett tag nu å jag tror jag har nåt bisarrt du vill se. kan vi ses vid ----- klockan 22.00 ikväll?
skicka ett mejl om du är intresserad.

”Olof Clarksson”


Spännande va? Och visst svarade jag på hans brev. Han föreslog att vi skulle ses vid ett välkänt stråk där folk tar skogspromenader. Jag var lite nervös när jag cyklade dit och hade (pinsamt nog) beväpnat mig med en liten fickkniv. Det första som hände efter vi skakade hand var att jag råkade röra mig så kniven föll ur min trasiga jackficka. Nu låg den på backen och vi tittade båda på den. Det var lika bra att erkänna. Jag sa med ett fniss att jag hade varit lite skraj inför mötet. Han garvade högt och sa att han inte trodde det om mig. Jag sa att han använde ett töntigt namn som signatur i brevet. Försökte garva lika hårt som honom. Men han genomskådade mig direkt och pekade med hela handen åt det hållet vi skulle bege oss mot.

Jag gick bakom honom, han verkade inte vara pratglad, jag ville egoistiskt nog fråga varför han hade valt ut mig, men sa inget. ”Här framme är det”, sa han efter en förvånansvärt kort sträcka. Jag förstod ingenting tills han tog fram en liten ficklampa. En bit framför oss fanns en väldigt stor grop. Den var fylld i botten med grenar från granar och fanns en liten eld i mitten som höll på att slockna. Men det fanns också människor i gropen. Tre män, smutsiga och slitna. Dom såg ut som vildar med kläder som stulits ur en statistgarderob, ungefär samtidigt som Moodyson skrek ut ännu en patosorgasm till sina skådisar i Tillsammans. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, det kändes som att Aschberg skulle komma med en kamera när som helst och skrika att jag är med i Insiders ”Flyktingar i Sverige 2005?”. Dom såg faktiskt inte ut som flyktingar när jag tänker efter, dom påminde mer om Australiens urbefolkning eller ett gäng arkeologer som hittat världens största haschgömma. Eller Greatful Deads pappor. Ja du fattar.

Testade säga hej åt dem men inget sa något. Det rörde sig omkring oss, jag höll på att skrika till och bad ”Olof Clarksson” lysa med ficklampan mot ljudet. Två personer kom gående från skogen, de hade munkjacka med luvan över huvudet. Jag förstod att de suttit på huk alldeles intill och tittat på oss hela tiden. Nu kände jag för att dra hem. ”Olof Clarksson” läste nog mitt kroppspråk för han la sin hand på min axel och sa ”det är nu det bisarra kommer, du kommer digga det”. Jaha, okej, tänkte jag och stod still.

En av killarna med huva och piercingar i hela ansiktet hoppade ned i gropen. Först hände inget men så började de slita i killens kläder, de fick bara av honom tröjan, och sedan började dom bita honom. Det såg ut som att dom faktiskt tuggade loss bitar från honom. Jag fick ont i magen och gjorde en snabb beräkning över hur lång tid det skulle ta att tokspringa till cykeln. Men jag kunde inte låta bli titta lite till. En av dem fick loss en ganska stor bit från killens vänstra underarm. Det såg ut som på naturprogrammen när lejon slåss om zebran med dom sämsta springskorna. Killen som blev biten skrek inte en enda gång, men han hyperventilerade hela tiden. Jag sa till ”Olof Clarksson” att jag inte ville se mer och började gå. Han sa att den bästa delen är kvar, men jag ville inte se nåt mer och sa att han fått helt fel uppfattning om mig. ”Nu har du i alla fall något sjukt att skriva om”, fnyste han och vände sig om mot gropen igen.


När jag kom hem hade katterna hemma äntligen lärt sig prata. Jag har länge tyckt att det känns konstigt att dom inte pratar. Det är ju bara jag hemma ändå. Jag kom på dem diskutera något men dom tystnade så fort jag kom in i rummet. Jag tittade på dem länge, dom tittade på varandra, och sedan på mig. Till slut började vi gapskratta alla tre. "Jag visste väl att ni kunde prata", sa jag och sträckte ut händerna. Dom skruvade lite på sig och synade sina klor.

Jag frågade om dom tyckte jag var en bra husse. Den ena nickade och sa ”Jo, nog är du det”. Sedan flinade hon mot den lilla katten. Jag var tyst och hoppades på lite mer beröm. Den lilla katten drog fram ett cigarettpacket, innan jag hann börja skälla sa hon ”Men och andra sidan så har vi aldrig haft någon annan husse”. Det kändes som att dom försökte psyka mig så jag gick ut från rummet. Man kunde höra dem skratta när jag torkade mina tårar på toaletten. Jag satt där ganska länge och synade mig i spegeln.

Just när jag skulle gå tillbaka och dra ett genomtänkt tal hörde jag den lilla jäveln ropa: ”Och vi kommer säga till alla som kommer hit att du bara vänder på toamattan när vi råkat smeta bajs där!”. Jag ryckte till och låste toadörren. Sedan låg jag på toagolvet en lång stund och snyftade. Det var inte förrän efter en timme jag märkte att jag låg i kattbajset. Dom hade med sin oantastliga samarbetsförmåga vänt på mattan.