Devotchka

Det fanns en tjej på min skola som en dag bara slutade prata. Hon kom till vår klass från ett krigsdrabbat land och togs emot med öppna armar av de flesta. Hennes namn var svårt att uttala så vi kallade henne Devotchka. Just denna dag sa hon inte ett enda ord, inte ens när hon blev tilltalad. Efter ett påsklov kom hon tillbaka med ordet ”hora” inristat på armen. Rektorn och sjuksystern tog in henne på besök men fick aldrig något ur henne. Jag såg henne ensam vid ett fönster i biblioteket en gång. Jag gick fram till henne och frågade hur det var. Hon gömde sig bakom sitt hår men jag kunde se att hon hade gråtit lite. Ett gäng ungar spelade landhockey ute på gården. Vi stod där en stund under tystnad. Då sa hon ”jag önskar att jag var liten igen och fick börja om”. Ord kändes onödiga och jag satte min hand på hennes axel. Hon ryckte till och drog sig undan. Dagen efter, under samhällslektionen, kom en man in och ropade på henne. Han upprepade en mening på deras modersmål men tjejen tittade bara ned i bänken. Till slut gick han fram för att ta tag i henne. Vår fröken ställde sig ivägen men mannen ignorerade henne. Innan han drog ut tjejen vände hon sig och mimade något åt oss. Vi kunde aldrig lista ut vad det var och vi såg henne aldrig igen.