Pastalek

Alla blev långsamt men med djävulsk precision uppäten av cancer. Kvinnan bredvid mig i gråa kläder snyftade i sin hand. Cirkelledaren, en man med professorfrisyr och uråldrig blazer, pratade om hur viktigt det var för de drabbade att anhöriga finns till hands, att vara ett stöd från avgång till slutstation. Kvinnan bredvid mig tog död på hans metafor genom att spy rakt ut. Hon hade enligt en snabb analys av mig ätit pastabokstäver med tomatsås och möjligen en tomatsallad. Cirkelledaren såg bestört ut och kliade sig nervöst i ansiktet. "Ja, det är ju sånt som kan hända detta, tyvärr finns det nog inget att torka med", mumlade han och såg sig omkring. Kvinnan som kastat ut denna alfapet-pasta på golvet framför oss gjorde sitt bästa för att dra ihop det med händerna till en prydlig liten hög. Cirkelledaren fortsatte med sina floskler en stund till. Jag koncentrerade mig på bokstäverna vid mina fötter.

Det var många år sedan jag ätit pastabokstäver kom jag att tänka på. Efter en stund såg jag att det gick att bilda små ord av dem. Mest korta ord som "sol", lake" och "ros". Det ger ju inte speciellt mycket. Jag sträckte diskret ut foten och rörde om lite. Nya ord bildades. Då, efter ett par minuter såg jag det, ordet "kräftskiva" bildades framför mig. Det var bara att flytta på en tomat och låtsas att man fick använda de svarta prickarna som simmade omkring till att göra ett ä. Detta fick mig att fnissa till, lite högre än vad jag hade tänkt det skulle bli. Alla tittade på mig och på min fot som rörde sporadiskt vid spyan. "Tio bokstäver", sa jag och pekade mot golvet. Cirkelledaren satte sina händer vid höfterna och stirrade på mig. Kvinnan bredvid mig snyftade igen. Jag ryckte på axlarna och sökte efter stöd, ingen sa något. Cirkelledaren pekade med hela handen mot dörren. Jag tog min jacka från stolen, medvetet sakta för att hinna se ett ännu längre ord och därmed kunna vinna deras tillit, men det blev för stressigt och jag gick ut. I korridoren stod en mexikansk korpulent kvinna på alla fyra och svabbade golvet. Hon svor över något och hårtestar hade klibbat fast i hennes ansikte. Jag övervägde att be henne sätta sig på mig och kväva mig. Men insåg att det skulle bli svårt eftersom det skulle låta som att jag ville äta tacos med henne.

Väl hemma avslutade min favorithallåa kvällens sändningar. Justine Kirk och jag har känt varandra sedan Rederiet drog igång sin sjätte säsong hösten 1996. Hon ser ut som någon man bara kan få via ett Corn Flakes-paket. Jag var jättetrött men log mot henne. Just innan jag somnade visade hon mig en lapp där det stod "kräftskivorna". My god, hon är inte bara vacker, hon är smart också.