Väntan

Hela min vardag har raserat i min väntan på Marsipulami. Jag gör te av mitt urin, jag sover i badkaret och jag misstänker att jag rivit en bärande vägg i sömnen. Allt detta eftersom jag är så spänd och nervös inför Marsipulamis ankomst. Igår gav jag mig ut på vägarna med ficklampa och en tom plastkasse för att söka roadkills. Hittade något som ser ut som en grävling, han är nästan djupfryst och har däckspår över nedre delen av kroppen. I övrigt ganska intakt. Jag känner att jag måste träna inför rollen som pappa så han ska få sova i krubban tills Marsipulami kommer hem. Då åker han ut på ändan för det sista jag vill är att det ska bli någon avundsjuka mellan dem. Ringde till min chef och sa att jag aldrig mer kommer tillbaka. Han undrade varför, jag sa att jag har förlorat ett vad och måste bli en heroinist inom tre veckor, jag pallade inte säga att jag ska bli pappa. Pappa. Vad konstigt det känns att skriva det. Någon kommer att kärleksfullt kalla mig för pappa.