Bamse runt höften

Jag kände mig så iakttagen. Utpekad och uttittad. Alla som såg mig verkade hålla kvar blicken en extra sekund. Det började med att jag förvägrades kliva på bussen. Så jag fick gå hela vägen utan mössa och allt. Min kondition verkade ha försämrats betydligt dessutom, jag svettades och det värkte i hela kroppen. När jag skulle testa en riktigt snygg kostym i provhytten hade dom skapat ett sorts osynligt magnetfält. Jag kom helt enkelt inte in. Hur än jag försökte stånga mig in tog det stopp. Jag kände mig ledsen och förlöjligad så jag gick ut.

Vid ett skyltfönster fick jag syn på mig själv. Nu förstod jag precis allting. Varför alla stirrade, varför jag förvägrades göra saker som alla andra medborgare tillåts göra. Jag hade en vit badhandduk med Bamse som motiv runt höften och bar på ett enormt träkors. Bamse spände sina små björnarmar och såg väldigt kavat ut. Han utstrålade en sorts stolthet blandad med styrka och virilitet. Ungefär precis vad jag kände att jag saknade just då. Mina händer var inte fastspikade men de var hårt lindade runt delen som höll upp mina armar. Människor gav mig medlidsamma blickar. Blickar som jag tidigare tolkat som fientliga eller reserverade. Jag kände mig genast lättad. Men det var kallt. Jag försökte ta de mest folktomma gatorna på vägen hem. När jag väl mötte någon försökte jag nynna något ur Jesus Christ Superstar, men jag kunde inget ur den så det blev mer att jag sjöng delar av Soundgardens Jesus Christ Pose.

En vecka senare hos psykologen fick jag höra att jag bär på enorma skuldkänslor. Jag visste inte vad det kunde vara, men vi var överens om att jag inte kan gå runt på stan med ett träkors på ryggen. Men om jag kände att detta var något jag behövde göra, för att bli fri skuldkänslorna, så föreslog han att jag skulle köpa en apa som jag kunde bära i en ryggsäck. Min fråga kom helt spontant: var köper man en apa lagligt? Då suckade han och pekade på klockan. Tiden var ute.