Lapsang Souchong

En kille blev misshandlad utanför min lägenhet natten till igår. Han låg i fosterställning medan de andra såg ut att öva straffsparkar. Han verkade inte ha speciellt mycket nackmuskler. För varje spark flyttades hans huvud som på en trasdocka. Efter ett tag orkade han inte mer och låg helt slapp på asfalten. Sparkarna fortsatte men bara sporadiskt. Jag såg hur ledaren för gänget tog fram en dunk och hällde bensin över honom, sedan tände han sin tändare och böjde sig ned. Han sa säkert något inövat, sedan slog lågorna upp mot skyn. Fast det där sista hände egentligen inte på riktigt förutom i min fantasi. En av killarna urinerade på hans jacka sedan lämnade dom honom under stridsrop och ramsor. Jag gick ut på balkongen och tittade lite närmare. Han låg på sidan med ryggen mot min balkong. Jag önskar att jag kunde säga att blodet som pulserade från hans hjässa blänkte snyggt i månskenet, men det gjorde det inte alls. Det var för mörkt för det. Han såg mest ut som en fyllis som somnat, men det var ändå vackert på något sätt. Ett välklätt par stannade vid honom och verkade ställa frågor, sedan gick de vidare. Jag insåg min chans men ville avvakta en liten stund.

Min lägenhet är så mysig om kvällarna. Man kan tro att Stanley Kubricks ande har varit här och fixat ljuset för Eyes Wide Shut II, men det är jag själv faktiskt, jag har målat alla mina glödlampor röda med en tuschpenna. Jag har ett stort sortiment te i min hylla. Varje månad beställer jag från London eller Indien via internet. Highgrown Darjeeling är min absoluta favorit. Den växer högt upp i Himalaya och är en av de allra ljuvligaste tesorter som existerar. Lapsang Souchong är också en favorit men den gör sig bäst när man är lite vimsig efter en utekväll. Den har en distinkt tjärdoft och är ganska rökig. Hur själva rökningsprocessen går till är en välbevarad hemlighet som kineserna hållt hemlig i tusentals år. Jag upptäckte Lapsang Souchong på en skolresa i Kina som tonåring. När de andra befann sig på tråkiga utställningar smet jag undan och utforskade staden själv. Jag minns så väl det knakande ljudet när jag bröt av armarna på varenda liten unge som tiggde mat. Eftersom de var så undernärda var det lite som att bryta av en kvist. Lapsang Souchong uppfanns förresten enligt legenden av misstag. Ett regemente ur kinesiska armén övernattade i en tefabrik och tände eldar för att hålla värmen. Röken gav teet en speciell smak och en ny tesort var uppfunnen. Jag minns att jag knullade en äldre kinesisk man bakifrån i en skabbig källare mitt på blanka dan. Han hade inga ögon och efteråt ville hans vänner föra in en orm i min ändtarm. Jag minns också känslan av att vara med i en pågående film. Jag ville aldrig åka därifrån. Jag var ung och lycklig.

Utanför samlades människor vid den nedsparkade killen. Dom pratade med mjuka röster och satte sina varma händer på hans arm. Egentligen ville jag bara sitta kvar i soffan och lukta på olika tesorter. Dessutom verkade mina tänder faktiskt sitta ganska bra nuförtiden, det var länge sedan jag kunde lirka loss dem med tungspetsen. Men jag visste att en sån här chans får jag inte på länge. Jag hämtade min verktygslåda, som bara innehåller en hammare och polaroidbilder, sedan gick jag till badrummet. Utan att fundera så mycket, det blir bättre precision så, gav jag mig själv ett hårt slag med hammaren på munnen. Jag glömde vända hammaren åt rätt håll och att öppna munnen så det resulterade bara i att överläppen sprack. Läpparna är som en liten fontän så fort de spricker men det är länge sedan kaklet i badrummet var vitt så det spelade ingen roll. Öppnade munnen och siktade. Hammaren är tung och jag kände i samma sekund som den träffade min övre tandrad att jag lyckats slå av minst 3-4 tänder. Jag tuggade lite och rörde runt med tungan. Spottade hårt mot tvättfatet. Bingo. Tre tänder lossnade. Jag börjar bli väldigt duktig på detta. En tand hängde löst och var lätt dra loss, så jag räknar det som fyra tänder sammanlagt. Jag drog ut min T-shirt från kroppen och lät blodet sippra ned mot den för bättre effekt. I stället för att smeta ut blod i ansiktet har jag kommit på att det är bättre att spotta rakt upp och fånga allt med ansiktet, det ser helt enkelt snyggare ut. När jag tog på mig jackan hörde jag en ambulans utanför. Jag sprang mig mot balkongen. Till min besvikelse kördes killen just iväg. Människor släntrade vidare och allt var tyst igen. Nu först kände jag hur min mun och mitt huvud värkte. Men jag ville inte ge upp. Tog med mig raklöddret och tog hissen ned.

Ute på gatan fanns en liten blodpöl och lite benbitar från kraniet. Inte speciellt imponerande. Jag började rita mina konturer på asfalten med raklöddret. Valde en snygg pose som jag kallar "dödsängeln". Sedan kastade jag lite soptunnor på måfå för att skapa oljud. Skrek också mina favoriter som "they're killing me, help me". Ett par lampor tändes i huset. Jag kastade mig snabbt i dödsängel-posen och försökte andas så diskret som det bara gick. När jag kisade kunde jag se att fler och fler fönster lystes upp. Jag höll på att börja skratta för varje lampa som tändes. Det tog inte lång stund förrän en kvinna kom ut. Jag vet att dom är rädd för att gå fram så jag sträckte min hand mot henne och gnydde "Mamma, är det du? Jag vill gå till ljuset..." Kvinnan sprang fram och drog upp mig samtidigt som hon verkade ignorera raklöddret runt mig. Jag visade henne bara med gester var jag bodde. Jag ville spara blod i munnen så jag kunde gurgla på mig själv senare ifall hon tänkt lämna mig allt för snabbt i lägenheten.

När jag låg i soffan frågade hon om jag behövde ambulans. Jag gurglade att det enda jag vill ha är en kopp Lapsang Souchong och en stunds sällskap. Hon förstod inte vad det var för sorts te och jag slösade bort en deciliter blod jag sparat eftersom jag skrek rakt ut att alla vet väl vad det är. Hon såg lite rädd ut när hon satt på soffkanten. Jag visste att hon ville gå och jag ångrade genast att jag skrek åt henne. "Du är okej", sa jag och hävde mig upp för att krama henne. En tand lossnade när jag råkade stöta ihop med munnen mot hennes axel. Hon märkte inget och studerade bara sina händer. "Jag tror jag går nu, säg till om du behöver hjälp eller så", sa hon och gick mot hallen. Jag frågade om hon visste att Lapsang Souchong hade sin distinkta smak och lukt för att ett regemente ur kinesiska armén en gång övernattade i en tefabrik och tände eldar för att hålla värmen, själva röken gav teet den speciella smaken. Hon sa att hon faktiskt inte visste det och log varmt mot mig. Jag kände just i den sekunden att jag faktiskt skulle kunna älska henne livet ut.

Hon gick och jag la mig raklång på soffan. Det röda ljuset lindrade värken och jag kände mig sömnig. På nattradion pratade någon om att hennes mamma hade fått cancer. Hon grät och var osammanhängande. Programledaren avbröt henne och en gammal Sinatralåt spelades. Jag kände att den spelades för mig och spottade ut det sista av blodet i taket innan jag slöt ögonen.