Samtal på bussen

Det finns kille jag gillar att iaktta. Han har samma genomträngande blick som John Ausonius. Han vandrar ofta omkring till synes mållöst. Den enda gången jag sett honom interagera med en annan människa var under ett gräl på torget. I min fantasi kommer han från Bosnien. Han lider av post-traumatiskt stress syndrom. Han har tvingats döda kvinnor och barn. Han kanske t.o.m. gillade det. Han våldtog kvinnor med sin automatkarbin liggande bredvid på den kalla marken. Jag tror att han aldrig har haft ett förhållande. Han lever förmodligen ensam och har både emotionella och fysiska skador från uppväxten med sina föräldrar. Idag satt han framför mig på bussen, snett till höger. Han blänger ofta på de som kliver på bussen. Tidigare har jag undvikit hans blick men just idag kände jag mig irriterad. Blotta närvaron av honom provocerade mig.

Jag ville att han skulle stirra på mig så jag fick anledning att gå fram och prata med honom. Det gjorde han inte så jag bytte till platsen bakom honom vid ett stopp. Jag lutade mig diskret fram och pratade bakom hans huvud. "Jag kan se dina tankar", sa jag och inväntade hans respons. Han vände snabbt på sig och stirrade för att sedan vända sig om igen. "Jag sa, jag kan se dina tankar. Svaret är att du bara är farlig för dig själv, inte för andra. Så nu vet du det". Han sa fortfarande inget och det gjorde mig mer irriterad. Jag knackade på hans axel för att få en reaktion. Han vände på huvudet och sa med brytning "Jag känner inte dig". Det fick mig ur balans för ett ögonblick. Varför inte säga tvärtom? Men brytningen, han var alltså en f.d. soldat från ett annat land med post-traumatiskt stress syndrom och mina provocerande kommentarer fick nog honom att ticka.

Jag hade alla frågor redan klara och fortsatte. "Berätta, hur känns det att hela tiden vara så nära ett sammanbrott, hur länge till kan du kontrollera dina impulser?". Kände mig tillfredsställd med formuleringen och inväntade en verbal attack, kanske t.o.m. ett underbart, våldsamt, hårt knytnävslag. Men till min besvikelse tog han på sig ett par hörlurar och drog ned huvan så hans profil skymdes. Jag bet mig i läppen så det började blöda en hel del, sedan smetade jag ut blodet med pekfingret över tandraden. Knackade honom på axeln igen. Denna gång vände han på sig helt och tog av sig lurarna. Han hade sina axlar uppdragna och ett frågande uttryck, som att han väntade på mitt drag. Han såg mer ledsen ut än arg. Just när han var på att väg ge upp och vända sig om, då lutade jag mig snabbt framåt och morrade mot honom med min blodiga mun. Han rynkade på ögonbrynen och lämnade sin plats.

När han passerat mig och satt sig någonstans längre bak ryckte jag på axlarna mot en dam som satt på andra sidan. "Vad ska man göra?", sa jag och log mot henne. Hon pekade på sina tänder och såg förlägen ut. Jag förstod först inte vad hon menade. Hon böjde sig över och gav mig en servett. "Du blöder i munnen", sa hon och gav mig en blick som jag registrerade som medlidsam. "Jag vet", sa jag och tog emot servetten. "Om han bara hade svarat på mina frågor hade jag inte behövt tillrättavisa honom sådär", sa jag med min förnuftiga röst. Damen tittade konstigt på mig, jag kände igen blicken men hade svårt placera den. Jag läste hennes kroppsspråk och hittade nyckeln. Hon var helt enkelt osäker på om jag ljög. "Du, jag säger sanningen. Hade han bara varit tillmötesgående hade jag varit schysst mot honom". Damen tittade omkring sig. "Vem menar du egentligen?", sa hon och såg ännu mer osäker ut. Jag kände mig oerhört frustrerad och hörde ljuden av hundratals kastanjetter som klapprade. Jag tolkade det som att jag borde ruska om henne så att löständerna klapprade ur munnen på henne. Jag nöjde mig med att morra åt henne. Damen vände bort blicken och lämnade också sin plats.

Chauffören kastade odiskreta blickar på mig i via spegeln. Jag kände mig så upprörd att jag ville hoppa av bussen i farten. Vände mig om för att se om killen jag talat med satt och skyllde allt på mig till de övriga passagerarna. Det fanns ett tiotal av dem men jag såg inte till honom. Förstod att han gömde sig bakom ett säte så jag gick mot bakre delen av bussen. Alla slog ned sina blickar när jag sakta passerade dem. När jag inte hittat honom och det bara var 7-8 säten kvar började jag oroa mig. Han måste ha gömt sig väl och laddade nog inför en en överraskningsattack. När jag kom till platserna längst bak insåg jag att han inte fanns kvar på bussen. Han hade hoppat av i farten. Stegade fram till chauffören och frågade var killen hoppade av. Han skakade bara på huvudet och fäste sedan sin blick på vägen igen. Jag svor för mig själv att åka denna rutt igen snarast i hopp om att fortsätta dialogen. Satte mig långt fram igen där det nu var folktomt förutom två skolpojkar som lekte med sina mobiltelefoner.

Det var mörkt ute och jag kunde se min spegelbild i glasrutan. Jag såg också att skolpojkarna tittade på mig i smyg och fnissade. Mina tänder och läppar var fortfarande blodiga. Jag har aldrig egentligen tyckt om smaken av blod men lät det vara kvar. Grimaserade på lite olika sätt och gav mig själv beundrande blickar. Sedan kysste jag passionerat det kalla fönstret.