R.I.P Marsipulami

Att sätta honom i jorden eller bara kasta bort honom kändes ovärdigt. Det skulle ju vara jag och Marsipulami livet ut. Vi skulle stötta varandra under motgångar och livets alla fallgropar. På något sätt visste jag att han skulle vara med mig även om hans hjärta inte slog längre. Jag visste bara inte på vilket sätt ännu. Att få honom uppstoppad kändes fel. Marsipulami ska inte sitta still i någon bokhylla, det skulle smärta mig att se honom bara sitta där. Inte kunna ta honom i min famn eller känna hans varma händer innan jag somnar. Jag ville ha honom nära mig. Resten av natten drack jag 50% sprit till tonerna av Sinatra och skar mig med moraknivar. Den fysiska smärtan ersatte den psykiska men efter alltför många glas hann jag då och då glömma att han faktiskt var död. Och när den känslan åter igen slog mig i ansiktet sjönk jag ännu djupare.

Dagen efter köpte jag ett kilo sågspån, en bågfil och en köttmixer från Homestead. Jag var tvungen dricka en halv flaska sprit och skära mig ordentligt med rakblad för att bedöva mitt sinne. Mitt mantra som jag upprepade högt var Marsipulami känner varken smärta eller glädje men han hade velat vara nära mig. Han vill inte heller ligga i en kall grop någonstans eller bli uppäten av andra djur. När jag var klar med det värsta och den kalla alliminumskålen var full till kanterna flyttade jag över allt till en större skål och blandade i sågspånet. Det blev en tjock träig massa, nästan som lera. Drack ännu mer sprit och höjde volymen på stereon. Sedan skar jag mig djupt i ena låret, det strilade kontinuerligt och jag kände att jag blev yr.

När jag skulle gå till badrummet för att hämta en handduk halkade jag i allt blod som låg över plastsäckarna som jag spritt över golvet. Jag kände mig svag och värdelös. "Allt detta för att jag glömt lufta honom", tänkte jag medan jag låg på golvet och tittade upp mot taket som under dagen fått nya blodfläckar. Efter en stund svimmade jag och vaknade inte förräns någon bankade på dörren. Jag hörde direkt att det bara var några ungar som var ute och jävlades. Blodet hade koagulerat nu och jag lyckades ta mig till badrummet för att tvätta mig. Innehållet i den stora skålen var nu riktigt torrt och fint. Jag hämtade mitt finaste örngott, det som jag fått uppsytt med min älsklings namn på framsidan, sedan förde jag över allt från skålen tills örngottet var helt fullt. Min nya kudde kändes litegrann som riktigt mjuk modellera. Jag höll kudden mot mitt hjärta och blundade. Hoppades att han kunde känna min värme och kärlek. Att han skulle kunna höra mina tankar om nätterna när jag sov. Jag skrev mitt testamente för säkerhets skull. Det innehöll bara några rader. Kudden måste vara med mig i kistan den dagen något händer mig. Det kändes tryggt och bra. Min egen pulamikudde.

Slobodan skrattade hårt när jag berättade om allt. Han erbjöd mig en ny apa. Jag tackade vänligt men bestämt nej. Det kändes för tidigt och jag vet inte ens om jag vill ha någon ny person i mitt liv. Erbjudandet kommer stå kvar, och vem vet, om Marsipulamis syskon skulle vilja bo med mig, då kanske det skulle kännas okej igen. Och visst saknar jag honom fastän han är mig så nära fortfarande. Jag saknar hans upptåg och roliga hyss. Men nu är han i alla fall med mig allt som oftast och jag är säker på att han är samma lilla buskille fortfarande. Han kanske t.o.m smygkissar på mig ibland. Men vad gör det. Jag älskar ju den lilla rackaren.



Marsipulami

Typ 2001 - 2005

Älskad vän
Älskad livskamrat
Du kom in i mitt liv som en virvelvind
En virvelvind jag så väl behövde
En sak vet jag säkert
Du kommer alltid vara min bästa vän
Och vara älskad i all evighet