Osynlig

Idag bet jag en expedit i handen. Varje dag köper jag rakblad och toapapper. Samma affär, samma expediter, samma varor. Ingen frågar mig hur jag mår. Vem jag är. Om jag har drömmar och mål i livet. När jag slutade tro på mig själv. De tittar på mig som om jag vore en vålnad. Men de säger ingenting. Jag vill att de ska veta att jag skär mig i handen och använder blodet som friktion när jag onanerar. Jag vill att de ska veta att jag kan dricka en hel flaska sprit och fortfarande säga sanningen. Jag vill att de ska veta att jag en gång var precis som dem. Jag vill att de ska veta att jag en dag skulle kunna traska in i deras affär med ett dubbelpipigt hagelgevär och rättfärdigt skjuta dem i ansiktet. Jag vill att de ska veta att jag en gång var en omtänksam och empatisk människa. Men ingen frågar, ingen vill veta. Jag tänker kidnappa någon och denna person ska få höra om allt som hänt i mitt liv.