Nattsamtal II

Idag kände jag mig äventyrlig så jag blundade när jag tog på mig en av mina hemmagjorda skyltar. När jag klev av cykeln och gick mot entrén kände jag mig nervös på ett sätt jag inte gjort förut. Kollegor fnissade bokstavligen bakom ryggen på mig när jag gick genom matsalen. Vid trappan ned till förrådet fattade jag vilken skylt det var. Sparka på den tredje ryggkotan om du älskar mig. Just min otur, den skylten är ju livsfarlig. Fast hans spark tog inte så bra och jag återfick balansen på ett ganska snyggt sätt. Jag morrade åt dem alla och gick med rask fart till närmsta toalett. Där vände jag på skylten för att skriva något annat men fick inte fram nog mycket blod.

La mig och sov på golvet i sex timmar och vaknade av att förmannen stack in en lapp under dörrkarmen. Det stod Skärp dig gosse!! med stora röda bokstäver. Jag gick med rak rygg genom korridoren och ut på den grusiga parkeringen. I cykelkorgen låg en ihopskrynklad Briopåse och stödhjulet var sönderskuret. Konstigt, jag minns inte ens att jag faktiskt använde en barncykel.

En natt efter att vi druckit vin och pratat i sängen i fem timmar sa hon att hon älskade mig. Utan att kräva femhundra kronor inom tre dagar till hennes konto i Föreningssparbanken. Hon sluddrade och var väldigt trött. Jag ville be henne repetera det för jag blev osäker på om jag kanske sa det till mig själv med min ynkliga röst, men jag vågade inte. När jag var säker på att hon sov tungt sa jag samma sak till henne. Hon bytte ställning och spydde lite på golvet sedan somnade hon om igen med ansiktet mot mig. Jag härmade hennes röst och upprepade meningen ungefär femtio gånger samtidigt som jag flyttade hennes käke upp och ned. Hon spydde en gång till fast i sömnen. Det mesta hamnade i mitt ansikte och i min mun. Det kändes underbart fastän det sved i ögonen.

När jag själv spydde några timmar senare siktade jag på hennes ansikte. Hon vaknade inte. Jag kände mig lycklig på ett sätt jag inte varit förut. Det kändes som att vi faktiskt kanske hade en framtid. Dagen efter var vi båda rödflammiga i ansiktet. Vi skämtade med varandra om att vi var indianer medan vi käkade frukost på balkongen.

Fyra år, två veckor och en dag senare hörde jag av henne igen. Vykortet var kortfattat och det dödade något inom mig, men jag läste om det tills det kändes som att de sju orden var de enda som fanns i mitt vokabulär.