Roliga Timmen

Jag kom igång ordentligt den där eftermiddagen. Som en del av projektet lära känna sig själv var det imitationer på schemat. Personen jag skulle imitera är den jag stör mig mest på. En riktig ögontjänare och fjäskpotta som springer till chefen och gnäller istället för att ta upp problemen med oss andra. Dessutom tjatar han alltid om att han varit med i Jeopardy en gång för sju år sedan. Han gick därifrån med 0 kr men drar ofta upp detta när han förlorar greppet i en argumentation. "Du talar med en f.d deltagare i Jeopardy så lite borde jag ju veta!". Jakob hade just avslutat en väldigt uppskattad imitation av Britt-Marie när jag klev upp. Han fångade på pricken hennes sätt att säga "Men det var det värsta jag hört!". Alla småfnissade fortfarande när jag gnuggade mina händer och funderade. Kände mig plötsligt jätteblyg och undrade om jag ens skulle våga göra något men kollegornas handfasta klappande och hejarop fick mig känna mig älskad.

Lånade en morot ur Britt-Maries lunchlåda och la mig på rygg framför dem. Drog upp mina ben högt upp i luften. Började smeka mitt skrev. Jag kunde inte se publiken men jag kände på mig att de fattade hela grejen. Gjorde juckande rörelser och tryckte moroten mot min fjäskiga stuss. Bytte till den klassiska Tintin och Milou-ställningen och fortsatte stöna. Nu hade jag publiken bakom mig men det var bara mer spännande. Skrek Chefens namn och tryckte moroten så hårt mot min bakdel att den bröts av. "Åh, Chefen ta mig, här och nu". Blandade även in lite Jeopordygrejer som "Vad är skönast i världen?" (Chefens trollspö!). Efter ett tag blev jag alldeles andfådd och sjönk ihop. Inväntade applåderna, kanske t.o.m någon blomsterflicka skulle komma in med rosor. Men det var bara tyst. Britt-Marie satt med handen för munnen. Traktorförarna längst bak kliade sig så mjället försenade våren ytterligare fyra veckor. De andra tittade ned i bordet och lekte med smulorna från wienerbröden. Han jag imiterade satt med darrande underläpp, jag blev stolt först eftersom jag antog han var rörd av min pricksäkra imitation. Ställde mig upp och bockade. Någon i det bakre ledet sa tyst att jag borde fan i mig nödslaktas. Sedan gick alla ut under tissel och tassel. Några av dem la sina armar runt han jag imiterade. När dörren smälldes igen ramlade en mugg med kulspetspennor ned från hyllan.

Jag kände mig mör i kroppen och satte mig en stund för att hämta andan. När jag ändå var ensam så fortsatte jag imitera de andra för att ha ett mentalt försprång till nästa träff. Gjorde en bejublad imitation av Henry som inte kan säga r utan att spotta samt en mycket känslosam tolkning av Linda som sällan säger något och har skärsår på handlederna (men jag är säker på att hon gillar bra musik). Gick ut på balkongen och bugade inför folket. Men det var bara en lastbil på tomgång där nere och jag tappade lusten totalt.