Deltidsharmonisk

08 april 2006

Ritualer

"Alltså, så här gör man", sa han och slöt sina ögon. Med långa drag började han slicka sitt armveck. Det rann saliv både från munnen och armvecket. En av de yngre killarna testade genast på sig själv men grimaserade genast och klagade över att det smakade svett. "Du gör inte rätt", sa han på översta bänken. "Man ska slicka som om det vore en tallrik med resterna av en gräddtårta. Eller som när en katt tvättar sig. Min brorsa har visat mig. Dom älskar när man gör så". Någon kastade på mer vatten. Jag svettades redan furiöst men vågade inte sitta helt naken då jag var rädd att få stånd inför alla. En del av småkillarna på nedersta bänken satt som vanligt och drog i sina småsnablar i hopp om att just denna dag skvätta fram något och därmed få sätta sig en rad upp. Lektionen fortsatte en halvtimme tills de äldre killarna dök upp och bad oss dra.

Min gömma fanns under högen av stentvättade jeans. Gamla, kladdiga och mögliga från allt för många vintrar i skogen bakom kanslihuset. Låste dörren och började bläddra. Tog fram mittuppslaget och slickade på bilden där det verkade vara skönast för dem. Det smakade äckligt och jag fick kväljningar. Inget av det jag såg tydde på att dom ville att man skulle kyssas eller pussas. Jag tog en paus och bara tittade på bilden. Jag visste att jag sett något som liknade det där förut. Något som brukar finnas i kylskåpet. Längst in bakom gamla filpaket hittade jag svaret. Soltorkade tomater i en liten glasburk. Vecklade upp mittuppslaget igen och fiskade upp den största som fanns i burken. Häftade fast tomaten på bilden och började öva. Det blev lite konstigt eftersom det nu såg ut som att hennes grej var helt gigantisk. Men det smakade mycket godare och det kändes ganska verklighetstroget då det rann kladd nedför tidningen. La mig på rygg och hade tidningen som ett tält över mitt ansikte. Det skapade problem eftersom jag inte riktigt nådde med tungan. Jag somnade med tidningen över ansiktet och drömde om vikarien vi hade under två dagar förra terminen men vaknade med ett ryck då jag hörde en bil köra upp på infarten.

"Det här älskar dom verkligen", sa han och hackade med tungan mot sitt armveck som en hackspett. Detta var en helt ny teknik och alla drog efter andan. Som på kommando vände sig alla småkillarna om och drog ännu snabbare i sina grejer i hopp om att få kliva upp en division. "Jag har utvecklat en ännu bättre teknik" sa jag och kliade mig ofrivilligt i ansiktet. Alla skrattade och tittade mot läromästaren som tog munnen från armvecket. "Jaså, som vadå? Somna med ansiktet mellan benen på din mamma?". De skrattade såklart ännu mer. Jag skyndade mig ut till min Salomonväska där jag hade allt förberett. När jag kom tillbaka var träningspasset igång igen. Ingen såg mig när jag stod vid dörren med ena armen rakt ut. Till slut gapskrattade en av småkillarna när han såg mig. Alla tittade på mig när jag för första gången klev förbi andra raden och satte mig längst upp. Jag hade häftat fast en soltorkad tomat i mitt armveck och började slicka den med långa sensuella drag (hade somnat till Törnfåglarna ett par ggr bredvid mamma och lånade Richards sätt att slicka kvinnorna i ansiktet). Jag begravde ansiktet i armvecket och slickade, lapade och frustade med stor övertygelse. Problemet var att det blödde ganska mycket från armen och det smetades ut i mitt ansikte. Jag tog en paus och tittade på de andra. Småkillarna hade gått ut. De andra hade flyttat på sig en bit och läromästaren såg irriterad ut. Just när jag skulle fråga om han också ville ha en tomat och låna häftapparaten kom gympaläraren in. Han höll upp dörren och pekade utåt.

Veckan efter fick jag läsa en bok tillsammans med skolsköterskan som hette Ett liv blir till. Det kändes kränkade att bli flyttad till något som var första raden minus hundra ungefär. Resterande gånger jag tvingades vara där hade jag alltid tomaterna fasthäftade i mina armveck under tröjan. När hon talade till mig hörde jag inget ljud. Jag såg jag bara hennes mun röra sig. Enligt mina dagböcker började jag vid denna tidpunkt samla på roadkills, spela död när någon skulle väcka mig, gömma mig under sängen hos främmande människor och andra udda grejer. Mina fantasier började för första gången ändra karaktär. Saker som andra uppfattade som extremt stötande fick mig att känna mig levande. Men det var inte det faktum att fantasierna förändrats som skrämde mig, det som skrämde mig var att jag verkligen gillade det.

14 Comments:

At 1:17 fm, Blogger crrly said...

Häftat fast? Aj.

 
At 11:28 fm, Blogger Oscar Karlsson said...

hahahaha

 
At 4:49 em, Blogger Chris said...

jag fattar inte hur oscar kan skratta, jag bara ryser =).

löve.

 
At 9:17 fm, Blogger Oscar Karlsson said...

tillomed när han gör allting rätt för att egentligen göra allting fel genom att lapa sitt eget blod i tron om att han kommit på en revolution. jag tycker dte är helt fantastiskt. att karaktären hela tiden helt okyldigt bryter gränsen som folk byggt upp i genearationer. det finns någon film men en snubbe som träffar nya konstvänner och blir påhoppad för att han okyldigt kallar nån bög. och sen tillslut så blir den politisktkorrekta motparten denäckliga eftersom att den oskyldiga parten hela tiden utveklas och lär sig medans den som redan helt tvärt bestämt sig genom andras erfarenheter stannar på noll.

det är mycket möjligt att jag tappade hela min poäng nu.

 
At 2:37 em, Blogger Chris said...

eh... ja? =)

 
At 3:10 em, Blogger Oscar Karlsson said...

nä, nu läste jag igenom igen.förrutom några stavfel fick jag nog med det jag ville säga.

 
At 3:43 em, Anonymous Anonym said...

Helt ärligt, jag tycker att det här är så förbannat bra! Utan vidare förklaring, you're the shit man.

 
At 5:17 em, Blogger deltidsharmonisk said...

Har ni öppnat en chatt härinne? Haha. Jag blev inte jättenöjd med "Ritualer". Fick inte riktigt fram känslan. Men den kan ju annars fungera som en lektion i hur det ser ut i bastun när småkillar umgås. En del av det där har hänt.

Oscar: Jag tror jag förstår. Han vill mycket, men det blir fel.

 
At 7:34 em, Blogger Chris said...

jorå, vi har öppnat chatt hos dig. tänker du ta betalt?

löve.

 
At 8:37 fm, Blogger Gustaf Classon said...

Grym blogg! Ville bara droppa in och säga att jag börjat följa den ;D

 
At 11:24 em, Anonymous Anonym said...

Så det du skriver är alltså historier baserat op verkliga händelser? Jag är ny läsare. Och ja, det är helt fantastiskt!

Kanske kan någon annan som vet svara, om buster inte läser denna kommentar?

 
At 6:53 fm, Blogger deltidsharmonisk said...

Jag läser alltid :) Det är svårt svara på det utan att sväva ut allt för mycket. Mycket av det jag skriver har hänt men jag har ju såklart skruvat till det en miljon varv. Om allt jag skrivit om vore nästintill sant borde jag nog inte få vara ute i samhället. Det finns underhållande förklaringar till hur vissa historier kom till men det skulle ta år att gå igenom det.

Här är i alla fall några jag kommer på nu:

http://deltidsharmonisk.blogspot.com/2004/08/olivoljatjejen.html#links
Den var halvt på skoj, men jag tyckte faktiskt att hon var fantastiskt söt. Långt senare hörde en läsare av sig och sa att hon kände personen på bilden. Och att den personen bodde i sammma stad som mig. Vad är oddsen liksom. Jag förskte aldrig hitta henne vill jag tillägga.

http://deltidsharmonisk.blogspot.com/2004/10/du-kan-inte-n-mig.html#links

Allt i den historian hände på riktigt, tror jag.

http://deltidsharmonisk.blogspot.com/2005/12/samtal-p-bussen.html#links

Den riktiga personen i denna historia var länge min kandidat som Hagamannen. Men det var inte han vet jag ju nu. Riktigt så tuff som han i storyn var jag dock inte, jag visade bara huggtänderna för honom efter att jag klivit av och var på säkert avstånd.

Om du vill veta mer specifikt så får du maila. Jag tror det är roligare för de flesta att läsa om man inte vet bakgrunden.

 
At 4:37 em, Anonymous Anonym said...

Vackert.

 
At 11:22 em, Blogger deltidsharmonisk said...

Tack Clara.

 

Skicka en kommentar

<< Home

Bloggtoppen.se