Brev från Japan

Jag förstod inte varför hon grät så förtvivlat. Men jag ville att hennes mun skulle bli glad igen. På hallmattan låg ett brev som tillhörde min granne. Hon är pensionär och jag har ibland fantiserat om att hon kanske tjuvlyssnar när jag har sex med mig själv. Jag är dock inte tänd på henne. Knackade på hennes dörr och sträckte fram brevet. Hon berättade att hon kände sig alldeles allena nu när hennes make var bortrest och insisterade på att jag skulle komma in och dricka kaffe. I hallen fick jag syn på något som liknade ett sexredskap eller en batong. Det kändes genast pirrigt och lite spännande. Men det var bara ett svart skohorn såg jag vid närmare anblick. En stor klocka av ek tickade i bakgrunden. En uråldrig radio spelade P1. Katten Raoul försökte stirra ut mig från sin trygga plats på rokoko-soffan. Kaffe och bullar ställdes fram och jag försökte komma på nåt bra att säga. Kvinnan nynnade med i en låt och vecklade ut brevet. Jag började ställa lite pest eller kolera-frågor men hon var långt borta märkte jag efter ett tag. När hon läst klart brevet snyftade hon och knölade ihop brevet. Det tog minst tio minuter att tyda innehållet genom snyftningarna. Hennes make som befann sig i Japan hade tydligen träffat någon yngre och skulle gifta sig där. Min första tanke var att springa ned och hyra Lost in Translation åt henne. Men hon hade ingen DVD.

Maken hade bifogat en remsa bilder från en fotoautomat. Den unga kvinnan såg skrämd ut och såg ut vara naken förutom en kimono i skrikiga färger. Maken log och hade armen runt henne. Jag gick ut till sovrummet och satte mig på sängen för att tänka. Bröllopsfotot på väggen var sådär vackert som alla foton från den tiden ofta är. De såg ut att vara just tjugo år fyllda, kvinnan satt ned och maken stod bredvid med handen på hennes axel. Färgerna hade mattats av lite men deras leenden var varma och genuina. I garderoben hittade jag makens alla kostymer. Tog på mig den allra finaste och kammade frisyren med fingrarna så det såg ut som på bröllopsfotot. Ute i köket låg kvinnan ihopsjunken över bordet och grät fortfarande. Rotade i hennes skafferi och tog en påse jordnötsringar. I vardagsrummet fanns en gammal stereo. Hittade en skiva med Benny Goodman och lät den gå på låg volym medan jag försiktigt gick ut till köket igen. Hon skrek rakt ut när hon såg mig men jag satte fingret för munnen för att visa henne att hon inte behövde vara rädd. Gick ned på knä och trädde på jordnötsringen. Skivan hade hakat upp sig och störde stämningen lite men jag försökte ignorera det. Hon grät ännu häftigare nu och höll brevet mot sitt bröst. Kände mig dum och sökte moraliskt stöd hos Raoul men han gäspade och gick på toa. Jag förstod att allt var lönlöst och som om det inte vore nog gick ringen sönder när jag tog den från hennes finger.

Det var svårt somna den kvällen och jag har inte sett till henne på flera veckor nu. Skivan hackar fortfarande där uppe så jag har köpt Benny Goodman på CD, DVD och SACD till henne. Det ligger säkert tio stycken på hennes hallmatta (jag har tjuvkikat) men hon verkar inte vara intresserad av att uppdatera skivsamlingen och göra den lite mer tidsenlig.