Disciplinstraff

"Strykjärnet - 1990."

Jag hade ofta röda öron som barn och skämdes över det. Någon snäll dagmamma sa att man har röda öron för att "någon som gillar dig tänker på dig just nu". När jag sa detta till den fruktade Tjejtrion i klassen över mig gapskrattade dom och tvingade mig följa med dem hem. Dom knöt fast mig hårt på en säng med rosa överkast och slog på ett blandband med Trackslåtar. Sedan låg jag där och tittade i taket under tiden de sminkade sig och fjantade runt i rummet till tonerna av Patrick Swayzes She's Like The Wind. När jag i ögonvrån såg att de hade någon sorts modeshow med tillhörande klädbyten blev jag generad och fick erektion. Som tur var växte den åt rätt håll och låg tryggt mot vänster framficka nosandes mot ett luktsuddgummi. Men jag blev såklart illröd i ansiktet och om öronen.

En av dem satte sig på mitt bröst och drog i mina öron. Jag försökte le charmigt som bustroll gör men det blev ett stelt leende, sådär som Carola ser ut när hon ska se blygsamt tacksam ut. Ledaren för trion tyckte att öronen inte var röda nog och föreslog att de skulle fixa till det med hennes mammas strykjärn. Min snopp sa hej då till luktsuddgummit och försvann någonstans inne i kroppen, min mun ville skrika, alla mina muskler spändes när hon drog fram strykjärnet och letade efter ett uttag. Hon med tandställningen och Betty Boop-tröja satt på mina lår, med händerna farligt nära. Den söta med diadem och tuperad lugg satt på mitt bröst smackandes på ett tuggummi med jordgubbssmak. Dom rörde sig hela tiden och fnittrade, jag kunde inte låta bli tycka det var lite upphetsande, speciellt då ingen tagit i mig sedan skolsköterskan sökte efter något i min grovtarm. Ledartjejen tryckte snabbt ned mitt huvud åt sidan och pressade det heta strykjärnet mot örat. Det varade bara några sekunder och det kändes som att hon slagit strykjärnet med full kraft mot skallen. Men jag skrek inte. Sedan grenslade hon mitt ansikte och försökte på skoj brotta bort hon som satt på mitt bröst.

Mina känslor var ett enda virrvarr. När de tröttnat på att tumla runt började de sminka sig igen. Stereon spelade nu Nothing Compares 2 U och de pratade om en kille i 9B som jag hade bara hade en vag bild av. Det kändes varmt i mina kalsonger. Mitt huvud värkte. När de kom tillbaka efter tre timmar och luktade cigaretter och öl log jag mitt bästa bustrolliga leende och sa att jag frös om öronen. Då vred dom upp volymen och sa att dom skulle på fest och jag var tvungen gå hem.



"Pedofilpusslet - 2002."

Efter att ha skitit i Chefens bensintank samt kastat mig framför hans bil varje morgon i ett år tvingade han mig lösa Pedofilpussel i fem timmar. Han var en riktig sadist som skapat ett virtuellt pussel av autentiska bilder på barn som våldtas. När jag löst det första pusslet och såg bilden som förställde en ___ som ___ med _____ __ ______ , började magen krampa. Chefen satt hela tiden bakom mig med armarna i kors och andades tungt med näsan.

En timme senare och fyra pussel avklarade kände jag mig yr och bad om vatten. Då ändrade han upplösningen och bad mig ha ansiktet "högst tre decimeter från skärmen". Den sista timmen, tjugotvå pussel senare, drog jag bara runt med muspekaren utan att ens försöka och passade på blunda de få sekunderna jag kunde när Chefen hostade slem. Sista bilden var så grotesk redan efter ett par pusselbitar att jag äntligen kräktes över tangentbordet. Jag kräktes faktiskt så mycket att tangentbordet inte syntes längre. Jag hoppades att magsyran skulle fräta sönder plasten men det gjorde den inte.

Chefen sa att jag var en ynklig människa. Jag höll med och rörde runt lite i spyan på måfå med fingret. "Kan jag gå nu?", sa jag och tittade bak för första gången. "Slicka upp spyan, ät upp tangenterna Y N K L I G och gå hem", sa han och gick ut. Jag slickade upp allt och åt upp hela alfabetet. Dagen efter kastade jag mig på hans vindruta men denna gång såg jag genuin rädsla i hans blick.