Döden

De senaste veckorna har jag blivit helsåld på Dödens klädstil. Jag tycker han är så jäkla snygg. Köpte ett svart lakan och sydde på en svart huva. Stal en lie från en gubbe med grön keps, hängselbyxor och snus under läppen. När jag stod framför spegeln hemma kände jag att något fattades. Nej, inte bara det. Jag såg mest bara ut som en statist ur porrfilmsversionen av Lord of the rings. Döden har den där gängliga Doherty-looken så jag slutade äta och levde endast på vatten, urin och äpplen under en lång period. När jag gått ned så mycket att jag svimmade så fort jag klev upp på morgonen tog jag på mig utstyrseln igen. Yes. Nu började det liknade något.

Jag bad om att få ett eget rum för seanser på jobbet. Alla som ville fick besöka mig för att få veta när de skulle dö. Endast Dan vågade sig dit. Innan han satte sig skrek jag CANCER och pekade på honom med mitt beniga finger. Han svarade "Jag vet, ni kallar mig ju Cancer-Dan, jag tänkte finns det någon chans att jag dör före sjukdomen brutit ned mig helt?" "NEJ!", svarade jag. "Såvida du inte går upp på taket nu direkt och hoppar ned på gatan samt undviker landa på taket till Venezia." Han blinkade till och såg förvirrad ut. "Det är för nära taket till detta hus". Han sa tack och gick ut. Min första klient. Jag kände mig nöjd och lutade mig bakåt. Några dagar gick och jag fick kritik från cheferna. Det sades att jag inte tog mitt arbete på allvar samt att jag spred en "negativ stämning" bland mina kollegor. Jag stängde ned rummet och återgick till maskinerna. Lien spände jag fast med ett snöre på ryggen.

Det finns en ung tjej på jobbet som ser exakt ut som Spöket Casper. Jag har aldrig tilltalat henne. Hon sitter ofta och gråter på damtoan. I morgon ska jag köpa ett vitt lakan till henne och pula in det under dörren när hon gråter och skär sig. Det kommer höja hennes livskvalité med 60%. Hej då.