Speed Dating

Det finns en lång backe som leder ned till centrum. Man kan komma upp i sinnessjuka hastigheter om man verkligen tar fart. Ibland när jag uppnått den allra högsta hastigheten brukar jag tvinga mig själv att blunda i sextio sekunder. Tanken är att jag ska krocka med en tjej och sedan ska vi hjälpa varandra på fötter och le förläget. Den ena kanske säger "Oj, förlåt, det var mitt fel" varvid den andra tar på sig skulden och erbjuder sig betala för en lunch. Sedan skulle vi slicka varandras sår och bryta i lederna så att dom hamnar rätt igen.

När höstmörkret lagt sig och tekopparna sprider en ljuvlig doft i vår lägenhet skulle vi jämföra ärr och kivas kärleksfullt. Kanske en av oss fått hjärnskador och sitter i en härlig mjuk rullstol, dricka te med sugrör och haklapp. På sju försök har jag misslyckats lika många gånger. Det som oftast händer är att cykeln börjar vobbla våldsamt, jag pallar inte länge blunda, folk kastar sig åt sidan och slutligen kör jag in i cementpelarna vid den skarpa kurvan. Oftast landar jag på bröstet, ansikte eller handflator. Jag verkar också alltid lyckas bryta eller krossa oumbärliga delar av kroppen som armar, händer, käkben eller frontallob. Sjuksköterskorna på NUS har börjat skramla ihop pengar till en intensivkurs så att jag kan ta körkortet. Det uppskattar jag.

När jag söker gråa skäggstrån brukar jag se en vit mask titta ut från mitt högra öra. Jag känner igen honom, det är samma mask som jag la i min hemgjorda Tequila (purfärsk urin, vinäger och Guntrum Riesling) för tre månader sedan. Han har tittat ut genom alla mina öppningar förutom stuss och mun den senaste veckan. Ibland gör jag mitt lockrop och står redo med pincett, men jag har mer och mer börjat vänja mig tanken på att han vill bo inom mig. På ett sätt känner jag mig lite smickrad.