Skattjakt

Igår kom mailet jag väntat på. Det är september och dags söka bärplockare. Sedan 1999 har jag och två män som jag träffat på ett forum gett oss ut i skogen för att söka. Vi är totalt anonyma för varandra då vi har luvor och kodnamn. Vi ringar in området där bärplockaren ska ha befunnit sig och beger oss dit långt efter skallgången gett upp. Man nr 1 kallas sig Buzz och är stor så in i helvete. Man nr 2 är lite mindre än mig och kallar sig Shelagh. Jag hade egentligen inte så stor lust denna dag, dels för att min syn var inte riktigt var tillbaka efter min egenhändigt utförda operation (testade byta öga med ett djur jag alltid haft stor vördnad inför) samt att vi faktiskt inte hittat något sedan det första året. Det lyckosamma året hittade vi enligt identifikationshandlingarna en thailändare vars namn innehöll tre bindestreck. Det var mest kläder och ben kvar men vi fick till några väldigt bra foton. Shelagh tog med kraniumet men tappade bort det långt senare på en maskerad.

Buzz hämtade upp mig vid en bensinmack och sa inte ett ord på vägen. Shelagh hoppade på vid en skogsväg. Jag tror han bor utan el och dylikt ute i skogen. Han var pratsam och glad över att träffa mig. Han hade med sig digitalkamera och svarta sopsäckar. Buzz luktade mäsk och sökte efter en bra radiostation. Vi gick över en myr mot en snårig skogsdel. Shelagh hade sin ipod med sig och sjöng med i låtarna. Det blev ganska tröttsamt då han mest verkade ha en massa barnvisor inlagda. Resten av eftermiddagen gick i samma stil, snåriga skogar, blöta ängar, blöta sockar. Stämningen var låg. När det började mörkna vände sig Buzz mot motsatt håll och började gå. Det var bara följa efter mot bilen. Jag och Shelagh var på bushumör och ropade "Där, där är en!", för att lura Buzz men han vände sig aldrig om.

I bilen sträckte han sig efter en flaska sprit, drack upp hälften och gav den till oss. Sedan vred han om nyckeln. Efter ett par kilometer skruvade han ned musiken och harklade sig. Han sa att han skulle dricka sig själv till döds i skogen nästa vecka på tisdag. Sedan gav han oss varsin personlig karta. Ett stort område vid Bergmyren var inringat. Längst ned stod det. Lycka till - Buzz. Jag vände mig mot Shelagh och log så mycket jag kunde med ögonen. Han log tillbaka och high-fivade mig. Buzz skrattade till bakom skidmasken. "Jag visste väl ni skulle bli glada", sa han och vred upp musiken. Shelagh gjorde en ansats att krama om honom men Buzz sträckte bara fram handen. De nickade åt varandra och Shelagh sprang upp mot skogen.

I bilen dök en massa frågor upp i mitt huvud. Skulle han göra det svårt för oss eller lämna ledtrådar? Skulle han ha på sig skyddsdräkt som skydd mot djur så vi kunde hitta honom intakt? Jag beslöt mig för att inte fråga något och började fantisera om nästa tisdag. Radion spelade You were always on my mind med Willie Nelson. Buzz höjde volymen. Vi sjöng med i refrängen och jag fick lust ta av mig masken. Men vi närmade oss bensinmacken och låten som blev vårat soundtrack under sista resan hann ta slut. "Lycka till nu", sa Buzz och sträckte fram handen. Jag fattade den med båda händerna och nickade åt honom. Jag tittade länge när han åkte iväg, han satte upp handryggen mot mig, sedan var han borta.