Positivhalaren 4:5

Jag minns dagen jag såg henne första gången, det hade varit en skitdag och jag tittade knappt upp när hon hällde upp kaffet. Men jag gjorde det i alla fall och det slog mig var att hon verkade vara så äkta. Inte den där trötta cyniska typen som jag blivit serverad av så många gånger. Jag började beställa in så mycket jag kunde, bara för att kunna vara nära henne. Till slut övertrasserade jag kontot och Anne frågade om jag försökte trissa upp hennes lön. Det var ett tråkigt skämt egentligen men jag blev alldeles varm av att hon tilltalade mig. Jag hängde kvar vid flipperspelen när dom stängde, samlade mod för att bjuda ut henne, men det slutade med att spelet gick sönder och chefen för fiket kastade ut mig. Efter en vecka gick jag tillbaka med en ros. Anne frågade om den var till henne, jag sa att den faktiskt var till mig eftersom jag fyllde år. Det var en lögn, men jag ville att hon verkligen skulle tycka synd om mig. Jag sa att min dejt hade ställt in men att hon gav mig en ros i alla fall. Anne sa inget och skruvade på sig. Just när hon var på väg tillbaka till kassan frågade jag. ”Om du går ut med mig i stället, så kan du få rosen. Hon jag skulle gå med förtjänar den inte.” Det sista skulle inte komma ut så där, det blev bara så. Anne sa att hon måste fundera och gick i väg. Det regnade ute, ibland plingade det till och ännu en blöt lastbilschaufför kom in. Jag tittade ut genom fönstret nära mitt bord. Det gröna neonljuset från bensinstationen där ute såg ut att röra på sig när regndropparna rann ner för fönstret. En korpulent man med flanellskjorta sparkade sporadiskt på jukeboxen. Anne kom tillbaka till bordet och frågade om jag ville ha påfyllning. Min mage var redan förstörd av min ensidiga diet på kaffe och vita bönor men jag tackade ja. Hon satte sig mitt emot mig och studerade sina händer en stund.

”Vi behöver inte...” hann jag börja säga men Anne avbröt mig. ”Det är inte det att jag inte vill men...tror jag...men min chef skulle bli vansinnig om han visste att jag dejtade en kund. Dessutom så säger folk saker om dig. Jag vet inte vad jag ska tro.” Jag blev rädd och undrade vad det kunde vara, mina tankar gick genast till Far. Hade han på något sätt lyckats smuggla in en kamera i min lägenhet? Kanske han har pratat om mig. Eller har mina grannar snackat om mig? Jag kände mig blottad och väldigt liten. Till slut tog jag mig mod att fråga rakt ut. Anne såg väldigt besvärad och och tittade inte upp. ”Jag vet ju inte vad som är sant men, min kompis kompis säger att du är en sån där som förföljer folk...hon gick på din skola. Att du...ja...inte är som andra.” Anne tittade äntligen upp och såg genuint bekymrad ut. Ungefär tusen tankar for genom mitt huvud, jag har förträngt det mesta från min skoltid. Det måste vara kuratorn som glappat. Jag låste in min kurator i en städskrubb när hon hade mage att ifrågasätta huruvida jag hade fuskat på ett terminsprov. Det fanns inga bevis, visst jag hade fuskat, men jag visste att dom inte kunde veta det säkert. Det hela urartade eftersom vaktmästaren var sjuk den helgen. I två dagar låg hon där. Hon hade dessutom astma men hittades till slut på måndagen medvetslös. Jag nekade till allt och efter att ha placerat några tomma spritflaskor i kuratorns skrivbordslåda tystades det hela ned som ett missöde. Och en personlig tragedi för kuratorn som sparkades kort därefter. Jag kände att jag måste ha suttit tyst en ganska lång stund och harklade mig.

”Vi kan säga så här, ta med dig en vän då...och så går vi ut alla tre. Men, helst en tjejkompis. Jag...skulle inte klara av att ha med en kille.” Anne la ned sitt försök att göra en papperssvan. ”Jag tror ändå inte detta...är en bra idé, jag måste gå nu.” Mannen med flanellskjorta fick äntligen igång jukeboxen och en gammal Elvis-låt satte igång. Anne hade fått en stor smutsfläck på baksidan av byxorna från stolen men jag sa inget. Jag tittade mot det gröna neonljuset där ute. Det kändes som att det signalerade något, fara eller sjukdom. Jag minns inte vilket men jag mådde plötsligt väldigt dåligt.

Efter ett par månader verkade Anne ha glömt hela den där kvällen och var precis som vanligt mot mig. Det första jag gör när jag ser henne är att kolla om någon stulit henne sen sist. Om hon har en ring på sig alltså. Jag glömmer alltid vilket finger man har förlovningsringen på, så ibland målar jag en ring runt det rätta fingret hemma. Men när jag väl sitter där på fiket blir jag osäker på om jag ritade på rätt finger. Hon blir alltid hämtad av en tjej när hon slutar, jag tror dom är rumskompisar eller något. Tanken slog mig att dom kanske är ett par men ingen av dem har ju snaggat hår och dom klär sig ganska feminint. Så det verkar lugnt. Jag tror inte att Anne är en lycklig människa. Det kände jag från första blicken. Och jag tror jag vet vad hon behöver. Hon behöver bli behandlad som den prinsessa hon är. När hon får veta vad jag har för planer vet jag att hon kommer vara tacksam, så tacksam att just jag råkade gå in på det där fiket och ta henne från smutsen hon befinner sig i. Vi ska bo på en ö vid Hawaii, det kanske inte blir det lyxigaste huset på en gång men jag tror hon kommer vara nöjd att bara få komma bort. Jag har sparat så pass mycket pengar att jag har till resan. Själva ön heter Lanai och är den perfekta slutdestinationen för oss båda. Jag vet att vi båda lider just nu, men det finns bara bra saker framför oss.

De senaste dagarna har jag känt mig ovanligt rastlös men uppåt, jag kan knappt vänta tills jag får se hennes ansiksuttryck när jag berättar vart hon ska få bo. Jag tror jag kan tänka mig att skicka vykort till Mor och Far när vi kommit dit, dom kommer bli stolta. Men det finns en hake i allt detta, det gör fruktansvärt ont att ens tänka på men jag har tvingat mig själv ta itu med det som säkerhetsåtgärd. Jag är rädd för att tiden rinner ut, en av dessa dagar då jag kommer till Anne kanske någon stulit henne. Och då rasar ju hela planen, men jag klandrar henne inte. Hon vet ju inte vad som väntar. Att det finns en ljusglimt faktiskt. Och jag hoppas hon följer med ändå, när hon förstår vidden av det hela. Vad hon kunde ha missat. På grund av detta potentiella problem har jag beslutat mig för att ta med mig ett dolt vapen när jag går till fiket. Jag tänker inte låta en ny pojkvän stå i vägen för detta, han förstår nog också när jag väl berättar om mina planer för Anne och mig. Men, om han inte förstår räcker det nog med att flasha vapnet. Jag tror säkert Anne också förstår hur seriös jag är, och om vapnet skrämmer henne så har jag ju min gamla historia som jag drar för Mor och Far. Att jag jobbar för regeringen. Hon kommer inte bara förstå, det kommer förmodligen göra henne ännu mer dragen till mig.

Det var svårare att somna på nätterna ju närmare dagen kom. Alla ljud omkring mig kändes dova, som om att jag hade öronproppar i hela tiden. Inte ens grannarna gjorde några ljud i från sig. Natten före jag skulle rädda Anne var jag så uppe i varv att jag till och med ville att grannarna skulle komma in, kanske bara säga något till mig. Vad som helst. Jag öppnade min dörr på glänt, satte igång en våldsfilm på hög volym. Sedan la jag mig mitt på golvet och började rita med en krita runt min kropp. Precis som i filmerna. Jag låg där ett tag, det var obekvämt ligga på hårda träplankor, men ingen kom och jag somnade till slut.

Min kropp värkte när jag vaknade. Någon hade stängt min dörr unden natten såg jag. Av någon anledning ville jag ringa Mor och Far direkt jag vaknade. Klockan var bara 05.30 men jag fick en stark känsla av att jag ville höra deras röster innan jag satte i gång med räddningen av Anne. Jag skyndade mig till automaten nere vid hörnet. Mor och Far har haft samma telefonnummer sedan dom skaffade det där huset för 40 år sedan. Far svarade med barsk stämma. Jag fick såklart inte ur mig ett ord, men han hörde min andhämtning. ”Är det du? Är du i fara? Tala till mig.” Jag hörde Mor gny i bakgrunden, hon krävde att få tala med sin son. Jag hörde Far ge henne en örfil. Sedan mammas snyftningar. Alltid dessa snyftningar. ”Säg mig bara, är du i fara min son?” För första gången sen det där mötet med psykologen övervägde jag starkt att faktiskt svara på tilltal. Jag andades ut en gång. ”Om du är i fara, andas ut två gånger.” Jag höll andan tills det inte gick längre. ”Åh herregud” sa Far till min gråtande Mor. ”Jag tror han är kidnappad, satans terrorister. Jag visste det”. Mor grät såklart ännu mer nu och jag hörde henne be honom starta bilen medan hon skulle leta rätt på vetebullar och saft. Jag blev oerhört irriterad på dem och önskade att jag kunde skrika. ”Vi är på väg, stanna där du är” sa Far och var på väg att lägga på. Jag började flåsa häftigt i luren. Jag flåsade som att jag sprungit ett maratonlopp. Nu var båda i luren och pratade i munnen på varandra. ”Det kanske är Hunden?” sa Mor ynkligt. Jag satte mig ned och höll luren framför ansiktet samtidigt som jag flåsade ännu mer. Efter en stund orkade jag inte mer och lutade mig bak mot glasrutan.

Jag fick en obeskrivlig lust att onanera där jag satt. Det fanns inga människor omkring mig och regnet öste ned utanför automaten. Jag satte igång med det samtidigt som jag avlägset hörde Mor och Fars röster ropa på mig genom luren. Svartvita bilder av kvinnor och män i Auschwitz flimrade förbi mig, psykologens onanirörelser bakom skrivbordet i min ögonvrå, våldsamma gräl på semestern mellan Mor och Far i hans modifierade likbil, Mors rinnande mascara när hon hittade vår första hund med en pinne inkörd mellan öronen. Ingen av mina gamla fantasier fungerade, till slut började det göra ont och min hörsel blev skarpare för ett ögonblick. Nu grät Far med min Mor också. Jag ställde mig upp och la tillbaka telefonen försiktigt på klykan. Jag ville inte släppa den först men jag var tvungen. Jag hade viktiga saker att ta itu med.

Positivhalaren 3:5

Mitt standardcafé är nästintill tomt på gäster. Favoritservitrisen Anne är ovanligt pratsam idag och verkar faktiskt skratta på riktigt åt mina skämt. När jag druckit lite vin ensam hemma brukar jag fantisera om att vi äter middag tillsammans. En gång dukade jag fram för två och pratade lite mot den tomma stolen, men det gjorde mig mest bara nedstämd. Jag hade faktiskt någon en gång, det varade inte länge, jag visste att hon skulle genomskåda mig på ett par veckor. Det är så svårt att vara den charmiga och lättsamma killen en längre tid. När jag kände att hon snart skulle lämna mig började jag spela in hennes andetag och snarkningar. Jag fick ihop till tre kassettband och jag somnar alltid till ett av dem. Jag vinkar åt Anne och drar hem. Hon vinkar inte tillbaka. Fast hon kanske inte såg mig. Funderar på att ringa och sjukanmäla mig men kommer på att jag ändå är ledig i morgon.

När jag är framme ser jag fars modifierade likbil stå på min grusgång. Jag kastar mig snabbt vid en buske och iakttar dem från ett säkert avstånd. Far står med händerna kupade mot mitt köksfönster. Mor står som vanligt bakom och gråter. Hon har en matkorg i handen, förmodligen full av vetebullar till mig. Far är klädd som en SÄPO-agent i vanlig ordning. Solglasögon, svart kostym och den där extremt överdimensionerade mobilen i bröstfickan. Han kom aldrig över att han inte fick bli polis så i stället vakar han över mig och sina grannar. En gång ringde han och pratade in på min telefonsvarare, han påstod att Stig Bergling fanns i tvättstugan. ”Han är hungrig och trött, skynda dig hit gosse, vi ska pumpa honom på information”. Jag ringde såklart aldrig upp men använde det som telesvar i tre år. De flesta skrattade så mycket att dom aldrig kom på vad dom ville i första taget när dom ringde. Efter ett par minuter tar far min mor under armen och går mot den modifierade likbilen. Jag hukar mig och hinner höra att far som vanligt spelar The Eagles på högsta volym när dom passerar. På hallmattan ligger det smulor av vetebullar, mor har precis som alltid försökt trycka in en genom brevinkastet. Jag samlar ihop dem och gör en snus av dem.

Jag är så trött av händelsen utanför att jag somnar i badkaret en stund. När jag vaknar ett par timmar senare ser jag att jag i all trötthet glömde fylla badkaret med vatten. Min kropp värker och jag måste sträcka på mig innan jag kliver upp. Jag känner mig uttråkad och sätter mig vid väggen som vetter mot grannens sovrum. På grund av de tunna väggarna, och en speciell anordning som gör att jag kan höra bättre, brukar jag sitta där ibland och lyssna på deras konversationer och knullljud. Mannen slår henne ofta på helgerna när dom druckit. Sedan gråter dom ut och har sex. Efter flera år av detta, och själva kombinationen av dessa ljud, har jag svårt att ha sex med mig själv utan att ha på en våldsfilm i bakgrunden med dämpad volym. Jag vet att jag en gång skulle tyckt det borde tyda på en funktionsstörning, men det är det närmaste jag varit att ha ett regelbundet normalt sexliv så det har blivit en vana. Innan jag somnar för kvällen ringer jag lite folk i USA på måfå. När jag på engelska säger att jag inte vill något speciellt, och när dom undrar var jag ringer ifrån, vill dom prata om Peter Forsberg eller Mats Sundin. Dom förstår mig inte när jag pratar om ensamhet och att jag funderar på att ta Anne och hennes kollegor som gisslan. För dom talar ju inte samma språk som mig.

Positivhalaren 2:5

Dörren till stugan är inte låst och jag hör att den potentiella kunden röra sig där inne. Jag knackar och tar två steg bak. Sedan kör jag ansiktsgymnastik, tvingar mitt ansikte att le brett ett par gånger för att gå in i rollen. Mannen som öppnar luktar såklart alkohol och ser sjaskig ut. Det gör dom alltid. Jag sträcker fram handen och presenterar mig. Fortfarande två steg från honom och lagom hårt handslag. Jag känner hans förakt när han synar mig, min klädsel och den svindyra portföljen. Jag slår vad med mig själv om att denna gång kommer jag inte hinna till själva presentationen. Mannen har svart skägg och tuggar på en tändsticka. Efter en kort presentation av företaget jag anlitats av och mitt ärende släpper han in mig i stugan. Det finns bara ett enda stort rum och en kokvrå till vänster. Det luktar urin och sopor, matrester och tallrikar ligger utspridda överallt. En ynklig hund sitter mitt på trägolvet och tittar underlägset på mig. I rummets vänstra hörn finns ett skynke där jag antar att han har sängen.

Jag frågar om han har något provisoriskt bord att ställa fram för min presentation av varorna. Han sträcker ut armen mot skynket. ”Inga bord. Men säng finns”. Golvet knarrar och hunden springer i väg mot ett hörn när jag går framåt. Själva skynket ser ut att vara ett vanligt duschdraperi och är fullt av smutsfläckar. Vid det enda fönstret på höger sida finns en radio som spelar 50-tals låtar på låg volym. Mannen drar bort skynket. I sängen ligger en kvinna i 20-års åldern fastbunden. Hennes armar och ben är bundna i sängens alla fyra stolpar. ”Bry dig inte om henne. Hon är köpt. Vi leker bara.” Det är svårt att avgöra om kvinnan sover eller är drogad. Det finns inget blod eller så men hennes fot och handleder är röd-blåa av repet. Halva hennes ansikte är skymt av en trasa som bara lämnar ögonen synliga. ”Nu vill jag se varorna. Jag har ont om tid.” Mannen ser fortfarande oberörd och lugn ut. Han är inte särskilt lång, ungefär fem centimeter längre än mig, men väldigt kraftig och ser ut att vara typen som tagit hand om problem med hjälp av knytvävarna förut. Jag är glad att jag inte säljer tavlor eller tallrikar. Jag kortar ned presentationen lite och beskriver bara de fem mest sålda knivarna. Mannen säger inget under hela tiden, han tuggar fortfarande förstrött på tändstickan och kliar sitt skägg. På grund av att det inte finns ett bord bad mannen mig lägga ut knivarna i sängen, mellan kvinnans ben i höjd med vaderna. Under min monolog har hon vaknat till och tittar sig omkring. Jag ser att hon svettas, hon luktar väldigt mycket urin och ser allmänt undernärd ut. ”Horan är vaken och redo att leka igen ser jag, nu får du skynda på, säljarkillen.” Jag känner mig lite förvirrad, kvinnan ger mig inga signaler att hon vill därifrån men ser inte heller direkt lugn ut. Hunden har nu vågat sig fram och dricker ur en skål som är allt annat än ren.

Jag väntar med prisuppgifterna till sist och beskriver vad de olika knivarna är bra för. Mannen fastnar för en styckkniv av märket Giesser, han väger den i handen och synar bladet. Jag struntar i superlativen angående kniven och hoppas han nöjer sig med detta så jag kan gå. Kvinnan, som uppmärksamt följt med i samtalet, ser ut att dåsa till igen. Hennes ögon är halvt slutna och hon mumlar något bakom trasan. Jag uppger priset och låtsas ge honom lite rabatt, mannen öppnar en liten trälåda vid bänken och ger mig delbetalningen. Jag tittar i smyg på kvinnan medan jag samlar ihop mina saker, om hon inte ger mig ett tecken tänker jag gå på en gång. Inget händer, jag skippar skitsnacket jag brukar dra efter en lyckad affär och tackar för affären med ett handslag. Innan jag öppnar dörren frågar mannen och jag kanske vill vara med och leka någon gång. Jag tackar nej och stänger dörren.

Ute vid trappan känner jag att min puls är ganska hög, men jag har inte lust att hämta andan där och går ned för den långa trappan. Jag noterar att det inte finns ett enda hus i närheten av kullen. Jag tänker att jag vill också bo sådär. Ensligt och förmodligen väldigt låg hyra, eftersom han knappast har el där. Och det vore inte så dumt att vara tvungen motionera lite före man går hemifrån. Påminner mig själv om att hädanefter kolla dödsannonserna efter hans namn, har jag tur kanske han kolar inom något år. Jag funderar på att skolka från nästa hembesök eftersom min mage kurrar. Nere vid vägen får jag lift in till stan med en bögig kille i en sportbil. När han frågar vad jag säljer säger jag ”aborterade foster och ibland kör jag glassbil”. Killen höjer radion är tyst resten av vägen.

Positivhalaren 1:5

Mannen mitt emot hade en röd fluga som en dålig punchline till sin rutiga blazer och fingrade rastlöst på sina knän. Det var fortfarande mörkt ute och snöslasket stänkte då och då upp mot bussens fönster. Jag var på väg till dagens första potentiella köpare i ett sunkigt område utanför stan. Jag sov inte heller denna natt och bussen rörelser vaggade mig till sömns en kort stund. Mannen mitt emot väckte mig och ursäktade sig, min portfölj hade ramlat ned på golvet. Jag mumlade ett tack och försökte somna om men mannen fattade inte vinken och började inleda ett samtal. Han berättade att han alltid åkte med denna buss och sa att han inte kände igen mig. Jag tog fram min mobil för att verka upptagen men han gav sig inte. Han berättade att han jobbade som barberare, det var ett yrke som hans far och farfar även utövat. Jag frågade om hans farfar någonsin träffat någon av de kända cowboys man sett i filmer, som Billy The Kid och Wyatt Earp. Mannen svarade torrt att hans farfar var för ung för att ha kunnat göra det. Jag hade inga mer frågor och hoppades att min sarkasm skulle avskräcka honom från att säga något mer. Mannen tittade genom fönstret en stund och hade fortfarande blicken kvar där när han berättade om sina tvångstankar.

”Jag ser mig som en skulptör, jag formar deras utseende. De ligger avslappnat där och funderar över dagens planer, eller bara njuter av behandligen. Ibland fryser jag till och tänker på hur det skulle se ut om jag snittade upp deras halsar. Blödande halspulsåder, en arm hänger utanför stolen, tom blick. Det är vackra bilder jag ser i mitt huvud ibland. Tänk dig att ha deras liv i dina händer, ett snitt rakt över halsen och jag skulle släcka deras livslåga på bara ett par sekunder.” Jag började tycka att denna man var ganska intressant trots allt. Jag var fortfarande osäker på om han bara ville testa mig eller om han menade allvar. ”Jag tror ditt fackförbund skulle ha invändningar mot hur du behandlar dina kunder om du gjorde så”. Mannen tog ingen notis om mitt skämt. Jag kände på min skäggstubb och tänkte att jag måste beställa den där rakhyveln som dom gör reklam för. Min hållplats var slutdestinationen och jag var ensam ut ur bussen. Mannen hade hoppat av två hållplatser tidigare efter att ha förmodligen dragit samma story för någon längre bak.

Dagens första potentiella kund bor i något som liknar en liten stuga bara. Trappan upp mot kullen är något av de längsta jag sett och jag tar ett djupt andetag. Jag vet inte ens hur fick det här jobbet. Jag har aldrig egentligen haft ett jobb längre än en månad. Kom detta efter målarjobbet? Jag känner mig som en skyltdocka bland mina kollegor. Jag sitter där med tomt inre och ler på de rätta ställena medan dom snackar om helgens äventyr och sina aktier. Kläderna dom tvingar mig ha, kostym slips vit skjorta och namnbricka så klart, får min kropp att tappa sitt forna språk. Ibland när jag kommer hem brukar jag snitta upp ett sår i min underarm och smeta in blodet i ansiktet och på min vita skjorta. Sedan visar jag tänderna i spegeln och stirrar tills ögonen tåras.

Jag har inte sovit en hel natt på flera år. Tiden passerar sakta under dåliga repriser, billigt kaffe och filmer. Jag vågar inte köpa sömntabletter för jag kan inte låta bli ta för många. Mina tankar är mina fiender. Min fiende är min tanke. Jag har inte träffat mor och far sedan jag talade med dem genom brevinkastet. Det slutade bra men jag känner att dom är nere för räkning. Mor skickade ett julkort föreställande mig själv som tomte när jag var fem år. Det tog mig tio minuter att lyckas svälja hela kortet. Jag har haft tankar på att fylla hunden som finns i frysen med något mjukt. Men jag vet inte vilket material och hur man hindrar kroppen från att ruttna. Ett tag var jag inne på att stjäla hö från någon bonde men kom på att jag inte känner någon bonde.