Mördaren

Efter arton års väntetid kom äntligen mördaren. Ända sen jag såg Psycho har jag hoppats att någon ska rycka undan draperiet och vifta kniv, sen jag ska sen dö sådär sexigt som Marion gjorde. Eftersom jag väntat i arton år och börjat ge upp hoppet var jag inte beredd när jag hörde draperiet slitas åt sidan. Jag spelade med direkt och skrek med ljus röst. Delvis för att jag faktist var rädd, jag hade ju schampo i ögonen och var helt naken. "No no, please don't kill me", sa jag och försökte sedan härma Bernard Herrmans vintrigt skräckliga stråkarrangemang. När jag kisade såg jag att det var två grannungar. "Har du nå godis?", sa den äldre och stack en papperskniv mot mig. Den yngre gjorde en ansats att kissa på mig medan jag låg där naken på det blöta golvet. Jag kände mig smutsig, förnedrad och ful. Han fick bara fram ett par droppar och sträckte sig istället efter tvättmedlet för att göra mig blind. "Där uppe, det är allt jag har", sa jag snabbt och pekade mot den smaksatta Kaustiksodan. De tackade glatt och gick mot köket. Jag låg kvar. Hörde dem rota efter mer godis samtidigt som de skrattade. Vågade inte röra mig. Till slut kom de tillbaka, då såg jag att de faktiskt hade plastmasker på sig. Den äldre var utklädd som John Ausonius och den yngre som Richard Nixon. "Vi tar med ditt spritskåp och polaroidbilderna som låg i kakburken", sa Nixon. "Okej, sa jag". John sa inget alls och började dra skåpet efter hallgolvet. "I'm not a crook", sa Nixon spontant och gjorde dubbelt v-tecken. Dörren smälldes igen och jag klev upp.

"Vilken tragisk figur du är", sa Storskiten och hoppade upp i tvättfatet. Jag skämdes. "Var var ni?", sa jag och sökte sympati. "Vi gömde oss under din säng. Vi är ju bara två rädda små katter", sa Lillskiten och höll kvar blicken. Jag hade barnkiss på min bål, svidande ögon, och mitt kök var jättestökigt. Jag visste att katterna skulle straffa mig länge för att spritskåpet var borta.

Knäade framför den påslagna ugnen och stoppade in huvudet. Det fanns små fågelben där efter Lillskitens lilla "projekt" under perioden hon ansåg att fåglar var en lägre stående art som skulle utrotas. Blundade och försökte påkalla ett fint minne. Det enda som dök upp var när jag byggde en mini-igloo av sockervadd och låtsades att jag höll på kvävas och var tvungen äta mig ut inom tjugo minuter. Storskiten stack hål på tankebubblan genom att stänga av spisen. "Vi behöver dig faktiskt", sa hon och log. "Ett tag i alla fall" (paus) "För vi vet inte hur man spelar in på Kanal 5!", sa Lillskiten och asgarvade. Sedan skrattade de så hårtussar flög omkring. Jag ställde in kanalen och såg på en dokumentär om ett könsorgan. Skitarna somnade sakta men säkert nära mig på varsin sida.

Stetoskopet

Jag sover med ett stetoskop fasttejpat på bröstkorgen. Det är något på gång där inne, jag vet inte vad, men det håller mig vaken flera dygn på raken. I går vaknade jag sittandes på en busshållplats. Det var sent och alla bussar hade slutat gå för flera timmar sedan. Någon hade sprayat sin tag på min nya vinterjacka. Fick lift med en långtradarchaffis som berättade att han skulle ta livet av sin fru när han gick av skiftet. Jag berömde hans skägg och sa att han liknade Levon Helm i The Band. Han sa att han skulle ta livet av sin fru när han gick av skiftet.

På hallmattan låg ett brev från Imigrationsverket. Jag skulle bli utvisad. Satte mig i soffan och bet mig i underläppen. Kände mig fånigt glad. Det var länge sedan någon skickat ett personligt brev till mig. Dessutom var det lite klet från en marsipantårta vid ena hörnet. Nu var ju brevet inte till mig egentligen, det hade kommit helt fel, men jag låtsades att de skrivit ned allt det där bara till mig.

Vaknade under sängen. Stetoskopet låg på golvet, kravlade snabbt ut och hämtade sylådan. Med ena handen på bröstet rotade jag runt i lådan, försökte hålla pulsen nere men det var omöjligt. Efter ett par timmar betraktade jag mig själv i spegeln. Det såg bra ut. Väldigt bra faktiskt. Blodet från stygnen hade missfärgat min enda skjorta som inte var nedblodad, men det kändes som en petitess. Tog kort på mig själv i olika poser och försökte ladda upp dem på nätet men insåg att jag inte har en dator hemma. "Lyssnar på nya John Fogerty", sa jag till busschauffören och nickade i takt med hjärtat när jag såg att hans mun rörde sig. Åkte runt på stan ett par timmar sittandes bland tonåringarna, låtsades lyssna på något trendigt band. Ingen av dem tilltalade mig. På biblioteket, när jag skrattade högt och låtsades fatta skämten i en bok av Nietzsche, frågade en kvinna om jag pluggade till läkare. "Lyssnar på nya John Fogerty", sa jag utan att tänka mig för. Hon gick till en annan hylla.

Vaknade hemma, vaknade borta. Vaknade på kvarterskrogen, vaknade hos en gammal bög med en träslev i min stuss. Ingenting bekom mig så länge jag hade kontroll över min rytm. Drömde att jag dog. Min själ leviterade ovanför min bröstkorg som öppnades av en man i vit rock och hornbågade glasögon. Han lät stetoskopet vara kvar och log med ögonen mot mig. Han bröt isär revbenen i jakt på mitt hjärta men kunde inte finna det. Hela kvällen sökte han, jag fick en ångestattack och ville flyga ut därifrån, men det fanns inga öppna fönster. Till slut sågade han av min högra hand, slöt den och placerade den på den tomma platsen. När han släckte ned och ståldörren åkte igen tog jag fart och siktade mot den enorma glasrutan som skulle frigöra mig.

Det enda jag hade att säga

Våra ögon möttes för en sekund. Det kändes som en knytnäve i bröstet. Mina ben vägrade transportera mig framåt. Jag stod orörlig och tittade rakt fram. Stirriga människor på väg hem från jobbet stötte till mig, men jag stod fortfarande kvar med blicken fäst på ingenting. En kvinna med alldeles för många julklappar i famnen trängde sig demonstrativt förbi. Vände mig om mot fönstret igen. Mannen mitt emot henne la ned sina bestick och lutade sig mot henne för att sedan titta på mig. Hon böjde sitt huvud mot tallriken och satte händerna för ansiktet. Jag gick fram mot fönstret och andades. Skrev ett ord och gick därifrån.

Naken i badkaret ropade jag på katterna och gav dem en lista över strömförande saker som de skulle kasta i badkaret på given signal. Lillskiten släpade fram en bunt av mina favoritskivor. Storskiten lyckades gräva fram ett nedblodat gammalt manus jag för länge sedan gett upp hoppet om. De tände varsin cigarett och suckade. Jag förstod vad de menade. På kvällen laddade vi hem gamla porrfilmer där folk hade stora mängder könshår samt ett par bilder på betjänten i Falcon Crest. När de fått leka av sig somnade de i min säng. Jag la mig på soffan och ringde på måfå till folk i USA för att prata om vem som dödade Laura. En av dem hette Jane och bor i Syracuse, New York. Jag ville vara ärlig på en gång och berättade motvilligt att jag kommer återfödas som en enhörning. Men det tyckte hon om. Vi ska förresten kanske bli ihop, hon ska bara skaffa en sida på MySpace först. I love Jane.