Berg och dalbana

Jag grät mot en främlings axel igår. Fick min kallelse för fosterdiagnostik men dom lurade mig helt och hållet. När jag blev uppropad så flög jag fullkomligt upp ur stolen. Glad, stolt, mallig, lycklig. Jag hann bonda med ett gäng mammor som också väntade på besked. De var alla glada för min skull och gav mig bra tips. Vissa saker var jobbiga att höra för jag vill inte ens själv vidröra mina bröstvårtor. Mitt namn ropades upp och jag drog ett djupt andetag. High-fivade de andra livbärarna och följde med doktorn till ett rum. Där stod det tre män i vita rockar som såg allvarliga ut. Det visade sig att dom hade andra planer, de ville att jag skulle träffa en psykoterapeut som fanns några rum bort. Jag greppade situationen snabbt och sa att jag glömt torka mig när jag var på toan. De bad mig komma tillbaka så fort jag kunde. Utanför satt livbärarna och bläddrade i sönderlästa Amelia-tidningar. De såg på en gång att jag var ledsen och en av dem masade sig upp från stolen i slow-motion och omfamnade mig. Jag fick inte mina armar runt henne men hennes kram var så go och varm. Jag ville bara förvandlas till pärlsocker som försvinner in i den mjuka degen. Hon sa att jag skulle gå hem och tänka positiva tankar. Jag grät häftigt mot hennes axel och dreglade så att det bildades en stor pöl. Försökte suga upp det värsta i smyg men kom på att hon förmodligen behövde vänja sig vid dregel och tårar. Vi släppte varandra och nuddade varandras kinder. De andra livbärarna snyftade å mina vägnar. Jag hörde en dörr öppnas nere i hallen och begav mig snabbt därifrån.

Det var ett tungt beslut att ta men i slutändan kändes det rätt. Jag förstod att den förmodligen skulle bli utställningsobjekt i nån freakshow eller en återkommande episod på Ripley’s ”Believe it or not”. Så jag beslöt mig för att släcka livslågan som brann inom mig. Hällde upp en liten mugg kaustiksoda och sköljde ned det med Baileys och en hel flaska Smirnoff. Sedan slog jag mig själv i magen så hårt jag bara kunde tills jag började spy. Jag blev medvetslös efter en ganska kort stund. Hittade inget speciellt i spyan senare men samlade ihop det i en fin vas och ställde den i bokhyllan.

Som ett under ringde det på dörren idag när jag fortfarande satt och hämtade mig från gårdagen. Jag blev livrädd att det var Mor och Far som på något sätt hört om aborten men såg inte till den modifierade likbilen. När jag lyssnade noga hörde jag ett lågt surrande ljud utanför dörren och ett mumlande. Det kunde väl inte vara...? Jodå, det var min första och enda vän Nikola som svävade där utanför. Vi har inte setts på år och det kändes konstigt se honom. Jag försökte krama om honom men han körde bara förbi mot mitt kylskåp. Nikola har inga armar eller ben och saknar balanssinne sedan födseln. Han har en specialkonstruerad Hoverboard som gör att han kan sväva omkring fritt i luften. Han undrade om jag hade maränger hemma och tittade på mig som att vi sågs igår. Jag blev så full i skratt av hans avslappnade och sköna stil att jag kastade en full ölburk i pannan på honom. Jag gillar att göra det, han är ju fastspänd vid sin Hoverboard och när man kastar saker på honom kommer han ofta åt gasen och kör in i väggar. Han brände rakt in i toalettdörren och svor länge. Ena ögonbrynet sprack på honom och han tjöt att jag gjort honom blind. Vilket han redan är till hälften eftersom han bara har ett öga. Men jag såg att han liksom jag hade nära till skrattet. Vi kramade om varandra och pratade om allt som hänt den senaste tiden. Det kändes som att gårdagens bekymmer aldrig ägt rum.

Ikväll ska vi se vuxenfilm och käka maränger. Just nu skriker han från min balkong, jag brukar knyta fast honom där när jag vill ha en stund för mig själv. Men nu måste jag gå, försöker komma på hur man gör maränger. Har tejpat ihop sockerbitar och satt dem i micron men det händer inte ett skit. Note to self: stjäl en kokbok från alkisen på våning fyra nästa gång han somnar i blomrabatten.

Det fanns ingen stork

Det var under en tid bara misstankar men nu är jag säker. Jag är gravid. Något levande växer i min mage. Det rör sig därinne och jag visar alla tecken på havandeskap. Jag känner mig dragen till dramahyllan i Videobutiken på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag gråter mer än någonsin, som när jag ser alla snöflingor som virvlar ned från skyn mot sin brutala död. Jag ligger gärna på sidan när jag för in objekt i min bakdel. Jag spyr så ofta så att jag inte ens orkar ha en tunna bredvid sängen. Jag släpper kaskaderna fria och det har frätt hål på mattan och tapeterna. Eftersom jag är av det manliga könet är jag lite förvånad, men också lycklig över detta oväntade privilegium. Något har gått snett uppenbarligen, men vad än forskarna säger så är jag säker på att jag bär jag på ett liv.

Den kan redan kommunicera till en viss grad. Jag knackar med en gaffel på magen när jag tycker den möblerar om för mycket. Jag äter en kapsyl kaustiksoda när den rör sig till musik jag föraktar. Jag skriver spegelvända meddelanden med en sån där detektivpenna på magen. Jag läser sagor genom att prata med händerna för munnen, konsonanterna och vokalerna vibrerar ned och den kan somna fridfullt. Vi har kul helt enkelt. Detta är vad jag listat ut so far:


1. Den gillar Ringo allra mest och jag tror favoritlåten är Yellow Submarine.
Förutsägbart och tråkigt, men vi blev osams och jag orkade inte diskutera mer.

2. Den gillar inte öl så mycket.
Dricker jag mer än 12 starköl hör jag inte av den på flera dagar.
Förstod inte sambandet först, den är mer förtjust i vodka och gin.
När jag dricker sprit väsnas den och möblerar om en hel del, som för att visa att den minsann också har kul och är på fest.

3. Den tycker nog inte om vinter och snö så mycket.
Ett gäng ungar kastade en snöboll svinhårt rakt i magen på mig när jag passerade en skolgård. De tryckte ned oss i en snödriva och jag var tvungen säga att jag var ett "gammalt bögmongo" fem ggr innan dom släppte oss.

4. Den är förmodligen kommunistsympatisör.
Vi såg Rocky IV idag. Den rörde sig upphetsat när Ivan nitar Rocky i de första ronderna. När Rocky sedan kommer igång var rörelsemönstret betydligt mer lamt.

5. Den föraktar Faddergalor?/Agneta Sjödin?/Playback-konserter?
Somnade under Faddergalan på fyran. När jag vaknade var delar av mig och soffan full av poo-poo. Den hade på något sätt gungat igång min matsmältning och grundlurat min ringmuskel. Jag låtsades vara arg men beundrade den i smyg för dess rebelliska ådra.

73 min och 36 sek

Jag har bränt en cd innehållande Martin Timells skratt. Blandade skrattattacker från Bullen till Time Out. Den innehåller 94 ljudspår och den totala tiden är 73 min och 36 sek. Jag har haft den på repeat i fyra dygn. På grund av detta har jag en våldsam huvudvärk och försöker nu bygga en bomb av det som finns i mitt skafferi och kylskåp. Det går inte bra, jag vet inte hur man gör. Jag är så oteknisk.

Jag vaknade dessutom under sängen i morse. Mår ganska dåligt just nu, jag vill härifrån. Har försökt hitta ingångar till ett parallellt universum i min lägenhet. Tänkte på min garderob först av allt såklart, men någon har låst den och jag kan höra ungar som fnittrar där inne. Kan ha hört ett lejon som morrade också. Det oroar mig, jag tror det finns tidningar och polaroidbilder där som skulle kunna trasa sönder deras psykiska hälsa.

Nu kommer ljudspår nummer 39. Den är allra jobbigast.

Lapsang Souchong

En kille blev misshandlad utanför min lägenhet natten till igår. Han låg i fosterställning medan de andra såg ut att öva straffsparkar. Han verkade inte ha speciellt mycket nackmuskler. För varje spark flyttades hans huvud som på en trasdocka. Efter ett tag orkade han inte mer och låg helt slapp på asfalten. Sparkarna fortsatte men bara sporadiskt. Jag såg hur ledaren för gänget tog fram en dunk och hällde bensin över honom, sedan tände han sin tändare och böjde sig ned. Han sa säkert något inövat, sedan slog lågorna upp mot skyn. Fast det där sista hände egentligen inte på riktigt förutom i min fantasi. En av killarna urinerade på hans jacka sedan lämnade dom honom under stridsrop och ramsor. Jag gick ut på balkongen och tittade lite närmare. Han låg på sidan med ryggen mot min balkong. Jag önskar att jag kunde säga att blodet som pulserade från hans hjässa blänkte snyggt i månskenet, men det gjorde det inte alls. Det var för mörkt för det. Han såg mest ut som en fyllis som somnat, men det var ändå vackert på något sätt. Ett välklätt par stannade vid honom och verkade ställa frågor, sedan gick de vidare. Jag insåg min chans men ville avvakta en liten stund.

Min lägenhet är så mysig om kvällarna. Man kan tro att Stanley Kubricks ande har varit här och fixat ljuset för Eyes Wide Shut II, men det är jag själv faktiskt, jag har målat alla mina glödlampor röda med en tuschpenna. Jag har ett stort sortiment te i min hylla. Varje månad beställer jag från London eller Indien via internet. Highgrown Darjeeling är min absoluta favorit. Den växer högt upp i Himalaya och är en av de allra ljuvligaste tesorter som existerar. Lapsang Souchong är också en favorit men den gör sig bäst när man är lite vimsig efter en utekväll. Den har en distinkt tjärdoft och är ganska rökig. Hur själva rökningsprocessen går till är en välbevarad hemlighet som kineserna hållt hemlig i tusentals år. Jag upptäckte Lapsang Souchong på en skolresa i Kina som tonåring. När de andra befann sig på tråkiga utställningar smet jag undan och utforskade staden själv. Jag minns så väl det knakande ljudet när jag bröt av armarna på varenda liten unge som tiggde mat. Eftersom de var så undernärda var det lite som att bryta av en kvist. Lapsang Souchong uppfanns förresten enligt legenden av misstag. Ett regemente ur kinesiska armén övernattade i en tefabrik och tände eldar för att hålla värmen. Röken gav teet en speciell smak och en ny tesort var uppfunnen. Jag minns att jag knullade en äldre kinesisk man bakifrån i en skabbig källare mitt på blanka dan. Han hade inga ögon och efteråt ville hans vänner föra in en orm i min ändtarm. Jag minns också känslan av att vara med i en pågående film. Jag ville aldrig åka därifrån. Jag var ung och lycklig.

Utanför samlades människor vid den nedsparkade killen. Dom pratade med mjuka röster och satte sina varma händer på hans arm. Egentligen ville jag bara sitta kvar i soffan och lukta på olika tesorter. Dessutom verkade mina tänder faktiskt sitta ganska bra nuförtiden, det var länge sedan jag kunde lirka loss dem med tungspetsen. Men jag visste att en sån här chans får jag inte på länge. Jag hämtade min verktygslåda, som bara innehåller en hammare och polaroidbilder, sedan gick jag till badrummet. Utan att fundera så mycket, det blir bättre precision så, gav jag mig själv ett hårt slag med hammaren på munnen. Jag glömde vända hammaren åt rätt håll och att öppna munnen så det resulterade bara i att överläppen sprack. Läpparna är som en liten fontän så fort de spricker men det är länge sedan kaklet i badrummet var vitt så det spelade ingen roll. Öppnade munnen och siktade. Hammaren är tung och jag kände i samma sekund som den träffade min övre tandrad att jag lyckats slå av minst 3-4 tänder. Jag tuggade lite och rörde runt med tungan. Spottade hårt mot tvättfatet. Bingo. Tre tänder lossnade. Jag börjar bli väldigt duktig på detta. En tand hängde löst och var lätt dra loss, så jag räknar det som fyra tänder sammanlagt. Jag drog ut min T-shirt från kroppen och lät blodet sippra ned mot den för bättre effekt. I stället för att smeta ut blod i ansiktet har jag kommit på att det är bättre att spotta rakt upp och fånga allt med ansiktet, det ser helt enkelt snyggare ut. När jag tog på mig jackan hörde jag en ambulans utanför. Jag sprang mig mot balkongen. Till min besvikelse kördes killen just iväg. Människor släntrade vidare och allt var tyst igen. Nu först kände jag hur min mun och mitt huvud värkte. Men jag ville inte ge upp. Tog med mig raklöddret och tog hissen ned.

Ute på gatan fanns en liten blodpöl och lite benbitar från kraniet. Inte speciellt imponerande. Jag började rita mina konturer på asfalten med raklöddret. Valde en snygg pose som jag kallar "dödsängeln". Sedan kastade jag lite soptunnor på måfå för att skapa oljud. Skrek också mina favoriter som "they're killing me, help me". Ett par lampor tändes i huset. Jag kastade mig snabbt i dödsängel-posen och försökte andas så diskret som det bara gick. När jag kisade kunde jag se att fler och fler fönster lystes upp. Jag höll på att börja skratta för varje lampa som tändes. Det tog inte lång stund förrän en kvinna kom ut. Jag vet att dom är rädd för att gå fram så jag sträckte min hand mot henne och gnydde "Mamma, är det du? Jag vill gå till ljuset..." Kvinnan sprang fram och drog upp mig samtidigt som hon verkade ignorera raklöddret runt mig. Jag visade henne bara med gester var jag bodde. Jag ville spara blod i munnen så jag kunde gurgla på mig själv senare ifall hon tänkt lämna mig allt för snabbt i lägenheten.

När jag låg i soffan frågade hon om jag behövde ambulans. Jag gurglade att det enda jag vill ha är en kopp Lapsang Souchong och en stunds sällskap. Hon förstod inte vad det var för sorts te och jag slösade bort en deciliter blod jag sparat eftersom jag skrek rakt ut att alla vet väl vad det är. Hon såg lite rädd ut när hon satt på soffkanten. Jag visste att hon ville gå och jag ångrade genast att jag skrek åt henne. "Du är okej", sa jag och hävde mig upp för att krama henne. En tand lossnade när jag råkade stöta ihop med munnen mot hennes axel. Hon märkte inget och studerade bara sina händer. "Jag tror jag går nu, säg till om du behöver hjälp eller så", sa hon och gick mot hallen. Jag frågade om hon visste att Lapsang Souchong hade sin distinkta smak och lukt för att ett regemente ur kinesiska armén en gång övernattade i en tefabrik och tände eldar för att hålla värmen, själva röken gav teet den speciella smaken. Hon sa att hon faktiskt inte visste det och log varmt mot mig. Jag kände just i den sekunden att jag faktiskt skulle kunna älska henne livet ut.

Hon gick och jag la mig raklång på soffan. Det röda ljuset lindrade värken och jag kände mig sömnig. På nattradion pratade någon om att hennes mamma hade fått cancer. Hon grät och var osammanhängande. Programledaren avbröt henne och en gammal Sinatralåt spelades. Jag kände att den spelades för mig och spottade ut det sista av blodet i taket innan jag slöt ögonen.

Välkommen

Welcome, Buster!
You have 0 unread messages


Jag har skrivit till slumpmässiga mailadresser runt hela världen. Vaknade upp och kände att jag vill ha en fest här hemma. Har städat hela lägenheten. Skrubbat bort alla gamla blodfläckar. Tvättat Marsipulami. Målat om en vägg med en låda kritor jag hittade.

Jag har nog skickat en inbjudan till drygt 140-150 personer. Fick tillbaka en hel del med rubriken Unknown adress. Men det var lite väntat för jag tog i ganska rejält. Todd Solondz, Chuck Klosterman, Frances Bean Cobain, David Berkowitz, Matt Groening, Roky Erickson, Mallory Knox, Bill O' Reilly, fyllisen på Vasaplan med en arm, Chevy Chase, Dave Grohl och Jack Black, Josh Homme, Helena Af Sandenberg, Lars Adaktusson, Leif GW Persson, Marty McFly, Lionel Dahmer, Anne Appelberg, Johanna Sällström, Cecilia Häll, Andy Rooney, Lee Harvey Oswalds dotter June, UNA-bombaren, Ricky Gervais och Jimmy Jansson verkar inte ha vanliga hotmailadresser. Vissa av dem bjöd jag för att jag vill döda dem efter festen, en del vill jag sitta och prata med samtidigt som jag tänker utstråla livsglädje och en liten dos mystik.

Jag oroar mig över hur jag ska klä mig. Hoppas ju att Helena eller Anne kommer. Då vill jag se proper ut. Men jag vill inte se för snofsig ut så David och Roky känner sig utanför. Undra hur man gör en sån där drink som spottar eld? Måste köpa en drinkbok idag.

Samtal på bussen

Det finns kille jag gillar att iaktta. Han har samma genomträngande blick som John Ausonius. Han vandrar ofta omkring till synes mållöst. Den enda gången jag sett honom interagera med en annan människa var under ett gräl på torget. I min fantasi kommer han från Bosnien. Han lider av post-traumatiskt stress syndrom. Han har tvingats döda kvinnor och barn. Han kanske t.o.m. gillade det. Han våldtog kvinnor med sin automatkarbin liggande bredvid på den kalla marken. Jag tror att han aldrig har haft ett förhållande. Han lever förmodligen ensam och har både emotionella och fysiska skador från uppväxten med sina föräldrar. Idag satt han framför mig på bussen, snett till höger. Han blänger ofta på de som kliver på bussen. Tidigare har jag undvikit hans blick men just idag kände jag mig irriterad. Blotta närvaron av honom provocerade mig.

Jag ville att han skulle stirra på mig så jag fick anledning att gå fram och prata med honom. Det gjorde han inte så jag bytte till platsen bakom honom vid ett stopp. Jag lutade mig diskret fram och pratade bakom hans huvud. "Jag kan se dina tankar", sa jag och inväntade hans respons. Han vände snabbt på sig och stirrade för att sedan vända sig om igen. "Jag sa, jag kan se dina tankar. Svaret är att du bara är farlig för dig själv, inte för andra. Så nu vet du det". Han sa fortfarande inget och det gjorde mig mer irriterad. Jag knackade på hans axel för att få en reaktion. Han vände på huvudet och sa med brytning "Jag känner inte dig". Det fick mig ur balans för ett ögonblick. Varför inte säga tvärtom? Men brytningen, han var alltså en f.d. soldat från ett annat land med post-traumatiskt stress syndrom och mina provocerande kommentarer fick nog honom att ticka.

Jag hade alla frågor redan klara och fortsatte. "Berätta, hur känns det att hela tiden vara så nära ett sammanbrott, hur länge till kan du kontrollera dina impulser?". Kände mig tillfredsställd med formuleringen och inväntade en verbal attack, kanske t.o.m. ett underbart, våldsamt, hårt knytnävslag. Men till min besvikelse tog han på sig ett par hörlurar och drog ned huvan så hans profil skymdes. Jag bet mig i läppen så det började blöda en hel del, sedan smetade jag ut blodet med pekfingret över tandraden. Knackade honom på axeln igen. Denna gång vände han på sig helt och tog av sig lurarna. Han hade sina axlar uppdragna och ett frågande uttryck, som att han väntade på mitt drag. Han såg mer ledsen ut än arg. Just när han var på att väg ge upp och vända sig om, då lutade jag mig snabbt framåt och morrade mot honom med min blodiga mun. Han rynkade på ögonbrynen och lämnade sin plats.

När han passerat mig och satt sig någonstans längre bak ryckte jag på axlarna mot en dam som satt på andra sidan. "Vad ska man göra?", sa jag och log mot henne. Hon pekade på sina tänder och såg förlägen ut. Jag förstod först inte vad hon menade. Hon böjde sig över och gav mig en servett. "Du blöder i munnen", sa hon och gav mig en blick som jag registrerade som medlidsam. "Jag vet", sa jag och tog emot servetten. "Om han bara hade svarat på mina frågor hade jag inte behövt tillrättavisa honom sådär", sa jag med min förnuftiga röst. Damen tittade konstigt på mig, jag kände igen blicken men hade svårt placera den. Jag läste hennes kroppsspråk och hittade nyckeln. Hon var helt enkelt osäker på om jag ljög. "Du, jag säger sanningen. Hade han bara varit tillmötesgående hade jag varit schysst mot honom". Damen tittade omkring sig. "Vem menar du egentligen?", sa hon och såg ännu mer osäker ut. Jag kände mig oerhört frustrerad och hörde ljuden av hundratals kastanjetter som klapprade. Jag tolkade det som att jag borde ruska om henne så att löständerna klapprade ur munnen på henne. Jag nöjde mig med att morra åt henne. Damen vände bort blicken och lämnade också sin plats.

Chauffören kastade odiskreta blickar på mig i via spegeln. Jag kände mig så upprörd att jag ville hoppa av bussen i farten. Vände mig om för att se om killen jag talat med satt och skyllde allt på mig till de övriga passagerarna. Det fanns ett tiotal av dem men jag såg inte till honom. Förstod att han gömde sig bakom ett säte så jag gick mot bakre delen av bussen. Alla slog ned sina blickar när jag sakta passerade dem. När jag inte hittat honom och det bara var 7-8 säten kvar började jag oroa mig. Han måste ha gömt sig väl och laddade nog inför en en överraskningsattack. När jag kom till platserna längst bak insåg jag att han inte fanns kvar på bussen. Han hade hoppat av i farten. Stegade fram till chauffören och frågade var killen hoppade av. Han skakade bara på huvudet och fäste sedan sin blick på vägen igen. Jag svor för mig själv att åka denna rutt igen snarast i hopp om att fortsätta dialogen. Satte mig långt fram igen där det nu var folktomt förutom två skolpojkar som lekte med sina mobiltelefoner.

Det var mörkt ute och jag kunde se min spegelbild i glasrutan. Jag såg också att skolpojkarna tittade på mig i smyg och fnissade. Mina tänder och läppar var fortfarande blodiga. Jag har aldrig egentligen tyckt om smaken av blod men lät det vara kvar. Grimaserade på lite olika sätt och gav mig själv beundrande blickar. Sedan kysste jag passionerat det kalla fönstret.