Osynlig

Idag bet jag en expedit i handen. Varje dag köper jag rakblad och toapapper. Samma affär, samma expediter, samma varor. Ingen frågar mig hur jag mår. Vem jag är. Om jag har drömmar och mål i livet. När jag slutade tro på mig själv. De tittar på mig som om jag vore en vålnad. Men de säger ingenting. Jag vill att de ska veta att jag skär mig i handen och använder blodet som friktion när jag onanerar. Jag vill att de ska veta att jag kan dricka en hel flaska sprit och fortfarande säga sanningen. Jag vill att de ska veta att jag en gång var precis som dem. Jag vill att de ska veta att jag en dag skulle kunna traska in i deras affär med ett dubbelpipigt hagelgevär och rättfärdigt skjuta dem i ansiktet. Jag vill att de ska veta att jag en gång var en omtänksam och empatisk människa. Men ingen frågar, ingen vill veta. Jag tänker kidnappa någon och denna person ska få höra om allt som hänt i mitt liv.

R.I.P Marsipulami

Att sätta honom i jorden eller bara kasta bort honom kändes ovärdigt. Det skulle ju vara jag och Marsipulami livet ut. Vi skulle stötta varandra under motgångar och livets alla fallgropar. På något sätt visste jag att han skulle vara med mig även om hans hjärta inte slog längre. Jag visste bara inte på vilket sätt ännu. Att få honom uppstoppad kändes fel. Marsipulami ska inte sitta still i någon bokhylla, det skulle smärta mig att se honom bara sitta där. Inte kunna ta honom i min famn eller känna hans varma händer innan jag somnar. Jag ville ha honom nära mig. Resten av natten drack jag 50% sprit till tonerna av Sinatra och skar mig med moraknivar. Den fysiska smärtan ersatte den psykiska men efter alltför många glas hann jag då och då glömma att han faktiskt var död. Och när den känslan åter igen slog mig i ansiktet sjönk jag ännu djupare.

Dagen efter köpte jag ett kilo sågspån, en bågfil och en köttmixer från Homestead. Jag var tvungen dricka en halv flaska sprit och skära mig ordentligt med rakblad för att bedöva mitt sinne. Mitt mantra som jag upprepade högt var Marsipulami känner varken smärta eller glädje men han hade velat vara nära mig. Han vill inte heller ligga i en kall grop någonstans eller bli uppäten av andra djur. När jag var klar med det värsta och den kalla alliminumskålen var full till kanterna flyttade jag över allt till en större skål och blandade i sågspånet. Det blev en tjock träig massa, nästan som lera. Drack ännu mer sprit och höjde volymen på stereon. Sedan skar jag mig djupt i ena låret, det strilade kontinuerligt och jag kände att jag blev yr.

När jag skulle gå till badrummet för att hämta en handduk halkade jag i allt blod som låg över plastsäckarna som jag spritt över golvet. Jag kände mig svag och värdelös. "Allt detta för att jag glömt lufta honom", tänkte jag medan jag låg på golvet och tittade upp mot taket som under dagen fått nya blodfläckar. Efter en stund svimmade jag och vaknade inte förräns någon bankade på dörren. Jag hörde direkt att det bara var några ungar som var ute och jävlades. Blodet hade koagulerat nu och jag lyckades ta mig till badrummet för att tvätta mig. Innehållet i den stora skålen var nu riktigt torrt och fint. Jag hämtade mitt finaste örngott, det som jag fått uppsytt med min älsklings namn på framsidan, sedan förde jag över allt från skålen tills örngottet var helt fullt. Min nya kudde kändes litegrann som riktigt mjuk modellera. Jag höll kudden mot mitt hjärta och blundade. Hoppades att han kunde känna min värme och kärlek. Att han skulle kunna höra mina tankar om nätterna när jag sov. Jag skrev mitt testamente för säkerhets skull. Det innehöll bara några rader. Kudden måste vara med mig i kistan den dagen något händer mig. Det kändes tryggt och bra. Min egen pulamikudde.

Slobodan skrattade hårt när jag berättade om allt. Han erbjöd mig en ny apa. Jag tackade vänligt men bestämt nej. Det kändes för tidigt och jag vet inte ens om jag vill ha någon ny person i mitt liv. Erbjudandet kommer stå kvar, och vem vet, om Marsipulamis syskon skulle vilja bo med mig, då kanske det skulle kännas okej igen. Och visst saknar jag honom fastän han är mig så nära fortfarande. Jag saknar hans upptåg och roliga hyss. Men nu är han i alla fall med mig allt som oftast och jag är säker på att han är samma lilla buskille fortfarande. Han kanske t.o.m smygkissar på mig ibland. Men vad gör det. Jag älskar ju den lilla rackaren.



Marsipulami

Typ 2001 - 2005

Älskad vän
Älskad livskamrat
Du kom in i mitt liv som en virvelvind
En virvelvind jag så väl behövde
En sak vet jag säkert
Du kommer alltid vara min bästa vän
Och vara älskad i all evighet

Utflykt & Hjärtmassage

Jag ville visa min vackra stad för Marsipulami. Men också ta vara på rådet som psykologen gav mig. Marsipulami verkade förväntansfull och sprallig för dagen, han kunde knappt bärga sig medan jag klädde på mig i hallen. Jag klädde honom omsorgsfullt med vantar och mössa trots att han skulle få sitta i min varma ryggsäck hela dagen. Slängde ned ett gäng bananer och en burk Nutella plus en bild på Dian Fossey. Vanligtvis får han bananer doppade i Oboypulver när han varit snäll men just idag kände jag mig frikostig. Vi började dagen med ett besök på en fotoutställning. Pulami lyssnade noggrant medan jag beskrev bilderna. Just denna dag var det en utställning om folkmordet i Rwanda så jag censurerade lite och pratade mest om de gröna träden och den stora savannen. Marsipulami skrattade gott när jag berättade att aporna käkade sig mätta på det oväntade men outtömliga förråd av kött de hittat i byarna. Själv kände jag mig lite vimmelkantig av de grafiska bilderna.

På eftermiddagen gick vi på bio. Pulami fick tyvärr inte följa med då jag var tvungen lämna in ryggväskan. Jag såg till att han höll sig road genom att gömma honom inne på damtoan. Inte för att han såg någonting, jag hade ju sett till att dra igen dragkedjan ordentligt innan vi gick hemifrån så att han inte skulle kunna smita, men han berättade sedan under skrattattacker hur roliga han tyckte människor med förstoppning lät.

Efter bion gick vi på middag. Det var en lite dyrare restaurang men endast det bästa är bra nog för Marsipulami. Jag beställde in Barderad festfilè med ädelsås och såg till att spara lite i en servett åt Pulami som snällt väntade i väskan. Jag måste ha utstrålat något för efter en timme kom en vacker dam fram och frågade om jag ville ha sällskap. Hon hade en accent som var svårplacerad men annars ett mycket behaglig sätt. Vi pratade en stund om livets alla vedermödor och jag ska erkänna att jag hade svårt koncentrera mig, jag ville bara slita ut Marsipulami från väskan och visa upp honom, men något i mig betvivlade att han skulle kunna hålla sig i skinnet. Damen blev lite närgången efter några drinkar och undrade om jag bodde på hotell i närheten. Hon pillade hela tiden på smycket som dinglade mellan hennes bröst samtidigt som hon log mot mig. Det kändes som att hon kanske hade ett vapen där innanför, eller möjligtvis gift i själva smycket, så jag låtsades spy genom att spotta ut lite matrester. Då gick hon genast iväg till ett annat bord.

Jag struntade i att ta en taxi hem och gick under stora tunga snöflingor som virvlade ned från himlen. Marsipulami verkade sova gott i ryggväskan. Jag stannade utanför en restaurang där det spelades långsam jazz. Musiken ekade mellan väggarna och höll mig sällskap när jag gick genom kvarteren. Jag stannade till utanför mitt hus och tittade mot mitt fönster. Där lyste det hemtrevligt och man kunde se konturerna av alla blommor. Där bor vi, tänkte jag. Där uppe bor du och jag Marsipulami, sa jag över axeln. Jag låste dörren och la försiktigt ryggväskan på golvet. Klädde av mig och synade mig i spegeln. Jag fastnade med blicken på ryggväskan bakom mig. Något kändes fel.

Vände mig om och lyfte den framför mig. Den kändes tung. Han kan inte ha smitit ut. Satte väskan på sängen och drog isär dragkedjan. Marsipulami låg i fosterställning bland alla bananer och Nutellachokladen. Min första tanke var att han faktiskt inte rört något av det, för en sekund kände jag mig sårad, men jag förstod att det var allvarligare än så. Lyfte upp honom och la honom på rygg. Satte min hand över hans bröstkorg och försökte känna pulsen. Han var varm men jag kände inga hjärtslag. Satte mitt finger i hans lilla hand och väntade på att han skulle klämma tillbaka lite, precis som han alltid gjorde just när han somnade, men han var orörlig. Provade att trycka lätt på bröstkorgen för att massera hjärtat men inget hände. Blåste lite luft ned i hans bröstkorg men ingen respons där heller. Min bästa vän och livskamrat Marsipulami var död.

Jag såg det som en rubrik i huvudet. Jag såg en dödsruna, statsministerns tal på presskonferens från Rosenbad, människor på Sergels Torg som alla skulle sörja med mig. Och skuldkänslan sköljde genast över mig, som en jättevåg på väg att dränka någon. Hur kunde jag glömma att öppna ryggväskan då och då för att ge honom luft. Jag såg en oändlig ödslig väg framför mig med torra döda grenar som blåste över vägen. Denna väg skulle jag färdas på en lång lång tid, kanske för evigt, tills skuldkänslorna kanske en dag försvann.

Kurragömma & Filmtajm

Idag har vi bara glott på film och slöat. Marsipulami verkar gillar vuxenfilmer. När tjejerna stönar blir han alldeles till sig och gnuggar sig mot min kudde. Jag tror inte han är medveten om vad som händer men jag har noterat att han går igång på höftrörelser. Jag fjantade mig lite till Stayin' alive som spelades på radion just när jag klev ur duschen. Pulami skrattade högt åt mina juckande rörelser och försökte härma dem så gott han kunde. Han är överhuvudtaget väldigt sällskapssjuk. Så fort jag går och handlar sätter han sig vid fönstret, som för att demonstrativt visa att han minsann ska kolla om jag skyndar mig hem som jag alltid lovar.

Marsipulami gillar även att leka kurragömma men det höll på att gå överstyr när han fick för sig att det är okej att gömma sig utanför lägenheten. Han låste nämligen upp och tog med sig en stol till hallen där sopnedkastet är. Sedan hoppade han in dit och åkte hela vägen ned till soprummet. Detta var jag lyckligt ovetande om medan jag sökte honom i tvättkorgen och t.o.m. i spisen. Det var inte förrän på eftermiddagen när jag skulle kasta sopor som jag hörde hans gälla skrik genom nedkastet. Vi var sura på varandra hela kvällen, eller egentligen var jag inte sur, men jag var tvungen markera att det är fel att fuska när man ska leka kurragömma. Han verkade vara stött tills jag hyrde en vuxenfilm som utspelades under Pilocentiden där alla såg ut som hominider. Pulami gick fram till tv-rutan där en s.k. apmänniska med otidsenlig 80-tals mustasch var i full färd med att belägra en hona. Han slutade jucka och studerade istället tv-rutan en lång stund. Jag blev rädd att han skulle säga "Pulami phone home" närsomhelst så jag stängde av.

På kvällen läste jag en saga. Pulami började som vanligt snarka så fort jag kom till delen där Lasermannen börjar tjata om att han hela tiden missade sina offer. Jag släckte ned och drömde att jag var en chokladboll men kallades negerboll. Jag vaknade av att jag grät, men konturerna av Pulami i månskenet fick mig att somna med ett leende.

Hemma

Marsipulami is in da house. Tidigt igår bankade någon på dörren vilket jag såklart ignorerade. Men när jag väl tittade ut på eftermiddagen såg jag en trälåda som låg ute i hallen. Jag hörde hur han rörde sig nervöst därinne. Han verkade klösa mot väggarna och pep hela tiden. Det kändes betryggande på något sätt. Att han också var nervös och förväntansfull. När jag stack ned ett finger genom titthålet för att hälsa bet han mig. Det gjorde väldigt ont men jag är säker på att det var ett kärleksbett. Lite som när fulla killar ska brottas.

Eftersom han var så nervös så lät jag honom sitta där ett tag. Jag ville att han skulle vänja sig vid lukterna och min röst. Hämtade nitarmbandet och ett trettiotal bananer. Sedan öppnade jag locket snabbt och kastade ned allt. Under den korta sekunden vi hann få ögonkontakt hann jag se att han såg skrämd ut. Förmodligen för att jag var nästintill naken. Jag hade en röd handduk runt höften och tuperat hår, allt för att likna Mowgli. Marsipulami har ju knappast sett stadsbor förut och jag ville att han skulle känna sig som hemma. Jag har även köpt enorma mängder av blommor som nu ockuperar stora delar av lägenheten. Min stereo spelar Sounds of the jungle på repeat. Efter det att 30 bananer och ett nitarmband landade i lådan var han väldigt tyst. Jag fick lust att ringa till alla vänner och berätta att Marsipulami äntligen är hemma. Kanske till och med ringa Mor och Far. Jag glömde i mitt temporära lyckorus att jag varken har telefon eller vänner.

Jag satte mig på sängkanten i väntan på att Marsipulami skulle äta klart och vilja bli rapad. Men något i mig, kanske modersinstinkten, signalerade att något var fel. Öppnade försiktigt locket och tittade ned. Där syntes bara ett gult hav av bananer och en liten hand som stack upp. Det påminde mig om när jag försökte begå självmord genom att kväva mig själv i bollhavet på McDonalds. Det var en sen natt förra hösten och psykologen kallade mig retsamt för Bekräftelsestorsken i en månad. Jag förstod nu att jag gett honom alldeles för många bananer så jag drog upp honom ur bananhavet. Kroppen var helt slapp och det lät som att han snyftade. Han låg länge över mina ben och hyperventilerade. Nitarmbandet var för stort för hans små handleder så jag satte det runt halsen på honom. Det fick honom att se väldigt tjusig ut. Tjusig men lite tuff också.

Efter detta gick det undan. Marsipulami är mycket nyfiken och uppmärksam. Han undersöker allt som finns i min lägenhet. Konstigt nog är han ganska ointresserad av mina skivor. Metallicas Ride The Lightning (misprint-versionen tryckt på Bernett i Frankrike 1984 med grönt i stället för blått omslag och stavfel) tittade han knappt på. Jag visade honom krubban han ska sova i och berättade hur mycket tid jag lagt ned på att skriva hans namn. Han verkade tacksam och gav mig en high-five. Eller hur många fingrar han nu har. Det enda som jag kan känna är lite jobbigt är att han är så himla uppspelt hela tiden. Han kan liksom inte bara titta eller känna på en kakburk, han måste slå på den. Helst rytmiskt. Jag hoppas han är intresserad av trummor, inte att han försöker ringa hem på något hemligt sätt.


Färsk lista över saker som Marsipulami på ett eller annat sätt lyckats förstöra:

1. Alla gardinstänger som existerar i lägenheten.
Tror jag ska köpa hantlar åt honom så slipper han hålla på och bända gardinstänger.

2. Sju tallrikar, fem glas och en vas.
Skåpluckorna är nu låsta med hjälp av en blompinne.

3. Fotografi och tillhörande ram.
Jag tänker inte hyckla eller hålla honom bakom ryggen. Marsipulami är svartsjuk. Måste skriva till Natalie Imbruglias agent igen och be om nytt foto.

4. G och D-strängen på min akustiska gitarr.
Jag vet inte ens var gitarren är vid detta laget men jag hann se att dom strängarna saknades.

5. Kudde, lakan, täcken, mattor.
Marsipulami är sådär osvenskt rättfram. Det är lite charmigt. Känner han för att kissa så kissar han.

Snart

Jag upptäckte till min fasa att någon stulit tangenter från mitt tangentbord under natten. Bokstäverna M, A, R, S, I, P, U, L närmare bestämt. Detta gjorde mig väldigt ledsen och förbryllad. På eftermiddagen började magen att krångla och då kom det fram lite minnesbilder. Jag käkade nog upp tangenterna i sömnen. Jag satte mig på badkarskanten och hoppades på att de skulle komma hem den naturliga vägen. Det tog längre tid än vad jag trodde. Ungefär sex timmar sammanlagt. Efter ett fyra Amelia, halva Flugornas Herre, sju Hobbexkataloger och en hålla-sig-för-att-bajsa-tävling (jag förlorade) kom M, A, R och S fram. Fan, jag skulle ha gett honom det namnet ändå hann jag tänka. Men sedan krampade det till, så pass ordentligt att jag tjöt till och välte ned en spegel. Men så ploppade I, P, U och L ut också. Jag tvättade dem omsorgsfullt med PURE NATURE LUXURY SOAP och lovade att aldrig mer släppa dem ur sikte. Jag har förresten köpt ett nitarmband och 10 kg bananer till Marsipulami. Jag vet att det kommer snackas på dagis och bland bekanta om att han är bortskämd, men vad ska man göra om man älskar någon mer än livet självt.

Väntan

Hela min vardag har raserat i min väntan på Marsipulami. Jag gör te av mitt urin, jag sover i badkaret och jag misstänker att jag rivit en bärande vägg i sömnen. Allt detta eftersom jag är så spänd och nervös inför Marsipulamis ankomst. Igår gav jag mig ut på vägarna med ficklampa och en tom plastkasse för att söka roadkills. Hittade något som ser ut som en grävling, han är nästan djupfryst och har däckspår över nedre delen av kroppen. I övrigt ganska intakt. Jag känner att jag måste träna inför rollen som pappa så han ska få sova i krubban tills Marsipulami kommer hem. Då åker han ut på ändan för det sista jag vill är att det ska bli någon avundsjuka mellan dem. Ringde till min chef och sa att jag aldrig mer kommer tillbaka. Han undrade varför, jag sa att jag har förlorat ett vad och måste bli en heroinist inom tre veckor, jag pallade inte säga att jag ska bli pappa. Pappa. Vad konstigt det känns att skriva det. Någon kommer att kärleksfullt kalla mig för pappa.

Marsipulami

Jag har beställt en apa nu. Min lumparpolare Slobodan jobbar på tullen i Ystad och skulle fixa en åt mig. En apa eller mindre på väg till Skansen märker ingen, sa han och garvade hårt. Det är en fin liten Lejontamarin (Leontopithecus rosalia rosalia) och jag har redan bestämt att den ska heta Marsipulami. Inte Marsupilami. Han påminner väldigt mycket om den ena gitarristen i Spinal Tap. Samma typ av frisyr. Just nu inreder jag lägenheten inför ankomsten. Han ska sova i en liten krubba bredvid min säng. Det är skitjobbigt att karva in namnet Marsipulami i trä. Tänkte ändra till Mars bara, efter Mick Mars i Mötley Crüe, men Marsipulami kändes helt rätt. Konstigt hur man kan längta så mycket efter någon man inte ens träffat. Suck.

Bamse runt höften

Jag kände mig så iakttagen. Utpekad och uttittad. Alla som såg mig verkade hålla kvar blicken en extra sekund. Det började med att jag förvägrades kliva på bussen. Så jag fick gå hela vägen utan mössa och allt. Min kondition verkade ha försämrats betydligt dessutom, jag svettades och det värkte i hela kroppen. När jag skulle testa en riktigt snygg kostym i provhytten hade dom skapat ett sorts osynligt magnetfält. Jag kom helt enkelt inte in. Hur än jag försökte stånga mig in tog det stopp. Jag kände mig ledsen och förlöjligad så jag gick ut.

Vid ett skyltfönster fick jag syn på mig själv. Nu förstod jag precis allting. Varför alla stirrade, varför jag förvägrades göra saker som alla andra medborgare tillåts göra. Jag hade en vit badhandduk med Bamse som motiv runt höften och bar på ett enormt träkors. Bamse spände sina små björnarmar och såg väldigt kavat ut. Han utstrålade en sorts stolthet blandad med styrka och virilitet. Ungefär precis vad jag kände att jag saknade just då. Mina händer var inte fastspikade men de var hårt lindade runt delen som höll upp mina armar. Människor gav mig medlidsamma blickar. Blickar som jag tidigare tolkat som fientliga eller reserverade. Jag kände mig genast lättad. Men det var kallt. Jag försökte ta de mest folktomma gatorna på vägen hem. När jag väl mötte någon försökte jag nynna något ur Jesus Christ Superstar, men jag kunde inget ur den så det blev mer att jag sjöng delar av Soundgardens Jesus Christ Pose.

En vecka senare hos psykologen fick jag höra att jag bär på enorma skuldkänslor. Jag visste inte vad det kunde vara, men vi var överens om att jag inte kan gå runt på stan med ett träkors på ryggen. Men om jag kände att detta var något jag behövde göra, för att bli fri skuldkänslorna, så föreslog han att jag skulle köpa en apa som jag kunde bära i en ryggsäck. Min fråga kom helt spontant: var köper man en apa lagligt? Då suckade han och pekade på klockan. Tiden var ute.

Sädsamlaren

Jag liftade med lastbilschaffisar poserande som journalist. Men det var bara en cover-up. Egentligen så sålde jag deras säd åt lesbiska ensamma kvinnor. När lastbilsgubbarna ville besudla mig bad jag dem istället vänligt sikta mot tratten och ge mig all ammunition de kunde åstadkomma. De flesta var vänliga nog att göra det. En av mina kunder bodde på ett hotell som låg efter vägen vi färdades på. Jag kände mig glad eftersom jag nu hade riktigt färsk säd i provröret, de små krabaterna simmade omkring som en mobbad 7-åring som är sist med att ta baddaren. Min kund kallade sig Tina, men hette egentligen Stina, fast alla kände till henne som Dominique.

Dominique stod redo med en burk minimajs när jag kom in. Hon doppade majsen i provröret, sedan lät hon dem åka på en resa, förhoppningsvis med returbiljett tänkte jag. Det fanns en sliten fåtölj i ett av hörnen. Satte mig där och drack ur en gammal vinflaska. Dominique ställde sig som vanligt på händerna mot väggen för bättre effekt. Kjolen åkte ned och blottade hennes privata delar. Jag lutade mig bak och sträckte på mig. ”Varför hookar du inte bara upp med en manlig vän?”, undrade jag. ”Därför att jag inte vill veta vem fadern är”, sa Dominique och lät ansträngd. ”Dessutom ska jag ha full pott”. Jag förstod inte vad full pott var men Dominique förklarade att många av barnen hon fött hade bara fått 4 i betyg på imdb.com. En gång födde hon en pojke som fick 4.9 men det fanns en ”hel del pinsamma saker under goofs”. Jag försökte vända på det hela. ”Inte ens Gudfadern eller Star Wars har 10 i betyg. Alla gillar inte samma sak”.

Dominiques armar darrade lite och hennes ansikte började bli rött. ”Ta en film som Big med Tom Hanks”, fortsatte jag. ”Den är charmig, den är smårolig. Och den har säkert inte skyhögt betyg”. Dominique sa fortfarande inget. Inget jag sa verkade nå fram. Till slut rasade hon ihop på golvet. Jag gick fram och drog till kjolen åt henne. Dominique ställde sig upp och fixade till håret. Jag tänkte efter och gjorde ett sista försök. ”Home Alone med Macaulay Culkin. Den vet jag att du såg tre gånger julen 1991. Du sa att han var den sötaste unge du sett. Och den har bara 6.4 i betyg”. Dominique blev rasande och kastade saker omkring sig. Jag backade bak och lät henne få ur sig all frustration. När hon verkade lugn gick jag fram för att hålla om henne. Då skrek hon ett Home Alone-skrik, komplett med händerna mot kinderna. Kraftansträngningen fick minimajsen att ploppa ut, en efter en. Dom såg så ynkliga ut där på golvet. Några sprattlade lite, några helt livlösa. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag skrek också som Macaulay Culkin. Dominique skrek ännu högre. Efter en stund fick jag ont i huvet och sa att jag var tvungen gå.

Utanför blåste det. En lastbil hördes en bit bort. Jag tog fram tratten ur ryggsäcken och rengjorde den lite inför nästa arbetspass. Jag tittade mot Dominiques fönster. Hon hade släckt ned. Jag började gå efter motorvägen.

Psykologiska experiment dag 8

Idag fick jag prova på att stå i skamvrån. Ledarna hade gjort en pappersstrut som jag skulle ha på mig men jag mumlade något om att "jag känner den imaginära dumstruten ändå" och slapp ha den på mig. Jag fick stå med ryggen mot de andra under tre timmar medan ledarna höll ett föredrag. Det kändes obehagligt. Jag förstod att jag skulle bli nödig, så innan jag anlände hade jag skapat en kissanordning som bestod av en kondom, tejp, slang och en fryspåse. Medan de andra skanderade "kissa, pissa på dig, kissa, pissa på dig" stod jag där med ryggen mot dem och släppte ut allt via slangen ned till fryspåsen. Det kändes jätteskönt, dels för att påsen blev alldeles varm mot mitt smalben, men också för att de inte kunde se hur jag hånflinade åt dem alla.

Grodpojken

Vi kan kalla honom Sid. Han är min kompis lillebror och är 12 år. Sids klasskompisar retas ofta för att han inte är som andra. Han färgar håret grönt och sitter hellre och läser hemma istället för att hänga på ungdomsgården. Jag fick höra att han hade problem med en uppsats han var tvungen lämna in. Jag föreslog att jag skulle skriva en åt honom. Ämnet var "Berätta något minnesvärt du varit med om". Hans lärare är en sån där gammal tant som önskar att hon fick ge kidsen en örfil när dom mopsar upp sig. Här är texten jag skrev som han sedan lämnade in i sitt namn.


Jag vaknade upp med en komplett Stålmannendräkt på mig. Det kändes konstigt eftersom jag inte varit på fest kvällen innan, jag hade inte druckit sprit ensam hemma. Det var en helt vanlig kväll bara. Att gå på stan kändes ganska okej till en början, men jag märkte snart att min grej syntes väldigt tydligt och capen fastnade vid alla svängdörrar. När jag köpte varmkorv skojade någon och sa att jag skulle vara försiktig, bostongurkan vid sidan om kunde kanske vara kamofluerad kryptonit. Jag kände mig naken och blottad. Gav bort den till Bingolottogubben utanför McDonalds och lämnade staden och alla blickar.

Väl hemma hade katterna gillrat en fälla så jag fick världens stöt när jag slog på lyset. Dom rullade runt och gapskrattade åt mig. De satte armarna i kors och pekade irriterat på torrfodret. Jag fattade vinken och öppnade en burk sardiner. När dom var klar släntrade de nonchalant ut och började slicka varandras pälsar. Jag tog av mig dräkten och tappade upp ett bad. Utanför kunde jag höra den äldre katten försöka övertala den yngre att välta ned radion i badkaret. Jag låste dörren och sjönk ned under vattnet.


Veckan efter kom det hem ett brev till hans föräldrar. Klassföreståndaren och skolpsykologen bad om en träff på skolan. De skulle prata om Sids "mentala hälsa och sviktande ambitioner". Jag fick dåligt samvete och erkände allt för dem. Sids föräldrar är gamla hippies och tog det hela med ro. Jag tog på mig att reda ut allt själv och gick till mötet ensam. Jag hyrde en Stålmannen-dräkt och tog bussen in till stan. Bytte snabbt om på en av skolans toaletter. Dräkten var alldeles för tajt. Det såg ut som att jag hade en Belgian Blue med enorma genetiska defekter innan för de röda kalsongerna.

Det fanns en annan rackarunge i väntrummet. Jag kände en viss gemenskap trots att det var minst 18 år mellan oss. Han var motvillig till att berätta vad han gjort. Men efter en stund så berättade han om när han skulle dissikera en groda under lektionstid. Medan hans vänner skar och undersökte hade han istället käkat upp den lilla grodan. Så nu var de sociala myndigheterna inkopplade eftersom det fanns misstankar om missbruk och vanskötsel. Jag frågade varför han käkade upp grodan, han svarade att han helt enkelt var hungrig. Vi gjorde High-Five och sedan var det min tur att gå in. Psykologen såg ut som den lilla kvinnan i Poltergeist och satte handen för munnen när jag klev in. Jag sa som det var, att jag bara ville hjälpa och att jag var ledsen att det blivit så konstigt. Hon lyssnade noga och uppmärksamt. Jag försäkrade henne om att Sid var en alldeles normal liten kille, han kanske inte är som alla andra, men han är en bra kille. Psykologen sa inte ett ljud och jag fortsatte prata en stund. När jag var klar tittade hon på sin telefon och ringde någonstans. Sedan sa hon "du måste gå nu, på en gång". Jag sträckte fram handen. Hon backade bak och började gråta.

I väntrummet satt grodpojken och gullade med en liten vit mus som han uppenbarligen haft gömd i en ficka. "Tänker du äta den där?", sa jag och försökte fixa till min bakåtslickade Stålmannen-frilla. "Bara om den är dum", sa grodpojken. "Jag tror den där lilla musen är jättesnäll", sa jag och strök med fingret över musens rygg. "Men tanten där inne är en riktig elaking och jag vill att du gör mig en tjänst". Grodpojken tittade nyfiket upp. "Jag vill att du gör ditt allra bästa för att äta upp den där elakingen när du går in dit. När du känner att du inte orkar mer, drick vatten och vila en stund. Men ge inte upp förrän det bara är kläderna kvar". Grodpojken pussade den lilla musen och la den omsorgsfullt i sin bröstficka. "Okej, jag lovar, jag ska äta upp den där elakingen!" Grodpojken ställde sig snabbt upp, han var längre än jag trodde, vi gjorde en High-Five igen och sedan började han bulta på dörren med sina små nävar.