Dykarpojken

Eftersom hon spyr varje morgon sympatispyr jag på natten timmarna innan henne. Jag vaknar av att spyan är i halsen. jag sätter mig upp och sväljer hårt upprepade gånger, spyr mellan madrasserna, sedan somnar jag med den frätande smaken i halsen. Jag visade bilder på fostret för tjejerna i fiket. Dom är suddiga och man kan inte urskilja ett skit. Det kunde lika gärna ha varit en bild på ett månlandskap. Men jag visade upp alla och pekade ivrigt. ”Ser du där Annette? Där gör han den legendariska hoppkicken i Karate Kid I. På den här föreställer han Pontus just innan dom släpar iväg Jesus. Och den här är bäst...Siv kom hit och se den här...du ser vad det är va? Det är när Lill Lindfors tappade kjolen i Eurovison Song Contest 1985. Jag fattar inte hur han lyckas!” Alla hummade och såg besvärade ut.

När jag skulle stämpla ur kastade Siv en dartpil i bakhuvudet på mig. Riktigt svinhårt. Jag lät den vara kvar medan jag promenerade hem. Vid ett övergångsställe frågade ett tonårsgäng mig om jag var Darth Vader. Jag tyckte det skämtet var svintrist och grät krokodiltårar. Krokodiltårarna fick mig att tänka på Steve Irwin. Jag längtade efter honom. Sedan tänkte jag på allt roligt som Steve Irwin gjort och kände mig gladare.

Medan hon sov pratade jag med barnet genom magen. Två knack, nej. Ett knack, ja. Det kom fram att han inte ville komma ut. Han tyckte världen var en alldeles för ond plats, han var inte var utrustad för all denna ondska och cynism. Jag sa att han hade en poäng där faktiskt. Till slut var vi överens och sa adjö.

Morgonen därpå lämnade han oss medan frun morgonkissade. Han hoppade rakt ned i vattnet och simmade i väg. Detta gjorde oss väldigt nedstämda. Jag flyttade i stort sett in i badrummet efter det. Jag använde farfars gamla fiskespö i toaletten med skumbananer som lockbete varje kväll. Men vi hörde aldrig någonsin av honom igen.

Allt eftersom tiden gick glömde vi det där. Vi byggde ett utedass eftersom det kändes obekvämt att göra sina behov i toaletten. En kväll då vi tävlade om vem som kunde äta flest chipspåsar råkade vi spy på varandra. Spyan fick oss att minnas vår dykarpojke igen och då grät vi tillsammans. Riktiga tårar.