Börja om från början

Jag tänker ta loss mitt huvud en kort stund för att sedan sätta tillbaka det. Jag står inte ut med mig själv längre. Jag har så mycket tankar, så mycket som snurrar i huvudet dygnet runt, och alla är av självdestruktiv karaktär. Måste radera allt och börja om. Natten till igår fick jag en obeskrivlig lust att äta upp mig själv, eller i alla fall så långt det bara går innan jag dör. Tanken var att jag skulle skära av fötterna och sedan knyta bandage hårt runt stumparna för att stoppa blodflödet. Fötterna skulle ätas med kokt potatis och vanlig brunsås. Kanske färska dragonblad vid sidan om. Inget lyxigt eller så. En enkel kötträtt bara. En kall Pommac vid sidan om. Kanske hyra Can't Buy Me Love. Men jag fegade ur som vanligt. Den första idén gick ut på att jag skulle byta huvud med nästa Jehovas som knackar på. Men ingen har knackat på här sedan jag testade en massa grejer med han som råkade somna här efter saftglaset han fick. Dessutom firar väl dom inte ens jul, eller så har dom inte gardiner eller om det var ögon. Minns inte.

Så det som kvarstår är att ta loss mitt huvud för att sedan skruva tillbaka det. Nya friska tag. Jag klarar såklart inte detta själv och den självklara assistenten är Nikola. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, men den pojken drog nitlott efter nitlott vid DNA-lotteriet. Han ser ut som ett sånt där foster som fanns i biologilärarens rum (fast med kläder på). Han tar sig endast fram via sin Hoverboard. Händerna och fötterna blev han med i ett vad. Lite som om Mini-Me och en gråsäl hade parat sig. Men han är ganska duktig på att använda stumparna, i alla fall när han äter. Så, av naturliga själ är jag lite ängslig när det gäller själva utförandet. Vi har tränat på höns och räknat ut att han har drygt 10 sek på sig att sätta tillbaka huvudet. So far har han skött sig väldigt bra.

Gud, jag ser så mycket fram emot detta. Tänk om jag blir värsta charmören. Eller en sån där man som har djurisk dragningskraft. Alla kvinnor kommer flockas på diverse cocktailpartyn jag blir bjuden till. Eller så kanske jag blir smart som Stephen Hawkins men kommer att skita på mig ständigt och/eller ha svårt artikulera ord. Det gör inget. Jag har alltid velat ha en robotröst. Då kan man gå runt på Star Wars conventions utklädd som Boba Fett eller någon och alla skulle tycka att jag vore den coolaste killen i hela världen. Nu är Nikola vid dörren. Måste gå ut till gropen. Det är dags för generalrepetition. See ya.

Gropen

Jag har grävt en stor grop och lagt ett mörkt plastskynke över som tak. Där ska jag sitta när jag är som mest ledsen. När jag är som mest sårbar. I morse låg det en död gammal pensionär där. Jag har mått bra den senaste tiden och inte behövt bo i gropen på länge. Grunden till mitt påstående att hon är en död pensionär består av fyra saker. Hon har 34 st rabattkuponger i sin handväska samt att hon luktar väldigt illa och reagerar inte på tilltal eller sensuell beröring. Tanten landade olyckligtvis på mitt lilla träbord jag hade. På bordet fanns det två inramade foton, en uppstoppad kattunge och en brödrost. Jag lirkade loss dem och täckte över tanten med jord. Lika bra börja om och glömma det som varit. Nu kan jag inte längre stå upp därnere. Men det är okej. Jag sitter i skräddarställning och läser Nordisk Kriminalkrönika med ficklampan. Min fickradio spelar klassisk musik. Månen lyser genom plastskynket.

Där nere är jag som mest ärlig mot mig själv och mina medmänniskor. Mitt riktiga jag. Jag berättar allt för kattungen. Hon förstår mig, det känner jag. Men hennes hjärta har stannat av för flera år sedan. Om jag bara hade någon med ett bultande hjärta att dela detta med. Då skulle vi kunna bo där för resten av livet. Måste bara lista ut vilken slags gödsel som tar bort liklukt och ångorna från min provisoriska toalett.

Döden

De senaste veckorna har jag blivit helsåld på Dödens klädstil. Jag tycker han är så jäkla snygg. Köpte ett svart lakan och sydde på en svart huva. Stal en lie från en gubbe med grön keps, hängselbyxor och snus under läppen. När jag stod framför spegeln hemma kände jag att något fattades. Nej, inte bara det. Jag såg mest bara ut som en statist ur porrfilmsversionen av Lord of the rings. Döden har den där gängliga Doherty-looken så jag slutade äta och levde endast på vatten, urin och äpplen under en lång period. När jag gått ned så mycket att jag svimmade så fort jag klev upp på morgonen tog jag på mig utstyrseln igen. Yes. Nu började det liknade något.

Jag bad om att få ett eget rum för seanser på jobbet. Alla som ville fick besöka mig för att få veta när de skulle dö. Endast Dan vågade sig dit. Innan han satte sig skrek jag CANCER och pekade på honom med mitt beniga finger. Han svarade "Jag vet, ni kallar mig ju Cancer-Dan, jag tänkte finns det någon chans att jag dör före sjukdomen brutit ned mig helt?" "NEJ!", svarade jag. "Såvida du inte går upp på taket nu direkt och hoppar ned på gatan samt undviker landa på taket till Venezia." Han blinkade till och såg förvirrad ut. "Det är för nära taket till detta hus". Han sa tack och gick ut. Min första klient. Jag kände mig nöjd och lutade mig bakåt. Några dagar gick och jag fick kritik från cheferna. Det sades att jag inte tog mitt arbete på allvar samt att jag spred en "negativ stämning" bland mina kollegor. Jag stängde ned rummet och återgick till maskinerna. Lien spände jag fast med ett snöre på ryggen.

Det finns en ung tjej på jobbet som ser exakt ut som Spöket Casper. Jag har aldrig tilltalat henne. Hon sitter ofta och gråter på damtoan. I morgon ska jag köpa ett vitt lakan till henne och pula in det under dörren när hon gråter och skär sig. Det kommer höja hennes livskvalité med 60%. Hej då.