Presentationen

För att uppskatta detta ljudklipp måste man förstå scenariot. Medelåldern på kursen är ca 45. Vi skulle berätta om uppväxt, utbildning, yrkeslivet, framtiden och lite av privatlivet. Många av de som presenterade sig var vana talare, f.d chefer osv. Jag hade fram till presentationen högst sagt 4-5 meningar på två dagar. Jag skrev upp en massa saker om mig själv och läste nervöst upp dem. En del medvetet barnsliga, pretentiösa och konstiga. Men på det stora hela en sann bild om vem jag är. Vad jag jobbat med, vad jag pluggat, vad jag vill jobba med, det är inte jag. Dom var tyst en stund efter jag var klar. Sedan sa ledarna att dom uppskattade att jag gjorde en annorlunda sorts presentation. Många av kurskamraterna höll med men verkade väldigt förbryllade.


http://buster.cosmicdub.com/Presentationen.mp3

Kärleksshopping

Jag har under en lång tid valt ut kroppsdelar från de allra vackraste. Många timmar har jag suttit på mitt trägolv och skapat den ultimata livskamraten. Nu är hon min och jag ser för första gången fram emot att åldras med någon. Hon heter Florence och jag kan inte slita min blick från henne. Det allra svåraste var att hitta det rätta huvudet. Förra veckan, när jag smög med mjuka mockasiner på Åhléns damavdelning, såg jag kvinnan som jag direkt visste att jag skulle dela livet med. Hon såg mig inte först, jag ställde mig vid hennes sida och kastade beundrande blickar. Hon kände blickarna och lät mig ta henne hem till mig, där hon hör hemma. Det var viktigt för mig att hon hade det rätta ansiktsuttrycket. Florence har en mycket skarp blick, som att hon ser långt över bergen, hon ser saker vi andra inte ser vid första anblick. Hennes hår är kastanjebrunt, hennes ögon är som gröna smaragder. Hon låter mig sminka henne vacker när hon har en dålig dag. Hon låter mig klä henne när hon tycker att allt bara är grått och trist.

Ibland när jag kommer hem efter en tung dag och ser henne blir jag nästan bländad av skönheten hon utstrålar. Hon ser lite nonchalant ut där hon står, hon har ju alltid händerna vid höfterna och benen lite särade. Jag känner mig underlägsen, men inte på ett negativt sätt, jag ger henne en kyss och frågar hur hennes dag varit. Hon svarar aldrig, men vi kommunicerar på en sådan högt utvecklad nivå att ord är helt onödiga. Hon dricker inte alkohol, hon är faktiskt dålig på att äta och dricka överhuvudtaget. Det bekymrar mig, hon är redan väldigt smal. All mat och vin jag ställer fram blir oftast orörd. När jag matar henne, som kärleksparen på vita duken, rinner allt oftast ned på hennes dyrbara tröja. När vi ska vara intima är hon alltid stel och svår att få igång, det blir oftast missionären eller att jag stimulerar henne på varierande vis. Jag tycker om att ge henne all njutning. Trots allt detta älskar jag henne innerligt. Hon lyssnar alltid på vad jag har att säga. En del kvällar kan vi bara sitta under tystnad och lyssna på Beethoven. En enkel beröring vid hennes nacke när jag hämtar mer vin. Subtila men kärleksfulla ömhetsbetygelser.

Hon har alltid tyckt om att bada, jag brukar tända ljus och ha musik i bakgrunden, sedan tvättar jag henne med sensuella rörelser över hela kroppen. Det älskar hon. Men den sista tiden har jag haft onda aningar. Hon har varit mer tyst och avståndstagande än vanligt. Jag ska inte hyckla mer om vad jag tror det är. Jag tror hon har en svår hudsjukdom eller möjligtvis hudcancer. Hennes hud har flagnat lite på olika kroppsdelar. Det gör mig inget, hon verkar ha ett extra lager hud ändå under ser det ut som. Det bevisar att hon verkligen är utvald av Gud eller någon högre makt. Hennes andra lager av hud är lika vit som den första snön som lägger sig över höstens bruna palett. Hon har på den senaste tiden inte velat att jag badar henne, jag tror hon känner sig oattraktiv, men jag säger att hon är lika vacker som den första dagen jag såg henne.

En morgon hade hon lagt sig på golvet, eller ramlat ur och inte vaknat jag är osäker på vilket, jag märkte att hennes vänstra arm inte riktigt såg ut som den brukade. Den verkade vara stukad eller bruten. Jag frågade hur hon mådde men hon bara låg där och sa inte ett ord. Jag sa att hon inte skulle oroa sig och att jag skulle göra hennes favoritfrukost. Jag böjde mig ned för att dra upp henne, då lossnade hela hennes arm. Jag blev skräckslagen, Florence rörde inte en min. Det kom inte en droppe blod, förmodligen var hennes kropp fortfarande i chock, men det var just hennes tystnad och den där skarpa blicken som gjorde mig mest rädd. Hon fick mig att känna mig skyldig till allt detta. Jag la en filt över henne, kysste hennes panna och lät henne vara ifred.

Nu har hon legat där i två veckor. Jag försöker bibehålla vardagens gilla gång eftersom jag vet att hon avskyr när man daltar med henne. Men jag oroar mig ändå. All mat jag ställer fram på brickan förblir orörd. Hon vill inte till sjukhuset. En natt när det var fullmåne såg jag att det blänkte under hennes ögon, hon grät ljudlöst och jag ville inget annat än att lägga mig bredvid henne därnere, men jag kunde inte förmå mig att röra mig ur sängen. Jag måste vinna hennes respekt, även om det betyder att jag måste skära av min egen arm och lägga mig därnere också.

Lucysoppa

Det stod ett tvåmanna-tält vid grönsaksavdelningen. Ingen av de andra kunderna verkade ta någon notis om det. De spatserade bara förbi med sina korgar. Jag ställde mig en bit ifrån och smekte en fin aubergine, osäker på om jag skulle titta in i tältet, men nyfiken och lite pirrig. Det rörde sig i tältet. Jag böjde mig fram och viskade men ingen svarade. När det var lite mindre folk omkring mig drog jag ned dragkedjan och kikade in. Det första som slog mig var att det var oerhört varmt därinne. En äldre man med lodisskägg satt där i en osmidig lotusställning. En stor filt, en sovsäck och ett litet gasolkök hade trängts ihop i tältet. Mannen hade bara kalsonger och en skitig stickad tröja på sig. Han fingrade på sina testiklar, likt en person som i avslappningssyfte fingrar på stresskulor, och han släppte aldrig blicken. Jag frågade om han bodde här, han nickade och sa att han bodde här för tillfället. Jag funderade en stund och vägde mina ord, sedan frågade jag om han hade Svaret. Han sa att det berodde på frågan. Tystnad uppstod. Det gjorde mig ställd och nervös. Jag frågade om han blev sur när John skrev den där låten om honom men bytte ut Maharishi mot Sadie. Han svarade inte men skrattade tack och lov lite åt mitt dåliga skämt.

Utanför hördes människor som pratade om kilopris och dålig frukt. Någon rörde vid tältet men passerade. Mannen började packa tobak i en pipa. Jag satt fortfarande stilla och undrade vad jag skulle säga. Då såg jag en liten blond flicka, högst fem år, som tittade fram bakom honom. Hon hade ett vitt nattlinne och påminde om den söta ungen i Poltergeist. Jag sa hej och log mot henne. Hon log blygt tillbaka. Flickan stack bara fram huvudet i stort sett och såg ut att gömma sig bakom honom. "Vem är det?", sa jag till mannen och hoppades på ett svar. Han sa att det var ett av hans barn. Det lät äckligt på något sätt. Jag undrade om inte barnet borde vara med sina föräldrar, om det nu inte var hans eget barn. Han satte pipan mot munnen och sa mellan puffarna "hon behöver kärlek, det är allt". Jag himlade med ögonen och försökte utläsa blicken som flickan gav mig. Hon såg inte rädd ut men hela scenariot kändes konstigt. Jag tittade på matlistan och kom på att jag glömt köpa den där kulturväxten bland grönsakerna som ser ut som Lucy (den 3.18 miljoner år gamla kvinnan som hittades i Etiopien) och den behövdes till soppan jag skulle laga. "Så du har inte Svaret?", frågade jag en sista gång och var på väg att krypa ut. "Om du blundar hårt en stund så kanske du blir mottaglig", sa mannen och försökte snygga till sin lotusställning. "Du borde träna mer" sa jag, mannen ignorerade min sarkasm och nickade bara mot mig. Han fingrade fortfarande envist på sina genitalier och jag ville snabbt ut därifrån, så jag blundade.

Min balans blev lite rubbad och jag kände mig yr, men jag blundade så länge jag kunde. När inget hänt på 2-3 minuter slog jag upp ögonen. En trött och sliten expedit i 50-års åldern stirrade på mig. Hennes mun rördes men det kom inget ljud. Men så, efter ett par sekunder, skruvades ljudet sakta upp och sorlet återgick till sin ursprungliga nivå. "Sjuttiofem och femtio", sa hon och verkade irriterad. Det hade bildats en ganska lång kö bakom mig. Jag fastnade med blicken på expeditens namnbricka av någon anledning. Hon hade ett finskt namn. När jag kisade tyckte jag mig se hennes lungor genom skjortan hon hade på sig. De var alldeles svarta och när jag tittade ordentligt tyckte jag mig se att hennes hjärta slog oregelbundet. Jag betalade snabbt och började plocka ihop mina grejer.

En bit bort stod en stressad kvinna och rafsade ihop sina saker. Hon verkade irriterad på sin dotter som bara lekte med varorna istället för att hjälpa packa ihop. Jag kände genast igen henne. Hon hade fortfarande bara ett nattlinne på sig men såg ut att må bra. Ingen annan verkade reagera på att hon hade så lite kläder. Mamman tog henne bryskt i handen och lämnade affären. Jag gick bakom dem en liten bit. Flickan verkade uppspelt och hoppade ömsom studsade fram, men fortfarande hand i hand med mamman. När jag kom närmare såg jag att det var lite blod på nattlinnet vid flickans ända. Jag gick ikapp dem och försökte få ögonkontakt med henne. Hon tittade på mig och log, hon till och med vinkade åt mig. Det kändes dumt att gå sidledes med dem så jag ökade takten lite. Utanför hade just den första snön kommit. Jag låtsades ha problem med mitt cykellås för att kunna iaktta dem medan de klev in i bilen. Flickan hoppade genast till baksätet. När mamman sakta började rulla iväg vände sig flickan och tittade på mig genom bakrutan. Hon vilade huvudet i sina händer och tryckte ihop kinderna. Sedan räckte hon ut tungan mot mig.

Jag cyklade hem och började med soppan. Mina grannar hade en fest av något slag och sjöng högljutt. Den delen av Lucy som jag köpte var stenhård och gick inte ens att dela med en bågfil. Grannarna sjöng nu en låt om sommar och sol. Fastän den första snön just anlänt. Hela middagen kändes misslyckad.

Varning för ras

Jag har sedan en tid tillbaka haft på känn att mitt huvud kommer att lossna från kroppen. Jag tänker på det när jag handlar, när jag tar en promenad, när jag duschar, när jag deltar i vardagliga samtal. De sista dagarna har jag haft en ryggsäck och en lånad tygväska med mig när jag är ute på stan. Jag vill vara beredd när det knakar till och snabbt kunna gömma undan huvudet. Tygväskan är skitful och väldigt otidsenlig. Det står Coop Konsum på den. Igår när jag skulle hämta Refats unge på dagis tyckte jag att någon eller något sa "timber". Jag vecklade snabbt ut tygväskan och gjorde mig beredd. Men det hände inget. Det sista jag vill är att skrämma ihjäl några av mina medmänniskor.

Lusse säger att hon kommer älska mig med eller utan huvud. Det gör mig ändå orolig och lite ledsen. Kommer jag att kunna se dokumentären om Bob Dylan på SVT i morrn ifall huvudet lossnar i natt? Kommer kompisar att retas och hälla i mig whiskey (som jag hatar passionerat) när vi är på fester? Kommer det att blöda mycket? Jag har så mycket frågor.

Tandpetare kan vara roliga

Lägger upp detta för ett ögonblick för jag tycker det var lite kul.

Grundlig analys

Polkagrisen

Mannen bakom mig knackade på min axel. Han öppnade upp jackan och log förnöjt. Runt hans midja fanns det elva stycken polkagrisstänger. Han drog igen jackan och lutade sig fram. "Säg bara till om du vill att jag tar med dig när det smäller". Jag sa att jag gärna ville det och lovade att stå nära honom. Kvinnan vid receptionen tog mina uppgifter och bad mig återkomma om sju månader. Jag fick en liten lapp med information om A-kassan och en pepparkaka. Hon tittade inte upp en enda gång. Jag blev osäker på om hon var ett hologram och satte handen sakta mot hennes ansikte. Hon ryggade tillbaka och drog ned sina glasögon på nästippen för att syna mig. "Gå hem", sa hon och började tugga på en mintpastill.

Jag satte mig vid kaffeautomaten för att beskåda det kommande spektaklet. Polkagrisen blinkade åt mig och flinade. Kvinnan knappade lite på tangenterna, pausade för att pilla bort nåt hon fått mellan tänderna, då slet Polkagrisen upp jackan. Jag vet inte vad han väntat sig, men jag fick känslan av att han blev besviken. Ingen skrek, ingen sprang ut. Det lågmälda sorlet avtog inte ens. Kvinnan förde åter igen ned glasögonen på nästippen och synade polkagrisstängerna som han mödosamt tejpat fast. "Polkagrisar?", sa hon och tittade upp mot honom. Mannen ställde sig i en Jesus-Christ-Pose och skrek rakt ut. När han fick slut luft öppnade han ögonen, nu hade han allas uppmärksamhet, han slet loss en av stängerna och höll den mot kvinnan i receptionen. Hon satte armarna i kors och la huvudet på sned. Mannen såg panikslagen ut. Jag övervägde att välta kaffeautomaten över mig själv eller nåt, bara för att skapa kaos vilket mannen så brutalt misslyckats med. Han började slita loss papperet runt polkagrisen och tog en stor tugga från den. Han tuggade frenetiskt och försökte stirra ut kvinnan. Det såg smärtsamt ut eftersom den verkade vara ganska gammal och det knakade en hel del från hans tänder.

Det hade bildats en vass spets vid änden av polkagrisen och innan jag hann börja rucka på kaffeautomaten tryckte han in polkagrisen i ena ögat. Det ploppade till och en stadig ström av blod pulserade ut från ögonhålan. Mannen satte sig på golvet och grät som ett litet barn. Kvinnan ställde sig upp och tittade över disken. Sedan satte hon sig ned och tittade rakt ut. En kollega till henne kom fram pratade i en liten mikrofon och meddelade oss att det var lunchstängt från och med nu.

Jag gick fram till mannen och gav honom servetter att torka sig med. Jag frågade honom var han köpt alla fina polkagrisstänger. Det fanns många smaker. Viol, kiwi, blåbär, smultron. Han berättade att han köpt dem på Jokkmokks marknad någongång på 80-talet. Det verkade som att själva ögongloben lossnat och han var väldigt ledsen över det. Vi gick ut på gatan. Det hördes sirener en bit bort. "Vi går till kiosken och köper dig ett sånt där runt tuggummi du kan ha som öga", sa jag och la armen runt honom. "Gud vad snäll du är", sa mannen och la i sin tur sin arm runt min midja. "Men inte lakrits eller jordgubbe", sa han och skrattade lite. "Nej då", sa jag och tryckte honom lite närmare mig. "Du får välja vilken smak du vill".

Devotchka

Det fanns en tjej på min skola som en dag bara slutade prata. Hon kom till vår klass från ett krigsdrabbat land och togs emot med öppna armar av de flesta. Hennes namn var svårt att uttala så vi kallade henne Devotchka. Just denna dag sa hon inte ett enda ord, inte ens när hon blev tilltalad. Efter ett påsklov kom hon tillbaka med ordet ”hora” inristat på armen. Rektorn och sjuksystern tog in henne på besök men fick aldrig något ur henne. Jag såg henne ensam vid ett fönster i biblioteket en gång. Jag gick fram till henne och frågade hur det var. Hon gömde sig bakom sitt hår men jag kunde se att hon hade gråtit lite. Ett gäng ungar spelade landhockey ute på gården. Vi stod där en stund under tystnad. Då sa hon ”jag önskar att jag var liten igen och fick börja om”. Ord kändes onödiga och jag satte min hand på hennes axel. Hon ryckte till och drog sig undan. Dagen efter, under samhällslektionen, kom en man in och ropade på henne. Han upprepade en mening på deras modersmål men tjejen tittade bara ned i bänken. Till slut gick han fram för att ta tag i henne. Vår fröken ställde sig ivägen men mannen ignorerade henne. Innan han drog ut tjejen vände hon sig och mimade något åt oss. Vi kunde aldrig lista ut vad det var och vi såg henne aldrig igen.