The work diaries #8

Det var fortfarande mörkt ute när jag gick mot fabriken. Jag gick med bestämda steg framåt genom regnet. En buss kom körande mot mig. Jag ställde mig på mitten av vägen. Kvinnan som körde bromsade häftigt ett par meter framför mig. Nyfikna trötta arbetare tittade upp från sina säten. Kvinnan gestikulerade åt mig. Jag stod blickstilla och stirrade ut henne tills jag loskade på framrutan. Sedan fortsatte jag gå. Vid parken, just innan fabriken, låg en alkis och vilade på en bänk. Jag tog hans spritflaska och slog den så hårt jag kunde över hans ansikte. Jag ångrade mig genast att jag inte hade väckt honom först.

Så fort jag kom in i fabriken kände jag mig lugnare, kanske för att den symboliserar den yttersta tristessen, eller kanske för att jag kände att Sophie var i närheten.
Den stora klockan i hallen visade att det var två timmar kvar tills arbetarna skulle komma. Det kändes betryggande, jag skulle ha tid att reda ut saker med Sophie. Denna morgon var hon sötare än någonsin. Hon hade sina civila kläder och uppsatt hår. Hennes sätt att sminka sig var precis lagom. Precis som jag vill ha det.

Hon gav mig en kram när jag kom in, jag besvarade den och ville nästan inte släppa. Jag tror hon kände det för hon lät mig hållas en stund. Jag blundade och höll tillbaka tårarna. Jag gråter aldrig inför någon men om det skulle vara någon så skulle det vara inför henne. ”Du har mått så dåligt, så länge”, sa Sophie och tog mig till soffan. Vi sa inget på en lång stund. Hon höll min hand medan jag kämpade för att säga något. Utanför hördes regnet som slog mot plåttaket. ”Har du någonsin känt dig så ensam att du börjat tro att alla utom du är låtsasmänniskor, att man är utvald att spela huvudrollen i en sorts teater. Men så träffar man på någon som faktiskt känns verklig.” Sophie gjorde en bekymrad min och ställde ned koppen på bordet. ”Jag tror jag förstår hur du menar, men om det är så, är du Gud i så fall eller har Han skapat dig för att gå omkring här ensam?” Jag hade inget svar på hennes fråga. Jag hade inte ens lust prata mer, det kändes som att bevittna slutet på en bra film man inte vill ska ta slut. ”Vi kan väl bara sitta här”, sa jag och la mig i hennes knä. ”Vad än du känner nu, och vad än som händer senare”, sa Sophie och strök mig över ansiktet, ”så har du i alla fall kommit någonstans den senaste tiden. Du har visat för dig själv att det finns en annan sida hos dig”. Jag förstod att hon hade rätt men det kändes ändå sorgligt. Jag visste att detta var sista gången vi talade, att hon skulle släppa mig nu.

Sophie fortsatte stryka mig över ansiktet tills jag slumrade till. Jag drömde behagliga drömmar, varma drömmar med massor av färger. Jag såg Mor och Far vinka från stranden när jag rodde över sjön. Jag såg den röda ridån av sammet öppna sig när jag var på bio första gången. Och jag såg mig själv ligga på ängen och studera molnfigurer. När jag vaknade till rörde sig händerna över ansiktet, jag visste att Sophie var borta, men jag fortsatte blunda en stund till. Regnet smattrade fortfarande mot taket men det hade börjat ljusna. Även fast jag visste att jag var ensam i rummet ville jag se mig om, men gjorde aldrig det. Jag gick i stället till kylen och hämtade en burk med grädde. Sedan spritsade jag konturen av min kropp på golvet, la mig där och spelade död. För det var precis vad jag var.

The work diaries #7

Jag orkade inte gå till jobbet veckan efter samtalet med Julia. De få timmar jag sov på nätterna drömde jag mardrömmar, ångestfyllda mardrömmar, jag befann mig på fabriken helt naken. Alla arbetare stod uppradade på led och stirrade på mig. Sophie längst fram med en allvarlig blick. Jag skrek åt dem att sluta stirra på mig, Sophie fällde ut en arm och pekade på mig, arbetarna gjorde detsamma, som på kommando. Jag skrek att hon hade svikit mig och föll ned på knä. Sophie stod fortfarande orörlig med arbetarna bakom sig. Till slut sprang jag därifrån och hemåt. De nätter jag inte kunde sova alls gick jag till fabriken och stod utanför staketet. Det lyste i fikarummet hela natten men jag såg aldrig till henne.

All denna frustration fick mig att känna mig svag och ynklig, jag tänkte mycket på att faktiskt svara varje gång Mor och Far ringde. Men jag misslyckades även med det. Kvällarna gick mest ut på att dricka starksprit och äta valium. Det drog jag ned på eftersom jag ofta vaknade i badkaret med skärsår på armarna. Jag har inga som helst minnen av självstympning, blodspåren fick mig att förstå att det alltid skedde i badkaret. Varje gång jag vaknade till fanns en svag doft av järn på grund av allt blod, men bredvid kniven fanns alltid också ett bandage och Kalle Anka-plåster. Jag fascinerades över min egen dubiösa överlevnadsinstinkt.

Dagarna passerade och i takt med att jag bara höll mig till Valium började jag känna mig klar i huvudet. Jag visste att jag var tvungen att få Sophie hem till mig på något sätt. Vi måste prata ännu mer. Om hon bara spenderade lite tid med mig så skulle hon nog inte vilja vara med någon annan. Hon förstår mig som ingen annan. Hon känner mig som ingen annan. Hon dömer inte mig. Jag rakade mig nogrannt och inspekterade mitt ansikte. Stora mörka ringar, rödsprängda ögon och en av tänderna höll på att lossna. Jag har inte varit hos en tandläkare sen gymnasiet eftersom jag sköter om dem själv. Men Sophie ser bara till min insida, det vet jag. Jag tog fram tången ur badrumsskåpet, halsade några klunkar starksprit och gapade stort. Den lösa tanden satt en bra bit bak så det skulle inte synas så mycket. Inte för att jag tror att Sophie skulle bry sig, inte ens om jag bara hade två framtänder. Tången kändes kall och obehaglig när den rörde vid tungan. Nu var det bara att blunda och snabbt vrida tanden åt höger. Den lossnade förvånansvärt lätt och min mun fylldes genast av en stor mängd blod. Det började ila en hel del där tanden suttit och jag kände att en rejäl huvudvärk var på gång. Det varma blodet i munnen hjälpte dock.

Jag tittade mig i spegeln igen. Ju mer jag log, desto mer blod rann ut. Jag synade mig själv en lång stund, testade att le på olika sätt. Sedan spottade jag ut allt med våldsam kraft på spegeln. Tanden som följde med ramlade ned i tvättfatet med ett klingande ljud. Blodet på spegeln hindrade mig från att se mig själv så jag torkade undan med långsamma drag tills konturerna av ansiktet började träda fram. Då såg jag Sophie stå vid duschdraperiet snett bakom mig. Hon flinade åt mig. Jag skrek rakt ut, vände mig snabbt och rev ned draperiet. Jag kunde förmå mig sluta skrika. Till slut sansade jag mig och satte mig på golvet. Det droppade taktfast från duschslangen. Jag förstod nu att jag måste tala allvar med henne.

The work diaries #6

Morgonen därpå gick jag till jobbet tidigare än vanligt, jag ville ha mer tid med Sophie. Jag fick anstränga mig för att inte babbla för mycket om mig själv, men jag tog i alla fall reda på hennes efternamn. Det passade tyvärr inte så bra till mitt men det fick bli en senare fråga. Sophie sa med en urskuldande min att hon redan vid första mötet hade tyckt se sig att jag var en ensamvarg med många funderingar. Jag berättade, för första gången någonsin till någon alls, om mitt liv och mina tankar. Hon lyssnade och sa en hel del kloka saker. Hon tyckte jag skulle ta itu med mitt förflutna, men att det får ta sin tid, att jag öppnade mig för henne var en bra start.

Vi fortsatte prata en lång stund, allt bara rann ur mig. Sophie tog lätt vid min hand när min röst blev lite darrig. Jag frågade henne om vi inte kunde prata oftare och var hon höll hus under dagtid. ”Jag är här hela tiden ju”, sa hon och log. ”Jag är här och kommer hjälpa dig”. Jag nöjde mig med det svaret tills vidare och andades ut med ett leende när hon lämnade fikarummet. Jag slumrade till en stund och vaknade när en av arbetarna sa att jag satt på hans Guns & Ammo-tidning.

Resterande delen av dagen försökte jag undvika Richard och de andra. Jag lyckades med det tills Julia kom in på herrtoaletten när jag smygonanerade på eftermiddagsrasten. Hon ropade mitt namn svagt och inväntade mitt svar. ”Snälla Julia, kan jag få vara i fred?”, skrek jag. I vanliga fall hade hon börjat gråta och gå undan men hon insisterade på att jag skulle komma ut. Hon såg lite skrämd ut, eller kanske snarare ängslig, jag fick lite dåligt samvete och frågade vad hon ville. ”Jag undrar bara... hur det är med dig”, sa Julia och jag såg att hennes ögon tårades lite. ”Varför gråter du?”, sa jag och kände mig irriterad. ”Vad är det du vill? Har Richard eller George hittat på nåt helvete med mina verktyg?” Hon sträckte på sig lite och tog fram en näsduk. ”Nej, det är inget sånt. Jag undrade faktiskt bara... hur det är med dig”. Det störde mig att hon avbrutit mig bara för att fråga mig detta. ”Allt är bra, okej? Nu går vi ut”. Jag tog henne lätt i armen och gjorde en ansats att få med henne ut.

När jag tog tag i handtaget för att öppna dörren ut greppade Julia tag i min arm. ”Jag måste bara få säga en sak, eller jag undrar över en sak. Varför är du på jobbet så tidigt nu för tiden och vad händer egentligen i fikarummet?” Hennes fråga gjorde mig lika provocerad som förvånad. Hon fortsatte. ”Jag åker alltid tidigt till jobbet p.g.a av min jobbiga situation hemma, fast jag är aldrig i fikarummet på morgonen. Men därifrån jag sitter kan jag se vilka som befinner sig där. ”Har du för helvete inget bättre för dig än att spionera på folk? Är det så intressant vad jag och Sophie gör?” Julia såg genuint förvånad ut och satte handen för munnen. Jag slog ut armarna i väntan på ett svar. Julia backade bak lite och svarade mig. ”Det är bara det att...den enda jag sett i fikarummet de senaste morgarna är du. Bara du.” Hennes yttrande gjorde mig totalt svarslös. ”Men du har sett så himla glad ut, så himla avslappnad. En morgon såg jag dig till och med skratta. Men i morse grät du, och fortfarande alldeles ensam.”

I brist på en verbal motreaktion gick jag fram till spegeln, insåg vid anblicken att jag inte tittat mig ordentligt i spegeln på månader. Det såg ut som att jag var sjuk i aids, eller att jag var i slutstadiet av ett cancerangrepp. Magen vändes sig ut och in och jag kräktes rakt ut.

The work diaries #5

När jag vaknade låg jag i badkaret, vattnet hade runnit ut och min hud var alldeles mjuk. Synen av min nakna kropp fick mig att minnas drömmen och jag inspekterade instinktivt min kropp. Helst ville jag fylla på vattnet och ligga kvar hela dagen men armbandsuret på tvättkorgen visade 05.12, det fanns inte tid för det. En kopp kaffe, rena käder och Sinatra på stereon fick mig att må lite bättre. Det regnade ute och vid sista sträckan fram till jobbet stod några barn och trampade ihjäl maskar som försökte ta sig över asfalten. Jag joggade fram till dem och hjälpte till, men barnen sprang åt olika håll och skrek ”mördare” upprepade gånger.

För första gången på länge kände jag mig upprymd när jag stämplade in. Jag hade en känsla av att Sophie skulle sitta där denna morgon också. Men den här gången tänkte jag vara mer försiktig. ”God morgon”, sa Sophie och sken upp. Hon satt i soffan och kammade sitt våta hår med fingarna. ”God morgon”, sa jag. Precis som igår var det lyckligtvis bara jag och hon i rummet. ”Du kan inte ana vad jag blev kallad för nyss”, sa jag och kände mig sprickfärdig. Sophie tog en klunk kaffe och hummade åt mig som för att fortsätta. ”Det stod ett gäng ungar och...” Jag stannade upp och fick en dålig känsla i magen. Detta var inte något man berättade för en sådan som Sophie sa en röst inom mig. ”Vad kallade dom dig?”, sa Sophie och såg nyfiken ut. ”Dom kallade mig för gubbe”, sa jag och satte mig ned i soffan. ”Dom kallade mig för gubbe. Men det är okej.” Sophie fnissade lite åt detta och berättade en historia om när hon jobbat som lärarvikarie.

Jag hade svårt koncentrera mig under hennes monolog, jag kände mig nedstämd av någon anledning och avbröt henne mitt i en mening. ”Jag känner mig så ensam”. Hon verkade inte först veta hur hon skulle reagera. ”Hur då ensam, själsligt eller allmänt bara?” Jag kände efter och försökte förklara. ”Det är ingen som förstår hur jag menar. Hur jag tänker. Jag vill göra bra saker, för bra människor.” Jag lät henne ta in det en stund. ”Men det är väl en bra tanke, och jag tror inte heller det är någon som förstår mig alltid”. Det kändes som att hon lyssnade på riktigt, jag hade så mycket att säga, men miljön vi befann oss i stressade mig. En del av mig ville bjuda ut henne så jag kunde berätta allt, men det kändes för tidigt. ”Du tänker nog alldeles för mycket för dig själv”, sa Sophie. ”Men jag är en bra lyssnare faktiskt, så säger dom i alla fall. Jag finns här om du vill prata”. Det var det varmaste någon sagt till mig på... nej det finns nog inget att jämföra med. Sophie gav mig en det-ordnar-sig-ska-du-se-blick och gick ut från rummet. Jag kände mig lyckligt lottad att ha fått äran att lära känna en sån här kvinna. Hon var inte bara attraktiv på det rätta sättet, hon hade en behaglig och empatisk personlighet också. Precis som jag vill ha det. En kort stund senare kom arbetare in under tystnad och ställde fram sina lunchlådor. ”Vilken jävla skitmorgon”, sa den ena till den andre och tog en klunk ur sin fickplunta. ”Ny dag, samma skit”, sa en annan och spottade i slasken. Jag lutade mig bak i soffan och blundade.

Sophie syntes inte till denna dag heller efter samtalet i fikarummet. Richard och George fortsatte dock med sina förhör om min ”nya flickvän”. Richard gick till och med så långt att han ristade hennes namn inom ett hjärta på min termos. Julia tog försiktigt kontakt med mig på eftermiddagsrasten, men verkade inte få fram vad hon ville säga så jag gick iväg. På kvällen drack jag starksprit och tog ett långt bad, jag pratade högt för mig själv och låtsades att Sophie satt bredvid. Efter ett tag tröttnade jag på ljudet av min röst och sjönk ned under vattnet.

The work diaries #4

En ung kvinna satt ensam i fikarummet. Hon verkade djupt försunken i en trist facktidning. Jag satte mig i soffan och iakttog henne tills hon tittade upp. ”Åh, förlåt, jag hörde såg dig inte”, sa hon och sköt undan en hårtest. Hon presenterade sig som Sophie. Hon var ny på jobbet och vad hon sa strax efter minns jag inte. Hon såg ut att vara något år yngre än mig, ganska säreget utseende och de mest gröna ögon jag sett. Hon utstrålade någon sorts vitalitet, eller vad man ska kalla det. Kanske var det bara för att hon hade ett leende på läpparna mest hela tiden. Det var i alla fall en stark kontrast till de andra jag ser på jobbet varje dag.

”Så, du tycker också om att vara ensam före jobbet en stund?”, sa Sophie och tog en tugga av sockerkakan. ”Jag tycker om att vara ensam mest hela tiden”, sa jag och hörde hur avvisande jag lät. ”Eller alltså, jag skulle inte vilja bli strandsatt som han... i den där boken.” Sophie fnissade till och det hamnade smulor på bordet. ”Jag har ett gömställe på plan 7, vill du se det?”, sa jag i ren panik. ”Vad har du gömt där?”, sa Sophie och såg road ut. ”Inget alls. Jag gömmer mig själv där ibland. Men du behöver inte om du inte vill.” Jag pillade bort etiketten från en flaska och önskade att jag inte gått in i fikarummet alls. ”Visst, du får väl visa mig runt lite sen kanske”, sa Sopie. ”Jag menade inte att försöka med något”, sa jag och kände mig plötsligt jättevarm. ”Jag skulle aldrig försöka med något, inte ens om Julia bad om det, inte ens då skulle jag göra nåt... därinne. George säger att Julia har torkat igen därnere. Och hennes man slår henne.”

Jag insåg att jag borde vara tyst och stoppade in en extremt stor bit sockerkaka i munnen. Den var torr och smulorna hamnade helt fel, jag fick en hostattack som varade i två minuter. Mina ögon tårades och jag fick inte fram ett ljud. Sophie sträckte mig ett glas vatten. ”Jag tror faktiskt detta är den mest underliga inledningskonversation jag haft”, sa Sophie och flinade. ”Men jag gillar udda typer, jag har träffat på de mest underliga typer, så det är inte mycket som skrämmer mig”. Jag var fortfarande omtöcknad efter hostattacken och gestikulerade åt henne att jag var tvungen gå till toaletten. ”Alright, och jag ska väl kanske bekanta mig med maskinerna då.”, sa Sophie och drog på sig ett par handskar.

Resten av dagen maskade jag och försökte hålla utkik efter henne. Jag genomled en hel timme bland alla arbetare på lunchen i hopp om att hon skulle dyka upp igen. Men jag såg inte till henne på hela dagen. På eftermiddagen berättade jag för de andra att det har börjat en ny tjej som verkar schysst. George lyste upp och visslade till. Richard bad mig beskriva hennes kropp utförligt, men jag kunde bara beskriva hennes ögon och lättsamma sätt. Julia satt tyst som vanligt och bet loss hudflikar från fingrarna. Richard blev såklart sur när jag inte kunde ge honom en recension och påstod att jag kärat ned mig i en kollega, ”det ultimata misstaget” som han kallade det. Jag sa att det inte handlade om något sådant, jag var faktiskt glad över att kanske kunna ha en stimulerande konversation med en kollega då och då. ”Jag vet nog vad du vill stimulera”, sa Richard och lämnade bordet. Allt detta gjorde mig frustrerad, arbetarna skulle inte få förstöra Sophie också. Hon var helt enkelt för ren och oförstörd för det.

När jag kom hem försökte jag hitta alla Sophie som fanns i telefonkatalogen. Det fanns väldigt många, men jag tänkte att jag kanske skulle veta, att det plötsligt skulle kännas rätt när jag såg ett efternamn. Jag försökte också hitta någon Sophie som hade samma efternamn som mig, bara för att se hur det kändes, men det misslyckades jag med också. När jag kom till sidan 74 gav jag upp.

Den natten drömde jag att Mor var i lägenheten. Jag hade hög feber och hon baddade mitt ansikte med en fuktig handduk. Det kändes som att jag var sex-sju år igen. Jag hade den där pyjamasen med pepparkaksgubbar på. Mor nynnade på en visa och sa att allt skulle bli bra. I bakgrunden kunde jag höra Far skramla med spritflaskorna. Jag förstod att jag nog inte hade feber och att Mor baddade mitt ansikte eftersom jag blödde. ”Lämna rummet kvinna”, sa Far som stod vid dörröppningen. Ljuset som strilade in från hallen bländade mig men jag såg Fars konturer. Han hade hämtat sina favoritleksaker nu, en hammare och vaselin.

The work diaries #3

Så kom dagen då Mor och Far uppenbarade sig på min arbetsplats. Jag kunde höra Fars modifierade likbil utanför trots ljudnivån inne i fabriken. Ingen annan verkade ta notis om det. Jag skyndade mig upp till översta våningen där jag tog skydd bakom ett par trälådor. Far trädde fram via betongdörren på bottenvåningen med svart trenchcoat och hatt. Mor klamrade sig fast vid hans arm då han med hög hastighet stegade fram till närmsta arbetare. Jag kunde inte höra vad de sa men jag förstod att Far krävde att få tala med sin son. Arbetaren fällde ut armen över fabriken och ryckte på axlarna. Luftpistolen satt hårt fast på benet och det tog en stund att få loss den. Jag hade med mig en hel ask med kulor Gamo Pro-Magnum 4,5 mm som jag la ut på golvet. Far hade nu placerat Mor på en stol utanför fiket, själv gick han runt och frågade ut alla arbetare han såg. Mor grät såklart i sina händer. Hon hade helsvart på sig och såg ut att komma direkt från en begravning. Jag scannade snabbt igenom tänkbara släktingar som kan ha avlidit nyligen men kunde inte komma på vad Mor och Far egentligen har för släktingar kvar i livet.

Jag bestämde mig för att börja med att försöka skjuta av Far den där löjliga hatten. Första kulan missade grovt och träffade väggen bakom honom. Ett gäng arbetare som stod där splittrades snabbt och såg sig omkring. Far gick fortfarande med raska steg omkring på golvet omedveten om vad som skulle hända. Det borde vara lättare att skjuta honom i bröstet så jag tog sikte och kramade av avtryckaren. Kulan missade åter igen och det gjorde mig förbannad att se att Far inte ens märkte att han var under beskjutning. Jag visslade till en gång för att få honom att komma närmare, han hörde såklart inget, jag blev så arg att jag sköt mig själv i låret bara för att bestraffa mig själv och för att pumpa upp lite adrenalin. Detta blödde nästan inget men jag kände att jag andades ganska häftigt nu. Till slut rörde sig Far lite mot mitt håll. Denna gång ställde jag mig upp och sköt mot honom med dubbel handfattning. Jag träffade honom med tre skott inom loppet av 20-30 sek. Alla verkade ta på den nedre delen av kroppen. Han tog sig för benen och kastade sin hatt i golvet av ilska. Jag visste att han visste. Han förstod att jag var där någonstans. Mor verkade inte ta någon större notis om detta, hon tittade mot Far och gestikulerade att hon ville gå. Jag satte en kula i hennes vänstra ben.

Richard var först på plats bredvid Far, i combat-ställning, trots att han inte ens hade ett vapen. Far ställde sig upp från sin hukande ställning och borstade av sig. Med sänkt huvud tog han på sig hatten som Richard räckt honom och tog min gråtande Mor runt armen. En kort stund senare hörde jag den modifierade likbilen starta.

Jag gömde luftpistolen innanför byxorna och försökte se likgiltig ut när jag gick ned för trapporna. George, Richard och Julia pratade liviligt i munnen på varandra när jag kom ned. ”Ja, det var mina föräldrar”, sa jag nonchalant. ”Jag har inga kommentarer om vem som kan ha utfört detta dåd”, tillade jag och gick till fiket. Där hade någon gjort i ordning en födelsedagstårta som stod på bordet. Jag slog ned näven i den i hopp om att det skulle finnas något extra sött och gott begravt i mitten. Men det fanns inget alls där.

The work diaries #2

Det finns en kille jag brukar kommunicera med när jag är i skrubben på plan 7. Det började med att jag såg en svart kille stå vid stängslet på rastgården. Han gestikulerade åt mig vid ett par tillfällen och det tog ett tag innan jag fattade att han antingen är dövstum eller bara en sådan som lärt sig teckenspråket av olika andledningar. Jag förstod inget alls men blev nyfiken och skaffade mig en bok. Efter ett par veckor kunde jag kommunicera med honom hjälpligt. Han tecknade att han satt inne för mord på sin hustru men var oskyldig, jag tecknade att jag satt inne också men var skyldig. Jag vet inte vad jag menade med det egentligen, och ångrade att jag sa det för det var ett helvete att krångla sig ur det via teckenspråk. Han förstod till slut att jag menade att jag känner mig lika inlåst som honom på ett sätt. Det blev ett trevligt avbrott att smyga till plan 7 varje rast och försöka lära känna honom lite mer. Jag tyckte han skulle söka sig till fabriken när han kom ut men han tecknade att han aldrig skulle komma ut någonsin igen.

Mina tre vänner började efter ett tag undra vad jag gjorde på mina raster egentligen, jag berättade om det hela. Julia fick något drömskt i blicken, kanske längtade hon efter att ha kontakt med någon som fick henne känna sig behövd. Jag berättade då vad killen satt inne för och hon såg genast avslagen ut. George och Richard föreslog att man snarast borde bomba fängelset, eller gasa ihjäl alla precis som man gör med ohyra. Detta startade en häftig diskussion med Julia i spetsen som försvarare för de inlåsta.

En dag när jag kom hem till lägenheten låg där ett nytt brev från Mor och Far. De beklagade sig över att jag aldrig var hemma när dom ringde eller hälsade på. Detta är ju något jag lägger ned mycket tid på att undvika, och har med tiden blivit extremt duktig på. Men i detta brev stod det att de skulle komma till mitt jobb någon dag eftersom dom visste att jag inte stannar hemma i onödan p.g.a av min ekonomi. Jag förstod på en gång att jag skulle vara tvungen göra något drastiskt. De nästföljande dagarna tog jag med mig luftpistolen till jobbet. Jag tejpade fast den vid smalbenet och hade den där varje arbetsdag. Det är svårt att döda någon med en luftpistol såvida du inte skjuter på nära håll rakt i ögat upp mot hjärnan, då kanske det skulle finnas en chans för dödlig utgång.

Med luftpistolen tejpad runt benet infann sig ändå en skön känsla, ibland skenade min fantasi iväg när jag strosade runt bland mina kollegor. Jag låtsades att jag var en SS-soldat som gick runt och övervakade arbetarna i fånglägret. En dag tappade en äldre man kontrollen över maskinen han förfogade över och det dånade i hela byggnaden. Jag gick genast över dit och skällde ut honom på låtsastyska. Han såg livrädd ut och jag ville egentligen spela ut hela fantasin genom att ta ut honom på bakgården, kanske utföra en skenavrättning eller tvinga honom putsa mina skor. Men jag klappade honom på axeln - vilket i fantasin betydde att jag benådade honom - och bad honom fortsätta med jobbet.

En kort stund senare gick jag till toaletten och kastade upp tills det bara kom blod. Stora delar av maginnehållet och blodet rann ned på bröstet och armarna, jag blev nästan lite skrämd av min spegelbild, sedan la jag mig på toalettgolvet för att spela död ett tag. Ingen kom för att beskådade min vackra och lidelsefulla dödsscen. Jag kände mig riktigt värdelös.

The work diaries #1

Det bästa med mitt jobb är att man är i det närmaste anonym. Man stämplar in, går till sitt rullband eller var man nu ska befinna sig, sedan sköter man sitt under resten av dagen. Så är det tänkt i alla fall. För att behålla någon som helst värdighet och uns av välbefinnande går jag ofta undan till fabrikens mindre besökta gömställen. På plan 7 till exempel, finns en städskrubb med ett litet fönster som vetter ut mot fängelset mitt emot. När tillfälle ges brukar jag smyga dit med en kopp kaffe från fiket och titta på fångarna mitt emot fabriken som likt zombies vandrar runt på sin rastgård. Jag har sedan länge gömt en liten transistorradio i rummet, den fungerar utmärkt som avkoppling under tiden jag vilar ut där. Visst finns det en del av de hundratals arbetare jag vistas runt som jag gillar prata med. Vi har George, den feta colombianen som alltid har ett skämt på lager angående hans frus bakdel. Richard, en tunn kille med få tänder som är i min ålder, han säger att han har dödat tre män med sina egna händer. Han har offrens initialer på tre av sina knogar på höger hand. Och Julia, en tystlåten trött kvinna som alltid kommer med ett nytt blåmärke tillsammans med en ny fantastisk bortförklaring varje måndag. Richard brukar ofta erbjuda sig släcka hennes man, "jag vill ha fem namn på mina fem knogar", vi skrattar ofta åt honom eftersom vi inte ens tror han skulle klara av att ta ned Julia om så behövdes.

Detta kanske låter ganska underhållande men faktum är att jag hatar min tillvaro. Hade jag haft tillgång till C4 eller nitroglycerin skulle jag överväga spränga fabriken. Jag kanske skulle låta George och Julia få veta i förväg, men mina övriga kollegors liv känner jag mig ganska likgiltig inför. Mor och Far låter mig ofta veta hur stolta de är över att jag "acklimatiserats till samhället igen och är en viktig kugge i samhällets demokratiska maskineri". Detta är vad Far speciellt understryker i alla de brev jag får varje månad. Far skulle troligtvis aldrig kunna kläcka ur sig något sådant själv. Det är ett citat från domarens utlåtande efter min prövotid som vanlig arbetare. Detta kom man fram till ca fyra år efter incidenten på restaurangen då Anne tackade nej till att leva med mig. Jag spelade mina kort rätt och fick advokaten att hävda tillfällig sinnesförvirring till följd av traumatiska upplevelser som bottnade i psykisk instabilitet.

Jag spenderade bara ett år i fängelse och sedan tre år på olika psykanstalter. De fysiska ärr jag fått efter incidenten var inget jämfört med de emotionella ärren jag tillfogat Anne och hennes familj hette det också. Mor kom nog aldrig över det faktum att hennes son suttit i fängelse bland mördare och våldtäktsmän. Far såg det som ett utmärkt tillfälle att ta reda på information om mer eller mindre kända kriminella jag vistades omkring. Jag svarade aldrig på något av Fars brev, jag gjorde som jag alltid gjort, jag åt upp dem efter att ha slickat i mig smulorna av vetebrödet som Mor hällt i kuvertet.

Jag har haft många tankar på att förgifta kaffet alla arbetare dricker i fikarummet varje dag. Gift är ett fantastiskt sätt att skapa kaos och panik på en arbetsplats. Lätt att utföra, ingen vet vem som kommer drabbas. Det enda negativa är att jag själv inte heller skulle kunna veta det. Så jag la ned den idén. Det skulle kännas trist om George eller Julia skulle råka drabbas, men mest för att jag är rädd att jag själv skulle kunna glömma bort vad som är förgiftat. Egentligen vet jag inget om de båda, även fast jag träffat dem fem dagar i veckan bra länge nu. Vi pratar en hel del såklart, för att slå ihjäl tiden, men jag kommer ofta på mig själv med att citera personer ur TV-serier i stället för att säga vad jag egentligen känner. Det förefaller sig enklast och naturligast så. Om Julia berättar något gulligt hennes son gjort associerar jag till någon dråplig scen i Friends eller Cosby och säger något som någon redan skrivit. Nu råkar det vara så att George och Julia aldrig ser TV så dom vet aldrig att jag lånar andra personers manér och vokabulär. Trots detta anser jag dem ändå vara mina vänner.
Ibland när jag onanerar efter att ha druckit brukar jag fantisera om att ta Julia bakifrån samtidigt som hon med kontinuerliga hugg sticker hål på hennes mans bröstkorg. Jag respekterar inte hennes man alls och tror hon skulle må bra av att ha en yngre älskare som dessutom kanske kan rädda henne från att bli misshandlad.

Min chef är så klart ett svin. Vad annars hade han kunnat vara. Jag vet att han har porrtidningar innehållande minderåriga flickor under den svarta mappen i hans högra låda. Ibland när han äter lunch ute - och förmodligen snabbknullar någon skabbig hora på ett motell - brukar jag snoka på hans kontor. Jag skulle vilja sätta dit honom på något sätt, tidningarna är inte saftiga nog, jag bidar min tid tills något ännu värre dyker upp. Han kallar mig alltid för "Snatch" eftersom han är övertygad om att jag var mina medfångars privata hynda. "Jag ser det i ögonen på dig, du är alldeles tom grabben, du dog där i fängelset" säger han ofta sittande bakom skrivbordet med en cigarr i käften. Han gillar att kalla in mig någon gång i veckan bara för att psyka mig.

Jag är helt säker på att det är han och ingen annan som vill ha mig som sin privata hynda. Han gillar att kalla in mig för att bara sedan stirra på mig. Jag håller käften tills han säger något. Oftast slutar det med att han går fram och tar mig på skrevet och berättar att han kommer knäcka mig i sinom tid. Jag låter honom stirra på mig och jag utför hans meningslösa små uppdrag. Hans tid kommer också och jag vägrar åka in på behandling eller fängelse igen. Richard har givetvis erbjudit sig släcka chefen åt mig. Jag brukar bara skratta åt honom. Han menar väl men jag vet att han är lika rädd för chefen som 99% av alla andra i fabriken.