Och sedan kryssade jag för deras ansikten

Chefens dörr är gjord av ek och pryds av en skylt med ett enda ord. Chefen. Jag såg mig omkring och drog sedan damstrumpan över huvudet. Den gröna lampan lyste vid tredje påknackningen. Just när jag slog upp dörren hann jag tänka att han kanske inte var ensam därinne. Han drog efter andan och ryggade bak, precis som jag hade hoppats. Jag hoppade jämfota in, ett enda snyggt hopp, och stod sedan bara där. Han slog ut med armarna som för att få mig att säga något. Strumpan gjorde att jag inte riktigt kunde urskilja hans ansiktsuttryck, men jag hade hans uppmärksamhet.

Han frågade vem i helvete jag var och vad i helvete jag ville. Det stod ett par inramade foton på skrivbordet och några barnteckningar fanns sporadiskt uppsatta på väggen. "Du är min pappa men du skulle ha dödat mig medan du kunde" skrek jag och spottade mot honom. Salivet hamnade runt mina läppar och la sig som en varm massa på hakan. Jag hade tänkt hålla ett helt tal och få honom att gråta som ett barn. Jag visste mycket väl att han inte var min pappa, det var en idiotisk sak att säga, men det var det som flög ur mig. Jag gjorde ett improviserat tecken med fingrarna och försökte tänka ut en cool fras att avsluta med, Ay Caramba! eller Cowabunga, men kom inte på något. Sa bara hej då och gick ut.


I hissen ned stirrade den söta tjejen från våning 4 på mig och flyttade åt sidan. Inte förrän jag tittade i backspegeln upptäckte jag att jag glömt ta av mig strumpan. Dagen efter pratade alla om mannen som påstod sig vara chefens son. Jag bidrog med massor av konspirationsteorier och sa t.o.m att vi alla borde lämna blodprov för att få veta vem som är sonen. På kvällen ringde jag upp precis alla jag gått i samma klass som och sa att jag numer jobbar åt regeringen samt att jag blivit utdelad ett hemligt uppdrag åt Säpo. Jag tog fram den förnuftiga rösten och sa att alla karaktärsdefekter jag har är till min fördel. Men ingen av dem minns eller förstod vem jag var.

Fabriksdöden

Det fanns en gubbe på jobbet som alltid gick undan. Han gick med krökt rygg och spillde ofta kaffe vid automaten. Det var plågsamt se honom le urskuldande som om det vore första gången hans skakiga händer spillt ned hela golvet. Han hade sedan årtionden sin sedvanliga position vid maskinen, händernas rörelser upphörde ibland för ett ögonblick och jag såg på hans blick att han var långt borta. När någon passerade hans synfält tittade han ned igen och händerna började sakta röra på sig igen. Han brukade spendera rasterna i ett litet rum en bit från omklädningsrummen. Det är inte ett rum man passerar, men alla visste att han alltid satt där och läste.

Jag blev ombedd att hämta honom en natt eftersom maskinen hade lagt av. Han satt på stolen med hakan mot bröstet till synes sovandes. Jag sa inget eftersom jag redan fantiserat om detta länge. Men jag satte ändå fingrarna mot hans hals, mest för att slippa ha dåligt samvete, han var som väntat kall och orörlig. Gick tillbaka och åt färdigt. Någon gnällde över ett hockeyresultat som redovisades på den gamla radion. Utanför föll stora tunga snöflingor. Det såg ut att vara varmare än när jag kom dit. Berättade för de vid bordet att gubben har dött nu i sitt lilla rum. Ingen sa något men tystnaden kändes betryggande på något sätt. Vi var alla lite ledsna men eftersom ingen av oss kände honom kändes ord bara meningslösa. De allra flesta gick till rummet för att se på honom innan nästa pass. En ung kille med en ipod runt halsen tog över gubbens plats. Maskinernas rytmiska ljud satte igång ännu en natt.

Tre veckor senare var vi tvungen stänga dörren men folk gick ändå dit ibland. Någon hade stulit munskydd från sjukhuset som delades ut till de som ville ha. Jag gick bara dit en gång och det var när jag blev nyfiken vilken bok han egentligen läste. Det var Papillon i originalutgåva signerad av författaren. Den var full av anteckningar och kommentarer, de flesta oläsliga, men jag tog hem den ändå som en souvenir.

Ett tag senare småpratade jag med den unga killen som tagit över gubbens plats. Han sa att han aldrig läste böcker och undrade om det gick ladda ned boken. Då tog jag tag i hans högra hand och lät maskinen tugga sönder den. Ljudet av detta var helt fantastiskt och jag fick en ingivelse att tugga på delarna som lossnat från handen men lät bli. Maskinen är numera bedömd som en säkerhetsrisk och står bara där. Det känns bra. Viskade det till gubben och det kändes som att han också uppskattade det.