Slutstationen

Det kommer in en underlig man i affären. Han är gammal och har krökt rygg. Han stödjer sig på en guldlaminerad käpp och har en hög stråhatt. Varje morgon klockan 8.15 kliver han in och frågar exakt samma sak. Och vi svarar exakt samma sak. En morgon regnade det kraftigt och kollegan ville slå vad huruvida mannen skulle komma eller ej. Vi hann aldrig för när det plingade 8.15 visste vi såklart vem det var. ”Är detta slutstationen eller är detta en passage?” Han såg tärd ut och var klädd i delvis trasiga kläder. Ansiktet pryddes av stora variga blåsor. Alla andra morgnar hade jag svarat att jag inte förstod honom men idag svarade jag att detta var slutstationen. Mannen öppnade sin mun utan att säga något. Jag upprepade mitt svar och flinade i smyg till min kollega. Mannen gick då sakta ned på knä och tog tag i mina vrister. ”Pojke, om du bara visste. Om du bara visste hur länge jag väntat.” Jag kände mig lite illa till mods och krånglade mig ur hans grepp. ”Jag trodde länge att detta var en passage, en av dessa oändliga passager.” Jag påpekade att jag inte visste vad han talade om och att han nog borde gå. Vi har tidigare haft besök av hemlösa och drogmissbrukare som velat kvarta inne i affären men detta kändes annorlunda. Han varken luktade alkohol eller betedde sig som att han var påtänd. Tvärtom, han verkade trots allt lugn och fridfull. Min kollega stod bakom disken, nervös, och fumlade med slagträet. Jag nickade åt honom att allt var lugnt.

”Vad menar du med passage och slutstation?” frågade jag. Mannen tog sig upp på fötter och gjorde en ansats att krama om mig. Kollegan hoppade fram redo att försvara mig men mannen släppte mig snabbt. Han tittade länge på honom utan att säga något. Till slut gick kollegan tillbaka. ”Ni har ett utrymme under golvet. I rummet som är bakom dig.” Jag svarade att det stämde men att det inte använts på årtionden. Mannen passerade mig oväntat smidigt och vi följde efter honom.

I lagerutrymmet bland lådor och tyg pekade mannen ned mot golvet. ”Här är det, ta bort mattorna.” En del av mig tyckte det hela var olustigt men på samma gång lite spännande. Jag började fantisera om att gubben kanske hade gömt pengar där nere efter ett rån för tjugo år sedan. Luckan som var av massivt stål pryddes av ett hänglås av märket Whale. Det fanns tre glipor i mitten av luckan. Jag tänkte precis fråga hur han tänkt vi skulle få upp det men mannen böjde sig ned och lirkade med det. Han plockade fram en nyckel ur en enorm nyckelknippa och låste upp. Det fanns en trästege ned mot mörkret. Insidan av luckan hade tre nya hänglås. ”Detta är gåvor från mig, jag vill tacka er.” Mannen räckte fram sin guldlaminerade käpp till mig och stråhatten till kollegan. Hela situationen kändes så absurd att jag inte fick fram en enda fråga. Mannen klättrade sakta ned till mörkret, efter ett par steg syntes han inte längre, vi hörde bara hans skor mot trappan. Till slut hörde vi honom slå ned fötterna. Det ekade ihåligt och plaskade när han gick omkring. Jag kände att jag inte visste hur jag skulle hantera detta och föreslog att vi skulle ringa polisen. Kollegan pekade då på mängderna av stöldgods omkring oss och såg villrådig ut. Jag bad honom stanna vid luckan eftersom jag var utmattad och behövde vatten. Kollegan kom ut till köket en stund senare. Där stod vi och pratade tills vi var överens om att försöka få upp gubben ur utrymmet. När vi kom tillbaka var luckan stängd och det låg tre böjda nycklar vid gliporna. Gubben hade låst in sig själv och dessutom sabbat nycklarna.

Jag la mig ned på golvet och försökte se genom gliporna. Det var helt svart men jag kunde höra mannens andhämtning och ljudet av droppande vatten. ”Du, tänker du sitta där? Kan du vara snäll och berätta vad det är som händer?” Kollegan ville pissa genom gliporna men jag sparkade mot honom. ”Svara mig gubbe, varför vill du vara därnere?” Minuter gick. Vi bestämde oss för att vända på öppetskylten för att ta oss tid att reda ut detta. Timmar passerade. Mannen nynnade nu på en melodi av österländsk klang. ”Ni undrar varför jag är här, det skall jag berätta, jag är här helt enkelt för att detta är min slutstation. Som jag sa tidigare. Det är här jag ska dö. Det är bestämt.” Mannen fortsatte nynna vidare. Han svarade inte på frågor under hela dagen och vi gick hem vid middagstid. Nästa morgon var det tyst nere i utrymmet förutom ljudet av vattendropparna. Kollegan släppte ned kakor till honom och fortsatte försöka få honom att prata. Mannen svarade inte heller denna dag. Innan vi gick hem skrapade vi ihop rester av vår lunch och släppte ned dom. Nästa dag och dagarna efter denna fortlöpte ungefär på samma sätt. Ibland hördes det nynnande, ibland hörde vi honom klampa runt i vattnet. Vissa eftermiddagar satt jag ensam vid luckan och bara pratade, jag ventilerade om saker jag aldrig ens sagt till flickvänner. Det kändes bra, han var som en stum kompis där nere som lyssnade, inbillade jag mig. Det blev en vana att säga hej då till honom vid stängningsdags, ungefär som man säger hej då till sitt husdjur. Vi såg också till att göra extra stora lunchlådor för att kunna dela med oss lite under dagarna.

Ganska precis två veckor efter det att mannen kom in i vår affär sista gången hörde jag honom gråta där nere. Min kollega var bortrest en vecka och jag läste högt ur en bok vid luckan. Jag satte undan boken och la mig på luckan för att prata genom springan. Jag frågade om han var hungrig men fick inget svar. Han snyftade bara och verkade slå med händerna mot det grunda vattnet. Det kändes lönlöst att försöka kommunicera mer och jag slumrade till på golvet. När jag vaknade tittade jag rakt in i ögonen på mannen som hade klättrat upp för stegen. Jag såg bara hans ögonvitor. Han såg desperat ut. ”Det kanske finns en passage till, det kanske inte är här, det måste finnas fler passager.” Jag sa att det verkade rimligt och att vi kanske skulle försöka få upp luckan. Han svarade att tiden var inne snart, att det var ett hemskt misstag bara. Sedan bad han mig lämna honom i fred och att allt skulle vara över efter soluppgången. Jag gick ut till affären och inväntade kunder resten av dagen. När det var dags gå pressade jag ned lite lasagne genom springorna. Det mesta hamnade nog på trappan men jag hoppades att han skulle hitta allt. Jag sa adjö för dagen och han svarade faktiskt denna gång. Han sa att han snart skulle vara hemma.

Den kvällen söp jag till ordentligt och släntrade in vid lunchtid dagen efter. I mitt berusade tillstånd kvällen innan höll jag låda och berättade om vårt husdjur på jobbet. Alla skrattade så dom grät när jag beskrev hur vi matade en man som låst in sig i utrymmet. Jag skrattade inte med dem, men en av tjejerna verkade uppskatta det hon uppfattade som bisarr humor och flirtade med mig resten av kvällen. Trots min bakfylla kände jag mig uppsluppen och förväntansfull. Detta var ju dagen då mannen äntligen skulle komma upp. På luckan låg det tre nycklar. Han hade låst upp och jag öppnade luckan försiktigt. Jag ropade några gånger ner i mörkret utan att egentligen förvänta mig ett svar. Bara det gamla vanliga droppandet. Trappan hade fler steg än vad jag trodde. Jag fick det till minst trettio steg. Till slut nådde jag botten, det var inte så djupt vatten som jag trodde, men en hel del gyttja. Det kändes kyligt och jag fick känslan av att vara i ett skydssrum.

Det var svårt att få en uppfattning om hur stort det var så jag kastade lera åt alla håll. Jag bedömde utrymmet vara ungefär som sovrummet i min etta. Med händerna utsträckta stötte jag i väggarna då och då men utan att hitta honom. Jag satte mig på huk en stund och höll andan för att lyssna. Inget ljud från honom alls och jag var tvungen att kräla på alla fyra för att försöka hitta honom. Vid ett av hörnen tog min hand mot hans lårben. Jag talade till honom men fick inget svar. Det fanns en tändare i hans innerficka bland ett antal nycklar. Jag visste att han skulle vara död när jag fick se honom men jag ville se honom en sista gång. Han satt lutad mot hörnet och såg ut att sova precis som någon som slumrat till på en tågstation. Han hade tappat en hel del kilon och hade en gråaktig hudton. Runt honom fanns möglad mat. Jag tog med mig tändaren och krälade till trappan.

Jag låste igen luckan från utsidan med en av nycklarna han lagt fram genom gliporna. Kollegan kom tillbaka till jobbet dagen därpå och verkade nästan ha glömt vår vän när jag berättade om episoden. Eller så var han också ledsen men ville inte riktigt visa det. Vintern kom och kunderna tittade förbi allt mer sällan. Jag fortsatte faktiskt luncha vid luckan och läsa ur böcker jag trodde han hade tyckt om. När jag långt senare sörjde min styvmamma som förolyckats berättade jag om det för mannen. Inte för att han sa något men det kändes någonstans som att han kanske hade velat ha sällskap där nere. Jag lekte med tanken på att med hjälp av min kollega kanske ta ned henne dit. Men det blev komplicerat och jag slutade tänka på det.

Åren gick långsamt framåt och kollegan hade för länge sedan sagt upp bekantskapen med mig. Det var bara till slut jag kvar som anställd. Men jag var ju inte ensam. En morgon fick jag ett nytt brev om att en konkurs var närastående. Jag visste vad som skulle göras och det kändes som det enda rätta. Jag vände på öppetskylten och sedan skrev jag ett kort brev till mina få anhöriga. Dom skulle nog bara bli lyckliga när dom läste att jag lämnat landet och bosatt mig på en medelhavsö. Sedan gick jag till luckan och öppnade den med nyckeln som jag i alla år haft i min innerficka. Hur allt slutade förstår nog du som läser detta. Annars hade du inte varit här nere hos oss.

Broflygaren

På tåget hem satt jag med skidglasögonen på hela vägen. Hela världen var gul som i en gammal film. Kvinnan framför mig läste en bok på franska. Jag ställde en massa frågor på franska fastän jag inte kan mer än 2-3 ord. Jag ritade Eiffeltornet, en baguette och en atombomb på hennes servett. Hon slog igen boken, slöt sina ögon och somnade. Ett tag senare passerade jag en kupé där en tjej satt ensam och tittade ut genom fönstret. Jag satte mig mitt emot henne och tittade en stund på henne. Hon sa att hon älskade att åka tåg men att det kändes som livet passerade förbi ännu fortare varje gång. Hon såg ledsen ut. Jag funderade en stund om det var någon sorts metafor men beslöt mig för inte fråga.

Mina skidglasögon började imma igen och jag såg inget alls. Då lutade hon sig fram och gjorde två titthål åt mig i form av hjärtan. Jag tog fram min pepparkaksburk och sträckte fram den. Hon tog en och jag visade med en handrörelse att hon skulle knacka på den så hon kunde önska något. Senare gjorde det mig förbryllad, det verkar som att jag trodde att mina skidglasögon eliminerat min förmåga att tala. Pepparkakan delades i tre delar. Hon såg genast gladare ut och reste sig för att gå. Jag sträckte fram burken igen men hon skakade på huvudet och gick ut. Jag ville prata med henne och gick efter henne. Jag såg henne vid restaurangvagnen framför en dörr. Hon vinkade när hon såg mig och sedan hoppade hon ut. Tåget passerade just en bro och genom fönstret såg jag henne falla ned mot havet. Det såg ut som att hon flög nästan. Hennes armar och ben var helt utsträckta. Jag hann aldrig se när hon landade.

Tillbaka i kupén hyperventilerade jag för att få tillbaka dimman.
Jag ville inte se något mer överhuvudtaget.

Min tunga vs Robert Wells

Jag har hamnat i en del konflikter den senaste tiden. Kvinnan i båset bredvid mig, jag kallar henne MARULKEN, påstår att ”Robert Wells är den bästa artisten Gud skapat”. Hon har t o m skaffat en exakt likdan frisyr som Robert har. Det näst jobbigaste är att Robert vaknade upp en dag och ville spela in ett par låtar av AC/DC. Och det allra jobbigaste är att MARULKEN spelar dem för mig på jobbet hela tiden. Jag frågar om hon hört orginalet. Hon frågar hon mig om jag vet att ”Robert tillsammans med Anders Berglund skapade genren Boogie-Woogie?” Jag frågar henne om hon vet att Robert är ett anagram för abort. Då tittar hon på mig en lång stund och säger ”Robert kunde spela Beethovens andra symfoni när han var tolv år gammal”. Jag brukar gå ut i fikarummet och hälla en kanna hett kaffe på min överkropp för att bekämpa lusten att kasta ut henne genom fönstret. Kollegorna blir lite oroliga av de dämpade skriken från fikarummet men verkar blasé nu för tiden. Förra veckan kom hon in till mitt bås och satte sig på skrivbordet. ”Visste du att Robert spelade ALLA pianodelar på alla Beatleslåtar?” Jag påpekar att Robert var ganska liten då. ”Även den mycket komplicerade delen i In my life. Men alla med koll hör ju på en gång att det är Robban som spelar”. Då stängde jag av datorn, lossade på slipsen, gick till fönstret och hoppade ut. Lyckligtvis landade jag på en markis fyra våningar ned och lyckades ta mig hem utan ambulans.

Jag tänker inte gå in på konflikterna i hemmet, när jag skällde ut mannen på bion osv. Men resultatet av detta är att min tunga försöker desertera från min kropp. Det hände första gången på en fest då jag skulle dricka bål. När jag böjde mig ned försökte den hoppa ned i skålen. Jag somnade till TV3-dokumentären ”Kvinnaböske - Skånes svar på AIDS?” och när jag vaknade hade tungan försökt smyga sig ut igen. Ibland blir det pinsamt då jag konverserar med en vacker kvinna och tungan plötsligt gör en tjurrusning, mitt under samtalet blir den galen och fladdrar som en flagga i vinden. Jag blöter ned alla i min omgivning och de som står närmast får illröda märken av tungans våldsamma piskrapp.

Sist jag handlade och skulle stänga dörren till mjölkprodukterna blev jag direkt orolig. Då försökte den kasta sig ut så den skulle klämmas i dörren. Detta gjorde mig lite nedslagen. Varför vill min tunga dö? Jag började tvivla på mig själv och på min musiksmak. Är det så enkelt att tungan liksom MARULKEN älskar Robert Wells och vill lämna mig? Tycker tungan att jag försätter oss i onödiga konflikter? Detta är frågor jag funderar på varje gång jag knyter fast den med snöre och klädnypor före sömnen.

Epilog: Den 16/9 beslöt jag mig för att operera bort den. Det fanns en läkare i Krakow som tydligen skulle vara duktig på att ersätta kroppsdelar med delar av gris och hund. Plus att han har patent på en medicin som gör kroppen resistent och inte stöter ut de nya kroppsdelarna. En vecka innan, när jag gav en gravid tjej oralsex, gjorde den en tjurrusning igen. Den bara stack iväg. Det som verkligen fick mig att bestämma mig var att jag kände att barnet i magen greppade tag i tungen för att liksom hjälpa till. Det kändes som att alla var emot mig. Jag kände mig så förväntansfull när jag rullades in till operationssalen, äntligen skulle mina plågor vara över. Men icke, läkaren som visste jag var svensk ville bara prata om ”Swedish great pianoplayer Robbie Wells...great boogie-woggie!”. Det sista jag minns innan bedövningen (hembränd sprit från Krakow) var att han slog på ett blandband med Robert Wells. När jag kom tillbaka till jobbet var allt bra igen. Ingen pratade med mig iofs, och jag hade alltid en lapp på ryggen med en taskig kommentar när jag kom hem märkte jag. Jag fick t o m byta ned mig till frimärksslickare. Men livet kändes ganska lattjo ändå och den där tjejen med älgtungan och AC/DC t-shirt har flirtat med mig hela veckan.

Du kan inte nå mig

Vid utgången såg jag honom. Han såg ut som vanligt ungefär med militärjackan och skägg. Han hade huvudet på sned och tittade ned i golvet. När vi passerade varann tittade han upp och väste något åt mig. Jag slog på takten och gick ut på torget. Jag tyckte jag hörde ljudet av ett automatgevär men det kan ha varit korvgubbens spis som lät bara.

På vägen hem hamnade jag bakom två Buffalobrudar. Den ena hade en sån där Lopezrumpa som liksom skumpade för varje steg. Jag tänkte på hur läskigt det skulle vara om man var två cm lång och hängde med händerna i hennes bakficka. Det skulle vara som när dom höll fast vid relingen medans Titanic gick under.

Väl hemma tog jag fram två stora rundmackor och kaviar. Sedan frågade jag mig själv med myndig stämma "vad får det lov att vara?" Min späda röst svarade "ett hjärta på den ena och ett hakkors på den andra". Sedan gav jag mig själv stryk.

Umgänge genom inkastet

Jag ser dem redan ute på vägen i Fars modifierade likbil. Jag har ju en säkerhetsanordning för detta så samtidigt som jag hör deras tunga steg på grusgången ser jag till att fickbandspelaren är framspolad. Tre försynta knack på dörren. Jag står i vanlig ordning på alla fyra och börjar skälla som en hund bakom min kupade hand.

”Tror du han gått ut men lämnat Hunden hemma?” Min Mor, ängslig och villrådig som vanligt. ”Nu öppnar du dörren. Vi har inte åkt 30 mil för att leka lekar”. Far plockar fram den auktoritära rösten. Tar fram fickbandspelaren och trycker den mot brevinkastet. Låter Mor och Far lyssna på en tysk kvinna bli våldtagen av en man med valrossmustasch. De blir tysta för en stund. ”Snälla, kan du inte öppna älskling?” Jag hör att Mor är nära till tårarna. Förstår att jag är tvungen spola fram till delen på bandet där en man blir misshandlad med en hammare. Mor gråter häftigt, Far knackar på dörren igen. Ve och fasa, så här länge har de aldrig stannat. ”Vi vill dig bara väl ju...” Jag känner en klump i halsen. Konstigt, precis som när man passerar bilolyckor, men man ville inte gråta inför alla. Jag började ana att det är en sån där empatiklump.

”Jag är här. Jag mår bra” får jag fram. Nu gråter Mor ännu häftigare och Far har den mjuka rösten. ”Kan du inte släppa in oss, mor har gjort vetebullar”. För ett ögonblick funderar jag på att lossa kedjan och faktiskt möta dem men jag blir bara stel. ”Kan inte nu, håller på med ett topphemligt projekt. Åt staten. Ni måste gå. För er egen skull”. Nu ser jag Mor trycka in en vetebulle genom inkastet, det går trögt, inkastet är för smalt och vetebullen går sönder. ”Kan du inte smaka i alla fall?” Jag tittar på några bitar som landat på golvet. ”Jättegoda” piper jag fram. ”Men ni måste verkligen gå nu. Ni är i fara”. Mor, stoppar in ett sugrör. ”Här älskling, smaka. Jag har gjort svartvinbärssaft. Precis som när du var liten”. Motvilligt, kanske med fara för livet, suger jag på sugröret och samtidigt som svartvinbärssaften når min mun spelas ett bildspel upp i mitt huvud. Jag ser sommarlovsdagar i stugan, Fars svettiga rygg när han målar om gillestugan. Mors solhatt liggandes på det vita plastbordet. Hunden som kastar sig efter en frisbee. ”Jag mår...bra” upprepar jag igen. ”Vi får göra detta en annan gång”.

Mor och Far gråter båda två nu och sticker in sina fingrar genom inkastet. Jag nuddar vid dem och sedan slickar jag på dem. ”Hunden hälsar också”. Det sista kommer helt spontant eftersom jag vet hur mycket dom tycker om Hunden. När jag hör Fars modifierade likbil brumma igång samlar jag ihop smulorna av vetebullen till Hunden. Han ligger i min frys i en svart påse sedan förra påsken. Men det vet ju inte Mor och Far.

Längst ned på botten

Vi träffades på en fredag. Hon dog på en lördag. Vi var några stycken som flydde den högljudda musiken. Mitt under min stora motivering varför Revolver är bättre än Abbey Road knackade det på dörren och hon slöt sig till vårat sällskap. Jag tappade bort mig och vågade knappt hålla kvar blicken när vi såg på varandra. Det kändes som att jag tappade luften för ett ögonblick, hennes skönhet gjorde mig fysiskt illamående. Min vän bredvid såg nog det på mig och räddade allt genom att snabbt presentera sig för henne. Hon hade ett namn som jag bara trodde fanns i såna där sagoböcker. När vi skakade hand fick jag bekämpa lusten att lukta på handen efteråt.

Efter ett antal självförtroendedrinkar och timmar senare inledde jag ett samtal med henne. Jag vet inte hur jag vågade eller vad vi pratade om, jag försökte bara nicka på de rätta ställena och inte stirra. Kvällen slutade med att vi låg på hennes golv och pratade till solen trängde sig genom persiennerna. Jag tänkte inte ens på sex, det kändes som att jag skulle kunna spendera resten av mitt liv på det där golvet och bara prata.

Veckorna passerade under en sån där ovanligt varm sommar. Under en promenad bland höstlöv som dinglade ned omkring oss berättade jag för henne hur mycket hon betydde för mig, och att jag för första gången inte kände mig osäker för framtiden. Först var hon tyst en lång stund och sedan började hon gråta. Hon sa att hon tyckte om mig på ett sätt jag aldrig kommer förstå men att hon inte visste vad hon ville göra med sitt liv. Jag sa att jag inte visste heller men att jag var lycklig över att inte veta det tillsammans med just henne. Vi fortsatte gå under obekväm tystnad. Vid parken passerade vi två småbarn som turades om begrava varandra i lövhögar. Jag minns att önskade att jag var sju år igen och bara behövde bekymra mig över vilken tid middagen var.

Vi pratade aldrig mer om det där igen, dels av rädsla för att förstöra det vi hade, dels för att jag helt enkelt inte vågade öppna mig så där igen. På min födelsedag, den första fredagen vi var lediga samtidigt på länge, överraskade hon mig med att berätta att hon bokat en weekend till London. Vi skulle åka båt och äta god mat under resan. På grund av min hydrofobi blev jag lite yr under början av resan men höll masken. Vi spenderade första delen av kvällen ensamma i hytten. Jag kände mig overkligt lycklig men insåg snart att hon inte verkade må bra alls. Vi gick ut på däck för att mingla lite. Framme vid relingen sa hon att hon hade något på hjärtat, men att hon kanske inte skulle klara av att säga det. Det kanske skulle bli i brevform. Jag frågade om det handlade om vår framtid, hon tittade ned på vattnet och bad mig ha tålamod och att lita på henne.

Själva middagen kändes hur bra som helst och vi gick tillbaka till hytten. Där drack vi lite vin och lyssnade på skön musik. Vinet plus det latenta illamåendet måste ha gjort mig sömnig för jag somnade och vaknade mitt i natten. Det var fortfarande tänt i hytten, min ena arm sov fortfarande, kanske för att jag haft den under henne tänkte jag. Men jag insåg att jag var ensam i sängen. Det låg ett kuvert lutat mot vinflaskan och jag blev genast direkt illamående. Hennes mobil låg på bordet och hennes väskor låg fortfarande kvar. Innan jag öppnade brevet hann jag tänka på hur jag skulle lyckas övertyga henne om att vi var rätt för varann, om det handlade om att hon ville lämna mig. Jag hade delvis rätt. Brevet kändes uttänkt och ganska enkelt formulerat. När jag kom till de sista raderna kändes det som att all luft försvann. Jag rusade ut från hytten och vidare till relingen där vi var tidigare. När jag skrikit sönder min hals tittade jag ned. Där var våra initialer inkarvade mellan ett hjärta. Och där stod jag med båda händerna krampaktigt runt relingen tills polisen slet mig därifrån när dom anlände.

”...jag vill att du glömmer mig och går vidare. Spill ingen tid på att sörja mig. Jag är inte bra för dig, inte bra för någon alls egentligen. Jag tittar på dig nu medan jag skriver detta brev. Du sover och är snart befriad. Tro mig, du är värd något bättre. Anledningen till att jag väljer att lämna dig så här är att jag ville vara nära dig innan jag lämnar allt. Jag visste att det skulle sluta så här innan jag klev in i det där rummet. Jag skulle aldrig åkt på den där festen. Förresten, du hade rätt, Revolver ÄR bättre än Abbey Road. Och jag förstod aldrig den där raden ”And in the end, the love you take is equal to the love you make.”

Orgasmskolan

Feg som jag är så vågade jag inte säga som det var. Berätta hur exakt jag kände. I över ett år hade jag haft dessa tankar, men var så rädd att förlora henne helt och hållet. Jag gav henne små ledtrådar under vardagen. Jag skrev Richard Burton & Liz Taylor på hennes tårta. Med snirkliga ketchupbokstäver skrev jag Kramer vs Kramer på hennes pasta. Inget fungerade. En söndag kom hon hem med Expressens extrabilaga där man kunde läsa om Orgasmskolan del ett. Där fick man lära sig att skriva hela alfabetet med tungan på kvinnans klitoris. Helst skulle man lära sig vilken bokstav hon får orgasm av. Smart som jag trodde jag var skrev jag med tungan varje kväll Du-älskling-jag-tror-jag-vill-skiljas-jag-älskar-dig-men-är-inte-kär-i-dig-längre-okej?-delad-vårdnad-du-tar-huset-jag-tar-bilen-och-älghornen. Varje kväll i sex månader skrev jag detta om och om igen. Vid ordet ”okej” och det tillhörande frågetecknet fick hon oftast en väldigt stark orgasm. Jag testade skriva tre utropstecken efter ”okej” i stället men hon verkade ändå inte fatta vinken. Faktum är att hon t o m skröt inför hennes vänninor om hur bra vi hade det. På ALLA plan. Sen fnissade dom så där retligt.

En kväll när hon gav mig oralsex sneglade jag mot hennes nattduksbord. Där låg Expressens Orgasmskola del två. Jag fattade direkt att hon skrev ett meddelande till mig. Jag blundade och slappnade av. Och ja, precis som jag misstänkt för något år sen. Du-ledsen-att-måsta-säga-det-så-här-plötsligt-men-jag-älskar-inte-dig-längre-jag-är-förälskad-i-din-vän-Öyvind-och-vi-flyttar-till-Oslo-i morrn-hej-då-kram. Hon klev hon upp och tjugo minuter senare hörde jag henne försvinna i Öyvinds fula truck. Hon kunde väl åtminstonde gett mig ett frågetecken innan hon drog men nej.

Nu många år senare har jag Svetlana vid min sida och det känns stabilt. Än så länge i alla fall. Men in case of emergency så har jag med hjälp av Slitz sexskola lärt mig kommunicera via morsekoden när jag juckar. Svetlana har varit major i den ryska armén och kan morse ypperligt bra. Så, jag är en ganska lycklig man idag.

Nu minns hon mig i alla fall

Jag kunde inte höra vad hon sa men när hon pausade uppmärksammade jag att hon lekte med sitt hår lite nonchalant. Någonstans i ett väntrum har jag läst i en tidning om vad det ska betyda. Om jag blundade kunde jag känna stroboskopljuset dansa över mina ögonlock. Hon har en tatuering på ryggen men jag ser inte vad den föreställer. Snart kommer Dom Jobbiga Frågorna.

Och där kommer den första. Jag berättar att jag tar det mest lugnt. Håller utkik för eventuella öppningar. Lagomt svävande. Det blir en paus. Jag vet att jag ska returnera frågan men jag låter henne hållas. Hon vill så himla gärna...berätta för mig. Jag tittar ned i drinken och försöker trycka hål på citronskivan med sugröret. Hon fortsätter. "Jag har tagit paus i pluggandet, kommer åka till sydafrika och volontärarbeta ett tag". Med två enkla slag har hon krossat mig.

Citronskivan ger mig oväntat hårt motstånd. En låt passerar förbi. "Men du, vad ser du framför dig...vad har du för drömmar?" Hon stöttar sitt huvud mot handen och lägger det lite på sned. DJ-tjejen gör ett dåligt byte så en kort paus uppstår. Det är nu jag säger det. "Min dröm har alltid varit att stjäla ett fulltankat plan och flyga in i min gamla skola. Jag vet exakt vilket fönster jag ska sikta på och jag vet exakt vilken låt jag ska lyssna på i min cd-spelare medans jag kraschar och förhoppningsvis tar död på så många som möjligt".

Jag hoppas på att hon ska fråga vilken låt jag menade.
Det gör hon inte men tatueringen var ett sånt där asiatiskt tecken.