Syndafloden

Eftersom jag modifierat min tv, tagit ur all elektronik och bara lämnat skalet samt ställt in en skål med vatten, är det inte mycket att se på. Speciellt nu när den enda roliga fisken i skålen verkar ha dött, alternativt spelar död. Det är roligare sätta sig i gungstolen och smygtitta på grannarna. Jag tycker inte om att se på när dom pysslar om sina blommor. Det känns så futtigt. Jag är rädd att en gigantisk hand vilken sekund som helst ska penetrera molnen för att sedan skaka om huset lite. När jag var liten kissade jag på dockhusen samtidigt som jag skrek "Se upp här kommer syndafloden, här kommer syndafloden". Alla tjejer sprang gråtande till vår dagisfröken.

Många år senare möttes jag och min gamla dagisfröken på en fest. Syndafloden dök upp under samtalet. (Jag tog upp det direkt efter "kul att se dig"). Hon verkade ha förstått budskapet jag försökte få fram den där dagen. Hon sa det var roligt träffa mig eftersom hon alltid undrat vad det blev av mig. "Jag fick känslan av att du kommer göra stora intryck i ditt liv, antingen uttrycka dig konstnärligt eller kanske spränga dig själv i direktsänd tv för att skapa debatt om något specifikt ämne." Jag blev alldeles lealös av komplimangen. Det var som att hon haft tillgång till min privata biosalong inklämd mellan mittenhjärnan och mellanhjärnan. Men jag är värdelös när det gäller sprängmedel och var typen som bara fick titta på medan kompisarna placerade smällarna i diverse groddjur och alkisars bakfickor. Efter några vinflaskor bjöd hon upp mig på rummet och blev närgången. Hon ville att jag skulle urinera på henne. Jag tackade nej och var uppriktigt ledsen över hur människor ibland stagnerar.

Androiden

Han personifierar ordet korrekt. Inte bara i sitt sätt men också med sin torra klädstil och stela kroppsspråk. Han är typen som jobbar hårt under tystnad och aldrig gnäller. Han verkar inte ens äta. När de andra slafsar i sig plockar han fram sin kortlek och lägger patiens. Han verkar tro allt han rör vid kan explodera. Han smeker döda ting onaturligt försiktigt med sina äckliga spaghettifingrar. Jag har nu bevakat honom i två veckor och analyserna är klara. Ingen annan har fattat det, jag klandrar dem inte, men jag vill ändå klappa mig själv på ryggen för min eminenta förmåga att läsa folk. Jag har kommit fram till att han helt enkelt är en android. Jag tog med mig magneter och la dem lite nonchalant på bordet. Ingen av dem hoppade på honom. Jag laddade hem lite dirty talk mellan R2-D2 och C-3PO och använde det som ringsignal. Volym tio. Ingen reaktion förutom att någon vid bordet bakom kastade gurkmajonäs i ryggen på mig när jag inte fick den att sluta ringa. Jag "tappade" en skiftnyckel på hans hjässa från tre meters höjd. Det klingade inte. Bara när den landade mot stengolvet. Han har PTV till skillnad från androider och strokeskadade som i 8 av 10 fall har PRN. Allt pekade på att min analys var felaktig.

Det sista försöket var det allra knepigaste. Att övertala honom att låta mig titta in i hans mage. Min plan var att få göra ett pyttelitet snitt och sedan stoppa in fingrarna. Om det sedan följde med kilovis med överkokta nudlar eller litervis med kokosmjölk så var saken klar. De flesta vet ju hur innanmätet på en android ser ut så jag hade tänkt ta med mig detta och triumfartat kasta det på närmsta bord i matsalen. Alla hade dragit efter andan och viskat om vilken snillrik liten detektiv jag är. Så blev det inte. När jag pedagogiskt och lågmält på herrtoan förklarade för honom vad jag ville göra, samtidigt som jag visade skalpellen i vänsterhand, flyttade han på sig. Penis riktad mot mig. Jag pekade vänligt mot den med höjda ögonbryn. Han knäppte igen byxorna utan att sluta kissa. Sedan talade han. Länge och väl.

Jag skäms så mycket att jag inte ens vågar säga vad han sa. Det kändes som utskällningen jag fick när jag var fem år och bajsade i Hundens matskål och fick honom att tugga i sig rubbet. Han pratade med låg röst utan den distinkta metalliska klangen jag förväntat mig. Men han lät ändå konstig. Som att han inte pratat på år eller varit ett träd förut. Jag stammade fram en ursäkt och råkade skala av tre fingertoppar av ren nervositet när jag inte visste vad jag skulle göra med händerna. La mig mot ett element med pannan för att kunna skylla på feber till Chefen. Men händelserna på herrtoan hade gjort mig så ur balans att jag råkade säga "jag tror jag har digerdöden". Jag fick ändå gå hem.


På bussen satt jag mitt emot ett blint gammalt par. Det är alltid kul testa hur blinda dom är. Jag gjorde alla mina roligaste grimaser, nafsade på mannens öronsnibb (varvid han la handen på kvinnans lår), gjorde dubbla fuck you-tecken, hotade sprätta snorbusar, fyra Sieg Heil samt lite akrobatik a la Bruce Lee men de verkade vara oerhört blinda. Just när de skulle kliva av tog kvinnan av sig de mörka glasögonen och blinkade åt mig med ett leende. Jag drog snabbt på mig mina svarta solbrillor för att spela blind och började sjunga på I just called to say men glömde bort vad han ringde för att säga.

Vägar till deltidsharmoni

Why?

Don't do it

Sicko

Bestäm dig

Han är bara lite trött ju

Hmm

Det är okej

Välkommen!

Kittlar dödsskönt i kistan

VAD?!

Bland de tio första!

"Hej, jag har fått brosk i ett av mina syndrom"

Vad mogen jag känner mig nu

Åh, nu fick jag ett uppslag

Jag minns den också

Bisarr ordkombination

Men ditt jävla äckel

Nervös?

Jag fattar inte denna

Ja, hur spelade han det där solot egentligen

Lång tunga

Duktig hund

Femte gången minst. Hade du inte rummet bredvid Mor och Far som oss andra?

Vad ska du göra med den?

Grötpeddo

Alla förstaplatser är inte smickrande

Menade du majspudding?

Eh, känner jag dig?

Vad menar du nu?

Sen blir det kallt

Uppdaterad 11 nov.

Nattsamtal II

Idag kände jag mig äventyrlig så jag blundade när jag tog på mig en av mina hemmagjorda skyltar. När jag klev av cykeln och gick mot entrén kände jag mig nervös på ett sätt jag inte gjort förut. Kollegor fnissade bokstavligen bakom ryggen på mig när jag gick genom matsalen. Vid trappan ned till förrådet fattade jag vilken skylt det var. Sparka på den tredje ryggkotan om du älskar mig. Just min otur, den skylten är ju livsfarlig. Fast hans spark tog inte så bra och jag återfick balansen på ett ganska snyggt sätt. Jag morrade åt dem alla och gick med rask fart till närmsta toalett. Där vände jag på skylten för att skriva något annat men fick inte fram nog mycket blod.

La mig och sov på golvet i sex timmar och vaknade av att förmannen stack in en lapp under dörrkarmen. Det stod Skärp dig gosse!! med stora röda bokstäver. Jag gick med rak rygg genom korridoren och ut på den grusiga parkeringen. I cykelkorgen låg en ihopskrynklad Briopåse och stödhjulet var sönderskuret. Konstigt, jag minns inte ens att jag faktiskt använde en barncykel.

En natt efter att vi druckit vin och pratat i sängen i fem timmar sa hon att hon älskade mig. Utan att kräva femhundra kronor inom tre dagar till hennes konto i Föreningssparbanken. Hon sluddrade och var väldigt trött. Jag ville be henne repetera det för jag blev osäker på om jag kanske sa det till mig själv med min ynkliga röst, men jag vågade inte. När jag var säker på att hon sov tungt sa jag samma sak till henne. Hon bytte ställning och spydde lite på golvet sedan somnade hon om igen med ansiktet mot mig. Jag härmade hennes röst och upprepade meningen ungefär femtio gånger samtidigt som jag flyttade hennes käke upp och ned. Hon spydde en gång till fast i sömnen. Det mesta hamnade i mitt ansikte och i min mun. Det kändes underbart fastän det sved i ögonen.

När jag själv spydde några timmar senare siktade jag på hennes ansikte. Hon vaknade inte. Jag kände mig lycklig på ett sätt jag inte varit förut. Det kändes som att vi faktiskt kanske hade en framtid. Dagen efter var vi båda rödflammiga i ansiktet. Vi skämtade med varandra om att vi var indianer medan vi käkade frukost på balkongen.

Fyra år, två veckor och en dag senare hörde jag av henne igen. Vykortet var kortfattat och det dödade något inom mig, men jag läste om det tills det kändes som att de sju orden var de enda som fanns i mitt vokabulär.

Rutschkana

Jag har noterat att dom sprattlar där nere i vattnet när jag släppt ut dem. Först förstod jag inte vad det var och sedan blev jag nyfiken. Rörde runt med en håv men ingen av dem visade tecken på att vilja bli räddad. Det som verkligen skär i hjärtat är att de tjuter till när de åker genom rören mot reningsverket. Jag får jättedåligt samvete. Måste nog gå till en sån där doktor som för in en kamera i mig. Jag vill veta om jag äter fel och varför saker som lämnar kroppen visar tecken på livsglädje.

Mina älskade Rugrats

Jag har hittat en dörr jag aldrig sett förut. Jag är ganska säker på att det var en betongvägg där förut. Det stod klottrat Vill du ha kuken? Ring 348719 och jag vet att jag ofta undrat över själva budskapet. Huruvida personen vill sälja, ge bort eller erbjuda något. Själva rummet är litet och har tegelväggar. Det står två långbänkar på varsin sida. På bänkarna sitter tolv barn i kläder som ser ut vara leftovers från The Pianist. De talar ett språk jag inte känner till (det påminner om något jag sett i Tecknade Pärlor) men detektiven i mig har listat ut att de flyr från något. Varje gång jag kommer in flockas de runt mig och känner i alla mina fickor. Det kittlas och jag kan inte låta bli känna mig lite märkvärdig. Lite som att jag är ledare för en ABF-kurs och ska lära dem spela rockmusik. En av dem tog min snusdosa och plunta och satte sig i ett hörn. Han har jag inte sett på länge kom jag just på. Jag tar ofta med mig djur jag hittat och ger dem till mina Rugrats som jag skämtsamt kallar dem. Favoriträtterna so far är hund, domherre (!) samt hare. Häromdagen var dom urgulliga och lyssnade på alla mina problem så jag lovade att komma tillbaka samma kväll uppträda för dem.

Öppnade lite oväntat med Rock around the clock. Den är mossig jag vet, men jag ville göra bort det mest fundamentala först. Hoppade fram några år och körde Don't think twice, It's alright. Flicka 4 och Pojke 3 höll handen i smyg såg jag. Uppmärksammade det under min monolog efter låten och vi skrattade alla hjärtligt med dem. Avslutningsnumret var lite av en mörk låt, men hej livet är inte alltid roligt. Det ska dom lära sig tidigt. Jag brände av en oerhört lidelsefull version av Hurt och när jag med slutna ögon sjöng If I could start again, a million miles away såg jag tårar i ögonen på vissa av dem. Jag stannade upp och lät orden riktigt sjunka in. När den sista tonen dog ut ställde sig Flicka 1 upp och applåderade taktfast. Till slut ställde sig alla upp och klappade med henne. Jag bugade och kramade om dem alla. Gud vad jag älskar dem. Just när jag skulle tacka för mig och gå hem (insåg att jag inte programmerat videon inför BB) kom Pojke 5 fram och höll om mig runt midjan. Jag böjde mig ned och lät honom viska det han ville säga. Inget av det han sa gick att förstå, dels p.g.a språket, men också för att han snyftade så mycket. Jag torkade bort en snorbubbla som växte sig så stor att jag blev rädd för den och uppmanade honom att visa med kroppsspråket vad han ville. Men han gick bara och satte sig på sin plats igen.

Fast jag förstod vad han ville innerst inne. Vem skulle inte vilja ha ett extranummer. Sprang snabbt upp till lägenheten och googlade fram en text. När jag kom ned igen såg de väldigt hängiga ut men då visade jag upp gitarren igen. Flicka 2 smörjde in den enda glödlampan i rummet med blod så att det blev lite som en röd spotlight. Vi flyttade en av bänkarna så jag fick ett sorts podium att stå på. Presenterade låten med min Elvisröst. Ingen fattade grejen men de såg ändå förväntansfulla ut. Sedan slog jag an ett A i bästa autistiska Pete Townshend-anda. De såg förvirrade ut men när pojke 3 gjorde onanirörelser efter raderna Man, living at home is such a drag, Now your mom threw away your best porno mag...Busted och fick leenden från de andra fick jag känslan av att de hört låten förut. Tre minuter och tjugosju sekunder senare klingade det sista ackordet ut. Jag kastade mig på stengolvet (note to self: köp Iprensalva på Apoteket imorrn - alla tuber dom har) och körde ett kort improviserat gitarrsolo. Det var svårt eftersom jag inte hade gitarren ipluggad så jag slog sönder gitarren mot väggen i ett fejkat raseriutbrott. Alla skrek högt och ville ha mer. Jag visste att jag inte kunde toppa sista låten men lovade att göra saftglassar åt dem. Vi kramade varandra riktigt länge och riktigt hårt. Jag lovade att hälsa på dem snart.

När jag nu en vecka senare kom ihåg mitt löfte under en reklam för BOB Saft fick jag panik. Jag har inte aning om hur man gör saftglass. Det var bara något jag hört ungar prata om i barnprogram. Köpte tolv saftflaskor och lät dem stå i snön över natten. Var tvungen tjuvöppna en då jag hade slut groggvirke. Imorgon ska jag hälsa på dem igen. Måste bara bestämma mig om jag ska vara Gene eller Paul.

Ritualer

"Alltså, så här gör man", sa han och slöt sina ögon. Med långa drag började han slicka sitt armveck. Det rann saliv både från munnen och armvecket. En av de yngre killarna testade genast på sig själv men grimaserade genast och klagade över att det smakade svett. "Du gör inte rätt", sa han på översta bänken. "Man ska slicka som om det vore en tallrik med resterna av en gräddtårta. Eller som när en katt tvättar sig. Min brorsa har visat mig. Dom älskar när man gör så". Någon kastade på mer vatten. Jag svettades redan furiöst men vågade inte sitta helt naken då jag var rädd att få stånd inför alla. En del av småkillarna på nedersta bänken satt som vanligt och drog i sina småsnablar i hopp om att just denna dag skvätta fram något och därmed få sätta sig en rad upp. Lektionen fortsatte en halvtimme tills de äldre killarna dök upp och bad oss dra.

Min gömma fanns under högen av stentvättade jeans. Gamla, kladdiga och mögliga från allt för många vintrar i skogen bakom kanslihuset. Låste dörren och började bläddra. Tog fram mittuppslaget och slickade på bilden där det verkade vara skönast för dem. Det smakade äckligt och jag fick kväljningar. Inget av det jag såg tydde på att dom ville att man skulle kyssas eller pussas. Jag tog en paus och bara tittade på bilden. Jag visste att jag sett något som liknade det där förut. Något som brukar finnas i kylskåpet. Längst in bakom gamla filpaket hittade jag svaret. Soltorkade tomater i en liten glasburk. Vecklade upp mittuppslaget igen och fiskade upp den största som fanns i burken. Häftade fast tomaten på bilden och började öva. Det blev lite konstigt eftersom det nu såg ut som att hennes grej var helt gigantisk. Men det smakade mycket godare och det kändes ganska verklighetstroget då det rann kladd nedför tidningen. La mig på rygg och hade tidningen som ett tält över mitt ansikte. Det skapade problem eftersom jag inte riktigt nådde med tungan. Jag somnade med tidningen över ansiktet och drömde om vikarien vi hade under två dagar förra terminen men vaknade med ett ryck då jag hörde en bil köra upp på infarten.

"Det här älskar dom verkligen", sa han och hackade med tungan mot sitt armveck som en hackspett. Detta var en helt ny teknik och alla drog efter andan. Som på kommando vände sig alla småkillarna om och drog ännu snabbare i sina grejer i hopp om att få kliva upp en division. "Jag har utvecklat en ännu bättre teknik" sa jag och kliade mig ofrivilligt i ansiktet. Alla skrattade och tittade mot läromästaren som tog munnen från armvecket. "Jaså, som vadå? Somna med ansiktet mellan benen på din mamma?". De skrattade såklart ännu mer. Jag skyndade mig ut till min Salomonväska där jag hade allt förberett. När jag kom tillbaka var träningspasset igång igen. Ingen såg mig när jag stod vid dörren med ena armen rakt ut. Till slut gapskrattade en av småkillarna när han såg mig. Alla tittade på mig när jag för första gången klev förbi andra raden och satte mig längst upp. Jag hade häftat fast en soltorkad tomat i mitt armveck och började slicka den med långa sensuella drag (hade somnat till Törnfåglarna ett par ggr bredvid mamma och lånade Richards sätt att slicka kvinnorna i ansiktet). Jag begravde ansiktet i armvecket och slickade, lapade och frustade med stor övertygelse. Problemet var att det blödde ganska mycket från armen och det smetades ut i mitt ansikte. Jag tog en paus och tittade på de andra. Småkillarna hade gått ut. De andra hade flyttat på sig en bit och läromästaren såg irriterad ut. Just när jag skulle fråga om han också ville ha en tomat och låna häftapparaten kom gympaläraren in. Han höll upp dörren och pekade utåt.

Veckan efter fick jag läsa en bok tillsammans med skolsköterskan som hette Ett liv blir till. Det kändes kränkade att bli flyttad till något som var första raden minus hundra ungefär. Resterande gånger jag tvingades vara där hade jag alltid tomaterna fasthäftade i mina armveck under tröjan. När hon talade till mig hörde jag inget ljud. Jag såg jag bara hennes mun röra sig. Enligt mina dagböcker började jag vid denna tidpunkt samla på roadkills, spela död när någon skulle väcka mig, gömma mig under sängen hos främmande människor och andra udda grejer. Mina fantasier började för första gången ändra karaktär. Saker som andra uppfattade som extremt stötande fick mig att känna mig levande. Men det var inte det faktum att fantasierna förändrats som skrämde mig, det som skrämde mig var att jag verkligen gillade det.

Näsblod

Jag blöder näsblod ganska ofta nuförtiden. De första gångerna jag kom till jobbet förfärades alla över det men nu verkar de flesta acceptera det. Jag börjar tycka det ser ganska snyggt ut och låter det oftast rinna fritt. Dessutom accentuerar det min undfallande blick och mitt tillgjorda leende. Det ser allra bäst ut i motljus efter att jag skakat på huvudet i sidled som en våt byracka.

I morgon ska jag bjuda ut hon som väntade och höll upp dörren åt mig fastän jag gick på mina knän längst ned i korridoren och skrek utan någon egentlig anledning.

Brev från Japan

Jag förstod inte varför hon grät så förtvivlat. Men jag ville att hennes mun skulle bli glad igen. På hallmattan låg ett brev som tillhörde min granne. Hon är pensionär och jag har ibland fantiserat om att hon kanske tjuvlyssnar när jag har sex med mig själv. Jag är dock inte tänd på henne. Knackade på hennes dörr och sträckte fram brevet. Hon berättade att hon kände sig alldeles allena nu när hennes make var bortrest och insisterade på att jag skulle komma in och dricka kaffe. I hallen fick jag syn på något som liknade ett sexredskap eller en batong. Det kändes genast pirrigt och lite spännande. Men det var bara ett svart skohorn såg jag vid närmare anblick. En stor klocka av ek tickade i bakgrunden. En uråldrig radio spelade P1. Katten Raoul försökte stirra ut mig från sin trygga plats på rokoko-soffan. Kaffe och bullar ställdes fram och jag försökte komma på nåt bra att säga. Kvinnan nynnade med i en låt och vecklade ut brevet. Jag började ställa lite pest eller kolera-frågor men hon var långt borta märkte jag efter ett tag. När hon läst klart brevet snyftade hon och knölade ihop brevet. Det tog minst tio minuter att tyda innehållet genom snyftningarna. Hennes make som befann sig i Japan hade tydligen träffat någon yngre och skulle gifta sig där. Min första tanke var att springa ned och hyra Lost in Translation åt henne. Men hon hade ingen DVD.

Maken hade bifogat en remsa bilder från en fotoautomat. Den unga kvinnan såg skrämd ut och såg ut vara naken förutom en kimono i skrikiga färger. Maken log och hade armen runt henne. Jag gick ut till sovrummet och satte mig på sängen för att tänka. Bröllopsfotot på väggen var sådär vackert som alla foton från den tiden ofta är. De såg ut att vara just tjugo år fyllda, kvinnan satt ned och maken stod bredvid med handen på hennes axel. Färgerna hade mattats av lite men deras leenden var varma och genuina. I garderoben hittade jag makens alla kostymer. Tog på mig den allra finaste och kammade frisyren med fingrarna så det såg ut som på bröllopsfotot. Ute i köket låg kvinnan ihopsjunken över bordet och grät fortfarande. Rotade i hennes skafferi och tog en påse jordnötsringar. I vardagsrummet fanns en gammal stereo. Hittade en skiva med Benny Goodman och lät den gå på låg volym medan jag försiktigt gick ut till köket igen. Hon skrek rakt ut när hon såg mig men jag satte fingret för munnen för att visa henne att hon inte behövde vara rädd. Gick ned på knä och trädde på jordnötsringen. Skivan hade hakat upp sig och störde stämningen lite men jag försökte ignorera det. Hon grät ännu häftigare nu och höll brevet mot sitt bröst. Kände mig dum och sökte moraliskt stöd hos Raoul men han gäspade och gick på toa. Jag förstod att allt var lönlöst och som om det inte vore nog gick ringen sönder när jag tog den från hennes finger.

Det var svårt somna den kvällen och jag har inte sett till henne på flera veckor nu. Skivan hackar fortfarande där uppe så jag har köpt Benny Goodman på CD, DVD och SACD till henne. Det ligger säkert tio stycken på hennes hallmatta (jag har tjuvkikat) men hon verkar inte vara intresserad av att uppdatera skivsamlingen och göra den lite mer tidsenlig.

Roliga Timmen

Jag kom igång ordentligt den där eftermiddagen. Som en del av projektet lära känna sig själv var det imitationer på schemat. Personen jag skulle imitera är den jag stör mig mest på. En riktig ögontjänare och fjäskpotta som springer till chefen och gnäller istället för att ta upp problemen med oss andra. Dessutom tjatar han alltid om att han varit med i Jeopardy en gång för sju år sedan. Han gick därifrån med 0 kr men drar ofta upp detta när han förlorar greppet i en argumentation. "Du talar med en f.d deltagare i Jeopardy så lite borde jag ju veta!". Jakob hade just avslutat en väldigt uppskattad imitation av Britt-Marie när jag klev upp. Han fångade på pricken hennes sätt att säga "Men det var det värsta jag hört!". Alla småfnissade fortfarande när jag gnuggade mina händer och funderade. Kände mig plötsligt jätteblyg och undrade om jag ens skulle våga göra något men kollegornas handfasta klappande och hejarop fick mig känna mig älskad.

Lånade en morot ur Britt-Maries lunchlåda och la mig på rygg framför dem. Drog upp mina ben högt upp i luften. Började smeka mitt skrev. Jag kunde inte se publiken men jag kände på mig att de fattade hela grejen. Gjorde juckande rörelser och tryckte moroten mot min fjäskiga stuss. Bytte till den klassiska Tintin och Milou-ställningen och fortsatte stöna. Nu hade jag publiken bakom mig men det var bara mer spännande. Skrek Chefens namn och tryckte moroten så hårt mot min bakdel att den bröts av. "Åh, Chefen ta mig, här och nu". Blandade även in lite Jeopordygrejer som "Vad är skönast i världen?" (Chefens trollspö!). Efter ett tag blev jag alldeles andfådd och sjönk ihop. Inväntade applåderna, kanske t.o.m någon blomsterflicka skulle komma in med rosor. Men det var bara tyst. Britt-Marie satt med handen för munnen. Traktorförarna längst bak kliade sig så mjället försenade våren ytterligare fyra veckor. De andra tittade ned i bordet och lekte med smulorna från wienerbröden. Han jag imiterade satt med darrande underläpp, jag blev stolt först eftersom jag antog han var rörd av min pricksäkra imitation. Ställde mig upp och bockade. Någon i det bakre ledet sa tyst att jag borde fan i mig nödslaktas. Sedan gick alla ut under tissel och tassel. Några av dem la sina armar runt han jag imiterade. När dörren smälldes igen ramlade en mugg med kulspetspennor ned från hyllan.

Jag kände mig mör i kroppen och satte mig en stund för att hämta andan. När jag ändå var ensam så fortsatte jag imitera de andra för att ha ett mentalt försprång till nästa träff. Gjorde en bejublad imitation av Henry som inte kan säga r utan att spotta samt en mycket känslosam tolkning av Linda som sällan säger något och har skärsår på handlederna (men jag är säker på att hon gillar bra musik). Gick ut på balkongen och bugade inför folket. Men det var bara en lastbil på tomgång där nere och jag tappade lusten totalt.