Deltidsharmonisk

Deltidsharmonisk 2004-2009 i redigerad form.

Redigerat i maj 2009. Öppnar jag upp filen igen så kommer jag bara ändra en massa. Ni får ta det som det är. Flaws and all. Bloggen skrevs under en mörk period och jag är rädd att förstöra något fint om jag börjar om. Men jag får se, jag gillar ju den där killen, som är delvis är jag. Och ibland undrar jag hur han lever idag.

På vernissage

Fittan är stark.
En urkraft.
En urkraft sedan minnes tider.
Dyrkad och fruktad.

Med dessa kraftfulla ord samt ett handslag lika hårt som Jultomtens strax innan han däckade före paketutdelningen 1985 möter Eva-Kajsa Yttring-Bergerstråhl mig i den stora salen som rymmer hennes kontroversiella konst. Eva-Kajsa ger först ett samlat och stabilt intryck medan hon lotsar mig genom alla rum. Vi stannar vid ett uppförstorat fotografi, ett kvinnosköte i svart-vitt. Hon krokar fast sig vid mig och viskar "Känner du kraften den utstrålar?". Jag vågar inte säga annat än ja. Eva-Kajsa gråter en skvätt och vi går vidare. Besökarna är i alla åldrar. Några fnissande ungdomar. Äldre par med händerna på ryggen. Kulturkvinnor med färgranna sjalar. Fotografierna och målningarna är många men alltid samma motiv. Det kvinnliga skötet. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka på bilderna ur en gammal bok jag smygtittade i som barn. Där fanns tecknade bilder på älskande par i olika ställningar. Men det pirrar inte inom mig denna gång.

Eva-Kajsa och hennes assistent bjuder på fittformade pepparkakor och saft. När vaktmästaren kommer in för att montera ned några av konstverken inför flytten i morgon mot Paris söker jag rätt på Eva-Kajsa. Hon sitter gråtandes på en stol. Jag beundrar hennes lidelsefulla sätt att ta sig an konsten samtidigt som jag tycker hon är fånig. Det visar sig att hon bara satt en av de fittformade pepparkakorna på tvären i halsen. Vill skämta nåt om porrfilmen med ordet långt med i titeln men låter bli. Vi kramar varandra och säger adjö.

Väl hemma lägger jag mig och studerar min sambos sköte med en nyfunnen respekt. Jag pratar till den med mjuk röst medan sambon sover. Jag räds nästan att äntra detta mystiska ting. Livets passage. Kärlekens korridor med mjuka inbjudande väggar. Somnar tätt intill och drömmer att jag är en köttätande växt men tvingas leva som vegeterian på grund av att mamma och pappa fått in Animal Planet.

Kung Buster på AF

Eftersom jag inte jobbar heltid vill AF ibland att jag kommer dit och lyssnar på meningslösa föredrag. Stämningen är ofta låg, ingen tar av sig jackan. Nån gubbe ca 63 år frågar ofta om "det är kört för honom” varvid föredragshållaren försöker skyla undan den bittra sanningen. Idag ungefär två timmar före mötets start hyrde jag en kungamantel och mötte sedan upp två elever jag betalat 200 kr var för att agera betjänter åt mig. Vi kan kalla dem Anna och Ida. Jag bad dem ta med sig varsin klase vindruvor och klä sig enhetligt i vitt. Mötte upp dem på parkeringen bakom AF och gav dem instruktionerna medan de hjälpte mig på med manteln. Sedan gick jag in, nej, jag svepte in genom lokalerna med mina betjänter steget bakom.

Det gick ett sus i lokalen när jag klev in. Anna och Ida beredde vägen genom att strö rosor mot den enda lediga stolen. ”Jahapp”, sa mannen som höll i föredraget. ”Vem kan detta vara?”, sa han medan allmänt skratt spriddes i lokalen. Jag gav tecken till Anna och Ida som i kör svarade ”Kung Buster” och sedan neg. Satte mig ned i stolen med betjänterna knäandes på varsin sida med blicken riktad mot golvet. Det rasslade en del om fejkjuvelerna jag hängt runt halsen. Sedan satt jag där tyst i 45 minuter och lyssnade på föredraget. Just före vi var klar kastade någon bakom mig en plastmugg mot mig. Jag satt kvar stilla, böjde mig ned och viskade till betjänterna som genast började bita sig i läpparna för att skapa blodflöde. På givet kommando vände de sig mot mannen som kastat plastmuggen och morrade mot honom med söndertuggade läppar. Sedan skakade de huvudet i sidled så blodet skvättade på de som satt närmast. ”Men nå var det väl ändå in i helvete”, hann en gubbe säga för att sedan bli avbryten av en man som ifrågasatte huruvida jag tyckte jag var ”förmer oss andra”. Vi lämnade snabbt kakafonin vi skapat och sprang ut genom korridorerna.

Ute på parkeringen high-fivade jag Anna och Ida och lovade dem 200 kr extra om de nästa gång tuggade av varsitt finger vid nästa besök på AF.

Bamse & Draken

Jag har tänkt mycket på när Bamse hamnade i drakens mun. Farmor stod nere på marken och kastade köttbullar i drakens gap så att Bamse skulle kunna fly. Medan draken glupskt tuggade i sig farmors goda köttbullar kastade hon även in en burk med dunderhonung. Bamse fick tag i burken och slet draken i stycken. Väl nere på marken skällde han ut farmor och anklagade henne för att vara en "bag-in-box alkis" som borde ha kastat burken först av allt i stället för att "fiska efter kulinariska komplimanger". Bamse kunde ha en sån vass tunga ibland, hon hade nästan glömt hur ont det kan göra. Farmor rätade på sig och försökte hålla sig från att gråta. Men när hon stängde dörren om sig och satte sig vid bordet började det svida i ögonen. Stora salta tårar rullade nedför hennes kinder. "Nu klipper jag alla band", sa farmor och öppnade en bag-in-box av märket Chardonnay Premium 2000.
"Nu får du klara dig själv Bamse", tänkte hon och la upp fötterna på bordet.

På kvällen somnade farmor gråtandes till ljudet av gnistorna från den öppna spisen. Utanför skrek fåglarna och slogs om resterna av draken.

Att rena sig

14 Aug 1992

Jag har börjat strunta i att duscha och tvättar mig själv som en katt. Det smakar salt och jag tvingas emellanåt svälja spyan. Det tar tid. En dryg timme inklusive pauser för att rengöra de kroppsdelar jag kommer åt. Baksidan tvättar jag med salivförsedd hand. En bortglömd minimal spermafläck på höger handled löser jag upp med en stor mängd saliv för att sedan gnugga med tungan som en rotborste. Vid matbordet påpekar Mor och Far att jag måste börja duscha oftare nu när mina hormoner dansar disco. Jag svarar att jag tvättar mig varje dag. Far fnyser och tippar ned läsglasögonen mot nästippen.

På kvällen ligger jag en stund i soffan bredvid Mor. Tv:n visar en ung Richard Gere som kisar mot en vacker ung kvinna. Mors andning blir långsammare och tyngre. När hon ser ut att sova tar jag hennes arm och rengör den. Den smakar Fenjal och är mindre sträv än min egen. Mor vaknar till. Jag säger godnatt och går upp till mitt rum och dränker leksaksgubbar i mitt akvarium.

Senare på natten bestiger Far min Mor. Det rytmiska ljudet från sängen som stöter mot min vägg och Mors snyftade ger mig en outhärdlig huvudvärk. Jag slår på stereon på hög volym och låser min dörr. Far dunkar med båda nävarna på dörren i otakt. Jag vrider upp volymen. Mor snyftar och påbörjar en mening men Far avbryter henne genom att sparka på dörren. Stänger av stereon och häller ut en hink fylld med renblod mot dörren. Far klibbar runt i blodet en stund bakom dörren. Jag hör på hans steg att han vill säga något. "Gå och lägg er", säger jag mot dörrspringan. Tystnad. Jag går tillbaka till sängen.

Överkörd

Vaknar med en överkörd grävling på min bröstkorg. Någon har redan börjat äta på den. Lyfter upp den. Det pyser ut luft när lungorna pressas samman. Kräks lite över mig själv och hör plötsligt fnitter bakom tassar. Mina katter sitter nere på golvet med armarna i kors. "Stek upp den där med ris och sötsur sås, pronto", säger Storskiten och halar upp en cigg. Jag bäddar sängen, klär av mig naken och tar på mig förklädet.

Efter den delikata måltiden är alla mätta och belåtna. Storskiten lämnar bordet för att sätta sig på toalettringen och kissa. Något som hon lärt sig i en film med Dustin Hoffman. Disken blir överlämnad till mig as usual. Efter en stund hör jag henne skrika och ett rispande ljud. Rusar genast in och ser henne försöka ta sig upp ur toan men bakändan har fastnat. Våra ögon möts. Jag skulle kunna spola ned henne nu och 'make it look like an accident'. Hon vet det. Jag vet det. Mina nävar öppnas och knyts ett par gånger. Hon skakar långsamt på huvudet och spänner blicken i mig som för att säga du skulle bara våga din jävel. Jag sträcker mig mot spolknappen. Min hand darrar lite. I Storskitens ögon ser jag plötsligt något obekant, en blick jag aldrig fått förut. Är det rentav rädsla? Jag uppfylls av en känsla av styrka och märker hur hela min kropp rätar sig från krökt rygg och hängande huvud. Sväljer hårt och tittar på henne igen. Hon försöker le mot mig men det blir bara det vanliga mordiska leendet. Jag håller i spolknappen och märker att jag blundar. "Hur var det här då?", säger plötsligt Lillskiten som nu smugit upp bakom oss. Hon står lutad mot väggen med ena benet korsat över det andra. I hennes ena tass finns POLARIODBILDERNA. Hon viftar med dem nonchalant och flinar. Denna förbannade hållhake. "Du var just på väg att lyfta upp henne förmodar jag?". Min kropp sjunker ihop till den normala positionen. "Ja visst. Vad annars", säger jag och lyfter upp Storskiten som genast skakar av sig kissvattnet.

Senare på kvällen straffar Skitarna mig genom att ringa sina vänner och ha brakfest i mitt vardagsrum till klockan 07.30. Jag tvingas sova i badkaret bland alla djur vi samlat på oss. Ett par gånger kommer deras vänner in för att knulla i badrummet varvid jag tvingas harkla mig försynt bakom draperiet. När sista gästen gått somnar jag till Bee-Gees Night fever som någon satt på repeat sedan flera timmar tillbaka. Dagen efter vaknar jag med en gravid tonårsräv på bröstkorgen och två hungriga rumskamrater med varsin haklapp.

Mayday, mayday

Jag fejkar självmord eftersom BRIS slutat svara. Ringer grannen och ber henne komma in och kolla om scartkabeln verkligen sitter där den ska. Snabbt häller jag ett par liter renblod över mig själv och lägger mig i en dramatisk ställning på golvet. Hon halkar på blodet när hon springer in och slår pannan mot bordet. Hon börjar jämra sig och förstör hela scenen. Jag kliver upp. Suckar. Blodet droppar och stänker när jag rör på mig. "Du kan gå nu", säger jag och pekar mot dörren med hela handen. Hon frågar något men jag börjar skaka frenetiskt som en hund som torkar sig. Hon skyler sig från stänket och går ut. Det ligger roadkills i badkaret så jag hoppar över att duscha. Drar på mig en vit tröja och ljusa byxor så att blodet ska synas. Ute på stan får jag inte de frågor jag vill ha. Ungdomar med lila hår klappar mig på ryggen och ger mig ett infoblad om Djurens Rätt. De tror jag är vandrande konst. I parken blir jag attackerad av flugor. På hamburgerhaket blir jag eskorterad ut av securitasvakter, jag försöker kräkas på dem men tappar all luft. På möbelaffären blir jag utskälld när jag sätter mig i en vit soffa. På kvällen ringer jag till TV4 och säger att jag hittat "mordvapnet". När de frågar vilket mordvapen jag menar lägger jag på.

Ta min hand

Vi åker samma buss varje dag sedan ett år tillbaka. Jag vet inte vad hon heter men i min fantasi har hon ett franskklingande namn. Jag har köpt en mugg som bär ett franskt flicknamn som jag inte kan uttala eller stava till, men varje morgon fyller jag den med te och tänker att hon snart kliver ur duschen och blir glad över hur gullig jag är som gör te åt henne. Kanske skulle hon pussa mig snabbt på pannan för att sedan ta loss handduken från håret och sätta sig ned vid frukostbordet. Sedan skulle vi fråga vad den andre har på agendan för dagen. Kanske skulle hon be mig "köpa hem något gott" och ge mig en slängkyss innan dörren går igen. När jag öppnar ögonen och häller ut hennes te blir jag ofta nedstämd men förbereder mig då istället för att träffa henne på bussen.

Hon tittar sällan på någon. Hennes bemötande leende dör i samma sekund som hon vänder på huvudet. Blicken är alltid riktad mot något långt borta, på något vi andra inte kan se. Något plågar henne och jag vill veta vad. För några år sedan hade hon en helt annan lyster i sitt ansikte. Hon är äldre än mig på alla sätt och vis. Hon har en aura av sårbarhet och ibland känns det som det är bara jag som ser det. Jag vet att det låter fånigt men jag kan nästan känna hennes smärta på ett fysiskt plan. Hon har gjort något med nytt med håret. En gång klippte jag av en bit när hon satt framför mig, men någon såg mig och jag lät det falla till golvet. En bit fastnade mellan mina fingrar och jag stoppade genast allt i munnen. Idag sitter vi bredvid varandra. Våra armar stöter emot varje gång chauffören tar en skarp sväng.

"Det känns som om jag känner dig." Jag tittar inte på henne men mot henne.

"Jag vill att du ska veta att jag inte kommer vänta på min tur att berätta om min smärta. Jag kommer nicka på de rätta ställena och lägga huvudet på sned. Men inte för att visa att jag bryr mig utan för att jag faktiskt gör det."

Hon tittar ned men säger inget. Kliar sig vid ögat. Jag blir orolig att jag fått henne att börja gråta.

"Jag har skrivit en text om dig. Eller, hur säger man, det är lite som en dikt."

Bussen stannar och några går ut. Människor fäller upp kragen och duckar undan regnet. Jag ser fram emot att gå ut och känna regnet mot ansiktet.

"Om du har lust kanske vi kan ses nån dag. Söka roadkills eller fika kanske. Du behöver inte ge ut ditt nummer. Du kan få mitt."

Hon rör vid sina öron och tittar genom fönstret, bort från mig. Hennes tystnad gör mig ställd och nervös, istället för att skriva mitt nummer på en lapp skriver jag mitt nummer på min arm. Sedan tar jag hennes arm och trycker den mot min arm. Hon rycker till, tar ur öronsnäckorna som jag inte upptäckt och frågar vad jag gör. Jag ber henne vara stilla så att bläcket överförs. Hon ställer sig upp och går mot den bakre delen av bussen.

När hon passerar mig ser jag till att ta in lukten av henne så mycket jag bara kan. Hon har bytt tvål. Det är beklagligt, den förra hon använde passar henne bättre. Den går mycket bättre ihop med hennes naturliga råa lukt av depression och självmordstankar. Hon ska få den som en present 14.23 i morgon. Ikväll ska jag skära bort en oumbärlig kroppsdel så jag har en naturlig isbrytare inför dejt nummer två.




(I samarbete med Lisa)

Situation Deltidsharmonisk

Jag ammade en hemlös man för en tid sedan. Hans förhållandevis prydliga skägg blev nedsmetat av mitt blod, men det gav bara hans redan slitna anlete mer karaktär. Han frågade när jag skulle vara i stan nästa gång. Jag sa att detta var en engångsföreteelse. Den hemlösa mannen sjöng en glad melodi och sa att jag var en ängel sänd från ovan och allt det där. Jag tackade med min bekymmerslösa röst sedan tog jag på mig tröjan och cyklade iväg utan någon specifik destination.

En månad eller några år senare gick jag in på ett sjukhus. En främmande man satte sig bredvid mig och frågade hur jag mådde. Jag hade fastnat med blicken på ett lysrör som var på väg att dö och hörde honom inte först. Hans tonfall lät genuint, som att han faktiskt undrade. Det var flera veckor sedan någon tilltalat mig. Först trodde jag att jag inbillade mig men såg sedan i ögonvrån att han fortfarande tittade på mig. Jag vände mig mot honom och skrek honom i ansiktet tills luften tog slut. Han torkade bort mitt saliv och skakade på huvudet, sedan bytte han bänk. Jag ville gråta men det kändes så klichéartat så jag slog mig själv på käften tills mina framtänder lossnade och hamnade i munnen.

Skakade huvudet i sidled medan jag cyklade mot några barn i en sandlåda. Blodet skvätte enligt önskemål över min tröja och asfalt men jag blev yr och välte omkull. Barnen frågade på behörigt avstånd om det gick bra. Jag gav den smutsigaste av dem mina framtänder och sa att han skulle få fler senare till ett halsband. Han blev skitglad. Jag bad dem bära mig hem. Dom gjorde sitt allra bästa med sina små händer medan jag sjöng utdöda barnvisor.

Sexfantasi

En av mina mer traditionella sexfantasier består av att jag är på en skolresa i sjunde klass på besök i Paris. Vi är på ett museum där en gammal giljotin är placerad i ett stort rum med högt till tak. När jag och mina klasskamrater går fram för att titta snubblar jag på en uppblåsbar gul badboll och ramlar framlänges. Det vill sig så illa att jag faller precis så att mitt huvud hamnar under bilan. Alla i rummet drar efter andan. Bilan faller ned av stöten och mitt huvud skiljs från kroppen. Det låter föga oväntat som när man hugger en stor tung yxa mot en vedkubbe. Mitt huvud faller ned på golvet och studsar två gånger för att slutligen lägga sig på vänster sida, precis som när jag ska sova.

Mina klasskamrater tar genast fram sina mobiltelefoner och filmar mig. Mikaela, som lät mig ratta in radio Luxemburg på förra discot, böjer sig ned i sidled för att filma mig. Våra ögon möts i golvhöjd, hon växlar mellan att titta på mig och sin mobilkamera. Jag säger hej och ler åt henne. Jag ber henne ta bort håret som fastnat i min mun. Hon säger tack fastän jag är den som ska tacka sedan går hon till de andra. Vår lärare blåser i en visselpipa och klasskamraterna ställer sig på kö bakom min kropp som ligger raklång uppe på giljotinen. Ronny, som har skolrekordet i kast med liten boll, är först i kön. Hans våldsamma juckande mot min bakdel gör att blodet som fortfarande är kvar i min kropp stötvis rinner ur min kropp framtill. Alla får trettio minuter var. Tjejerna har diverse trubbiga föremål i handen. Magdalena, som jag vägrade dansa med på fox trot-kursen förra hösten håller i en motorsåg av mindre modell. Hanna har något som från min skymda sikt ser ut som en vanlig gammaldags slalompjäxa, kanske någon storlek för stor för henne. David, som fryser in gula snöbollar varje vinter sedan 7-års ålder, håller i sitt marsvin (?). Min lärare står längst bak i kön med ett miniakvarium fyllt med pirayor. Mikael är den enda som bara laddat upp med en påse Turkisk Peppar. De flesta andra har prylar från järnaffären eller sportaffären.

Medan de turar om blir jag intervjuad av franska RAI som sänder direkt och jag får kommentera vad jag tror om nästa deltagares prestation. Experter i studion rullar en lista över deltagarna och deras specifika weapon of choice medan de diskuterar vem som kommer åstadkomma mest skada. Det franska folket ska efteråt få ringa in och rösta vem som var mest snillrik och sedan få chansen att vinna en solresa. Jag orkar inte vara uppe hela kvällen och somnar senare.

Någon med varsamma mjuka händer lyfter mitt huvud och lägger det i en genomskinlig sopsäck som tillhör en städvagn. Jag hinner se att det är städtanten på museet och att det ljusnat ute. En skolklass stannar till och en man med myndig stämma börjar prata på engelska. Han berättar för dem om gårdagens incident. Eleverna oooar och skrattar medan mannen, museiintendenten förmodligen, gör en träffsäker imitation av mig när jag snubblade. När städtanten en stund senare pustar ut hör jag henne snacka skit om en av väktarna som tydligen försovit sig. Jag har hittat ett smaskigt tuggummi med melonsmak som jag tuggar på. Städtanten är snäll och låter fickradion vara på medan hon går på lunch.

När hon kommer tillbaka försöker hon skrämma mig genom öppna sopsäcken snabbt och ropa BUU, haha. Men jag hörde henne faktiskt komma gående. Hon lyfter upp mig, tvättar bort smuts och kammar mig. Jag frågar om jag får bo hos henne, hon säger att det går bra men jag får bo i potatiskällaren eftersom hennes make är sjukligt svartsjuk. Jag tycker det låter alldeles underbart och signalerar att jag vill ha en puss genom att göra putmun. Hon pussar mig på pannan och lägger mig i en ryggsäck.



Kyss på handen - han/hon avgudar dig.

Kyss på kinden - han/hon vill helt enkelt vara din vän.

Kyss på halsen - han/hon gillar dig.

Kyss på läpparna - han/hon älskar dig.

Kyss på öronen - han/hon leker bara.

Kyss i pannan - han/hon vill ta hand om dig.

Leker med ditt hår - han/hon kan inte leva utan dig.

Händerna runt midjan - han/hon älskar dig för mycket för att låta dig gå.

På restaurangen

"Åh, kolla dom ska gifta sig", hörde jag någon bakom mig säga. Ett par bord bort satt en man och kvinna. Mannen gick ned på knä och vecklade ut en servett som han verkade ha skrivit på. Alla ville vi höra vad han sa men det resulterade bara i mer viskande. Jag ville vända mig om och följa scenariot men vännen mitt emot tyckte det var oförskämt. "Nu gråter hon", sa min vän. Kvinnan kupade sina händer och försökte behålla mascaran på plats. Till slut fick jag nog av den förväntansfulla stämningen så jag gick också ned på knä, framför min vän. Några barn bredvid oss fnissade och vännen frågade vad i helvete jag höll på med.

Nu fick mannen på knä en bit bort också syn på mig. Jag tittade på honom som att han var min combatant. Vände mig mot vännen som luktade på whiskeyn. "Jag våldtog din syster med en toaborste", sa jag och flaxade med tungan. "Varje sommar från det hon var typ 7 år fram till hon dog", la jag till. Han ställde ned glaset och greppade sin bordskniv. Mannen med servetten stod nu upp, han såg uppgiven ut. Varenda människa i restaurangen inklusive servitörerna tittade nu på min vän med bordskniven. Jag vände mig mot paret och lyfte på axlarna en gång.

När jag passerade paret liggandes på båren försökte jag säga förlåt, men bordskniven satt så långt in, mina stämband var ur funktion. Dessutom kom det bara blod ur munnen när jag öppnade den. Jag gjorde tecken med handen att dom kunde fortsätta sin ceremoni, men kvinnans mascara var nu utsmetad på servetten där löftena befunnit sig.

Kärleksbegravning

Under min vänliga uppmaning "Ring 112" ritade jag med de finaste kritorna en streckgubbe som hängt sig. Den blev inte så snygg så jag gav honom en cowboyhatt och ritade lite berg och dalar i bakgrunden. Solen i vänstra hörnet fick ett snett leende, varken glad eller ledsen. Halsade en flaska sprit, tabletter samt lite lakrisal sedan satte jag repet hårt runt halsen. Jag hade ett par vuxenblöjor på mig så att jag inte skulle blöta ned byxorna eller golvet. Kikkis Bra vibrationer på repeat i vardagsrummet. Sedan slöt jag ögonen. Tio timmar senare vaknade jag av att telefonen ringde. Någon undrade om jag var intresserad av att köpa sockar billigt. Jag sa att jag inte hade några fötter. Han önskade mig en fortsatt bra dag. Huvudvärken var overklig och nacken värkte. Katterna, inlåsta i ett rum med stora mängder vatten och mat, knackade lojt på dörren. Jag släppte ut dem. Ingen av oss sa något. Dom har sett mig misslyckas förut.

Svalde en del av min avföring för att kunna rensa magen på onyttigt innehåll. När jag inte kunde spy mer la jag mig på toagolvet med händerna på magen och vilade. Framåt kvällen mådde jag lite bättre men kände mig fortfarande tom och innehållslös. Bra vibrationer började gå mig på nerverna men, jag kunde inte förmå mig att stänga av.

Ringde en tjej jag var tillsammans med på gymnasiet under en vecka eller så. Ett flickebarn svarade. Mamma var ute. Ville försäkra mig om att Syliva fortfarande bara kunde komma genom onani. Jag frågade om hon kunde härma hur mamma låter när pappa gör barn med mamma. Hon berättade istället om en häst hon brukade rida på. En man tog luren och krävde att få veta vem han talade med. "En flåsare. Jag har även min Schäfer här bredvid mig. Gissa vem av oss detta är?", sa jag och andades häftigt med tungan ute. Han la på.

Egentligen var jag och Syliva inte ett sånt där riktigt par som går på IKEA eller har mute-sex under täcket medan barnen verkar upptagna av animerade figurer vars munrörelser inte matchar den en-gång-heta-skådespelarens överentusiastiska röst. Vi var på några fester tillsammans (två st) och hade aggressiv sex under en helg. Hon knäckte mitt nyckelben, vilket var okej för mig. Jag var i en period då jag lyssnade på obskyr kroatisk gothmusik och tyckte att jag inte behövde det just då. Jag knackade hennes knäskålar ur led med en mortel gjord i marmor. Det gjorde henne oerhört besviken. Enligt mina anteckningar och videoupptagningar tog det henne tre veckor att komma över mig. När det på dagen varit slut i fem år hade hon enligt anteckningar och längre videoupptagningar haft intima relationer med sju st (7) killar, kyssts på ett disco med en utbytesstudent från Tyskland som heter Marina och slutligen haft två (2) längre förhållanden. Sedan kom en lång period då min videokamera var sönder plus att jag var kär i den där servitrisen Anne. Jag kände att det var dags begrava Syliva och gå vidare. Måste traska vidare.

Gick till parken och ryckte loss en hund från närmsta pensionär med handväska och kappa. Hon reagerade ungefär som jag föreställt mig genom att sträcka ut båda armarna och prata som dom gör i gamla svart-vita filmer. Vi sa nästan "Vad i allsin dar gör du!" i kör då jag inväntade just den meningen. Det gjorde henne mer upprörd. "Du kommer förstå sedan", sa jag och masserade mitt hjärta demonstrativt. "Nu kommer mitt hjärta att slå i samma takt som alla andra, tack". Hemma gav jag hunden mat och ett halsband med texten Syliva. Han/Hon fick sova i ett helt eget rum under natten medan jag började snickra ett kors och gräva en grop bakom huset. En vecka senare kände jag mycket mer pigg och alert. Upptäckte t e x att jag råkat skruva bort all färg på tv'n för flera år sedan. En triumfartad känsla växte fram och jag beslöt mig för att ringa till Syliva för att berätta att jag gått vidare. Flickebarnet kopplade fram mig efter diverse missförstånd. Syliva lät stressad och en aning misstänksam. När jag bad henne söka upp skolkatalogerna och ringa upp la hon bara på.

En timme senare ringde hon dock upp. Hon sade sig minnas mig vagt, hon hade haft samma kille under hela gymnasiet och trodde för övrigt att jag kastat mig framför ett tåg på en julafton för några år sedan. Sedan sade hon fundersamt att det kanske var han med synthfrillan som gjorde det. Jag blev ställd av detta påstående och började rota i anteckningarna. Kunde inte se något om att tågdöden var med på listan överhuvudtaget. Ritade ett färggrant tåg och diverse kroppsdelar medan Syliva berättade att hon var lyckligt gift och att hennes dotter nyss lärt sig rida. Hon verkade lycklig och angelägen om att jag skulle förstå det. När hon började prata om vad hennes man arbetade med klippte jag av telefonsladden med en sax.

Tunneln

Jag föll ned i en grop igår. Stora starka män med skyddskläder ropade ned till mig. Jag vinkade och visade att allt var okej. Borrarna slogs igång igen. Jag tyckte om att sitta där nere. Ibland skymtade jag vägarbetarna, annars var det bara dem och förbipasserande bilar som skvallrade om att jag tyvärr fortfarande befann mig någonstans på jorden. Kände mig som en tecknad figur. Började gräva i jorden för att bygga en liten tunnel. Det var mjuk mark och till slut blev det en retsam jargong mellan mig och vägarbetare 4, 3 samt 2. Jag påstod att jag jobbade snabbare med mina händer, vägarbetarna urinerade och förstörde vardagsrummet jag byggt i själva gropen. Haha, vägarbetare 4, han är lite som han är.

Tunneln blev klar ett par timmar efter arbetarna gått hem. Ålade mig in och la mig där och funderade. Tänkte att jag var på en öde ö. Där skulle jag sitta i nio år och skriva en bok som skulle komma att säljas i miljonupplagor. Alla som tycker om mig skulle gråta en massa när jag äntligen blev räddad. Jag skulle stå i mitten medan alla andra tränger sig fram för att få visa sin kärlek genom röra vid mig. Scenen skulle vara så förlösande att incestuösa tankar skulle uppstå mellan mig och kvinnliga släktingar.

Vaknade när det fortfarande var natt. Påbörjade mina memoarer med lillfingret på jordväggarna. Kände mig ensam. Kunde inte ens vrida på kroppen ordentligt. Ålade ut igen och satte mig i det fuktiga vardagsrummet. Rev sönder mina kläder lite och smetade in jord i ansiktet. Önskade jag hade boken om den där ungen som skrev dagbok under andra världskriget, så att media kunde dra medlidelsefulla paralleller.

När vägarbetarna kom tillbaka på morgonen skulle jag gråta ljudligt och utstöta djurliknande gutturala ljud för att sedan sträcka armarna mot dem. "Åh gud, ta mig härifrån", skulle jag säga och bita underläpp. TV och Radio skulle vara där. Han jag lurade dricka syra i 7:an skulle intervjuas i DN dagen efter. Min första tjej skulle berätta om när jag trodde jag förvandlades till en puppa. Och jag skulle berätta allt. Men jag vet att jag skulle förbanna mig själv över att jag inte vågade dö därnere.

Att inreda

Jag har gjort om min lägenhet nu. Blev inspirerad då jag såg ett inredningsprogram, alla verkade så lyckliga och nöjda. Inredningskillen satte händerna på höfterna och tittade sig omkring. Paret höll om varandra och berättade att de inväntade tillökning. När vinjetten kom hade jag redan hämtat snickarbältet. Började med mitt sovrum. Efter några dagars jobb är mitt sovrum en exakt replika av ett flickrum från tidigt 90-tal. Väggarna är målade i en ljus rosa nyans, Jordan Knight ler mot mig när jag vaknar. Har spikat upp en hylla för alla mina Date-parfymer. Min spegelvägg har klistermärken från OKEJ och jag tuperar min lugg till tonerna av EMF's Unbelievable. På kvällarna vänder jag skylten på utsidan av dörren (STAY OUT -TEENAGER IN PROGRESS) och försöker smeka mig själv till orgasm. Jag fantiserar om att Marky Mark plockar upp mig på scenen och sjunger en ballad i mitt öra. Sedan tar han mig backstage och blir kär i just mig.

Mitt vardagsrum behövde något kontrasterande så jag har tagit bort precis allt utom en matta som jag spikat upp på väggen. En videokamera är riktad mot väggen med mattan och jag sitter i lotusställning. Först sitter jag stilla och ser lite orolig ut. Sedan ber jag för mitt liv samtidigt som två av mina skyltdockor poserar vid sidan om med varsitt plastgevär. Själva dödscenen när mitt huvud ska separeras från kroppen var mycket svår att göra. Här kom alla mina skyltdockor bra till hands. Fick helt enkelt sätta mina egna kläder på en av dem och köpa renblod. Det blev mycket realistiskt.

Kökets inredning är i tidstypisk 70-tals manér a la New York. Där inne sniffar vi kokain (vaniljsocker) och snackar om vem som lyckats ta sig in på Studio 54. "Mike" är en skön lantis från N.J som drar coola stories, men han blir lätt stingslig när man inte skrattar på rätt ställe. "Laura" blöder näsblod hela tiden och erbjuder oralsex mot kokain. "Leroy" ler mest hela tiden, han klär sig fräckt och rör sig otvingat sexigt till musiken som pumpar ut från högtalarna. Jag blandar drinkar och känner mig älskad.

Toaletten är det enda stället som är orört, förutom gästernas klotter på kaklet. Ibland när jag tröttnat på hög musik och alla diskussioner går jag dit och sätter mig med armarna i kors. Jag har svårt för att titta mig själv i ögonen numera och mina tänder har börjat lossna igen. Ikväll funderar jag på att döda "Leroy", "Mike" och "Laura". Måste bara hitta plast att lägga över golven. Nu knackar "Laura" på dörren. Spolar. Visar tänder. Släcker. Öppnar.

Julafton

Du säger ingenting och jag säger ingenting. Det är julafton igen. Jag har inte riktigt lärt mig valutan men hon viker sedlarna omsorgsfullt och sätter dem i en klämma. När jag sätter mig tillrätta och lutar huvudet bakåt kan jag känna vibrationerna från sängen bakom väggen. Någon ropar efter Gud. Hon drar isär gardinerna en aning och låter röda neonljuset lysa upp rummet. Sedan gör hon det jag betalat henne för. Hon klär av sig naken för att sedan sätta sig vid spegeln och sminka sig inför natten. Jag tittar på en stund men märker att jag hellre vill sluta ögonen och somna där. Det är en ritual sedan fem år tillbaka. Jag vet fortfarande inte hennes riktiga namn. "How long are you staying?", säger hon gör pussmun mot spegeln. Hon väljer en färg jag uppfattar som vulgär. Jag säger att jag inte vet. Hon drar på sig en peruk som faktiskt är snyggare än hennes riktiga hår och frisyr. Efter en timme snurrar hon ett varv och frågar vad jag tycker. "You look fine", säger jag och märker att jag menar det trots att det känns skrivet. Hon sätter sig på sängkanten vid mina fötter och söker efter något i handväskan. Hon ger upp sökandet, lägger sig på rygg och suckar. "I know", säger jag utan att egentligen veta vad jag menar. Jag vill höra våra andetag men trafiken och galna människor utanför agerar soundtrack och jag kan inte stänga av. Hon frågar om jag vill bli hög med henne, jag frågar om vi ska skjuta oss själva i munnen med hennes revolver. Ingen av frågorna blir besvarade.

Tystnaden mellan oss är behaglig. Hon lägger mina ben över hennes mage. En taxi stannar till utanför, man kan höra julsånger från radion och upprörda röster innan dörren åker igen. Hon sover nu. När jag vaknar tolv timmar senare är det ljust och dörren står på glänt. Taxichauffören inväntar destination, jag ger honom allt jag har och ber honom köra så långt det går.

Festen

Igår hade jag fest här hemma. Ingen av dem har underarmar eller smalben, så egentligen är det väl ett gäng handikappade jag umgås med, men jag ser det inte så. De har alla fått varsitt namn och en begränsad personlighet. Han jag stal från Lodjursbadet heter "Micke 37" och är den jag ogillar mest. Han är dryg, gillar Def Leppard ("Hysteria är den bästa plattan ever") samt att han lägger sig andras samtal. "Tina 23" snodde jag från en bassäng i Sigtuna. Hon är okej. Dricker white russian, ganska tystlåten, kan bli flirtig men även gråtmild om hon blir full. Jag vill ligga med henne. "Henning 60" vet jag inte ens varför jag blev kompis med, alla hatar honom. Stal honom från en simträning för barn som har kromosomerna på sniskan. Någon har ristat in ett hakkors på ryggen samt Grönbackaskolan 9B rules. Han har otidsenliga kläder och har förbannat pinsamma skämt. Ingen pratar med honom. "Cecilia 28" är en cool tjej, hon kan allt om psykologisk tortyr, och en massa Hej alla barn jag heter Rulle, men hennes varianter är mycket obehagliga. Hon är även tatuerad, ordet pussy power bildas om man lägger henne under UV-ljus. Jag har ljugit en massa för henne, oftast i köket när alla andra somnat och en skiva är på repeat. Hon tror förresten att jag sköt Palme. "Orange ?" är den sista jag blev kompis med, hittade denna vid en kaj, osäker på kön och ålder. Blir ofta våldtagen inne i mitt badrum. Jag och "Micke 37" rök ihop igår. Jag drog kniv mot honom efter en dispyt om vilka låtar som kunde ha skippats på The White Album. Lämnade honom med avbrutet knivblad i ryggen i dammsugarskåpet. "Cecilia 28", iklädd i en retro t-shirt och en snygg peruk a la Natalie Portman i Closer, log hemlighetsfullt mot mig när jag kom ut från köket. Vi satte oss i soffan och snackade om livet ett tag.

När "Henning 60" tog sig friheten byta skiva, vilket resulterade i att orden jag gillar dig också hördes högt, blev jag så generad att jag var tvungen röka fastän jag aldrig gjort det förut. Det var bara chokladcigaretter som någon lagt ut som prydnad så den rann ut över min haka och skjorta. Pratade en stund med "Tina 23" i loungerummet. Hon var jättesöt. Lite babydoll möter Twiggy. Hon berättade om en massa hemskheter hon varit med om, barn som utnyttjat henne när hon själv var barn. Hennes livslust hade ytterligare decimerats då hon tappat tron på kärleken, hon ville bara kastas ut i havet och "flyta tills jag gör nytta". Min första tanke var att dränka henne men hon log snett och knackade på sitt plastiga skal.


Sent på morgonen, då solen strilade in genom persiennerna, vaknade jag bredvid henne i sängen. Love Bites gick på repeat i vardagsrummet, blev livrädd att "Micke 37" vaknat till liv men hörde "Cecilia 28" nynna med i låten. Vände mig om, min säd fanns intorkad över hela henne samt på min egen mage. Jag strök henne över kinden och sjöng med. I don't wanna touch you too much baby / 'Cos making love to you might drive me crazy. Hon log mot mig men jag såg att glöden falnat. På eftermiddagen körde jag ut henne till havet. Vi satt helt tysta under hela resan. Vinkade så länge jag kunde från bryggan sedan åkte jag hem.

Mördaren

Efter arton års väntetid kom äntligen mördaren. Ända sen jag såg Psycho har jag hoppats att någon ska rycka undan draperiet och vifta kniv, sen jag ska sen dö sådär sexigt som Marion gjorde. Eftersom jag väntat i arton år och börjat ge upp hoppet var jag inte beredd när jag hörde draperiet slitas åt sidan. Jag spelade med direkt och skrek med ljus röst. Delvis för att jag faktist var rädd, jag hade ju schampo i ögonen och var helt naken. "No no, please don't kill me", sa jag och försökte sedan härma Bernard Herrmans vintrigt skräckliga stråkarrangemang. När jag kisade såg jag att det var två grannungar. "Har du nå godis?", sa den äldre och stack en papperskniv mot mig. Den yngre gjorde en ansats att kissa på mig medan jag låg där naken på det blöta golvet. Jag kände mig smutsig, förnedrad och ful. Han fick bara fram ett par droppar och sträckte sig istället efter tvättmedlet för att göra mig blind. "Där uppe, det är allt jag har", sa jag snabbt och pekade mot den smaksatta Kaustiksodan. De tackade glatt och gick mot köket. Jag låg kvar. Hörde dem rota efter mer godis samtidigt som de skrattade. Vågade inte röra mig. Till slut kom de tillbaka, då såg jag att de faktiskt hade plastmasker på sig. Den äldre var utklädd som John Ausonius och den yngre som Richard Nixon. "Vi tar med ditt spritskåp och polaroidbilderna som låg i kakburken", sa Nixon. "Okej, sa jag". John sa inget alls och började dra skåpet efter hallgolvet. "I'm not a crook", sa Nixon spontant och gjorde dubbelt v-tecken. Dörren smälldes igen och jag klev upp.

"Vilken tragisk figur du är", sa Storskiten och hoppade upp i tvättfatet. Jag skämdes. "Var var ni?", sa jag och sökte sympati. "Vi gömde oss under din säng. Vi är ju bara två rädda små katter", sa Lillskiten och höll kvar blicken. Jag hade barnkiss på min bål, svidande ögon, och mitt kök var jättestökigt. Jag visste att katterna skulle straffa mig länge för att spritskåpet var borta.

Knäade framför den påslagna ugnen och stoppade in huvudet. Det fanns små fågelben där efter Lillskitens lilla "projekt" under perioden hon ansåg att fåglar var en lägre stående art som skulle utrotas. Blundade och försökte påkalla ett fint minne. Det enda som dök upp var när jag byggde en mini-igloo av sockervadd och låtsades att jag höll på kvävas och var tvungen äta mig ut inom tjugo minuter. Storskiten stack hål på tankebubblan genom att stänga av spisen. "Vi behöver dig faktiskt", sa hon och log. "Ett tag i alla fall" (paus) "För vi vet inte hur man spelar in på Kanal 5!", sa Lillskiten och asgarvade. Sedan skrattade de så hårtussar flög omkring. Jag ställde in kanalen och såg på en dokumentär om ett könsorgan. Skitarna somnade sakta men säkert nära mig på varsin sida.

Stetoskopet

Jag sover med ett stetoskop fasttejpat på bröstkorgen. Det är något på gång där inne, jag vet inte vad, men det håller mig vaken flera dygn på raken. I går vaknade jag sittandes på en busshållplats. Det var sent och alla bussar hade slutat gå för flera timmar sedan. Någon hade sprayat sin tag på min nya vinterjacka. Fick lift med en långtradarchaffis som berättade att han skulle ta livet av sin fru när han gick av skiftet. Jag berömde hans skägg och sa att han liknade Levon Helm i The Band. Han sa att han skulle ta livet av sin fru när han gick av skiftet.

På hallmattan låg ett brev från Imigrationsverket. Jag skulle bli utvisad. Satte mig i soffan och bet mig i underläppen. Kände mig fånigt glad. Det var länge sedan någon skickat ett personligt brev till mig. Dessutom var det lite klet från en marsipantårta vid ena hörnet. Nu var ju brevet inte till mig egentligen, det hade kommit helt fel, men jag låtsades att de skrivit ned allt det där bara till mig.

Vaknade under sängen. Stetoskopet låg på golvet, kravlade snabbt ut och hämtade sylådan. Med ena handen på bröstet rotade jag runt i lådan, försökte hålla pulsen nere men det var omöjligt. Efter ett par timmar betraktade jag mig själv i spegeln. Det såg bra ut. Väldigt bra faktiskt. Blodet från stygnen hade missfärgat min enda skjorta som inte var nedblodad, men det kändes som en petitess. Tog kort på mig själv i olika poser och försökte ladda upp dem på nätet men insåg att jag inte har en dator hemma. "Lyssnar på nya John Fogerty", sa jag till busschauffören och nickade i takt med hjärtat när jag såg att hans mun rörde sig. Åkte runt på stan ett par timmar sittandes bland tonåringarna, låtsades lyssna på något trendigt band. Ingen av dem tilltalade mig. På biblioteket, när jag skrattade högt och låtsades fatta skämten i en bok av Nietzsche, frågade en kvinna om jag pluggade till läkare. "Lyssnar på nya John Fogerty", sa jag utan att tänka mig för. Hon gick till en annan hylla.

Vaknade hemma, vaknade borta. Vaknade på kvarterskrogen, vaknade hos en gammal bög med en träslev i min stuss. Ingenting bekom mig så länge jag hade kontroll över min rytm. Drömde att jag dog. Min själ leviterade ovanför min bröstkorg som öppnades av en man i vit rock och hornbågade glasögon. Han lät stetoskopet vara kvar och log med ögonen mot mig. Han bröt isär revbenen i jakt på mitt hjärta men kunde inte finna det. Hela kvällen sökte han, jag fick en ångestattack och ville flyga ut därifrån, men det fanns inga öppna fönster. Till slut sågade han av min högra hand, slöt den och placerade den på den tomma platsen. När han släckte ned och ståldörren åkte igen tog jag fart och siktade mot den enorma glasrutan som skulle frigöra mig.

Det enda jag hade att säga

Våra ögon möttes för en sekund. Det kändes som en knytnäve i bröstet. Mina ben vägrade transportera mig framåt. Jag stod orörlig och tittade rakt fram. Stirriga människor på väg hem från jobbet stötte till mig, men jag stod fortfarande kvar med blicken fäst på ingenting. En kvinna med alldeles för många julklappar i famnen trängde sig demonstrativt förbi. Vände mig om mot fönstret igen. Mannen mitt emot henne la ned sina bestick och lutade sig mot henne för att sedan titta på mig. Hon böjde sitt huvud mot tallriken och satte händerna för ansiktet. Jag gick fram mot fönstret och andades. Skrev ett ord och gick därifrån.

Naken i badkaret ropade jag på katterna och gav dem en lista över strömförande saker som de skulle kasta i badkaret på given signal. Lillskiten släpade fram en bunt av mina favoritskivor. Storskiten lyckades gräva fram ett nedblodat gammalt manus jag för länge sedan gett upp hoppet om. De tände varsin cigarett och suckade. Jag förstod vad de menade. På kvällen laddade vi hem gamla porrfilmer där folk hade stora mängder könshår samt ett par bilder på betjänten i Falcon Crest. När de fått leka av sig somnade de i min säng. Jag la mig på soffan och ringde på måfå till folk i USA för att prata om vem som dödade Laura. En av dem hette Jane och bor i Syracuse, New York. Jag ville vara ärlig på en gång och berättade motvilligt att jag kommer återfödas som en enhörning. Men det tyckte hon om. Vi ska förresten kanske bli ihop, hon ska bara skaffa en sida på MySpace först. I love Jane.

Skattjakt

Igår kom mailet jag väntat på. Det är september och dags söka bärplockare. Sedan 1999 har jag och två män som jag träffat på ett forum gett oss ut i skogen för att söka. Vi är totalt anonyma för varandra då vi har luvor och kodnamn. Vi ringar in området där bärplockaren ska ha befunnit sig och beger oss dit långt efter skallgången gett upp. Man nr 1 kallas sig Buzz och är stor så in i helvete. Man nr 2 är lite mindre än mig och kallar sig Shelagh. Jag hade egentligen inte så stor lust denna dag, dels för att min syn var inte riktigt var tillbaka efter min egenhändigt utförda operation (testade byta öga med ett djur jag alltid haft stor vördnad inför) samt att vi faktiskt inte hittat något sedan det första året. Det lyckosamma året hittade vi enligt identifikationshandlingarna en thailändare vars namn innehöll tre bindestreck. Det var mest kläder och ben kvar men vi fick till några väldigt bra foton. Shelagh tog med kraniumet men tappade bort det långt senare på en maskerad.

Buzz hämtade upp mig vid en bensinmack och sa inte ett ord på vägen. Shelagh hoppade på vid en skogsväg. Jag tror han bor utan el och dylikt ute i skogen. Han var pratsam och glad över att träffa mig. Han hade med sig digitalkamera och svarta sopsäckar. Buzz luktade mäsk och sökte efter en bra radiostation. Vi gick över en myr mot en snårig skogsdel. Shelagh hade sin ipod med sig och sjöng med i låtarna. Det blev ganska tröttsamt då han mest verkade ha en massa barnvisor inlagda. Resten av eftermiddagen gick i samma stil, snåriga skogar, blöta ängar, blöta sockar. Stämningen var låg. När det började mörkna vände sig Buzz mot motsatt håll och började gå. Det var bara följa efter mot bilen. Jag och Shelagh var på bushumör och ropade "Där, där är en!", för att lura Buzz men han vände sig aldrig om.

I bilen sträckte han sig efter en flaska sprit, drack upp hälften och gav den till oss. Sedan vred han om nyckeln. Efter ett par kilometer skruvade han ned musiken och harklade sig. Han sa att han skulle dricka sig själv till döds i skogen nästa vecka på tisdag. Sedan gav han oss varsin personlig karta. Ett stort område vid Bergmyren var inringat. Längst ned stod det. Lycka till - Buzz. Jag vände mig mot Shelagh och log så mycket jag kunde med ögonen. Han log tillbaka och high-fivade mig. Buzz skrattade till bakom skidmasken. "Jag visste väl ni skulle bli glada", sa han och vred upp musiken. Shelagh gjorde en ansats att krama om honom men Buzz sträckte bara fram handen. De nickade åt varandra och Shelagh sprang upp mot skogen.

I bilen dök en massa frågor upp i mitt huvud. Skulle han göra det svårt för oss eller lämna ledtrådar? Skulle han ha på sig skyddsdräkt som skydd mot djur så vi kunde hitta honom intakt? Jag beslöt mig för att inte fråga något och började fantisera om nästa tisdag. Radion spelade You were always on my mind med Willie Nelson. Buzz höjde volymen. Vi sjöng med i refrängen och jag fick lust ta av mig masken. Men vi närmade oss bensinmacken och låten som blev vårat soundtrack under sista resan hann ta slut. "Lycka till nu", sa Buzz och sträckte fram handen. Jag fattade den med båda händerna och nickade åt honom. Jag tittade länge när han åkte iväg, han satte upp handryggen mot mig, sedan var han borta.