Deltidsharmonisk

2010-12-02T12:07:00.005+01:00

Deltidsharmonisk 2004-2009 i redigerad form.

Redigerat i maj 2009. Öppnar jag upp filen igen så kommer jag bara ändra en massa. Ni får ta det som det är. Flaws and all. Bloggen skrevs under en mörk period och jag är rädd att förstöra något fint om jag börjar om. Men jag får se, jag gillar ju den där killen, som är delvis är jag. Och ibland undrar jag hur han lever idag.

På vernissage

2009-01-22T18:16:00.002+01:00

Fittan är stark.
En urkraft.
En urkraft sedan minnes tider.
Dyrkad och fruktad.

Med dessa kraftfulla ord samt ett handslag lika hårt som Jultomtens strax innan han däckade före paketutdelningen 1985 möter Eva-Kajsa Yttring-Bergerstråhl mig i den stora salen som rymmer hennes kontroversiella konst. Eva-Kajsa ger först ett samlat och stabilt intryck medan hon lotsar mig genom alla rum. Vi stannar vid ett uppförstorat fotografi, ett kvinnosköte i svart-vitt. Hon krokar fast sig vid mig och viskar "Känner du kraften den utstrålar?". Jag vågar inte säga annat än ja. Eva-Kajsa gråter en skvätt och vi går vidare. Besökarna är i alla åldrar. Några fnissande ungdomar. Äldre par med händerna på ryggen. Kulturkvinnor med färgranna sjalar. Fotografierna och målningarna är många men alltid samma motiv. Det kvinnliga skötet. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka på bilderna ur en gammal bok jag smygtittade i som barn. Där fanns tecknade bilder på älskande par i olika ställningar. Men det pirrar inte inom mig denna gång.

Eva-Kajsa och hennes assistent bjuder på fittformade pepparkakor och saft. När vaktmästaren kommer in för att montera ned några av konstverken inför flytten i morgon mot Paris söker jag rätt på Eva-Kajsa. Hon sitter gråtandes på en stol. Jag beundrar hennes lidelsefulla sätt att ta sig an konsten samtidigt som jag tycker hon är fånig. Det visar sig att hon bara satt en av de fittformade pepparkakorna på tvären i halsen. Vill skämta nåt om porrfilmen med ordet långt med i titeln men låter bli. Vi kramar varandra och säger adjö.

Väl hemma lägger jag mig och studerar min sambos sköte med en nyfunnen respekt. Jag pratar till den med mjuk röst medan sambon sover. Jag räds nästan att äntra detta mystiska ting. Livets passage. Kärlekens korridor med mjuka inbjudande väggar. Somnar tätt intill och drömmer att jag är en köttätande växt men tvingas leva som vegeterian på grund av att mamma och pappa fått in Animal Planet.

Kung Buster på AF

2008-05-15T11:06:00.005+02:00

Eftersom jag inte jobbar heltid vill AF ibland att jag kommer dit och lyssnar på meningslösa föredrag. Stämningen är ofta låg, ingen tar av sig jackan. Nån gubbe ca 63 år frågar ofta om "det är kört för honom” varvid föredragshållaren försöker skyla undan den bittra sanningen. Idag ungefär två timmar före mötets start hyrde jag en kungamantel och mötte sedan upp två elever jag betalat 200 kr var för att agera betjänter åt mig. Vi kan kalla dem Anna och Ida. Jag bad dem ta med sig varsin klase vindruvor och klä sig enhetligt i vitt. Mötte upp dem på parkeringen bakom AF och gav dem instruktionerna medan de hjälpte mig på med manteln. Sedan gick jag in, nej, jag svepte in genom lokalerna med mina betjänter steget bakom.

Det gick ett sus i lokalen när jag klev in. Anna och Ida beredde vägen genom att strö rosor mot den enda lediga stolen. ”Jahapp”, sa mannen som höll i föredraget. ”Vem kan detta vara?”, sa han medan allmänt skratt spriddes i lokalen. Jag gav tecken till Anna och Ida som i kör svarade ”Kung Buster” och sedan neg. Satte mig ned i stolen med betjänterna knäandes på varsin sida med blicken riktad mot golvet. Det rasslade en del om fejkjuvelerna jag hängt runt halsen. Sedan satt jag där tyst i 45 minuter och lyssnade på föredraget. Just före vi var klar kastade någon bakom mig en plastmugg mot mig. Jag satt kvar stilla, böjde mig ned och viskade till betjänterna som genast började bita sig i läpparna för att skapa blodflöde. På givet kommando vände de sig mot mannen som kastat plastmuggen och morrade mot honom med söndertuggade läppar. Sedan skakade de huvudet i sidled så blodet skvättade på de som satt närmast. ”Men nå var det väl ändå in i helvete”, hann en gubbe säga för att sedan bli avbryten av en man som ifrågasatte huruvida jag tyckte jag var ”förmer oss andra”. Vi lämnade snabbt kakafonin vi skapat och sprang ut genom korridorerna.

Ute på parkeringen high-fivade jag Anna och Ida och lovade dem 200 kr extra om de nästa gång tuggade av varsitt finger vid nästa besök på AF.

Bamse & Draken

2008-02-04T16:51:00.001+01:00

Jag har tänkt mycket på när Bamse hamnade i drakens mun. Farmor stod nere på marken och kastade köttbullar i drakens gap så att Bamse skulle kunna fly. Medan draken glupskt tuggade i sig farmors goda köttbullar kastade hon även in en burk med dunderhonung. Bamse fick tag i burken och slet draken i stycken. Väl nere på marken skällde han ut farmor och anklagade henne för att vara en "bag-in-box alkis" som borde ha kastat burken först av allt i stället för att "fiska efter kulinariska komplimanger". Bamse kunde ha en sån vass tunga ibland, hon hade nästan glömt hur ont det kan göra. Farmor rätade på sig och försökte hålla sig från att gråta. Men när hon stängde dörren om sig och satte sig vid bordet började det svida i ögonen. Stora salta tårar rullade nedför hennes kinder. "Nu klipper jag alla band", sa farmor och öppnade en bag-in-box av märket Chardonnay Premium 2000 .
"Nu får du klara dig själv Bamse", tänkte hon och la upp fötterna på bordet.

På kvällen somnade farmor gråtandes till ljudet av gnistorna från den öppna spisen. Utanför skrek fåglarna och slogs om resterna av draken.

Att rena sig

2007-10-17T17:34:00.000+02:00

14 Aug 1992

Jag har börjat strunta i att duscha och tvättar mig själv som en katt. Det smakar salt och jag tvingas emellanåt svälja spyan. Det tar tid. En dryg timme inklusive pauser för att rengöra de kroppsdelar jag kommer åt. Baksidan tvättar jag med salivförsedd hand. En bortglömd minimal spermafläck på höger handled löser jag upp med en stor mängd saliv för att sedan gnugga med tungan som en rotborste. Vid matbordet påpekar Mor och Far att jag måste börja duscha oftare nu när mina hormoner dansar disco. Jag svarar att jag tvättar mig varje dag. Far fnyser och tippar ned läsglasögonen mot nästippen.

På kvällen ligger jag en stund i soffan bredvid Mor. Tv:n visar en ung Richard Gere som kisar mot en vacker ung kvinna. Mors andning blir långsammare och tyngre. När hon ser ut att sova tar jag hennes arm och rengör den. Den smakar Fenjal och är mindre sträv än min egen. Mor vaknar till. Jag säger godnatt och går upp till mitt rum och dränker leksaksgubbar i mitt akvarium.

Senare på natten bestiger Far min Mor. Det rytmiska ljudet från sängen som stöter mot min vägg och Mors snyftade ger mig en outhärdlig huvudvärk. Jag slår på stereon på hög volym och låser min dörr. Far dunkar med båda nävarna på dörren i otakt. Jag vrider upp volymen. Mor snyftar och påbörjar en mening men Far avbryter henne genom att sparka på dörren. Stänger av stereon och häller ut en hink fylld med renblod mot dörren. Far klibbar runt i blodet en stund bakom dörren. Jag hör på hans steg att han vill säga något. "Gå och lägg er", säger jag mot dörrspringan. Tystnad. Jag går tillbaka till sängen.

Överkörd

2007-08-29T12:28:00.000+02:00

Vaknar med en överkörd grävling på min bröstkorg. Någon har redan börjat äta på den. Lyfter upp den. Det pyser ut luft när lungorna pressas samman. Kräks lite över mig själv och hör plötsligt fnitter bakom tassar. Mina katter sitter nere på golvet med armarna i kors. "Stek upp den där med ris och sötsur sås, pronto", säger Storskiten och halar upp en cigg. Jag bäddar sängen, klär av mig naken och tar på mig förklädet.

Efter den delikata måltiden är alla mätta och belåtna. Storskiten lämnar bordet för att sätta sig på toalettringen och kissa. Något som hon lärt sig i en film med Dustin Hoffman. Disken blir överlämnad till mig as usual. Efter en stund hör jag henne skrika och ett rispande ljud. Rusar genast in och ser henne försöka ta sig upp ur toan men bakändan har fastnat. Våra ögon möts. Jag skulle kunna spola ned henne nu och 'make it look like an accident'. Hon vet det. Jag vet det. Mina nävar öppnas och knyts ett par gånger. Hon skakar långsamt på huvudet och spänner blicken i mig som för att säga du skulle bara våga din jävel. Jag sträcker mig mot spolknappen. Min hand darrar lite. I Storskitens ögon ser jag plötsligt något obekant, en blick jag aldrig fått förut. Är det rentav rädsla? Jag uppfylls av en känsla av styrka och märker hur hela min kropp rätar sig från krökt rygg och hängande huvud. Sväljer hårt och tittar på henne igen. Hon försöker le mot mig men det blir bara det vanliga mordiska leendet. Jag håller i spolknappen och märker att jag blundar. "Hur var det här då?", säger plötsligt Lillskiten som nu smugit upp bakom oss. Hon står lutad mot väggen med ena benet korsat över det andra. I hennes ena tass finns POLARIODBILDERNA. Hon viftar med dem nonchalant och flinar. Denna förbannade hållhake. "Du var just på väg att lyfta upp henne förmodar jag?". Min kropp sjunker ihop till den normala positionen. "Ja visst. Vad annars", säger jag och lyfter upp Storskiten som genast skakar av sig kissvattnet.

Senare på kvällen straffar Skitarna mig genom att ringa sina vänner och ha brakfest i mitt vardagsrum till klockan 07.30. Jag tvingas sova i badkaret bland alla djur vi samlat på oss. Ett par gånger kommer deras vänner in för att knulla i badrummet varvid jag tvingas harkla mig försynt bakom draperiet. När sista gästen gått somnar jag till Bee-Gees Night fever som någon satt på repeat sedan flera timmar tillbaka. Dagen efter vaknar jag med en gravid tonårsräv på bröstkorgen och två hungriga rumskamrater med varsin haklapp.

Mayday, mayday

2007-08-28T19:42:00.000+02:00

Jag fejkar självmord eftersom BRIS slutat svara. Ringer grannen och ber henne komma in och kolla om scartkabeln verkligen sitter där den ska. Snabbt häller jag ett par liter renblod över mig själv och lägger mig i en dramatisk ställning på golvet. Hon halkar på blodet när hon springer in och slår pannan mot bordet. Hon börjar jämra sig och förstör hela scenen. Jag kliver upp. Suckar. Blodet droppar och stänker när jag rör på mig. "Du kan gå nu", säger jag och pekar mot dörren med hela handen. Hon frågar något men jag börjar skaka frenetiskt som en hund som torkar sig. Hon skyler sig från stänket och går ut. Det ligger roadkills i badkaret så jag hoppar över att duscha. Drar på mig en vit tröja och ljusa byxor så att blodet ska synas. Ute på stan får jag inte de frågor jag vill ha. Ungdomar med lila hår klappar mig på ryggen och ger mig ett infoblad om Djurens Rätt. De tror jag är vandrande konst. I parken blir jag attackerad av flugor. På hamburgerhaket blir jag eskorterad ut av securitasvakter, jag försöker kräkas på dem men tappar all luft. På möbelaffären blir jag utskälld när jag sätter mig i en vit soffa. På kvällen ringer jag till TV4 och säger att jag hittat "mordvapnet". När de frågar vilket mordvapen jag menar lägger jag på.

Ta min hand

2007-08-22T17:09:00.001+02:00

Vi åker samma buss varje dag sedan ett år tillbaka. Jag vet inte vad hon heter men i min fantasi har hon ett franskklingande namn. Jag har köpt en mugg som bär ett franskt flicknamn som jag inte kan uttala eller stava till, men varje morgon fyller jag den med te och tänker att hon snart kliver ur duschen och blir glad över hur gullig jag är som gör te åt henne. Kanske skulle hon pussa mig snabbt på pannan för att sedan ta loss handduken från håret och sätta sig ned vid frukostbordet. Sedan skulle vi fråga vad den andre har på agendan för dagen. Kanske skulle hon be mig "köpa hem något gott" och ge mig en slängkyss innan dörren går igen. När jag öppnar ögonen och häller ut hennes te blir jag ofta nedstämd men förbereder mig då istället för att träffa henne på bussen.

Hon tittar sällan på någon. Hennes bemötande leende dör i samma sekund som hon vänder på huvudet. Blicken är alltid riktad mot något långt borta, på något vi andra inte kan se. Något plågar henne och jag vill veta vad. För några år sedan hade hon en helt annan lyster i sitt ansikte. Hon är äldre än mig på alla sätt och vis. Hon har en aura av sårbarhet och ibland känns det som det är bara jag som ser det. Jag vet att det låter fånigt men jag kan nästan känna hennes smärta på ett fysiskt plan. Hon har gjort något med nytt med håret. En gång klippte jag av en bit när hon satt framför mig, men någon såg mig och jag lät det falla till golvet. En bit fastnade mellan mina fingrar och jag stoppade genast allt i munnen. Idag sitter vi bredvid varandra. Våra armar stöter emot varje gång chauffören tar en skarp sväng.

"Det känns som om jag känner dig." Jag tittar inte på henne men mot henne.

"Jag vill att du ska veta att jag inte kommer vänta på min tur att berätta om min smärta. Jag kommer nicka på de rätta ställena och lägga huvudet på sned. Men inte för att visa att jag bryr mig utan för att jag faktiskt gör det."

Hon tittar ned men säger inget. Kliar sig vid ögat. Jag blir orolig att jag fått henne att börja gråta.

"Jag har skrivit en text om dig. Eller, hur säger man, det är lite som en dikt."

Bussen stannar och några går ut. Människor fäller upp kragen och duckar undan regnet. Jag ser fram emot att gå ut och känna regnet mot ansiktet.

"Om du har lust kanske vi kan ses nån dag. Söka roadkills eller fika kanske. Du behöver inte ge ut ditt nummer. Du kan få mitt."

Hon rör vid sina öron och tittar genom fönstret, bort från mig. Hennes tystnad gör mig ställd och nervös, istället för att skriva mitt nummer på en lapp skriver jag mitt nummer på min arm. Sedan tar jag hennes arm och trycker den mot min arm. Hon rycker till, tar ur öronsnäckorna som jag inte upptäckt och frågar vad jag gör. Jag ber henne vara stilla så att bläcket överförs. Hon ställer sig upp och går mot den bakre delen av bussen.

När hon passerar mig ser jag till att ta in lukten av henne så mycket jag bara kan. Hon har bytt tvål. Det är beklagligt, den förra hon använde passar henne bättre. Den går mycket bättre ihop med hennes naturliga råa lukt av depression och självmordstankar. Hon ska få den som en present 14.23 i morgon. Ikväll ska jag skära bort en oumbärlig kroppsdel så jag har en naturlig isbrytare inför dejt nummer två.

(I samarbete med Lisa)

Situation Deltidsharmonisk

2007-04-26T22:56:00.001+02:00

Jag ammade en hemlös man för en tid sedan. Hans förhållandevis prydliga skägg blev nedsmetat av mitt blod, men det gav bara hans redan slitna anlete mer karaktär. Han frågade när jag skulle vara i stan nästa gång. Jag sa att detta var en engångsföreteelse. Den hemlösa mannen sjöng en glad melodi och sa att jag var en ängel sänd från ovan och allt det där. Jag tackade med min bekymmerslösa röst sedan tog jag på mig tröjan och cyklade iväg utan någon specifik destination.

En månad eller några år senare gick jag in på ett sjukhus. En främmande man satte sig bredvid mig och frågade hur jag mådde. Jag hade fastnat med blicken på ett lysrör som var på väg att dö och hörde honom inte först. Hans tonfall lät genuint, som att han faktiskt undrade. Det var flera veckor sedan någon tilltalat mig. Först trodde jag att jag inbillade mig men såg sedan i ögonvrån att han fortfarande tittade på mig. Jag vände mig mot honom och skrek honom i ansiktet tills luften tog slut. Han torkade bort mitt saliv och skakade på huvudet, sedan bytte han bänk. Jag ville gråta men det kändes så klichéartat så jag slog mig själv på käften tills mina framtänder lossnade och hamnade i munnen.

Skakade huvudet i sidled medan jag cyklade mot några barn i en sandlåda. Blodet skvätte enligt önskemål över min tröja och asfalt men jag blev yr och välte omkull. Barnen frågade på behörigt avstånd om det gick bra. Jag gav den smutsigaste av dem mina framtänder och sa att han skulle få fler senare till ett halsband. Han blev skitglad. Jag bad dem bära mig hem. Dom gjorde sitt allra bästa med sina små händer medan jag sjöng utdöda barnvisor.

Sexfantasi

2007-04-24T18:44:00.000+02:00

En av mina mer traditionella sexfantasier består av att jag är på en skolresa i sjunde klass på besök i Paris. Vi är på ett museum där en gammal giljotin är placerad i ett stort rum med högt till tak. När jag och mina klasskamrater går fram för att titta snubblar jag på en uppblåsbar gul badboll och ramlar framlänges. Det vill sig så illa att jag faller precis så att mitt huvud hamnar under bilan. Alla i rummet drar efter andan. Bilan faller ned av stöten och mitt huvud skiljs från kroppen. Det låter föga oväntat som när man hugger en stor tung yxa mot en vedkubbe. Mitt huvud faller ned på golvet och studsar två gånger för att slutligen lägga sig på vänster sida, precis som när jag ska sova.

Mina klasskamrater tar genast fram sina mobiltelefoner och filmar mig. Mikaela, som lät mig ratta in radio Luxemburg på förra discot, böjer sig ned i sidled för att filma mig. Våra ögon möts i golvhöjd, hon växlar mellan att titta på mig och sin mobilkamera. Jag säger hej och ler åt henne. Jag ber henne ta bort håret som fastnat i min mun. Hon säger tack fastän jag är den som ska tacka sedan går hon till de andra. Vår lärare blåser i en visselpipa och klasskamraterna ställer sig på kö bakom min kropp som ligger raklång uppe på giljotinen. Ronny, som har skolrekordet i kast med liten boll, är först i kön. Hans våldsamma juckande mot min bakdel gör att blodet som fortfarande är kvar i min kropp stötvis rinner ur min kropp framtill. Alla får trettio minuter var. Tjejerna har diverse trubbiga föremål i handen. Magdalena, som jag vägrade dansa med på fox trot-kursen förra hösten håller i en motorsåg av mindre modell. Hanna har något som från min skymda sikt ser ut som en vanlig gammaldags slalompjäxa, kanske någon storlek för stor för henne. David, som fryser in gula snöbollar varje vinter sedan 7-års ålder, håller i sitt marsvin (?). Min lärare står längst bak i kön med ett miniakvarium fyllt med pirayor. Mikael är den enda som bara laddat upp med en påse Turkisk Peppar. De flesta andra har prylar från järnaffären eller sportaffären.

Medan de turar om blir jag intervjuad av franska RAI som sänder direkt och jag får kommentera vad jag tror om nästa deltagares prestation. Experter i studion rullar en lista över deltagarna och deras specifika weapon of choice medan de diskuterar vem som kommer åstadkomma mest skada. Det franska folket ska efteråt få ringa in och rösta vem som var mest snillrik och sedan få chansen att vinna en solresa. Jag orkar inte vara uppe hela kvällen och somnar senare.

Någon med varsamma mjuka händer lyfter mitt huvud och lägger det i en genomskinlig sopsäck som tillhör en städvagn. Jag hinner se att det är städtanten på museet och att det ljusnat ute. En skolklass stannar till och en man med myndig stämma börjar prata på engelska. Han berättar för dem om gårdagens incident. Eleverna oooar och skrattar medan mannen, museiintendenten förmodligen, gör en träffsäker imitation av mig när jag snubblade. När städtanten en stund senare pustar ut hör jag henne snacka skit om en av väktarna som tydligen försovit sig. Jag har hittat ett smaskigt tuggummi med melonsmak som jag tuggar på. Städtanten är snäll och låter fickradion vara på medan hon går på lunch.

När hon kommer tillbaka försöker hon skrämma mig genom öppna sopsäcken snabbt och ropa BUU, haha. Men jag hörde henne faktiskt komma gående. Hon lyfter upp mig, tvättar bort smuts och kammar mig. Jag frågar om jag får bo hos henne, hon säger att det går bra men jag får bo i potatiskällaren eftersom hennes make är sjukligt svartsjuk. Jag tycker det låter alldeles underbart och signalerar att jag vill ha en puss genom att göra putmun. Hon pussar mig på pannan och lägger mig i en ryggsäck.

Kyss på handen - han/hon avgudar dig.

Kyss på kinden - han/hon vill helt enkelt vara din vän.

Kyss på halsen - han/hon gillar dig.

Kyss på läpparna - han/hon älskar dig.

Kyss på öronen - han/hon leker bara.

Kyss i pannan - han/hon vill ta hand om dig.

Leker med ditt hår - han/hon kan inte leva utan dig.

Händerna runt midjan - han/hon älskar dig för mycket för att låta dig gå.

På restaurangen

2007-03-02T19:19:00.000+01:00

"Åh, kolla dom ska gifta sig", hörde jag någon bakom mig säga. Ett par bord bort satt en man och kvinna. Mannen gick ned på knä och vecklade ut en servett som han verkade ha skrivit på. Alla ville vi höra vad han sa men det resulterade bara i mer viskande. Jag ville vända mig om och följa scenariot men vännen mitt emot tyckte det var oförskämt. "Nu gråter hon", sa min vän. Kvinnan kupade sina händer och försökte behålla mascaran på plats. Till slut fick jag nog av den förväntansfulla stämningen så jag gick också ned på knä, framför min vän. Några barn bredvid oss fnissade och vännen frågade vad i helvete jag höll på med.

Nu fick mannen på knä en bit bort också syn på mig. Jag tittade på honom som att han var min combatant. Vände mig mot vännen som luktade på whiskeyn. "Jag våldtog din syster med en toaborste", sa jag och flaxade med tungan. "Varje sommar från det hon var typ 7 år fram till hon dog", la jag till. Han ställde ned glaset och greppade sin bordskniv. Mannen med servetten stod nu upp, han såg uppgiven ut. Varenda människa i restaurangen inklusive servitörerna tittade nu på min vän med bordskniven. Jag vände mig mot paret och lyfte på axlarna en gång.

När jag passerade paret liggandes på båren försökte jag säga förlåt, men bordskniven satt så långt in, mina stämband var ur funktion. Dessutom kom det bara blod ur munnen när jag öppnade den. Jag gjorde tecken med handen att dom kunde fortsätta sin ceremoni, men kvinnans mascara var nu utsmetad på servetten där löftena befunnit sig.

Kärleksbegravning

2007-01-21T23:13:00.000+01:00

Under min vänliga uppmaning "Ring 112" ritade jag med de finaste kritorna en streckgubbe som hängt sig. Den blev inte så snygg så jag gav honom en cowboyhatt och ritade lite berg och dalar i bakgrunden. Solen i vänstra hörnet fick ett snett leende, varken glad eller ledsen. Halsade en flaska sprit, tabletter samt lite lakrisal sedan satte jag repet hårt runt halsen. Jag hade ett par vuxenblöjor på mig så att jag inte skulle blöta ned byxorna eller golvet. Kikkis Bra vibrationer på repeat i vardagsrummet. Sedan slöt jag ögonen. Tio timmar senare vaknade jag av att telefonen ringde. Någon undrade om jag var intresserad av att köpa sockar billigt. Jag sa att jag inte hade några fötter. Han önskade mig en fortsatt bra dag. Huvudvärken var overklig och nacken värkte. Katterna, inlåsta i ett rum med stora mängder vatten och mat, knackade lojt på dörren. Jag släppte ut dem. Ingen av oss sa något. Dom har sett mig misslyckas förut.

Svalde en del av min avföring för att kunna rensa magen på onyttigt innehåll. När jag inte kunde spy mer la jag mig på toagolvet med händerna på magen och vilade. Framåt kvällen mådde jag lite bättre men kände mig fortfarande tom och innehållslös. Bra vibrationer började gå mig på nerverna men, jag kunde inte förmå mig att stänga av.

Ringde en tjej jag var tillsammans med på gymnasiet under en vecka eller så. Ett flickebarn svarade. Mamma var ute. Ville försäkra mig om att Syliva fortfarande bara kunde komma genom onani. Jag frågade om hon kunde härma hur mamma låter när pappa gör barn med mamma. Hon berättade istället om en häst hon brukade rida på. En man tog luren och krävde att få veta vem han talade med. "En flåsare. Jag har även min Schäfer här bredvid mig. Gissa vem av oss detta är?", sa jag och andades häftigt med tungan ute. Han la på.

Egentligen var jag och Syliva inte ett sånt där riktigt par som går på IKEA eller har mute-sex under täcket medan barnen verkar upptagna av animerade figurer vars munrörelser inte matchar den en-gång-heta-skådespelarens överentusiastiska röst. Vi var på några fester tillsammans (två st) och hade aggressiv sex under en helg. Hon knäckte mitt nyckelben, vilket var okej för mig. Jag var i en period då jag lyssnade på obskyr kroatisk gothmusik och tyckte att jag inte behövde det just då. Jag knackade hennes knäskålar ur led med en mortel gjord i marmor. Det gjorde henne oerhört besviken. Enligt mina anteckningar och videoupptagningar tog det henne tre veckor att komma över mig. När det på dagen varit slut i fem år hade hon enligt anteckningar och längre videoupptagningar haft intima relationer med sju st (7) killar, kyssts på ett disco med en utbytesstudent från Tyskland som heter Marina och slutligen haft två (2) längre förhållanden. Sedan kom en lång period då min videokamera var sönder plus att jag var kär i den där servitrisen Anne. Jag kände att det var dags begrava Syliva och gå vidare. Måste traska vidare.

Gick till parken och ryckte loss en hund från närmsta pensionär med handväska och kappa. Hon reagerade ungefär som jag föreställt mig genom att sträcka ut båda armarna och prata som dom gör i gamla svart-vita filmer. Vi sa nästan "Vad i allsin dar gör du!" i kör då jag inväntade just den meningen. Det gjorde henne mer upprörd. "Du kommer förstå sedan", sa jag och masserade mitt hjärta demonstrativt. "Nu kommer mitt hjärta att slå i samma takt som alla andra, tack". Hemma gav jag hunden mat och ett halsband med texten Syliva. Han/Hon fick sova i ett helt eget rum under natten medan jag började snickra ett kors och gräva en grop bakom huset. En vecka senare kände jag mycket mer pigg och alert. Upptäckte t e x att jag råkat skruva bort all färg på tv'n för flera år sedan. En triumfartad känsla växte fram och jag beslöt mig för att ringa till Syliva för att berätta att jag gått vidare. Flickebarnet kopplade fram mig efter diverse missförstånd. Syliva lät stressad och en aning misstänksam. När jag bad henne söka upp skolkatalogerna och ringa upp la hon bara på.

En timme senare ringde hon dock upp. Hon sade sig minnas mig vagt, hon hade haft samma kille under hela gymnasiet och trodde för övrigt att jag kastat mig framför ett tåg på en julafton för några år sedan. Sedan sade hon fundersamt att det kanske var han med synthfrillan som gjorde det. Jag blev ställd av detta påstående och började rota i anteckningarna. Kunde inte se något om att tågdöden var med på listan överhuvudtaget. Ritade ett färggrant tåg och diverse kroppsdelar medan Syliva berättade att hon var lyckligt gift och att hennes dotter nyss lärt sig rida. Hon verkade lycklig och angelägen om att jag skulle förstå det. När hon började prata om vad hennes man arbetade med klippte jag av telefonsladden med en sax.

Tunneln

2006-12-18T16:13:00.000+01:00

Jag föll ned i en grop igår. Stora starka män med skyddskläder ropade ned till mig. Jag vinkade och visade att allt var okej. Borrarna slogs igång igen. Jag tyckte om att sitta där nere. Ibland skymtade jag vägarbetarna, annars var det bara dem och förbipasserande bilar som skvallrade om att jag tyvärr fortfarande befann mig någonstans på jorden. Kände mig som en tecknad figur. Började gräva i jorden för att bygga en liten tunnel. Det var mjuk mark och till slut blev det en retsam jargong mellan mig och vägarbetare 4, 3 samt 2. Jag påstod att jag jobbade snabbare med mina händer, vägarbetarna urinerade och förstörde vardagsrummet jag byggt i själva gropen. Haha, vägarbetare 4, han är lite som han är.

Tunneln blev klar ett par timmar efter arbetarna gått hem. Ålade mig in och la mig där och funderade. Tänkte att jag var på en öde ö. Där skulle jag sitta i nio år och skriva en bok som skulle komma att säljas i miljonupplagor. Alla som tycker om mig skulle gråta en massa när jag äntligen blev räddad. Jag skulle stå i mitten medan alla andra tränger sig fram för att få visa sin kärlek genom röra vid mig. Scenen skulle vara så förlösande att incestuösa tankar skulle uppstå mellan mig och kvinnliga släktingar.

Vaknade när det fortfarande var natt. Påbörjade mina memoarer med lillfingret på jordväggarna. Kände mig ensam. Kunde inte ens vrida på kroppen ordentligt. Ålade ut igen och satte mig i det fuktiga vardagsrummet. Rev sönder mina kläder lite och smetade in jord i ansiktet. Önskade jag hade boken om den där ungen som skrev dagbok under andra världskriget, så att media kunde dra medlidelsefulla paralleller.

När vägarbetarna kom tillbaka på morgonen skulle jag gråta ljudligt och utstöta djurliknande gutturala ljud för att sedan sträcka armarna mot dem. "Åh gud, ta mig härifrån", skulle jag säga och bita underläpp. TV och Radio skulle vara där. Han jag lurade dricka syra i 7:an skulle intervjuas i DN dagen efter. Min första tjej skulle berätta om när jag trodde jag förvandlades till en puppa. Och jag skulle berätta allt. Men jag vet att jag skulle förbanna mig själv över att jag inte vågade dö därnere.

Att inreda

2006-11-23T13:39:00.000+01:00

Jag har gjort om min lägenhet nu. Blev inspirerad då jag såg ett inredningsprogram, alla verkade så lyckliga och nöjda. Inredningskillen satte händerna på höfterna och tittade sig omkring. Paret höll om varandra och berättade att de inväntade tillökning. När vinjetten kom hade jag redan hämtat snickarbältet. Började med mitt sovrum. Efter några dagars jobb är mitt sovrum en exakt replika av ett flickrum från tidigt 90-tal. Väggarna är målade i en ljus rosa nyans, Jordan Knight ler mot mig när jag vaknar. Har spikat upp en hylla för alla mina Date-parfymer. Min spegelvägg har klistermärken från OKEJ och jag tuperar min lugg till tonerna av EMF's Unbelievable. På kvällarna vänder jag skylten på utsidan av dörren (STAY OUT -TEENAGER IN PROGRESS) och försöker smeka mig själv till orgasm. Jag fantiserar om att Marky Mark plockar upp mig på scenen och sjunger en ballad i mitt öra. Sedan tar han mig backstage och blir kär i just mig.

Mitt vardagsrum behövde något kontrasterande så jag har tagit bort precis allt utom en matta som jag spikat upp på väggen. En videokamera är riktad mot väggen med mattan och jag sitter i lotusställning. Först sitter jag stilla och ser lite orolig ut. Sedan ber jag för mitt liv samtidigt som två av mina skyltdockor poserar vid sidan om med varsitt plastgevär. Själva dödscenen när mitt huvud ska separeras från kroppen var mycket svår att göra. Här kom alla mina skyltdockor bra till hands. Fick helt enkelt sätta mina egna kläder på en av dem och köpa renblod. Det blev mycket realistiskt.

Kökets inredning är i tidstypisk 70-tals manér a la New York. Där inne sniffar vi kokain (vaniljsocker) och snackar om vem som lyckats ta sig in på Studio 54. "Mike" är en skön lantis från N.J som drar coola stories, men han blir lätt stingslig när man inte skrattar på rätt ställe. "Laura" blöder näsblod hela tiden och erbjuder oralsex mot kokain. "Leroy" ler mest hela tiden, han klär sig fräckt och rör sig otvingat sexigt till musiken som pumpar ut från högtalarna. Jag blandar drinkar och känner mig älskad.

Toaletten är det enda stället som är orört, förutom gästernas klotter på kaklet. Ibland när jag tröttnat på hög musik och alla diskussioner går jag dit och sätter mig med armarna i kors. Jag har svårt för att titta mig själv i ögonen numera och mina tänder har börjat lossna igen. Ikväll funderar jag på att döda "Leroy", "Mike" och "Laura". Måste bara hitta plast att lägga över golven. Nu knackar "Laura" på dörren. Spolar. Visar tänder. Släcker. Öppnar.

Julafton

2006-11-14T18:12:00.000+01:00

Du säger ingenting och jag säger ingenting. Det är julafton igen. Jag har inte riktigt lärt mig valutan men hon viker sedlarna omsorgsfullt och sätter dem i en klämma. När jag sätter mig tillrätta och lutar huvudet bakåt kan jag känna vibrationerna från sängen bakom väggen. Någon ropar efter Gud. Hon drar isär gardinerna en aning och låter röda neonljuset lysa upp rummet. Sedan gör hon det jag betalat henne för. Hon klär av sig naken för att sedan sätta sig vid spegeln och sminka sig inför natten. Jag tittar på en stund men märker att jag hellre vill sluta ögonen och somna där. Det är en ritual sedan fem år tillbaka. Jag vet fortfarande inte hennes riktiga namn. "How long are you staying?", säger hon gör pussmun mot spegeln. Hon väljer en färg jag uppfattar som vulgär. Jag säger att jag inte vet. Hon drar på sig en peruk som faktiskt är snyggare än hennes riktiga hår och frisyr. Efter en timme snurrar hon ett varv och frågar vad jag tycker. "You look fine", säger jag och märker att jag menar det trots att det känns skrivet. Hon sätter sig på sängkanten vid mina fötter och söker efter något i handväskan. Hon ger upp sökandet, lägger sig på rygg och suckar. "I know", säger jag utan att egentligen veta vad jag menar. Jag vill höra våra andetag men trafiken och galna människor utanför agerar soundtrack och jag kan inte stänga av. Hon frågar om jag vill bli hög med henne, jag frågar om vi ska skjuta oss själva i munnen med hennes revolver. Ingen av frågorna blir besvarade.

Tystnaden mellan oss är behaglig. Hon lägger mina ben över hennes mage. En taxi stannar till utanför, man kan höra julsånger från radion och upprörda röster innan dörren åker igen. Hon sover nu. När jag vaknar tolv timmar senare är det ljust och dörren står på glänt. Taxichauffören inväntar destination, jag ger honom allt jag har och ber honom köra så långt det går.

Festen

2006-11-11T20:06:00.000+01:00

Igår hade jag fest här hemma. Ingen av dem har underarmar eller smalben, så egentligen är det väl ett gäng handikappade jag umgås med, men jag ser det inte så. De har alla fått varsitt namn och en begränsad personlighet. Han jag stal från Lodjursbadet heter "Micke 37" och är den jag ogillar mest. Han är dryg, gillar Def Leppard ("Hysteria är den bästa plattan ever") samt att han lägger sig andras samtal. "Tina 23" snodde jag från en bassäng i Sigtuna. Hon är okej. Dricker white russian, ganska tystlåten, kan bli flirtig men även gråtmild om hon blir full. Jag vill ligga med henne. "Henning 60" vet jag inte ens varför jag blev kompis med, alla hatar honom. Stal honom från en simträning för barn som har kromosomerna på sniskan. Någon har ristat in ett hakkors på ryggen samt Grönbackaskolan 9B rules. Han har otidsenliga kläder och har förbannat pinsamma skämt. Ingen pratar med honom. "Cecilia 28" är en cool tjej, hon kan allt om psykologisk tortyr, och en massa Hej alla barn jag heter Rulle, men hennes varianter är mycket obehagliga. Hon är även tatuerad, ordet pussy power bildas om man lägger henne under UV-ljus. Jag har ljugit en massa för henne, oftast i köket när alla andra somnat och en skiva är på repeat. Hon tror förresten att jag sköt Palme. "Orange ?" är den sista jag blev kompis med, hittade denna vid en kaj, osäker på kön och ålder. Blir ofta våldtagen inne i mitt badrum. Jag och "Micke 37" rök ihop igår. Jag drog kniv mot honom efter en dispyt om vilka låtar som kunde ha skippats på The White Album. Lämnade honom med avbrutet knivblad i ryggen i dammsugarskåpet. "Cecilia 28", iklädd i en retro t-shirt och en snygg peruk a la Natalie Portman i Closer, log hemlighetsfullt mot mig när jag kom ut från köket. Vi satte oss i soffan och snackade om livet ett tag.

När "Henning 60" tog sig friheten byta skiva, vilket resulterade i att orden jag gillar dig också hördes högt, blev jag så generad att jag var tvungen röka fastän jag aldrig gjort det förut. Det var bara chokladcigaretter som någon lagt ut som prydnad så den rann ut över min haka och skjorta. Pratade en stund med "Tina 23" i loungerummet. Hon var jättesöt. Lite babydoll möter Twiggy. Hon berättade om en massa hemskheter hon varit med om, barn som utnyttjat henne när hon själv var barn. Hennes livslust hade ytterligare decimerats då hon tappat tron på kärleken, hon ville bara kastas ut i havet och "flyta tills jag gör nytta". Min första tanke var att dränka henne men hon log snett och knackade på sitt plastiga skal.

Sent på morgonen, då solen strilade in genom persiennerna, vaknade jag bredvid henne i sängen. Love Bites gick på repeat i vardagsrummet, blev livrädd att "Micke 37" vaknat till liv men hörde "Cecilia 28" nynna med i låten. Vände mig om, min säd fanns intorkad över hela henne samt på min egen mage. Jag strök henne över kinden och sjöng med. I don't wanna touch you too much baby / 'Cos making love to you might drive me crazy. Hon log mot mig men jag såg att glöden falnat. På eftermiddagen körde jag ut henne till havet. Vi satt helt tysta under hela resan. Vinkade så länge jag kunde från bryggan sedan åkte jag hem.

Mördaren

2006-10-31T17:10:00.000+01:00

Efter arton års väntetid kom äntligen mördaren. Ända sen jag såg Psycho har jag hoppats att någon ska rycka undan draperiet och vifta kniv, sen jag ska sen dö sådär sexigt som Marion gjorde. Eftersom jag väntat i arton år och börjat ge upp hoppet var jag inte beredd när jag hörde draperiet slitas åt sidan. Jag spelade med direkt och skrek med ljus röst. Delvis för att jag faktist var rädd, jag hade ju schampo i ögonen och var helt naken. "No no, please don't kill me", sa jag och försökte sedan härma Bernard Herrmans vintrigt skräckliga stråkarrangemang. När jag kisade såg jag att det var två grannungar. "Har du nå godis?", sa den äldre och stack en papperskniv mot mig. Den yngre gjorde en ansats att kissa på mig medan jag låg där naken på det blöta golvet. Jag kände mig smutsig, förnedrad och ful. Han fick bara fram ett par droppar och sträckte sig istället efter tvättmedlet för att göra mig blind. "Där uppe, det är allt jag har", sa jag snabbt och pekade mot den smaksatta Kaustiksodan. De tackade glatt och gick mot köket. Jag låg kvar. Hörde dem rota efter mer godis samtidigt som de skrattade. Vågade inte röra mig. Till slut kom de tillbaka, då såg jag att de faktiskt hade plastmasker på sig. Den äldre var utklädd som John Ausonius och den yngre som Richard Nixon. "Vi tar med ditt spritskåp och polaroidbilderna som låg i kakburken", sa Nixon. "Okej, sa jag". John sa inget alls och började dra skåpet efter hallgolvet. "I'm not a crook", sa Nixon spontant och gjorde dubbelt v-tecken. Dörren smälldes igen och jag klev upp.

"Vilken tragisk figur du är", sa Storskiten och hoppade upp i tvättfatet. Jag skämdes. "Var var ni?", sa jag och sökte sympati. "Vi gömde oss under din säng. Vi är ju bara två rädda små katter", sa Lillskiten och höll kvar blicken. Jag hade barnkiss på min bål, svidande ögon, och mitt kök var jättestökigt. Jag visste att katterna skulle straffa mig länge för att spritskåpet var borta.

Knäade framför den påslagna ugnen och stoppade in huvudet. Det fanns små fågelben där efter Lillskitens lilla "projekt" under perioden hon ansåg att fåglar var en lägre stående art som skulle utrotas. Blundade och försökte påkalla ett fint minne. Det enda som dök upp var när jag byggde en mini-igloo av sockervadd och låtsades att jag höll på kvävas och var tvungen äta mig ut inom tjugo minuter. Storskiten stack hål på tankebubblan genom att stänga av spisen. "Vi behöver dig faktiskt", sa hon och log. "Ett tag i alla fall" (paus) "För vi vet inte hur man spelar in på Kanal 5!", sa Lillskiten och asgarvade. Sedan skrattade de så hårtussar flög omkring. Jag ställde in kanalen och såg på en dokumentär om ett könsorgan. Skitarna somnade sakta men säkert nära mig på varsin sida.

Stetoskopet

2006-10-23T19:59:00.000+02:00

Jag sover med ett stetoskop fasttejpat på bröstkorgen. Det är något på gång där inne, jag vet inte vad, men det håller mig vaken flera dygn på raken. I går vaknade jag sittandes på en busshållplats. Det var sent och alla bussar hade slutat gå för flera timmar sedan. Någon hade sprayat sin tag på min nya vinterjacka. Fick lift med en långtradarchaffis som berättade att han skulle ta livet av sin fru när han gick av skiftet. Jag berömde hans skägg och sa att han liknade Levon Helm i The Band. Han sa att han skulle ta livet av sin fru när han gick av skiftet.

På hallmattan låg ett brev från Imigrationsverket. Jag skulle bli utvisad. Satte mig i soffan och bet mig i underläppen. Kände mig fånigt glad. Det var länge sedan någon skickat ett personligt brev till mig. Dessutom var det lite klet från en marsipantårta vid ena hörnet. Nu var ju brevet inte till mig egentligen, det hade kommit helt fel, men jag låtsades att de skrivit ned allt det där bara till mig.

Vaknade under sängen. Stetoskopet låg på golvet, kravlade snabbt ut och hämtade sylådan. Med ena handen på bröstet rotade jag runt i lådan, försökte hålla pulsen nere men det var omöjligt. Efter ett par timmar betraktade jag mig själv i spegeln. Det såg bra ut. Väldigt bra faktiskt. Blodet från stygnen hade missfärgat min enda skjorta som inte var nedblodad, men det kändes som en petitess. Tog kort på mig själv i olika poser och försökte ladda upp dem på nätet men insåg att jag inte har en dator hemma. "Lyssnar på nya John Fogerty", sa jag till busschauffören och nickade i takt med hjärtat när jag såg att hans mun rörde sig. Åkte runt på stan ett par timmar sittandes bland tonåringarna, låtsades lyssna på något trendigt band. Ingen av dem tilltalade mig. På biblioteket, när jag skrattade högt och låtsades fatta skämten i en bok av Nietzsche, frågade en kvinna om jag pluggade till läkare. "Lyssnar på nya John Fogerty", sa jag utan att tänka mig för. Hon gick till en annan hylla.

Vaknade hemma, vaknade borta. Vaknade på kvarterskrogen, vaknade hos en gammal bög med en träslev i min stuss. Ingenting bekom mig så länge jag hade kontroll över min rytm. Drömde att jag dog. Min själ leviterade ovanför min bröstkorg som öppnades av en man i vit rock och hornbågade glasögon. Han lät stetoskopet vara kvar och log med ögonen mot mig. Han bröt isär revbenen i jakt på mitt hjärta men kunde inte finna det. Hela kvällen sökte han, jag fick en ångestattack och ville flyga ut därifrån, men det fanns inga öppna fönster. Till slut sågade han av min högra hand, slöt den och placerade den på den tomma platsen. När han släckte ned och ståldörren åkte igen tog jag fart och siktade mot den enorma glasrutan som skulle frigöra mig.

Det enda jag hade att säga

2006-10-13T18:25:00.000+02:00

Våra ögon möttes för en sekund. Det kändes som en knytnäve i bröstet. Mina ben vägrade transportera mig framåt. Jag stod orörlig och tittade rakt fram. Stirriga människor på väg hem från jobbet stötte till mig, men jag stod fortfarande kvar med blicken fäst på ingenting. En kvinna med alldeles för många julklappar i famnen trängde sig demonstrativt förbi. Vände mig om mot fönstret igen. Mannen mitt emot henne la ned sina bestick och lutade sig mot henne för att sedan titta på mig. Hon böjde sitt huvud mot tallriken och satte händerna för ansiktet. Jag gick fram mot fönstret och andades. Skrev ett ord och gick därifrån.

Naken i badkaret ropade jag på katterna och gav dem en lista över strömförande saker som de skulle kasta i badkaret på given signal. Lillskiten släpade fram en bunt av mina favoritskivor. Storskiten lyckades gräva fram ett nedblodat gammalt manus jag för länge sedan gett upp hoppet om. De tände varsin cigarett och suckade. Jag förstod vad de menade. På kvällen laddade vi hem gamla porrfilmer där folk hade stora mängder könshår samt ett par bilder på betjänten i Falcon Crest. När de fått leka av sig somnade de i min säng. Jag la mig på soffan och ringde på måfå till folk i USA för att prata om vem som dödade Laura. En av dem hette Jane och bor i Syracuse, New York. Jag ville vara ärlig på en gång och berättade motvilligt att jag kommer återfödas som en enhörning. Men det tyckte hon om. Vi ska förresten kanske bli ihop, hon ska bara skaffa en sida på MySpace först. I love Jane.

Skattjakt

2006-09-28T21:28:00.000+02:00

Igår kom mailet jag väntat på. Det är september och dags söka bärplockare. Sedan 1999 har jag och två män som jag träffat på ett forum gett oss ut i skogen för att söka. Vi är totalt anonyma för varandra då vi har luvor och kodnamn. Vi ringar in området där bärplockaren ska ha befunnit sig och beger oss dit långt efter skallgången gett upp. Man nr 1 kallas sig Buzz och är stor så in i helvete. Man nr 2 är lite mindre än mig och kallar sig Shelagh. Jag hade egentligen inte så stor lust denna dag, dels för att min syn var inte riktigt var tillbaka efter min egenhändigt utförda operation (testade byta öga med ett djur jag alltid haft stor vördnad inför) samt att vi faktiskt inte hittat något sedan det första året. Det lyckosamma året hittade vi enligt identifikationshandlingarna en thailändare vars namn innehöll tre bindestreck. Det var mest kläder och ben kvar men vi fick till några väldigt bra foton. Shelagh tog med kraniumet men tappade bort det långt senare på en maskerad.

Buzz hämtade upp mig vid en bensinmack och sa inte ett ord på vägen. Shelagh hoppade på vid en skogsväg. Jag tror han bor utan el och dylikt ute i skogen. Han var pratsam och glad över att träffa mig. Han hade med sig digitalkamera och svarta sopsäckar. Buzz luktade mäsk och sökte efter en bra radiostation. Vi gick över en myr mot en snårig skogsdel. Shelagh hade sin ipod med sig och sjöng med i låtarna. Det blev ganska tröttsamt då han mest verkade ha en massa barnvisor inlagda. Resten av eftermiddagen gick i samma stil, snåriga skogar, blöta ängar, blöta sockar. Stämningen var låg. När det började mörkna vände sig Buzz mot motsatt håll och började gå. Det var bara följa efter mot bilen. Jag och Shelagh var på bushumör och ropade "Där, där är en!", för att lura Buzz men han vände sig aldrig om.

I bilen sträckte han sig efter en flaska sprit, drack upp hälften och gav den till oss. Sedan vred han om nyckeln. Efter ett par kilometer skruvade han ned musiken och harklade sig. Han sa att han skulle dricka sig själv till döds i skogen nästa vecka på tisdag. Sedan gav han oss varsin personlig karta. Ett stort område vid Bergmyren var inringat. Längst ned stod det. Lycka till - Buzz. Jag vände mig mot Shelagh och log så mycket jag kunde med ögonen. Han log tillbaka och high-fivade mig. Buzz skrattade till bakom skidmasken. "Jag visste väl ni skulle bli glada", sa han och vred upp musiken. Shelagh gjorde en ansats att krama om honom men Buzz sträckte bara fram handen. De nickade åt varandra och Shelagh sprang upp mot skogen.

I bilen dök en massa frågor upp i mitt huvud. Skulle han göra det svårt för oss eller lämna ledtrådar? Skulle han ha på sig skyddsdräkt som skydd mot djur så vi kunde hitta honom intakt? Jag beslöt mig för att inte fråga något och började fantisera om nästa tisdag. Radion spelade You were always on my mind med Willie Nelson. Buzz höjde volymen. Vi sjöng med i refrängen och jag fick lust ta av mig masken. Men vi närmade oss bensinmacken och låten som blev vårat soundtrack under sista resan hann ta slut. "Lycka till nu", sa Buzz och sträckte fram handen. Jag fattade den med båda händerna och nickade åt honom. Jag tittade länge när han åkte iväg, han satte upp handryggen mot mig, sedan var han borta.

Mordförsök

2006-09-18T16:31:00.000+02:00

Jag blev mordhotad inne på ICA idag. Jag fick veta det när jag stod med alldeles för många fingrar instoppade i ett par Mums-Mums. Slickade bort det goda och vecklade ut min matlista.

Kaustiksoda 6-pack
Tuborg 12-pack
Sugrör
Kalaspuffar
Nutella

Jag ska DÖDA dig!

Provade sätta en Mums-Mums på alla tio fingrar men det var jättesvårt. Lyckades få dit sex st. Nu såg jag ut som en Alien. Såg mig omkring. Vem skulle döda mig? Det pirrade lite i magen av nyfikenhet. Vid fruktavdelningen stod en man i 40-års åldern med trenchcoat och tittade storögt på en kraftfull aubergine. Han greppade den och vägde den i handen. Slickade mig om läpparna och satte ned min korg. Jag förstod att min stund var kommen. Just när han vände sig mot mig för att stöta auberginen mot mitt hjärta kastade jag mig på golvet och sparkade undan hans fötter. Han ramlade ihop som en trasdocka. Auberginen föll ur hans hand och rullade en bit. Den låg nu mellan oss. Vi tittade på varandra. Ingen av oss vågade släppa blicken. "På tre?", sa jag. Han nickade. Ettusen, tvåtusen, tretusen. Vi sträckte oss samtidigt mot auberginen och det blev en dragkamp utan dess like. Det slutade med att två expediter kom fram och bad oss lämna affären. Vi borstade av oss och gick mot utgången. Småbarn greppade sina föräldrars händer när vi trängde oss förbi i kön.

Ute på gatan blev vi båda lite förlägna. Hans uppdrag hade misslyckats och dessutom hade han en hel del Mums-Mums på sin trenchcoat. "Samma tid i morgon?", sa jag och bet mig i läppen. Han tände en cigarett och blåste ut röken. "Okej", sa han och vände sig om. Hjärtat bultade hårt hela vägen hem. Såg så mycket fram emot att handla igen. Vid Daghemmet Loppan lät jag en skock 5-åringar slicka mina fingrar rena från Mums-Mums. De blev så lyckliga och ville bära mig hem på sina små händer men jag var alldeles för vuxen för det.

Överraskningsparty

2006-09-14T20:03:00.000+02:00

Igår när jag kom hem efter en promenad på kyrkogården möttes jag av ett unisont jamande. Ett tjugotal katter satt på rad i mitt vardagsrum. Lillskiten och Storskiten satt längst fram och såg förväntansfulla ut. På golvet, skrivet med kattsand, stod det Du är bäst. Jag har varit väldigt nere den sista tiden och skitarna har förstås märkt det. Men att de skulle fixa ett överraskningsparty hade jag inte väntat mig. Blev lite rörd och bet mig i läppen. Jag kände ingen av de andra katterna, jag tror skitarna bara hade samlat ihop ett gäng från vårat kvarter. En del såg ut vara roadkills eftersom de låg misstänkt stilla samt att det låg nålar och trådar i en hög vid stereon. Lillskiten kom fram med en martini och flinade innan han försvann till mitt sovrum med en vitt katt som hade rosa små stövlar. Satte mig i soffan, svepte martinin, lutade mig bak. Storskiten påbörjade ett skrivet tal, det gick knackigt, jag kände igen delar av det eftersom det var snott från en film. Jag var tvungen avbryta honom då jag märkte att det låg en död grävling på ena soffdynan. Ingen ville erkänna sig skyldig. Jag orkade inte skälla på dem. Delar av pälsen och annat fastande i tyget. Satte honom i en soppåse för att lägga honom i frysen bredvid Hunden. När jag öppnade locket fick jag en riktigt rolig överraskning.

Jag har ett helt kollegieblock fyllt med ideér och ritningar. Det är viktigt att våga leva ut sina fantasier och drömmar. Livet kan ta slut lika fort som pingisbollens färd genom grovtarmen mot det vita porslinet. För tre dagar sedan fick jag åter igen besök av Jehovas. Den här gången ville jag inte fläcka ned mattor och tapeter så jag lurade ned honom i min frysbox där Hunden ligger. Enligt tvättlappen hette han David. Jag klistrade fast en poster föreställande Lilla Hiawatha på insidan av locket och kastade ned en ficklampa samt tolv bananer. Sedan låste jag frysboxen och satte mig i favoritfåtöljen. Tog av mig sockorna och försökte skjuta med luftpistolen mellan mina tår som jag särade så mycket jag bara kunde. Jag misslyckades på första och enda försöket och blödde en hel del.

Tyvärr så hade jag alltså helt glömt bort David. Men han hade glufsat i sig alla bananer och verkade nöjd. Han log bedjande varje gång jag öppnade och tittade ned. På sidan 64 i kollegieblocket hittade jag en ritning jag gjort för många år sedan. Den verkade vara inspirerad av Slayers Angel of Death och scenen i Star Wars där dom är fast i soprummet. Det fanns ingen tid att förverkliga det hela så jag övervägde att kika på grannarna en stund med min superkikare. Öppnade locket snabbt och sa godnatt, han försökte skrika något bakom disktrasan, jag ignorerade det men hann se att Hundens tass råkat riva hål på sopsäcken.

En stund senare gick jag tillbaka till vardagsrummet där festen fortsatte utan mig. Någon spelade Bee Gees Night Fever på hög volym. Två bondkatter turades om kasta sig mot takfläkten för att sedan med våldsam fart åka in i väggarna. Alla gapskrattade utom jag. Stängde av stereon och pekade mot dörren. Till min glädje och förvåning släpade de faktiskt med sig alla roadkills. Även om det blev geggiga märken efter golvet när de släpades ut. Jag förstod att Storskiten skulle straffa mig resten av kvällen men orkade varken bråka eller diskutera.

Satte mig i soffan. Lillskiten kom ut från sovrummet. "Vad i helvete är det här?", sa han och försökte hålla balansen. "Festen är slut", sa jag och begravde ansiktet i min händer. "Pappa är trött". Katten med rosa stövlar kom haltandes ut från sovrummet. Lillskiten gav henne ett jag-ringer-dig-tecken och hon försvann mot dörren. "Pappa är trött", upprepade Storskiten och tände en av mina cigarrer. "Ja, pappa är jättetrött. Kan vi inte bara beställa hem pizza och softa?", förslog jag. "Jag har en bättre idé", sa Lillskiten och hällde upp en Martini i kattskålen. "Vi kan hjälpa dig hitta på något kul med David". Skitarna flinade mot varandra och sedan mot mig. Jag blev genast jätteglad. "Gud vad jag älskar er", sa jag helt spontant och gick mot verktygslådan.

Tystnaden

2006-08-22T16:44:00.000+02:00

Jag tänker på tystnaden som uppstår. Den typen av tystnad som är svår att bryta. Efter allt har sagts. När man vet att livet just ändrat riktning. Blicken fastnar på något oviktigt. Händerna begravda i ansiktet. Sorlet av människor nere på gatan, pålagda skratt i en sit-com, en granne som diskar. Just här inne står tiden stilla, som en pausad scen, men ljuden omkring oss påminner om att livet går vidare.

Jag har 55 kilo chokladpudding sparad i badkaret och tända ljus men det kommer hon aldrig veta. Hon lägger det viktigaste i en väska och jag blundar. Hon får ta vad hon vill. Jag vill inte bo kvar här. "Du kan väl skriva ett vykort när du är framme?", säger jag men vågar inte titta upp. Det känns som en evighet innan hon svarar. "Ja, det kan jag göra. Vad ska du göra nu då?" Frestad att säga något sårande väljer jag att spela lugn. "Jag vet inte, jag flyttar nog också." Hon tittar sig omkring med väskan i handen. Tar ned ett par skivor från hyllan. "Du vet väl att det är mig det är fel på, inte dig", säger hon vid dörren. Våra ögon möts. Jag är osäker på om det är en fråga eller påstående. Jag vill inte att denna mening ska vara den sista. Men det blir det.

Jag lägger mig i badkaret med sugröret och vispar i fyrtio liter mjölk. Min mage sväller upp efter en timmes sugande. Jag orkar inte kliva upp och somnar där. På morgonen vaknar jag av att katterna sitter på badkarskanten med chokladpudding i hela ansiktet. Dom säger att dom är oroliga för mig. Utan att pausa och säga något dräpande för att sedan gapskratta. Jag blir rörd och sträcker mig för att klappa dem. Men chokladpuddingen har stelnat och jag når inte riktigt. Lillkatten tänder en cigg. "Nu har du sörjt nog, kliv upp och fixa lite riktigt käk", säger hon och blåser röken mot taket. Okej, tänker jag. Jag frågar vad dom vill ha men Storkatten har redan hämtat kokboken och pekar på en invecklad fransk maträtt. Jag skyller på mitt brustna hjärta och vi gör en deal. Hemgjord pizza med näbbmus och bearnaisesås.

På natten somnar båda katterna nöjda på mitt bröst. Våra hjärtslag slår nästan i takt. Men lukten av henne på kudden och näbbmössen håller mig vaken hela natten.

Paris - Epilog

2006-08-22T03:39:00.000+02:00

Aug 1991.

Har inte skrivit på ett par dagar. Mor undvek mig i stort sett hela tiden under resten av resan. Hon har brutit två fingrar och säger att det hände när hon halkade i duschen. Sista natten på hotellet stod jag vid Fars säng med en kökskniv. Jag var orörlig och tyst, men synen av honom naken och sårbar och den tunga kniven i handen närde min fantasi. Jag såg underbara ljudlösa scener i mitt huvud. Jag skulle hugga honom rakt i munnen eller med tvåhandsfattning skära upp magen så jag kom åt att rycka loss hjärtat ur bröstkorgen. Han vände sig och sa något i sömnen. Jag gick tillbaka till min säng. Ett par timmar passerade. Gick till toadörren och krafsade på dörren. Jag vet inte om hon sov eller inte ville släppa in mig. Satte mig ned och skrev meddelanden på lappar och skickade in dem med en penna. Hon skrev att hon älskade mig också men ville inte att jag skulle ordna så att planet skulle störta på vägen hem. Jag frågade om hon ville att jag skulle döda Far. Efter en lång stund skickade hon ut ett blankt papper.

Jag satt bredvid en jättesöt svensk tjej på planet hem. Berättade om uppdraget jag utfört i Paris. Hon verkade hela tiden tro att jag pratade om en film jag varit med i. Hon berättade om skolresan hon varit på och att hon längtade hem till sin familj och deras hund. Jag berättade att Hunden hemma hos oss äter och dricker det man glömmer spola ned i toaletten. Hon tyckte inte det var roligt. Vi bytte adress och lovade att brevväxla när vi kom hem fastän jag visste att jag aldrig skulle skriva. Jag hade bara velat fingerpulla henne i smyg där på planet.

Natten då Far, berusad och trött, låste upp dörren till vårat hem visste jag skulle bli sista gången jag var med dem. Far satte sig i köket och svor tyst när han gick igenom posten. Mor stod apatisk i hallen med väskorna i händerna samtidigt som Hunden svansade runt henne med tungan i vädret. Jag gick till mitt rum. Låste upp min låda. Tog ut alla viktiga dokument samt den gamla revolvern som jag stulit från Nikolas pappa två sommarlov tidigare. Packade två väskor fyllda med kläder och några tidningar. Sedan satte jag mig och väntade på tystnaden.

Far hade somnat i soffan till Filmnet. Gick runt i huset för att ta farväl. Små inristade märken i hallen som Mor gjort varje gång jag fyllt år fram till lågstadiet. Den tejpade glasrutan i vardagsrummet som jag hade sönder när jag var Mike Donovan i V och missade ödlan med ett laserskott. Stolpen i garaget som jag var fastbunden vid då min oskuld togs. Jag gick till sovrummet där Mor låg med ryggen mot dörren. Lade mig bakom henne och la armen runt henne. Hon grät i kudden. Vi låg så en lång stund utan att säga något. Jag vände på henne och drog upp hennes nattlinne en bit. Satte mitt öra mot hennes bröstkorg och blundade. Hon grät inte längre och strök mitt hår försiktigt. Ljudet av hennes hjärtslag. Jag behövde inget tecken längre. För den stunden var jag tillbaka till tryggheten om jag bara blundade och lyssnade på hennes hjärtslag.

När det började ljusna ute och fåglarna vaknat satte jag mig upp. Mor hade somnat. Hon såg fridfull ut. Jag vände mig mot henne vid dörren för att etsa in en minnesbild. Hon vände på huvudet och sa två ord. Lycka till. Jag nickade mot henne och tog steget ut.

Paris del 3

2006-08-18T17:09:00.000+02:00

Torsdag 15:e Aug 1991

Mådde svindåligt när jag vaknade. Febrig. Spydde upp en del av likören som jag hittat i Mors resväska. Spenderade hela morgonen på balkongen med ett kikarsikte från Fars jaktgevär. Äldre män i kostym + huvud = 100 p. Äldre kostymklädda män i rörelse + torso = 80 p. Mor och Far dök plötsligt upp bakom mig, det gjorde mig förvånad, jag har alltid en konstant koll på det fysiska avståndet mellan oss. De undrade vad jag gjorde. Jag sa att jag spanade efter tjejer. Mor gjorde en ansats att rufsa mig i håret men drog tillbaka handen.

Drog ut på stan och shoppade skivor. Förföljde en söt tjej som rökte världsvant. Jag sa på svenska till henne att jag tyckte hon var väldigt vacker. Visade henne kikarsiktet men hon trodde jag ville sälja den och viftade bort mig. Köpte en attachéväska och satte mig i en park. Tjejer och killar i min ålder passerade. Inte en enda stannade upp och frågade vad jag hade i väskan. Gav den till en uteliggare som svor på franska åt mig eftersom jag inte gav honom nyckeln.

Gick tillbaka till hotellet. Där låg Mor naken på sängen sovandes. Satte mig på sängkanten. Ett vitt tunnt snöre tittade ut från hennes vagina. Jag tog det som ett tecken. Detta var repet jag så väl behövde för att klättra tillbaka till tryggheten. Mor vaknade och såg skrämd ut. Jag flyttade blicken till hennes ögon och lade min hand på hennes mage. Hon stelnade till och satte händerna på bröstet. "Var jag snäll när jag var därinne?", sa jag. Mor blinkade ett par gånger och försökte dra upp täcket men min hand var ivägen. "Du menar i magen?" Lång paus. "Du var väldigt snäll. Du sparkade så sällan att jag ibland trodde att du smet ut när jag sov". Hon försökte le. Jag blundade och såg bilder av Mor, ung och vacker, kanske till och med lycklig. Mor som tvättar mitt hår i badkaret. Utflykter till parken och mjukglass. Våra spegelbilder i hallen när hon hjälper mig bli Paul Stanley. Gnugga näsa mot näsa innan lampan släcks. "När lillebror bodde där, var han snäll?" Mor fick tårar i ögonen och pressade ihop läpparna. Vi pratade aldrig om lillebror. "Lillebror hann ju aldrig växa lika mycket som du. Men jag är säker på att han också hade varit snäll", sa Mor och satte handen på min hand. "Han kanske egentligen aldrig ville komma ut", sa jag och försökte låta positiv. "Han kanske visste".

Jag märkte att jag pratade för mig själv nu. En vindpust öppnade balkongdörren på vid gavel. Jag minns inte när vi sagt så många viktiga meningar till varandra. Jag ville säga att detta var det bästa samtal vi haft. Men hon hann vända sig om.

Paris del 2

2006-08-15T20:55:00.000+02:00

Onsdag 14:e Aug 1991

Idag var vi på en strand med en miljard andra turister. Mor och Far drack drinkar och slocknade i solstolarna. Jag gjorde en swastika med hjälp av sand på Fars bröst. Min Walkman krånglade så jag tog med mig den och simmade under vattnet med den. Den dog under låten She Sells Sanctuary. Jag är livrädd för hajar, även när jag badar i badkar, så jag vågade inte simma ut så långt. En överviktig gubbe med begynnande erektion sa något på franska till mig vid duscharna. Jag sa något på låtsasfranska tillbaka och drog in luft mellan pek och långfinger.

Köpte Temple Of The Dog och Blind Melon på en marknad och en massa tidningar. Mor och Far skulle ha vuxentid på så jag åkte taxi till hotellet själv. När jag låg på sängen fantiserade jag om att jag var en hitman på besök i Paris för att mörda mig själv. Somnade till ljudet av bilar som tutade och försäljare nere på gatan.

Mor och Far kom tillbaka efter fem timmar. Far var på bra humör. Han hade fortfarande inte märkt av sin nya tatuering. Han bad Mor göra drinkar medan han och jag skulle bryta arm. Jag förlorade tre gånger i rad. Han blev besviken.

Vi blev bjuden på middag hos det svenska paret. Mor ville att jag skulle ha långärmat för att dölja mina ärr. Hon insisterade även på att få klippa mig. Jag lät henne göra det. Mest egentligen bara för att få vara nära henne. Bara hon och jag en stund. Jag njöt av hennes mjuka beröring och iakttog henne i spegeln. Hon nynnade på en sommarvisa. Hon har fortfarande fina drag, men sorgsna ögon. Jag tror hon vet att jag vet. Men ingen av oss säger något. Frillan blev skitful fast jag sa inget. Far ropade in henne i sovrummet och låste dörren. Jag rakade bort allt och lämnade en sträng i mitten. När Far kom ut med blodigt långfinger och såg min frisyr knöt han nävarna. Jag såg på honom och satte händerna i fickorna. Grannen ringde på dörren och han hann bara visa tänder mot mig.

Det svenska paret var från Jönköping och verkade trivas med mina föräldrar. De pratade om invandraren som skjutits vid Gärdets tunnelbanestation. När de tittade bort la jag tuggad mat i pojkens tallrik. Han vågade inte säga något och bad om att få lämna bordet. Mor föreslog att jag skulle följa med. Jag la armen runt pojken och gick ut på balkongen. Där frågade jag om han kunde hålla en hemlighet. Han svarade att han kunde det, han hade aldrig berättat en hemlighet förutom när en i hans klass hade visat kussimurran på en skolresa och när hans mamma hade pruttat i en affär och skyllt på en fyllis. Jag berättade att jag var i Paris på ett hemligt uppdrag. Jag skulle eliminera en statschef. Pojken visste inte vad eliminera betydde och tappade intresset. Jag frågade om han trodde jag skulle överleva om jag landade på tomaterna som låg på lastbilsflaket nedan. Han undrade om det var ett skämt, som när man säger kom nu ketchup. Jag sa att det inte var ett skämt.

Mor och Far var borta under kvällen och jag sov på balkongen.

Paris del 1

2006-08-11T12:36:00.000+02:00

Måndag 12:e Aug 1991

Far väckte mig 03.00 och bad mig göra mig i ordning. Innan han gick ut stirrade han på en affisch ovan min säng, suckade, sedan gick han ut till bilen. Slog på Enter Sandman och packade kläder. Mor snyftade inne på toan. Jag krafsade på dörren för att visa att jag ville komma in. Hon var kvar där i tjugo minuter så jag hann aldrig packa tandborste, rakblad och deoderant. Jag hatar att vara utan deodorant.

Flygresan mot Paris var magisk. Jag hade fönsterplats och krossade stadens alla höghus mellan pekfinger och tumme. Jag ville ha gröna solbrillor så det såg ut som Gulfkriget. Far snarkade och andades whiskey. Mor läste en tidning med bilder av vackra människor. Ibland lutade hon bak huvudet och suckade. Hon tittade på mig som för att säga något. Men hon sa inget. Jag hade lovat mig själv att våga onanera på toan, det var svårt, jag kunde se mig själv i spegeln hela tiden. Jag såg patetisk ut. Tandkrämen som jag använde som friktion gjorde att det sved så mycket att jag var tvungen sätta huvudet mellan knäna en stund för att inte börja gråta.

Sov hela dagen medan Mor och Far åkte på sightseeing.

Tisdag 13:e Aug 1991

Mor och Far sitter på balkongen med det svenska paret. De vill att jag ska vara med deras son som är fyra år yngre än mig. Men dom vet inte att jag höll honom i fotlederna utanför balkongen i gårkväll. Han ställer sig bakom sin pappa så fort jag tvingas följa med till deras rum. Drog ut på stan ensam idag. Följde efter en skitsnygg tjej. Jag ville prata med henne men vågade inte. Satte mig vid ett bord nära henne och hennes familj och låtsades vänta på någon. Hon beställde in Banana Split som dessert. Dom såg lyckliga ut. Hennes lillebror sparkade luft och hade choklad kring munnen. Försökte beställa en drink men servitrisen skrattade bara åt mig. Tjejen med glassen började blöda näsblod. Hon tittade på mig ibland och log generat. Blodet rann ned på glassen medan hon rörde om med skeden och tittade på mig. Det gjorde mig upphetsad.

På kvällen när Mor och Far skulle ha vuxentid tillsammans drog jag ut på stan igen. Jag såg killar och tjejer i min ålder som rökte och drack obehindrat. De kunde nästan ingen engelska så när jag skulle dra lite stories om att jag var en känd rockstjärna hemma i Sverige lyssnade ingen. Men dom pratade om mig, och jag skrattade när dom skrattade. Innan de gick gav de mig en flaska med något starkt. Jag drack den och växte ett par centimeter. Paris innerstad kändes som ett enda stort nöjesfält. Så mycket ljus som blinkade överallt. Folk som knuffas. Jag kände mig vuxen. Här kände ingen mig, Ingen visste vem jag var. Här kunde jag vara vem jag ville. Gick ned till en källare med dålig belysning. Ett gäng killar spelade biljard. Tjejer med för mycket smink satt på soffan som sträckte sig efter hela väggen. Jag vågade inte chansa och beställde bara en Cola. Ingen kom fram och pratade med mig och när pengarna var slut och jag kände mig spyfärdig av all Cola drog jag ut igen.

Mor sov inne på toan så jag var tvungen kissa från balkongen. Det landade på ett biltak. En hund började skälla. Staden verkade aldrig sova så jag drog igen dörren. På natten drömde jag om tjejen med näsblodet. Vi kysstes längst uppe i Eiffeltornet. Just när jag skulle fria till henne blev Eiffeltornet lutande tornet i Pisa. Jag vaknade på golvet.

Albinokrock

2006-08-10T17:38:00.000+02:00

Krockade med en lång albinokille i svart läderrock. Hans hörlurar flög av vid smällen. När jag försökte bända loss en av ekrarna som lossnat hörde jag Beethoven ur lurarna i gräset. Jag försökte väcka honom för att fråga vilket stycke det var men det var omöjligt. Antingen låtsades han vara medvetslös eller så sov han. Hans hjärta slog i alla fall, det vet jag, för varje gång hjärtat slog kom en ny stril av blod ur näsa och mun. Han hade ett rabattkort på Frasses i plånboken. Synd, jag är inte så förtjust i Frasses. Hellre Max då. Men på senare tid har jag börjat uppskatta Quorn. Egentligen smakar inte Quorn något men när man häller i en massa grejer blir det plötsligt gott. Tack vare sin mångsidighet passar Quorn människor som ställer höga krav på både smakrik och hälsosam mat. Quorns milda smak gör den lämplig att krydda och marinera eftersom smaker, örter och kryddor absorberas ovanligt bra. När Quorn tillagas blir det heller inget spill eftersom det inte finns några senor eller hinnor som behöver skäras bort. En annan fördel med Quorn är det inte krymper vid tillagning till skillnad från till exempel kyckling som förlorar cirka 20 procent av sin vikt.

Speed Dating

2006-08-08T01:44:00.001+02:00

Det finns en lång backe som leder ned till centrum. Man kan komma upp i sinnessjuka hastigheter om man verkligen tar fart. Ibland när jag uppnått den allra högsta hastigheten brukar jag tvinga mig själv att blunda i sextio sekunder. Tanken är att jag ska krocka med en tjej och sedan ska vi hjälpa varandra på fötter och le förläget. Den ena kanske säger "Oj, förlåt, det var mitt fel" varvid den andra tar på sig skulden och erbjuder sig betala för en lunch. Sedan skulle vi slicka varandras sår och bryta i lederna så att dom hamnar rätt igen.

När höstmörkret lagt sig och tekopparna sprider en ljuvlig doft i vår lägenhet skulle vi jämföra ärr och kivas kärleksfullt. Kanske en av oss fått hjärnskador och sitter i en härlig mjuk rullstol, dricka te med sugrör och haklapp. På sju försök har jag misslyckats lika många gånger. Det som oftast händer är att cykeln börjar vobbla våldsamt, jag pallar inte länge blunda, folk kastar sig åt sidan och slutligen kör jag in i cementpelarna vid den skarpa kurvan. Oftast landar jag på bröstet, ansikte eller handflator. Jag verkar också alltid lyckas bryta eller krossa oumbärliga delar av kroppen som armar, händer, käkben eller frontallob. Sjuksköterskorna på NUS har börjat skramla ihop pengar till en intensivkurs så att jag kan ta körkortet. Det uppskattar jag.

När jag söker gråa skäggstrån brukar jag se en vit mask titta ut från mitt högra öra. Jag känner igen honom, det är samma mask som jag la i min hemgjorda Tequila (purfärsk urin, vinäger och Guntrum Riesling) för tre månader sedan. Han har tittat ut genom alla mina öppningar förutom stuss och mun den senaste veckan. Ibland gör jag mitt lockrop och står redo med pincett, men jag har mer och mer börjat vänja mig tanken på att han vill bo inom mig. På ett sätt känner jag mig lite smickrad.

Tunneln

2006-08-07T00:06:00.000+02:00

Jag dog för en stund i matsalen idag. Jag var sist in som vanligt men det fanns en plats över. Folk småpratade om den stundande semestern mellan tuggorna, gänget bakom oss spelade kort, två gubbar bankade på automaten som ännu en gång vägrade släppa ned kaffemuggen. På den ljudlösa tv:n syntes Ozzy med armarna utsträckta medan en hund gjorde sina behov på en matta. Min middag bestod av pingisboll och pommes chateu med löksås. Edgar sa att jag var en idiot, pingisbollar går inte ihop med löksås. Alla skrattade men tittade ned på sina tallrikar istället för på mig. Jag sa att jag såg Barabbas lägga en kuse i hans pasta för fyra minuter sedan. Han ignorerade mig. Det finns ingen Barabbas på jobbet.

Tog några tuggor och lyssnade på de andra. Någon skämtade om sin frus röv. När en av dem hade allas uppmärksamhet under sin fiskehistoria doppade jag pingisbollen i såsen och kastade ned den i halsen med kupad hand. Min reaktion blev starkare än vad jag väntat mig, känslan av att inte kunna andas var obeskrivligt plågsam. Jag tippade bakåt, gestikulerade samtidigt som jag försökte skrika, sedan landade jag på golvet. Ingen verkade ta notis om mig. Mina händer hade ett ofrivilligt hårt grepp om halsen. Det kändes som att mina ögonglober ville ploppa ut. Edgar tittade ned på mig, jag såg att munnen rördes men hörde inga ord. Det fick mig tänka på Far som sa att man aldrig ska skrika hjälp om man inte menar det. Och även om man menar det ska man skrika incest eller dvärgsex, då kommer folk springade eftersom vi älskar att gotta oss i andras olycka.

Jag väntade nu på ljuset i tunneln, jag hade längtat så efter att se vilka som betyder något för mig. Vilka stunder som varit betydelsefulla, jag ville ha ett tecken på att jag en gång varit en levande person. Sen skulle en medmänniska rädda mig just innan ljuset släcks, just när alla insikter träffat mig. Men det som hände var att Edgar vände sig halvt mot mig, och med blicken fortfarande fäst mot tv:n stampade han mig nonchalant med kängan i magen. Pingisbollen flög upp som en kork, landade på min panna och studsade ett par gånger mot golvet för att slutligen lägga sig mot en list. Den såg ensam och besviken ut. Jag låg stilla och flämtade. En stark glödlampa i taket lyste mot mina ögon. Jag blundade och försökte skapa en tunnel med vitt ljus men sorlet av människorna och ljudet av tallrikar som skrapades av förstörde allt.

Någon vred upp volymen då Anders Lundin välkomnade en gäst. Jag satte mig långsamt upp och satte mig tillrätta. Edgar frågade om jag hade två kronor till kaffeautomaten. Jag gav honom en femma och åt upp resterna på min tallrik. Min spetsade Cola smakade urin men jag var osäker på om det var min egen eller någon annans. En hurtig kvinna beklagade sig över att en deltagare gissat på fel ord i Ordjakten. Jag tittade mig omkring och insåg att jag var ensam i matsalen och hade förmodligen suttit där i timmar. Jag dog för en stund som aldrig kom. I morgon ska jag ta med mig ris och currysås. Det är min absoluta favoriträtt. Måste bara hitta en affär som säljer golfbollar.

Börja om från början

2006-07-25T05:39:00.000+02:00

Jag tänker ta loss mitt huvud en kort stund för att sedan sätta tillbaka det. Jag står inte ut med mig själv längre. Jag har så mycket tankar, så mycket som snurrar i huvudet dygnet runt, och alla är av självdestruktiv karaktär. Måste radera allt och börja om. Natten till igår fick jag en obeskrivlig lust att äta upp mig själv, eller i alla fall så långt det bara går innan jag dör. Tanken var att jag skulle skära av fötterna och sedan knyta bandage hårt runt stumparna för att stoppa blodflödet. Fötterna skulle ätas med kokt potatis och vanlig brunsås. Kanske färska dragonblad vid sidan om. Inget lyxigt eller så. En enkel kötträtt bara. En kall Pommac vid sidan om. Kanske hyra Can't Buy Me Love. Men jag fegade ur som vanligt. Den första idén gick ut på att jag skulle byta huvud med nästa Jehovas som knackar på. Men ingen har knackat på här sedan jag testade en massa grejer med han som råkade somna här efter saftglaset han fick. Dessutom firar väl dom inte ens jul, eller så har dom inte gardiner eller om det var ögon. Minns inte.

Så det som kvarstår är att ta loss mitt huvud för att sedan skruva tillbaka det. Nya friska tag. Jag klarar såklart inte detta själv och den självklara assistenten är Nikola. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, men den pojken drog nitlott efter nitlott vid DNA-lotteriet. Han ser ut som ett sånt där foster som fanns i biologilärarens rum (fast med kläder på). Han tar sig endast fram via sin Hoverboard. Händerna och fötterna blev han med i ett vad. Lite som om Mini-Me och en gråsäl hade parat sig. Men han är ganska duktig på att använda stumparna, i alla fall när han äter. Så, av naturliga själ är jag lite ängslig när det gäller själva utförandet. Vi har tränat på höns och räknat ut att han har drygt 10 sek på sig att sätta tillbaka huvudet. So far har han skött sig väldigt bra.

Gud, jag ser så mycket fram emot detta. Tänk om jag blir värsta charmören. Eller en sån där man som har djurisk dragningskraft. Alla kvinnor kommer flockas på diverse cocktailpartyn jag blir bjuden till. Eller så kanske jag blir smart som Stephen Hawkins men kommer att skita på mig ständigt och/eller ha svårt artikulera ord. Det gör inget. Jag har alltid velat ha en robotröst. Då kan man gå runt på Star Wars conventions utklädd som Boba Fett eller någon och alla skulle tycka att jag vore den coolaste killen i hela världen. Nu är Nikola vid dörren. Måste gå ut till gropen. Det är dags för generalrepetition. See ya.

Gropen

2006-07-17T06:49:00.000+02:00

Jag har grävt en stor grop och lagt ett mörkt plastskynke över som tak. Där ska jag sitta när jag är som mest ledsen. När jag är som mest sårbar. I morse låg det en död gammal pensionär där. Jag har mått bra den senaste tiden och inte behövt bo i gropen på länge. Grunden till mitt påstående att hon är en död pensionär består av fyra saker. Hon har 34 st rabattkuponger i sin handväska samt att hon luktar väldigt illa och reagerar inte på tilltal eller sensuell beröring. Tanten landade olyckligtvis på mitt lilla träbord jag hade. På bordet fanns det två inramade foton, en uppstoppad kattunge och en brödrost. Jag lirkade loss dem och täckte över tanten med jord. Lika bra börja om och glömma det som varit. Nu kan jag inte längre stå upp därnere. Men det är okej. Jag sitter i skräddarställning och läser Nordisk Kriminalkrönika med ficklampan. Min fickradio spelar klassisk musik. Månen lyser genom plastskynket.

Där nere är jag som mest ärlig mot mig själv och mina medmänniskor. Mitt riktiga jag. Jag berättar allt för kattungen. Hon förstår mig, det känner jag. Men hennes hjärta har stannat av för flera år sedan. Om jag bara hade någon med ett bultande hjärta att dela detta med. Då skulle vi kunna bo där för resten av livet. Måste bara lista ut vilken slags gödsel som tar bort liklukt och ångorna från min provisoriska toalett.

Döden

2006-07-13T06:14:00.000+02:00

De senaste veckorna har jag blivit helsåld på Dödens klädstil. Jag tycker han är så jäkla snygg. Köpte ett svart lakan och sydde på en svart huva. Stal en lie från en gubbe med grön keps, hängselbyxor och snus under läppen. När jag stod framför spegeln hemma kände jag att något fattades. Nej, inte bara det. Jag såg mest bara ut som en statist ur porrfilmsversionen av Lord of the rings. Döden har den där gängliga Doherty-looken så jag slutade äta och levde endast på vatten, urin och äpplen under en lång period. När jag gått ned så mycket att jag svimmade så fort jag klev upp på morgonen tog jag på mig utstyrseln igen. Yes. Nu började det liknade något.

Jag bad om att få ett eget rum för seanser på jobbet. Alla som ville fick besöka mig för att få veta när de skulle dö. Endast Dan vågade sig dit. Innan han satte sig skrek jag CANCER och pekade på honom med mitt beniga finger. Han svarade "Jag vet, ni kallar mig ju Cancer-Dan, jag tänkte finns det någon chans att jag dör före sjukdomen brutit ned mig helt?" "NEJ!", svarade jag. "Såvida du inte går upp på taket nu direkt och hoppar ned på gatan samt undviker landa på taket till Venezia." Han blinkade till och såg förvirrad ut. "Det är för nära taket till detta hus". Han sa tack och gick ut. Min första klient. Jag kände mig nöjd och lutade mig bakåt. Några dagar gick och jag fick kritik från cheferna. Det sades att jag inte tog mitt arbete på allvar samt att jag spred en "negativ stämning" bland mina kollegor. Jag stängde ned rummet och återgick till maskinerna. Lien spände jag fast med ett snöre på ryggen.

Det finns en ung tjej på jobbet som ser exakt ut som Spöket Casper. Jag har aldrig tilltalat henne. Hon sitter ofta och gråter på damtoan. I morgon ska jag köpa ett vitt lakan till henne och pula in det under dörren när hon gråter och skär sig. Det kommer höja hennes livskvalité med 60%. Hej då.

Egentligen mest grönt p.g.a Päronsplit

2006-06-25T04:24:00.000+02:00

En hemlös kvinna satte sig och sket på golvet. De flesta betalade snabbt sina varor och gick ut. Jag gick fram till henne. Hon ritade upp en hopphage på stengolvet med hjälp av en hård korv. Det var svårt hoppa eftersom jag var rädd att halka hela tiden. På vägen ut erbjöd hon sig att ge mig oralsex mot att jag köpte sprit åt henne. Jag tackade nej och frågade om hon kunde tänka sig donera sin kropp åt mig så jag kunde stoppa upp den och ha den i min foajé. Hon sa nej och vinglade iväg sjungandes I got life från Hair.

Gick till kyrkogården för första gången på sju år. Gräset var nyklippt och en vattenspridare surrade i bakgrunden. En kvinna med två lite väl spralliga ungar satt en bit från mig. Hon log ursäktande mot mig. Jag rörde vid de två gravstenarna framför mig. De var varma av solen. La mig mellan gravarna och la armen över ögonen. Jag kände för att gråta och försökte verkligen men inget hände. Vände mig mot hennes grav och småpratade med henne. Drog med handen över gräset. Vände mig mot hans grav. Jag fick en obeskrivlig lust att spotta på gräset men lät bli. Det kändes som att han inte gillade mig. La mig på rygg igen och berättade om alla mina bekymmer. Om mina rädslor. Om mina minnen. Det kändes bra. Slickade lite på hennes gravsten innan jag ställde mig upp. Vid närmare anblick såg jag att detta par uppenbarligen dött med bara en månads mellanrum. Mannen dog strax efter henne sommaren före andra världskriget. Plötsligt kände jag för honom och fick dåligt samvete. Jag förstod honom på ett annat sätt. Han dog av sorg. Jag önskade att en violinist kunde komma gående och ackompanjera min vackra tanke.

Glassbilen väckte mig ett par timmar senare efter att jag slumrat till på soffan. Mordhotade honom med en bordskniv och stal bilen. Jag stannade inte förrän jag var 20 mil utanför stan vid en skogsdunge. Där käkade jag så många glassar jag bara kunde och spydde oerhört vackra spyor med regnbågens alla färger. Jag lämnade bilen olåst vid ett dagis en bit från mitt kvarter och joggade hemåt för att sedan karatesparka min dörr med full kraft. Den gick inte upp och jag ramlade på ändan. Grannen tittade ut och frågade vad som stod på. Jag bad henne gå in igen eftersom hon var i fara.

Teaterhunden

2006-05-28T12:08:00.000+02:00

De stora festerna, med släkt och vänner från hela landet, var verkligen tillfällen jag kände mig levande. Långbord och sång. Far i sin bästa kostym. Nyklippt gräs, klingade glas, barnfnitter samt lite knullljud från vedbodan. Jag var alltid Lill-Hunden på dessa fester. Mor knöt fast ryamattan över ryggen på mig sedan övade jag på olika morrljud framför spegeln. Jag försökte ha munnen öppen och inte svälja så ofta timmen innan festen började. Det gällde att kunna skaka trovärdigt på huvudet och därmed sprida maximalt med dregel på gästerna när jag skulle ”hälsa på dem”.

En tant med många konsonanter i namnet brukade kila fast mig mellan hennes ben och rufsa mig i pälsen. När hon druckit alldeles för mycket Koskenkorva släppte hon sällan taget och jag tvingades stå länge på alla fyra med ansiktet hårt fastkilat mellan benen. Eftersom jag släppt alla mänskliga instinkter och tänkte som en hund började jag lapa hejvilt. Hon luktade mussla så jag låtsades att jag slickade bort fyllningen från en pizza med havets allra finaste musslor. Mor och Far lät Lill-Hunden ha en liten show efter desserten. Showen bestod oftast av olika tricks och imitationer jag tränat in under kalla tråkiga vinternätter i ladan.

Den sista festen jag tilläts göra ett nummer gjorde jag en imitation av Full Metal Jacket när han våldförde sig på Ullas cockerspaniel Frida. Full Metal Jacket var en livstrött Schäfer som en dag fick nog och trotsade alla samhällets konventioner genom att upprepade gånger idka samlag med kvarterets populäraste hund. Frida återhämtade sig aldrig och dog kort därefter. Alla skrattade när jag spatserade in på scenen som Full Metal Jacket. Han hade ett speciellt sätt att gå och som bonus hade jag en chokladcigarett i mungipan. En trästol fick symbolisera Frida. Jag välte den bryskt så att den låg med ändan i luften. Sedan vaggade jag och morrade hotfullt. Gick i cirklar runt henne. Visade tänder. Ingen i publiken visste vad stolen symboliserade, men när jag började skälla och kastade mig över den för att med sällan skådad brutalitet jucka mot den förstod alla. Mor la en arm runt Ulla som grät i servetten.

Far knäppte upp bältet. Jag visste att jag bara hade sekunder att omvandla antipatin till leenden och pälsrufs igen. Jag krälade snabbt till hundskålarna och försökte kissa i dem, precis som Ann-Maries bebis gjorde under skratt och jubel, men kisset blev bara en mörk fläck på mina pyjamasbyxor. Far ställde sig upp och svepte det sista i flaskan. Jag sprang på alla fyra till Koskenkorva där tryggheten fanns. Hon kilade fast mig omsorgsfullt och rufsade min päls med sina nio fingrar. Jag började lapa som jag aldrig gjort förut, det rann ut buljong eller något och mina ögon började tåras. Långt borta hörde jag Far kräva att Lill-Hunden skulle komma fram. Festen avbröts och samma natt var Hunden tvungen sova på utedasset. Eftersom jag doppat mig själv i avföringen för att slippa bältet blev Mor mottagare för Fars vrede. Mor skrek hela natten och Lill-Hunden ylade ikapp nere i skittunnan.

På kurs

2006-05-18T06:27:00.000+02:00

Det första vi fick göra efter en kort presentation var att leka en associationslek. Månaden innan hade jag hookat upp med en överviktig gammal parkalkis på basis att vi båda var profylaxfetischister. Hon hade liksom jag aldrig gått en riktig profylaxkurs men vi längtade ikapp. Ledaren för kursen hade såna där glasögon som Ulrika Knutsson bär samt ett bärnstenshalsband. Hon använde ord som livets mirakel och kärleksbarn. Jag tröttnade på hennes entoniga pratade och fantiserade om att hon var Maharishi. Efter kursen skulle jag gå ut i solen och kanske skriva en låt till Prudence som varit lite hängig den sista tiden. Vi satt i ring med riktiga livbärare och blivande pappor (parkalkisen hade bara en stor mage helt enkelt men det såg övertygande under hennes enorma John Fogerty t-shirt). Alla lyssnade andmäktigt när ledaren lärde dem andas rätt.

Ordet som vi skulle associera till var vagina. Jag räknade ut att jag skulle bli sist av alla. De flesta sa udda saker som mjuk, våt, sex, vacker. Alla la huvudet på sned och sa Mmmmm när en ung söt kortklippt livbärare sa ordet min. Parkalkisen sa Regina och gapskrattade. Det gjorde jag också och slog henne hårt på armen. Hon slog tillbaka och vi skrattade ännu mer. Alla väntade alla på mitt ord. Jag sa det första jag såg framför mig. "Power Tools. Helst Black & Decker." Alla grimaserade. Parkalkisen bröt tystnaden med sitt rökskadade gapskratt och slog mig rakt i tinningen. Jag slog henne med undersidan av näven på frontalloben. Sedan gapskrattade vi ikapp och brottades lite. "Nej men jag tror jag förstår", sa ledaren. "Vagina är power. Vaginan är kraft!" Alla livbärare i rummet nickade samstämmigt. Papporna tittade argt på mig. Dom förstod. När vi en stund senare skulle ligga i konstiga ställningar och andas som hundar blev jag och min vän utkörda då vi lekte CUJO vs VIT BIL. Det var lika bra, jag hade inte kondition för att vara hund dessutom blev jag rädd att jag höll på att spräcka pannbenet.

Vi gick på krogen istället och drack stora mängder sprit. Parkalkisen blev gråtmild efter ett par timmar och var rädd att vårat kärleksbarn inte kunde simma och hade drunknat i Absolut Vodka. Jag sa att hon faktiskt inte bär på ett barn och drog ut en av hennes bilringar. Hon drog upp tröjan och synade sin mage. Sedan slog hon mig rakt på munnen och gapskrattade. Jag slog henne lätt med öppen hand på pannan så hon trillade baklänges i slow motion. Hon låg på rygg och pekade på mig samtidigt som hon skrattade så tårarna rann. Jag pekade tillbaka och skrattade så blodet rann. Ute på gatan ville hon leka CUJO vs VIT BIL igen men bilisten visste ju inte vad det gick ut på och accelerade istället för att bromsa.

Det var bara jag och en präst närvarande på hennes begravning. När jag fick en stund för mig själv öppnade jag kistan och gav henne en tjockablänga rakt i nyllet. Sedan tog jag hennes hand och försökte örfila mig själv men hon var alldeles stel. Skrattet fastnade halvvägs och jag gick hem.

Disciplinstraff

2006-05-15T16:44:00.000+02:00

"Strykjärnet - 1990."

Jag hade ofta röda öron som barn och skämdes över det. Någon snäll dagmamma sa att man har röda öron för att "någon som gillar dig tänker på dig just nu". När jag sa detta till den fruktade Tjejtrion i klassen över mig gapskrattade dom och tvingade mig följa med dem hem. Dom knöt fast mig hårt på en säng med rosa överkast och slog på ett blandband med Trackslåtar. Sedan låg jag där och tittade i taket under tiden de sminkade sig och fjantade runt i rummet till tonerna av Patrick Swayzes She's Like The Wind. När jag i ögonvrån såg att de hade någon sorts modeshow med tillhörande klädbyten blev jag generad och fick erektion. Som tur var växte den åt rätt håll och låg tryggt mot vänster framficka nosandes mot ett luktsuddgummi. Men jag blev såklart illröd i ansiktet och om öronen.

En av dem satte sig på mitt bröst och drog i mina öron. Jag försökte le charmigt som bustroll gör men det blev ett stelt leende, sådär som Carola ser ut när hon ska se blygsamt tacksam ut. Ledaren för trion tyckte att öronen inte var röda nog och föreslog att de skulle fixa till det med hennes mammas strykjärn. Min snopp sa hej då till luktsuddgummit och försvann någonstans inne i kroppen, min mun ville skrika, alla mina muskler spändes när hon drog fram strykjärnet och letade efter ett uttag. Hon med tandställningen och Betty Boop-tröja satt på mina lår, med händerna farligt nära. Den söta med diadem och tuperad lugg satt på mitt bröst smackandes på ett tuggummi med jordgubbssmak. Dom rörde sig hela tiden och fnittrade, jag kunde inte låta bli tycka det var lite upphetsande, speciellt då ingen tagit i mig sedan skolsköterskan sökte efter något i min grovtarm. Ledartjejen tryckte snabbt ned mitt huvud åt sidan och pressade det heta strykjärnet mot örat. Det varade bara några sekunder och det kändes som att hon slagit strykjärnet med full kraft mot skallen. Men jag skrek inte. Sedan grenslade hon mitt ansikte och försökte på skoj brotta bort hon som satt på mitt bröst.

Mina känslor var ett enda virrvarr. När de tröttnat på att tumla runt började de sminka sig igen. Stereon spelade nu Nothing Compares 2 U och de pratade om en kille i 9B som jag hade bara hade en vag bild av. Det kändes varmt i mina kalsonger. Mitt huvud värkte. När de kom tillbaka efter tre timmar och luktade cigaretter och öl log jag mitt bästa bustrolliga leende och sa att jag frös om öronen. Då vred dom upp volymen och sa att dom skulle på fest och jag var tvungen gå hem.

"Pedofilpusslet - 2002."

Efter att ha skitit i Chefens bensintank samt kastat mig framför hans bil varje morgon i ett år tvingade han mig lösa Pedofilpussel i fem timmar. Han var en riktig sadist som skapat ett virtuellt pussel av autentiska bilder på barn som våldtas. När jag löst det första pusslet och såg bilden som förställde en ___ som ___ med _____ __ ______ , började magen krampa. Chefen satt hela tiden bakom mig med armarna i kors och andades tungt med näsan.

En timme senare och fyra pussel avklarade kände jag mig yr och bad om vatten. Då ändrade han upplösningen och bad mig ha ansiktet "högst tre decimeter från skärmen". Den sista timmen, tjugotvå pussel senare, drog jag bara runt med muspekaren utan att ens försöka och passade på blunda de få sekunderna jag kunde när Chefen hostade slem. Sista bilden var så grotesk redan efter ett par pusselbitar att jag äntligen kräktes över tangentbordet. Jag kräktes faktiskt så mycket att tangentbordet inte syntes längre. Jag hoppades att magsyran skulle fräta sönder plasten men det gjorde den inte.

Chefen sa att jag var en ynklig människa. Jag höll med och rörde runt lite i spyan på måfå med fingret. "Kan jag gå nu?", sa jag och tittade bak för första gången. "Slicka upp spyan, ät upp tangenterna Y N K L I G och gå hem", sa han och gick ut. Jag slickade upp allt och åt upp hela alfabetet. Dagen efter kastade jag mig på hans vindruta men denna gång såg jag genuin rädsla i hans blick.

Rocky och Mango

2006-05-12T14:21:00.000+02:00

Vi har kommit närmare varandra den sista veckan. Mina katter brukar vanligtvis antingen håna mig eller ignorera mig. Men genom att smörja in mina lår med diverse salvor har jag upptäckt att det går att skära ut kött i tärningsformade bitar utan att det gör ont. Sedan jag börjat servera dem delar av mitt högra lår har dom låtit mig vara med när dom sett tv eller varit ute på nätterna. Två kvällar i rad har jag fått sova i min egen säng också. Visst, mina sår är infekterade och det ser konstigt ut med en massa fyrkantiga hål, men det är det värt. Jag älskar ju dem. Dom har till och med tagit ned nidbilderna av mig och förhandlingar om kattlåda är under utveckling.

Hinner inte skriva mer idag eftersom jag har främmande. Gästen ligger just nu bunden på köksgolvet och har främmande föremål i sin ändtarm. Fast det vet ju han och jag om. För en obduktionstekniker skulle föremålen vara främmande menade jag. Gästen heter Jonas enligt körkortet och är Jehovas Vittne. Nu ska jag klä upp mig lite och testa en idé jag länge haft. Ciao.

Efterlysning

2006-05-08T14:48:00.001+02:00

Du tjejen som krockade med mig på _____gränd, Ålidhem kl 12.34 idag. Hur gick det? Ditt blodiga ansikte är inpräntat i min vita t-shirt. Du ser ut att le. Du har ett fint leende. Log du samtidigt som din kropp obönhörligen slungades in i min bröstkorg vid en uppskattad hastighet på ca 25 km/h? I så fall är vi av samma virke. Jag är ledsen att jag drog utan att ställa dom rätta frågorna. Jag var helt säker på att allt var iscensatt. Den sista tiden har jag känt mig som han i Truman Show, det gör min vardag mer spännande men jag är också mer nervig än vanligt. Jag ville bara säga att jag cyklade det snabbaste jag kunde in i tegelväggen vid ICA efteråt. Bara för att jag fick så dåligt samvete. Jag ser inget på det ena ögat. Det verkar som att benstrukturen runt ögat har kollapsat. Jag ska ta fram ditt DNA med mitt svindyra förstoringsglas från Ryssland och mina gamla 3-D glasögon från TV-Piraterna. Så, om du inte hittar mig först, ta fram kaffet och bullarna.

Syndafloden

2006-04-28T20:14:00.000+02:00

Eftersom jag modifierat min tv, tagit ur all elektronik och bara lämnat skalet samt ställt in en skål med vatten, är det inte mycket att se på. Speciellt nu när den enda roliga fisken i skålen verkar ha dött, alternativt spelar död. Det är roligare sätta sig i gungstolen och smygtitta på grannarna. Jag tycker inte om att se på när dom pysslar om sina blommor. Det känns så futtigt. Jag är rädd att en gigantisk hand vilken sekund som helst ska penetrera molnen för att sedan skaka om huset lite. När jag var liten kissade jag på dockhusen samtidigt som jag skrek "Se upp här kommer syndafloden, här kommer syndafloden". Alla tjejer sprang gråtande till vår dagisfröken.

Många år senare möttes jag och min gamla dagisfröken på en fest. Syndafloden dök upp under samtalet. (Jag tog upp det direkt efter "kul att se dig"). Hon verkade ha förstått budskapet jag försökte få fram den där dagen. Hon sa det var roligt träffa mig eftersom hon alltid undrat vad det blev av mig. "Jag fick känslan av att du kommer göra stora intryck i ditt liv, antingen uttrycka dig konstnärligt eller kanske spränga dig själv i direktsänd tv för att skapa debatt om något specifikt ämne." Jag blev alldeles lealös av komplimangen. Det var som att hon haft tillgång till min privata biosalong inklämd mellan mittenhjärnan och mellanhjärnan. Men jag är värdelös när det gäller sprängmedel och var typen som bara fick titta på medan kompisarna placerade smällarna i diverse groddjur och alkisars bakfickor. Efter några vinflaskor bjöd hon upp mig på rummet och blev närgången. Hon ville att jag skulle urinera på henne. Jag tackade nej och var uppriktigt ledsen över hur människor ibland stagnerar.

Androiden

2006-04-26T07:37:00.000+02:00

Han personifierar ordet korrekt. Inte bara i sitt sätt men också med sin torra klädstil och stela kroppsspråk. Han är typen som jobbar hårt under tystnad och aldrig gnäller. Han verkar inte ens äta. När de andra slafsar i sig plockar han fram sin kortlek och lägger patiens. Han verkar tro allt han rör vid kan explodera. Han smeker döda ting onaturligt försiktigt med sina äckliga spaghettifingrar. Jag har nu bevakat honom i två veckor och analyserna är klara. Ingen annan har fattat det, jag klandrar dem inte, men jag vill ändå klappa mig själv på ryggen för min eminenta förmåga att läsa folk. Jag har kommit fram till att han helt enkelt är en android. Jag tog med mig magneter och la dem lite nonchalant på bordet. Ingen av dem hoppade på honom. Jag laddade hem lite dirty talk mellan R2-D2 och C-3PO och använde det som ringsignal. Volym tio. Ingen reaktion förutom att någon vid bordet bakom kastade gurkmajonäs i ryggen på mig när jag inte fick den att sluta ringa. Jag "tappade" en skiftnyckel på hans hjässa från tre meters höjd. Det klingade inte. Bara när den landade mot stengolvet. Han har PTV till skillnad från androider och strokeskadade som i 8 av 10 fall har PRN. Allt pekade på att min analys var felaktig.

Det sista försöket var det allra knepigaste. Att övertala honom att låta mig titta in i hans mage. Min plan var att få göra ett pyttelitet snitt och sedan stoppa in fingrarna. Om det sedan följde med kilovis med överkokta nudlar eller litervis med kokosmjölk så var saken klar. De flesta vet ju hur innanmätet på en android ser ut så jag hade tänkt ta med mig detta och triumfartat kasta det på närmsta bord i matsalen. Alla hade dragit efter andan och viskat om vilken snillrik liten detektiv jag är. Så blev det inte. När jag pedagogiskt och lågmält på herrtoan förklarade för honom vad jag ville göra, samtidigt som jag visade skalpellen i vänsterhand, flyttade han på sig. Penis riktad mot mig. Jag pekade vänligt mot den med höjda ögonbryn. Han knäppte igen byxorna utan att sluta kissa. Sedan talade han. Länge och väl.

Jag skäms så mycket att jag inte ens vågar säga vad han sa. Det kändes som utskällningen jag fick när jag var fem år och bajsade i Hundens matskål och fick honom att tugga i sig rubbet. Han pratade med låg röst utan den distinkta metalliska klangen jag förväntat mig. Men han lät ändå konstig. Som att han inte pratat på år eller varit ett träd förut. Jag stammade fram en ursäkt och råkade skala av tre fingertoppar av ren nervositet när jag inte visste vad jag skulle göra med händerna. La mig mot ett element med pannan för att kunna skylla på feber till Chefen. Men händelserna på herrtoan hade gjort mig så ur balans att jag råkade säga "jag tror jag har digerdöden". Jag fick ändå gå hem.

På bussen satt jag mitt emot ett blint gammalt par. Det är alltid kul testa hur blinda dom är. Jag gjorde alla mina roligaste grimaser, nafsade på mannens öronsnibb (varvid han la handen på kvinnans lår), gjorde dubbla fuck you-tecken, hotade sprätta snorbusar, fyra Sieg Heil samt lite akrobatik a la Bruce Lee men de verkade vara oerhört blinda. Just när de skulle kliva av tog kvinnan av sig de mörka glasögonen och blinkade åt mig med ett leende. Jag drog snabbt på mig mina svarta solbrillor för att spela blind och började sjunga på I just called to say men glömde bort vad han ringde för att säga.

Vägar till deltidsharmoni

2006-04-25T17:49:00.000+02:00

Han är bara lite trött ju

Hmm

Det är okej

Välkommen!

Kittlar dödsskönt i kistan

VAD?!

Bland de tio första!

"Hej, jag har fått brosk i ett av mina syndrom"

Vad mogen jag känner mig nu

Åh, nu fick jag ett uppslag

Jag minns den också

Bisarr ordkombination

Men ditt jävla äckel

Nervös?

Jag fattar inte denna

Ja, hur spelade han det där solot egentligen

Lång tunga

Duktig hund

Femte gången minst. Hade du inte rummet bredvid Mor och Far som oss andra?

Vad ska du göra med den?

Grötpeddo

Alla förstaplatser är inte smickrande

Menade du majspudding?

Eh, känner jag dig?

Vad menar du nu?

Sen blir det kallt

Uppdaterad 11 nov.

Nattsamtal II

2006-04-22T01:37:00.000+02:00

Idag kände jag mig äventyrlig så jag blundade när jag tog på mig en av mina hemmagjorda skyltar. När jag klev av cykeln och gick mot entrén kände jag mig nervös på ett sätt jag inte gjort förut. Kollegor fnissade bokstavligen bakom ryggen på mig när jag gick genom matsalen. Vid trappan ned till förrådet fattade jag vilken skylt det var. Sparka på den tredje ryggkotan om du älskar mig. Just min otur, den skylten är ju livsfarlig. Fast hans spark tog inte så bra och jag återfick balansen på ett ganska snyggt sätt. Jag morrade åt dem alla och gick med rask fart till närmsta toalett. Där vände jag på skylten för att skriva något annat men fick inte fram nog mycket blod.

La mig och sov på golvet i sex timmar och vaknade av att förmannen stack in en lapp under dörrkarmen. Det stod Skärp dig gosse!! med stora röda bokstäver. Jag gick med rak rygg genom korridoren och ut på den grusiga parkeringen. I cykelkorgen låg en ihopskrynklad Briopåse och stödhjulet var sönderskuret. Konstigt, jag minns inte ens att jag faktiskt använde en barncykel.

En natt efter att vi druckit vin och pratat i sängen i fem timmar sa hon att hon älskade mig. Utan att kräva femhundra kronor inom tre dagar till hennes konto i Föreningssparbanken. Hon sluddrade och var väldigt trött. Jag ville be henne repetera det för jag blev osäker på om jag kanske sa det till mig själv med min ynkliga röst, men jag vågade inte. När jag var säker på att hon sov tungt sa jag samma sak till henne. Hon bytte ställning och spydde lite på golvet sedan somnade hon om igen med ansiktet mot mig. Jag härmade hennes röst och upprepade meningen ungefär femtio gånger samtidigt som jag flyttade hennes käke upp och ned. Hon spydde en gång till fast i sömnen. Det mesta hamnade i mitt ansikte och i min mun. Det kändes underbart fastän det sved i ögonen.

När jag själv spydde några timmar senare siktade jag på hennes ansikte. Hon vaknade inte. Jag kände mig lycklig på ett sätt jag inte varit förut. Det kändes som att vi faktiskt kanske hade en framtid. Dagen efter var vi båda rödflammiga i ansiktet. Vi skämtade med varandra om att vi var indianer medan vi käkade frukost på balkongen.

Fyra år, två veckor och en dag senare hörde jag av henne igen. Vykortet var kortfattat och det dödade något inom mig, men jag läste om det tills det kändes som att de sju orden var de enda som fanns i mitt vokabulär.

Rutschkana

2006-04-21T23:53:00.000+02:00

Jag har noterat att dom sprattlar där nere i vattnet när jag släppt ut dem. Först förstod jag inte vad det var och sedan blev jag nyfiken. Rörde runt med en håv men ingen av dem visade tecken på att vilja bli räddad. Det som verkligen skär i hjärtat är att de tjuter till när de åker genom rören mot reningsverket. Jag får jättedåligt samvete. Måste nog gå till en sån där doktor som för in en kamera i mig. Jag vill veta om jag äter fel och varför saker som lämnar kroppen visar tecken på livsglädje.

Mina älskade Rugrats

2006-04-12T10:16:00.000+02:00

Jag har hittat en dörr jag aldrig sett förut. Jag är ganska säker på att det var en betongvägg där förut. Det stod klottrat Vill du ha kuken? Ring 348719 och jag vet att jag ofta undrat över själva budskapet. Huruvida personen vill sälja, ge bort eller erbjuda något. Själva rummet är litet och har tegelväggar. Det står två långbänkar på varsin sida. På bänkarna sitter tolv barn i kläder som ser ut vara leftovers från The Pianist. De talar ett språk jag inte känner till (det påminner om något jag sett i Tecknade Pärlor) men detektiven i mig har listat ut att de flyr från något. Varje gång jag kommer in flockas de runt mig och känner i alla mina fickor. Det kittlas och jag kan inte låta bli känna mig lite märkvärdig. Lite som att jag är ledare för en ABF-kurs och ska lära dem spela rockmusik. En av dem tog min snusdosa och plunta och satte sig i ett hörn. Han har jag inte sett på länge kom jag just på. Jag tar ofta med mig djur jag hittat och ger dem till mina Rugrats som jag skämtsamt kallar dem. Favoriträtterna so far är hund, domherre (!) samt hare. Häromdagen var dom urgulliga och lyssnade på alla mina problem så jag lovade att komma tillbaka samma kväll uppträda för dem.

Öppnade lite oväntat med Rock around the clock. Den är mossig jag vet, men jag ville göra bort det mest fundamentala först. Hoppade fram några år och körde Don't think twice, It's alright. Flicka 4 och Pojke 3 höll handen i smyg såg jag. Uppmärksammade det under min monolog efter låten och vi skrattade alla hjärtligt med dem. Avslutningsnumret var lite av en mörk låt, men hej livet är inte alltid roligt. Det ska dom lära sig tidigt. Jag brände av en oerhört lidelsefull version av Hurt och när jag med slutna ögon sjöng If I could start again, a million miles away såg jag tårar i ögonen på vissa av dem. Jag stannade upp och lät orden riktigt sjunka in. När den sista tonen dog ut ställde sig Flicka 1 upp och applåderade taktfast. Till slut ställde sig alla upp och klappade med henne. Jag bugade och kramade om dem alla. Gud vad jag älskar dem. Just när jag skulle tacka för mig och gå hem (insåg att jag inte programmerat videon inför BB) kom Pojke 5 fram och höll om mig runt midjan. Jag böjde mig ned och lät honom viska det han ville säga. Inget av det han sa gick att förstå, dels p.g.a språket, men också för att han snyftade så mycket. Jag torkade bort en snorbubbla som växte sig så stor att jag blev rädd för den och uppmanade honom att visa med kroppsspråket vad han ville. Men han gick bara och satte sig på sin plats igen.

Fast jag förstod vad han ville innerst inne. Vem skulle inte vilja ha ett extranummer. Sprang snabbt upp till lägenheten och googlade fram en text. När jag kom ned igen såg de väldigt hängiga ut men då visade jag upp gitarren igen. Flicka 2 smörjde in den enda glödlampan i rummet med blod så att det blev lite som en röd spotlight. Vi flyttade en av bänkarna så jag fick ett sorts podium att stå på. Presenterade låten med min Elvisröst. Ingen fattade grejen men de såg ändå förväntansfulla ut. Sedan slog jag an ett A i bästa autistiska Pete Townshend-anda. De såg förvirrade ut men när pojke 3 gjorde onanirörelser efter raderna Man, living at home is such a drag, Now your mom threw away your best porno mag...Busted och fick leenden från de andra fick jag känslan av att de hört låten förut. Tre minuter och tjugosju sekunder senare klingade det sista ackordet ut. Jag kastade mig på stengolvet (note to self: köp Iprensalva på Apoteket imorrn - alla tuber dom har) och körde ett kort improviserat gitarrsolo. Det var svårt eftersom jag inte hade gitarren ipluggad så jag slog sönder gitarren mot väggen i ett fejkat raseriutbrott. Alla skrek högt och ville ha mer. Jag visste att jag inte kunde toppa sista låten men lovade att göra saftglassar åt dem. Vi kramade varandra riktigt länge och riktigt hårt. Jag lovade att hälsa på dem snart.

När jag nu en vecka senare kom ihåg mitt löfte under en reklam för BOB Saft fick jag panik. Jag har inte aning om hur man gör saftglass. Det var bara något jag hört ungar prata om i barnprogram. Köpte tolv saftflaskor och lät dem stå i snön över natten. Var tvungen tjuvöppna en då jag hade slut groggvirke. Imorgon ska jag hälsa på dem igen. Måste bara bestämma mig om jag ska vara Gene eller Paul.

Ritualer

2006-04-08T00:52:00.000+02:00

"Alltså, så här gör man", sa han och slöt sina ögon. Med långa drag började han slicka sitt armveck. Det rann saliv både från munnen och armvecket. En av de yngre killarna testade genast på sig själv men grimaserade genast och klagade över att det smakade svett. "Du gör inte rätt", sa han på översta bänken. "Man ska slicka som om det vore en tallrik med resterna av en gräddtårta. Eller som när en katt tvättar sig. Min brorsa har visat mig. Dom älskar när man gör så". Någon kastade på mer vatten. Jag svettades redan furiöst men vågade inte sitta helt naken då jag var rädd att få stånd inför alla. En del av småkillarna på nedersta bänken satt som vanligt och drog i sina småsnablar i hopp om att just denna dag skvätta fram något och därmed få sätta sig en rad upp. Lektionen fortsatte en halvtimme tills de äldre killarna dök upp och bad oss dra.

Min gömma fanns under högen av stentvättade jeans. Gamla, kladdiga och mögliga från allt för många vintrar i skogen bakom kanslihuset. Låste dörren och började bläddra. Tog fram mittuppslaget och slickade på bilden där det verkade vara skönast för dem. Det smakade äckligt och jag fick kväljningar. Inget av det jag såg tydde på att dom ville att man skulle kyssas eller pussas. Jag tog en paus och bara tittade på bilden. Jag visste att jag sett något som liknade det där förut. Något som brukar finnas i kylskåpet. Längst in bakom gamla filpaket hittade jag svaret. Soltorkade tomater i en liten glasburk. Vecklade upp mittuppslaget igen och fiskade upp den största som fanns i burken. Häftade fast tomaten på bilden och började öva. Det blev lite konstigt eftersom det nu såg ut som att hennes grej var helt gigantisk. Men det smakade mycket godare och det kändes ganska verklighetstroget då det rann kladd nedför tidningen. La mig på rygg och hade tidningen som ett tält över mitt ansikte. Det skapade problem eftersom jag inte riktigt nådde med tungan. Jag somnade med tidningen över ansiktet och drömde om vikarien vi hade under två dagar förra terminen men vaknade med ett ryck då jag hörde en bil köra upp på infarten.

"Det här älskar dom verkligen", sa han och hackade med tungan mot sitt armveck som en hackspett. Detta var en helt ny teknik och alla drog efter andan. Som på kommando vände sig alla småkillarna om och drog ännu snabbare i sina grejer i hopp om att få kliva upp en division. "Jag har utvecklat en ännu bättre teknik" sa jag och kliade mig ofrivilligt i ansiktet. Alla skrattade och tittade mot läromästaren som tog munnen från armvecket. "Jaså, som vadå? Somna med ansiktet mellan benen på din mamma?". De skrattade såklart ännu mer. Jag skyndade mig ut till min Salomonväska där jag hade allt förberett. När jag kom tillbaka var träningspasset igång igen. Ingen såg mig när jag stod vid dörren med ena armen rakt ut. Till slut gapskrattade en av småkillarna när han såg mig. Alla tittade på mig när jag för första gången klev förbi andra raden och satte mig längst upp. Jag hade häftat fast en soltorkad tomat i mitt armveck och började slicka den med långa sensuella drag (hade somnat till Törnfåglarna ett par ggr bredvid mamma och lånade Richards sätt att slicka kvinnorna i ansiktet). Jag begravde ansiktet i armvecket och slickade, lapade och frustade med stor övertygelse. Problemet var att det blödde ganska mycket från armen och det smetades ut i mitt ansikte. Jag tog en paus och tittade på de andra. Småkillarna hade gått ut. De andra hade flyttat på sig en bit och läromästaren såg irriterad ut. Just när jag skulle fråga om han också ville ha en tomat och låna häftapparaten kom gympaläraren in. Han höll upp dörren och pekade utåt.

Veckan efter fick jag läsa en bok tillsammans med skolsköterskan som hette Ett liv blir till. Det kändes kränkade att bli flyttad till något som var första raden minus hundra ungefär. Resterande gånger jag tvingades vara där hade jag alltid tomaterna fasthäftade i mina armveck under tröjan. När hon talade till mig hörde jag inget ljud. Jag såg jag bara hennes mun röra sig. Enligt mina dagböcker började jag vid denna tidpunkt samla på roadkills, spela död när någon skulle väcka mig, gömma mig under sängen hos främmande människor och andra udda grejer. Mina fantasier började för första gången ändra karaktär. Saker som andra uppfattade som extremt stötande fick mig att känna mig levande. Men det var inte det faktum att fantasierna förändrats som skrämde mig, det som skrämde mig var att jag verkligen gillade det.

Näsblod

2006-04-05T07:41:00.000+02:00

Jag blöder näsblod ganska ofta nuförtiden. De första gångerna jag kom till jobbet förfärades alla över det men nu verkar de flesta acceptera det. Jag börjar tycka det ser ganska snyggt ut och låter det oftast rinna fritt. Dessutom accentuerar det min undfallande blick och mitt tillgjorda leende. Det ser allra bäst ut i motljus efter att jag skakat på huvudet i sidled som en våt byracka.

I morgon ska jag bjuda ut hon som väntade och höll upp dörren åt mig fastän jag gick på mina knän längst ned i korridoren och skrek utan någon egentlig anledning.

Brev från Japan

2006-04-03T01:02:00.000+02:00

Jag förstod inte varför hon grät så förtvivlat. Men jag ville att hennes mun skulle bli glad igen. På hallmattan låg ett brev som tillhörde min granne. Hon är pensionär och jag har ibland fantiserat om att hon kanske tjuvlyssnar när jag har sex med mig själv. Jag är dock inte tänd på henne. Knackade på hennes dörr och sträckte fram brevet. Hon berättade att hon kände sig alldeles allena nu när hennes make var bortrest och insisterade på att jag skulle komma in och dricka kaffe. I hallen fick jag syn på något som liknade ett sexredskap eller en batong. Det kändes genast pirrigt och lite spännande. Men det var bara ett svart skohorn såg jag vid närmare anblick. En stor klocka av ek tickade i bakgrunden. En uråldrig radio spelade P1. Katten Raoul försökte stirra ut mig från sin trygga plats på rokoko-soffan. Kaffe och bullar ställdes fram och jag försökte komma på nåt bra att säga. Kvinnan nynnade med i en låt och vecklade ut brevet. Jag började ställa lite pest eller kolera-frågor men hon var långt borta märkte jag efter ett tag. När hon läst klart brevet snyftade hon och knölade ihop brevet. Det tog minst tio minuter att tyda innehållet genom snyftningarna. Hennes make som befann sig i Japan hade tydligen träffat någon yngre och skulle gifta sig där. Min första tanke var att springa ned och hyra Lost in Translation åt henne. Men hon hade ingen DVD.

Maken hade bifogat en remsa bilder från en fotoautomat. Den unga kvinnan såg skrämd ut och såg ut vara naken förutom en kimono i skrikiga färger. Maken log och hade armen runt henne. Jag gick ut till sovrummet och satte mig på sängen för att tänka. Bröllopsfotot på väggen var sådär vackert som alla foton från den tiden ofta är. De såg ut att vara just tjugo år fyllda, kvinnan satt ned och maken stod bredvid med handen på hennes axel. Färgerna hade mattats av lite men deras leenden var varma och genuina. I garderoben hittade jag makens alla kostymer. Tog på mig den allra finaste och kammade frisyren med fingrarna så det såg ut som på bröllopsfotot. Ute i köket låg kvinnan ihopsjunken över bordet och grät fortfarande. Rotade i hennes skafferi och tog en påse jordnötsringar. I vardagsrummet fanns en gammal stereo. Hittade en skiva med Benny Goodman och lät den gå på låg volym medan jag försiktigt gick ut till köket igen. Hon skrek rakt ut när hon såg mig men jag satte fingret för munnen för att visa henne att hon inte behövde vara rädd. Gick ned på knä och trädde på jordnötsringen. Skivan hade hakat upp sig och störde stämningen lite men jag försökte ignorera det. Hon grät ännu häftigare nu och höll brevet mot sitt bröst. Kände mig dum och sökte moraliskt stöd hos Raoul men han gäspade och gick på toa. Jag förstod att allt var lönlöst och som om det inte vore nog gick ringen sönder när jag tog den från hennes finger.

Det var svårt somna den kvällen och jag har inte sett till henne på flera veckor nu. Skivan hackar fortfarande där uppe så jag har köpt Benny Goodman på CD, DVD och SACD till henne. Det ligger säkert tio stycken på hennes hallmatta (jag har tjuvkikat) men hon verkar inte vara intresserad av att uppdatera skivsamlingen och göra den lite mer tidsenlig.

Roliga Timmen

2006-04-01T15:19:00.000+02:00

Jag kom igång ordentligt den där eftermiddagen. Som en del av projektet lära känna sig själv var det imitationer på schemat. Personen jag skulle imitera är den jag stör mig mest på. En riktig ögontjänare och fjäskpotta som springer till chefen och gnäller istället för att ta upp problemen med oss andra. Dessutom tjatar han alltid om att han varit med i Jeopardy en gång för sju år sedan. Han gick därifrån med 0 kr men drar ofta upp detta när han förlorar greppet i en argumentation. "Du talar med en f.d deltagare i Jeopardy så lite borde jag ju veta!". Jakob hade just avslutat en väldigt uppskattad imitation av Britt-Marie när jag klev upp. Han fångade på pricken hennes sätt att säga "Men det var det värsta jag hört!". Alla småfnissade fortfarande när jag gnuggade mina händer och funderade. Kände mig plötsligt jätteblyg och undrade om jag ens skulle våga göra något men kollegornas handfasta klappande och hejarop fick mig känna mig älskad.

Lånade en morot ur Britt-Maries lunchlåda och la mig på rygg framför dem. Drog upp mina ben högt upp i luften. Började smeka mitt skrev. Jag kunde inte se publiken men jag kände på mig att de fattade hela grejen. Gjorde juckande rörelser och tryckte moroten mot min fjäskiga stuss. Bytte till den klassiska Tintin och Milou-ställningen och fortsatte stöna. Nu hade jag publiken bakom mig men det var bara mer spännande. Skrek Chefens namn och tryckte moroten så hårt mot min bakdel att den bröts av. "Åh, Chefen ta mig, här och nu". Blandade även in lite Jeopordygrejer som "Vad är skönast i världen?" (Chefens trollspö!). Efter ett tag blev jag alldeles andfådd och sjönk ihop. Inväntade applåderna, kanske t.o.m någon blomsterflicka skulle komma in med rosor. Men det var bara tyst. Britt-Marie satt med handen för munnen. Traktorförarna längst bak kliade sig så mjället försenade våren ytterligare fyra veckor. De andra tittade ned i bordet och lekte med smulorna från wienerbröden. Han jag imiterade satt med darrande underläpp, jag blev stolt först eftersom jag antog han var rörd av min pricksäkra imitation. Ställde mig upp och bockade. Någon i det bakre ledet sa tyst att jag borde fan i mig nödslaktas. Sedan gick alla ut under tissel och tassel. Några av dem la sina armar runt han jag imiterade. När dörren smälldes igen ramlade en mugg med kulspetspennor ned från hyllan.

Jag kände mig mör i kroppen och satte mig en stund för att hämta andan. När jag ändå var ensam så fortsatte jag imitera de andra för att ha ett mentalt försprång till nästa träff. Gjorde en bejublad imitation av Henry som inte kan säga r utan att spotta samt en mycket känslosam tolkning av Linda som sällan säger något och har skärsår på handlederna (men jag är säker på att hon gillar bra musik). Gick ut på balkongen och bugade inför folket. Men det var bara en lastbil på tomgång där nere och jag tappade lusten totalt.

Och sedan kryssade jag för deras ansikten

2006-03-15T07:38:00.000+01:00

Chefens dörr är gjord av ek och pryds av en skylt med ett enda ord. Chefen. Jag såg mig omkring och drog sedan damstrumpan över huvudet. Den gröna lampan lyste vid tredje påknackningen. Just när jag slog upp dörren hann jag tänka att han kanske inte var ensam därinne. Han drog efter andan och ryggade bak, precis som jag hade hoppats. Jag hoppade jämfota in, ett enda snyggt hopp, och stod sedan bara där. Han slog ut med armarna som för att få mig att säga något. Strumpan gjorde att jag inte riktigt kunde urskilja hans ansiktsuttryck, men jag hade hans uppmärksamhet.

Han frågade vem i helvete jag var och vad i helvete jag ville. Det stod ett par inramade foton på skrivbordet och några barnteckningar fanns sporadiskt uppsatta på väggen. "Du är min pappa men du skulle ha dödat mig medan du kunde" skrek jag och spottade mot honom. Salivet hamnade runt mina läppar och la sig som en varm massa på hakan. Jag hade tänkt hålla ett helt tal och få honom att gråta som ett barn. Jag visste mycket väl att han inte var min pappa, det var en idiotisk sak att säga, men det var det som flög ur mig. Jag gjorde ett improviserat tecken med fingrarna och försökte tänka ut en cool fras att avsluta med, Ay Caramba! eller Cowabunga, men kom inte på något. Sa bara hej då och gick ut.

I hissen ned stirrade den söta tjejen från våning 4 på mig och flyttade åt sidan. Inte förrän jag tittade i backspegeln upptäckte jag att jag glömt ta av mig strumpan. Dagen efter pratade alla om mannen som påstod sig vara chefens son. Jag bidrog med massor av konspirationsteorier och sa t.o.m att vi alla borde lämna blodprov för att få veta vem som är sonen. På kvällen ringde jag upp precis alla jag gått i samma klass som och sa att jag numer jobbar åt regeringen samt att jag blivit utdelad ett hemligt uppdrag åt Säpo. Jag tog fram den förnuftiga rösten och sa att alla karaktärsdefekter jag har är till min fördel. Men ingen av dem minns eller förstod vem jag var.

Fabriksdöden

2006-03-09T12:45:00.000+01:00

Det fanns en gubbe på jobbet som alltid gick undan. Han gick med krökt rygg och spillde ofta kaffe vid automaten. Det var plågsamt se honom le urskuldande som om det vore första gången hans skakiga händer spillt ned hela golvet. Han hade sedan årtionden sin sedvanliga position vid maskinen, händernas rörelser upphörde ibland för ett ögonblick och jag såg på hans blick att han var långt borta. När någon passerade hans synfält tittade han ned igen och händerna började sakta röra på sig igen. Han brukade spendera rasterna i ett litet rum en bit från omklädningsrummen. Det är inte ett rum man passerar, men alla visste att han alltid satt där och läste.

Jag blev ombedd att hämta honom en natt eftersom maskinen hade lagt av. Han satt på stolen med hakan mot bröstet till synes sovandes. Jag sa inget eftersom jag redan fantiserat om detta länge. Men jag satte ändå fingrarna mot hans hals, mest för att slippa ha dåligt samvete, han var som väntat kall och orörlig. Gick tillbaka och åt färdigt. Någon gnällde över ett hockeyresultat som redovisades på den gamla radion. Utanför föll stora tunga snöflingor. Det såg ut att vara varmare än när jag kom dit. Berättade för de vid bordet att gubben har dött nu i sitt lilla rum. Ingen sa något men tystnaden kändes betryggande på något sätt. Vi var alla lite ledsna men eftersom ingen av oss kände honom kändes ord bara meningslösa. De allra flesta gick till rummet för att se på honom innan nästa pass. En ung kille med en ipod runt halsen tog över gubbens plats. Maskinernas rytmiska ljud satte igång ännu en natt.

Tre veckor senare var vi tvungen stänga dörren men folk gick ändå dit ibland. Någon hade stulit munskydd från sjukhuset som delades ut till de som ville ha. Jag gick bara dit en gång och det var när jag blev nyfiken vilken bok han egentligen läste. Det var Papillon i originalutgåva signerad av författaren. Den var full av anteckningar och kommentarer, de flesta oläsliga, men jag tog hem den ändå som en souvenir.

Ett tag senare småpratade jag med den unga killen som tagit över gubbens plats. Han sa att han aldrig läste böcker och undrade om det gick ladda ned boken. Då tog jag tag i hans högra hand och lät maskinen tugga sönder den. Ljudet av detta var helt fantastiskt och jag fick en ingivelse att tugga på delarna som lossnat från handen men lät bli. Maskinen är numera bedömd som en säkerhetsrisk och står bara där. Det känns bra. Viskade det till gubben och det kändes som att han också uppskattade det.

Kanapéer och konjakskransar

2006-01-16T13:59:00.000+01:00

Jag har tänkt mycket på programledaren i Asperger mitt i maten. Har inte sett honom på länge och tycker inte om när människor försvinner sådär. Måste skriva ett brev till SVT. Han som gör voice-overn till mitt liv har kommit tillbaka förresten. Jag hörde honom första gången efter en hjärnskakning jag ådrog mig som 5-åring. En morgon när jag fällde upp sitsen för att kissa hörde jag en mansröst, mjuk men ändå auktoritär, som i realtid beskrev mina morgonbestyr. "Den lilla pojken kände sig arg just denna morgon, arg på någon eller något och bestämde sig för att sikta utanför toan. Rakt på Mors finaste badhanduk." Jag grubblade länge huruvida jag kissade på badhanduken för att han sa så eller om jag hade gjort det ändå.

Stilla middagar under sedvanlig tystnad kunde urarta när voice-overn tog till orda. "Den lilla pojken kände sig ovanligt håglös denna kväll, synen av Mor och Far som under kvävande tystnad petade i sina tallrikar, operamusiken på låg volym i vardagsrummet, suckar och rinnande mascara. Pojken fick nog och skyfflade i sig pastan med hjälp av nävarna för att blockera luftstrupen. Fadern la långsamt ner sina bestick och klev upp. Pojken som nu blivit blå i ansiktet kastar sig på golvet och kryper under bordet där Hunden tuggar på smuggelmat. Fadern släpar fram honom och gör en Heimlich med plusmeny. Plusmenyn består av tio rapp över stuss och bål." Jag gick upp på mitt rum och letade fram mina hörlurar. Tomas Bolmes berättarröst och Kapten Haddocks roliga svordomar stängde ute alla andra röster för resten av kvällen. Jag somnade efter att ha spolat tillbaka bandet fyra gånger.

När jag städade ett kontor på tionde våningen hördes den välbekanta rösten igen. "Han fick en obeskrivlig lust att hoppa ut genom ett fönster. Ingen förklaring, inget motiv. Bara en liten notis i den lokala tidningen." Jag hade inte lust att hoppa ut men tanken hade slagit mig tidigare när jag blickade ut mot staden nedanför mig. Inte att hoppa, utan mer vad som skulle hända. Skulle markisen vid affären nedan hindra fallet? Skulle jag landa på någon? Vem skulle städa upp? Spolar dom med vattenslang eller sopar dom bara rent? Jag ägnade all tankekraft åt att dribbla bort voice-overn genom att snoka bland sakerna på skrivbordet. En man i kostym kom in just när jag ritade en skepparkrans på hans fru. Han skällde ut mig och bad mig genast lämna lokalen. Voice-overn kunde knappt bärga sig. I hissen började trakasserierna. "Han kände sig som en tvättäkta ynkrygg när han färdades neråt till säker mark. Och ännu en meningslös dag gick till ända."

Jag gick in på en bar och beställde in stora tunga drinkar. En gammal pedofil, som bodde i samma område som mig när jag växte upp, satt ensam vid ett bord. Jag lät honom spruta på mitt högra ben under bordet för femhundra kronor samtidigt som jag pratade med bebisröst. På vägen hem var voice-overn tyst och frånvarande. Jag sa till mig själv "du har självrespekt, du har självrespekt. Du måste bara hitta den igen". När jag kom hem grävde jag fram Krabban med guldklorna men bandet var sedan länge söndertuggat.

Nattsamtal I

2006-01-03T02:48:00.000+01:00

Jag slickar taxichaufförens orakade kind och går mot närmsta tvättstuga som har öppet. Det är något speciellt med att sitta där på nätterna, människorna man aldrig ser under dagtid kryper fram och jag känner mig aldrig rädd när jag är bland dem. En radio någonstans spelar nattmusik på låg volym, lysrören i taket blinkar och ger ifrån sig sprakande ljud. Mina kläder behöver egentligen inte tvättas men jag kastar in några plagg och sätter mig på en bänk. En tjej släntrar in och börjar leta efter mynt i sin plånbok. Hon ser ut att vara på resande fot och har ett respektingivande utseende. Hon vänder en påse med kläder ut och in och drar igång maskinen. Vi sitter mitt emot varandra och säger ett stumt hej. En påtänd man raglar fram till en maskin, trycker lite på knapparna och ger efter en kort stund upp. Han hasar ned och somnar mot väggen. Jag vill prata med tjejen men vet att hon inte kommer höra mig om jag säger något. Jag vill inte heller gå fram. Ett par låtar passerar och hon ställer sig upp och vandrar uttråkat omkring.

Hon sätter sig bredvid mig, väldigt nära, och suckar. Jag vet inte vad jag ska säga så jag sitter bara tyst. "Jag hatar julen", säger hon efter en stund och föser bort luggen. "Men den är fin att se på", säger jag äckelhurtigt och sneglar ut mot julbelsyningen som lyser upp natten. "Jag har bara några månader kvar att leva", säger hon torrt och sakligt. "Dom stal mitt hjärta, kan du förstå det? Dom bytte ut mitt hjärta mot ett smutsigt grishjärta". Hon vänder sig mot mig för att se min reaktion. Jag blir osäker på om vi ska brista ut i ett sånt där befriande gapskratt eller om jag ska säga något tröstande. Jag är ganska säker på att jag inte läst något om en lyckad hjärttransplantion från gris till människa. Försöker vänta tills en sentimental låt med stråkar kommer för att kunna säga något fint, men radion envisas med att spela helt fel musik. Hon trycker sin ena hand mot mitt hjärta och lutar huvudet mot min axel. Jag stelnar till och håller andan. Efter en stunds tystnad, en fullkomligt ofrivillig erektion, samt en stor mängd svett som klistrat fast min tröja mot huden säger jag "du skulle kunna fått mitt hjärta, men ärligt talat så är jag ingen bra människa. Du skulle ångra dig". Hon andas tungt, som att hon håller på att somna, men hon trycker fortfarande sin hand hårt mot mitt hjärta. Jag skulle vilja ta hem henne i min tvättsäck men den är för liten och hon ser ut att vara för tung för att bära en sådan sträcka. "Om du vill kan vi gå hem till mig och dricka te", säger jag utan att tänka efter. Inser på en gång mitt misstag, när folk säger så i sit-coms skrattar alltid studiopubliken rått åt den stackars killen och sedan säger tjejen "You wish" för att sedan ta hissen upp. En gång sa tjejen "some other time", det kan ha varit Meg Ryan, men jag är inte säker. Det var i alla fall inte så jag menade. Jag hade kunnat sitta tyst hela natten och bara höra hennes historia. Om hon hade velat så hade hon kunnat få ligga över mina ben medan hon pratade, jag hade kunnat pilla i hennes hår. Men jag menade faktiskt inget annat.

En av tvättmaskinerna går på högvarv. Hon tar bort handen från mig, går fram och stänger av maskinen. Jag hoppas att hon inte hörde vad jag sa och låtsas vara oerhört intresserad av att läsa en manual. "Jag hade tänkt hoppa från bron i natt. Vill du följa med och se på?". Jag lägger ned manualen och går fram till min maskin, stänger av den fastän den inte är klar. "Nej tack, men jag kan följa dig en bit på vägen". Vi lämnar kläderna i maskinerna, jag har en känsla av att hennes var de enda hon ägde, och går ut på gatan. Hon stannar en taxi på ett världsvant sätt som får mig att känna mig som en liten pojke. I baksätet frågar jag henne om hon egentligen menade att någon har krossat hennes hjärta. Hon säger inget men tar min hand med blicken riktad framåt hela tiden. Det känns som att vi är ihop. Att vi är ett par på väg mot en flygplats. Jag får lust att berätta om allt. Om allt som tynger mig. Men jag vet att det är fel tillfälle. Hon ber chauffören höja volymen. Jag känner inte igen låten men jag känner att den betyder mycket för henne. Jag lutar mitt huvud mot hennes axel och blundar. Ord känns bara jobbiga. Jag vill inte att låten ska ta slut.

Utanför kan man bara se konturer av hus och byggnader, starka neonljus lyser upp då och då genom de immiga glasrutorna. Hon ber chauffören stanna och böjer sig fram till honom med sedlar i handen. De säger något till varandra på spanska. Det är en ganska rejäl bunt och hon vill inte ha tillbaka något. Hon verkar inte vilja titta på mig men släpper inte heller min hand. Jag skriver min gatuadress på hennes handled och hoppas att hon förstår. Jag vill inte att hon ska gå ut från taxin. Men det gör hon. Jag torkar bort imman från bakrutan för att kunna se henne men chauffören kör i väg med sådan fart att jag inte hinner.

Jag är 600 mil hemifrån och för första gången på länge vill jag ringa en riktig människa.

Berg och dalbana

2005-12-12T15:49:00.000+01:00

Jag grät mot en främlings axel igår. Fick min kallelse för fosterdiagnostik men dom lurade mig helt och hållet. När jag blev uppropad så flög jag fullkomligt upp ur stolen. Glad, stolt, mallig, lycklig. Jag hann bonda med ett gäng mammor som också väntade på besked. De var alla glada för min skull och gav mig bra tips. Vissa saker var jobbiga att höra för jag vill inte ens själv vidröra mina bröstvårtor. Mitt namn ropades upp och jag drog ett djupt andetag. High-fivade de andra livbärarna och följde med doktorn till ett rum. Där stod det tre män i vita rockar som såg allvarliga ut. Det visade sig att dom hade andra planer, de ville att jag skulle träffa en psykoterapeut som fanns några rum bort. Jag greppade situationen snabbt och sa att jag glömt torka mig när jag var på toan. De bad mig komma tillbaka så fort jag kunde. Utanför satt livbärarna och bläddrade i sönderlästa Amelia-tidningar. De såg på en gång att jag var ledsen och en av dem masade sig upp från stolen i slow-motion och omfamnade mig. Jag fick inte mina armar runt henne men hennes kram var så go och varm. Jag ville bara förvandlas till pärlsocker som försvinner in i den mjuka degen. Hon sa att jag skulle gå hem och tänka positiva tankar. Jag grät häftigt mot hennes axel och dreglade så att det bildades en stor pöl. Försökte suga upp det värsta i smyg men kom på att hon förmodligen behövde vänja sig vid dregel och tårar. Vi släppte varandra och nuddade varandras kinder. De andra livbärarna snyftade å mina vägnar. Jag hörde en dörr öppnas nere i hallen och begav mig snabbt därifrån.

Det var ett tungt beslut att ta men i slutändan kändes det rätt. Jag förstod att den förmodligen skulle bli utställningsobjekt i nån freakshow eller en återkommande episod på Ripley’s ”Believe it or not”. Så jag beslöt mig för att släcka livslågan som brann inom mig. Hällde upp en liten mugg kaustiksoda och sköljde ned det med Baileys och en hel flaska Smirnoff. Sedan slog jag mig själv i magen så hårt jag bara kunde tills jag började spy. Jag blev medvetslös efter en ganska kort stund. Hittade inget speciellt i spyan senare men samlade ihop det i en fin vas och ställde den i bokhyllan.

Som ett under ringde det på dörren idag när jag fortfarande satt och hämtade mig från gårdagen. Jag blev livrädd att det var Mor och Far som på något sätt hört om aborten men såg inte till den modifierade likbilen. När jag lyssnade noga hörde jag ett lågt surrande ljud utanför dörren och ett mumlande. Det kunde väl inte vara...? Jodå, det var min första och enda vän Nikola som svävade där utanför. Vi har inte setts på år och det kändes konstigt se honom. Jag försökte krama om honom men han körde bara förbi mot mitt kylskåp. Nikola har inga armar eller ben och saknar balanssinne sedan födseln. Han har en specialkonstruerad Hoverboard som gör att han kan sväva omkring fritt i luften. Han undrade om jag hade maränger hemma och tittade på mig som att vi sågs igår. Jag blev så full i skratt av hans avslappnade och sköna stil att jag kastade en full ölburk i pannan på honom. Jag gillar att göra det, han är ju fastspänd vid sin Hoverboard och när man kastar saker på honom kommer han ofta åt gasen och kör in i väggar. Han brände rakt in i toalettdörren och svor länge. Ena ögonbrynet sprack på honom och han tjöt att jag gjort honom blind. Vilket han redan är till hälften eftersom han bara har ett öga. Men jag såg att han liksom jag hade nära till skrattet. Vi kramade om varandra och pratade om allt som hänt den senaste tiden. Det kändes som att gårdagens bekymmer aldrig ägt rum.

Ikväll ska vi se vuxenfilm och käka maränger. Just nu skriker han från min balkong, jag brukar knyta fast honom där när jag vill ha en stund för mig själv. Men nu måste jag gå, försöker komma på hur man gör maränger. Har tejpat ihop sockerbitar och satt dem i micron men det händer inte ett skit. Note to self: stjäl en kokbok från alkisen på våning fyra nästa gång han somnar i blomrabatten.

Det fanns ingen stork

2005-12-10T13:50:00.000+01:00

Det var under en tid bara misstankar men nu är jag säker. Jag är gravid. Något levande växer i min mage. Det rör sig därinne och jag visar alla tecken på havandeskap. Jag känner mig dragen till dramahyllan i Videobutiken på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag gråter mer än någonsin, som när jag ser alla snöflingor som virvlar ned från skyn mot sin brutala död. Jag ligger gärna på sidan när jag för in objekt i min bakdel. Jag spyr så ofta så att jag inte ens orkar ha en tunna bredvid sängen. Jag släpper kaskaderna fria och det har frätt hål på mattan och tapeterna. Eftersom jag är av det manliga könet är jag lite förvånad, men också lycklig över detta oväntade privilegium. Något har gått snett uppenbarligen, men vad än forskarna säger så är jag säker på att jag bär jag på ett liv.

Den kan redan kommunicera till en viss grad. Jag knackar med en gaffel på magen när jag tycker den möblerar om för mycket. Jag äter en kapsyl kaustiksoda när den rör sig till musik jag föraktar. Jag skriver spegelvända meddelanden med en sån där detektivpenna på magen. Jag läser sagor genom att prata med händerna för munnen, konsonanterna och vokalerna vibrerar ned och den kan somna fridfullt. Vi har kul helt enkelt. Detta är vad jag listat ut so far:

1. Den gillar Ringo allra mest och jag tror favoritlåten är Yellow Submarine.
Förutsägbart och tråkigt, men vi blev osams och jag orkade inte diskutera mer.

2. Den gillar inte öl så mycket.
Dricker jag mer än 12 starköl hör jag inte av den på flera dagar.
Förstod inte sambandet först, den är mer förtjust i vodka och gin.
När jag dricker sprit väsnas den och möblerar om en hel del, som för att visa att den minsann också har kul och är på fest.

3. Den tycker nog inte om vinter och snö så mycket.
Ett gäng ungar kastade en snöboll svinhårt rakt i magen på mig när jag passerade en skolgård. De tryckte ned oss i en snödriva och jag var tvungen säga att jag var ett "gammalt bögmongo" fem ggr innan dom släppte oss.

4. Den är förmodligen kommunistsympatisör.
Vi såg Rocky IV idag. Den rörde sig upphetsat när Ivan nitar Rocky i de första ronderna. När Rocky sedan kommer igång var rörelsemönstret betydligt mer lamt.

5. Den föraktar Faddergalor?/Agneta Sjödin?/Playback-konserter?
Somnade under Faddergalan på fyran. När jag vaknade var delar av mig och soffan full av poo-poo. Den hade på något sätt gungat igång min matsmältning och grundlurat min ringmuskel. Jag låtsades vara arg men beundrade den i smyg för dess rebelliska ådra.

73 min och 36 sek

2005-12-09T17:15:00.000+01:00

Jag har bränt en cd innehållande Martin Timells skratt. Blandade skrattattacker från Bullen till Time Out. Den innehåller 94 ljudspår och den totala tiden är 73 min och 36 sek. Jag har haft den på repeat i fyra dygn. På grund av detta har jag en våldsam huvudvärk och försöker nu bygga en bomb av det som finns i mitt skafferi och kylskåp. Det går inte bra, jag vet inte hur man gör. Jag är så oteknisk.

Jag vaknade dessutom under sängen i morse. Mår ganska dåligt just nu, jag vill härifrån. Har försökt hitta ingångar till ett parallellt universum i min lägenhet. Tänkte på min garderob först av allt såklart, men någon har låst den och jag kan höra ungar som fnittrar där inne. Kan ha hört ett lejon som morrade också. Det oroar mig, jag tror det finns tidningar och polaroidbilder där som skulle kunna trasa sönder deras psykiska hälsa.

Nu kommer ljudspår nummer 39. Den är allra jobbigast.

Lapsang Souchong

2005-12-07T07:38:00.000+01:00

En kille blev misshandlad utanför min lägenhet natten till igår. Han låg i fosterställning medan de andra såg ut att öva straffsparkar. Han verkade inte ha speciellt mycket nackmuskler. För varje spark flyttades hans huvud som på en trasdocka. Efter ett tag orkade han inte mer och låg helt slapp på asfalten. Sparkarna fortsatte men bara sporadiskt. Jag såg hur ledaren för gänget tog fram en dunk och hällde bensin över honom, sedan tände han sin tändare och böjde sig ned. Han sa säkert något inövat, sedan slog lågorna upp mot skyn. Fast det där sista hände egentligen inte på riktigt förutom i min fantasi. En av killarna urinerade på hans jacka sedan lämnade dom honom under stridsrop och ramsor. Jag gick ut på balkongen och tittade lite närmare. Han låg på sidan med ryggen mot min balkong. Jag önskar att jag kunde säga att blodet som pulserade från hans hjässa blänkte snyggt i månskenet, men det gjorde det inte alls. Det var för mörkt för det. Han såg mest ut som en fyllis som somnat, men det var ändå vackert på något sätt. Ett välklätt par stannade vid honom och verkade ställa frågor, sedan gick de vidare. Jag insåg min chans men ville avvakta en liten stund.

Min lägenhet är så mysig om kvällarna. Man kan tro att Stanley Kubricks ande har varit här och fixat ljuset för Eyes Wide Shut II, men det är jag själv faktiskt, jag har målat alla mina glödlampor röda med en tuschpenna. Jag har ett stort sortiment te i min hylla. Varje månad beställer jag från London eller Indien via internet. Highgrown Darjeeling är min absoluta favorit. Den växer högt upp i Himalaya och är en av de allra ljuvligaste tesorter som existerar. Lapsang Souchong är också en favorit men den gör sig bäst när man är lite vimsig efter en utekväll. Den har en distinkt tjärdoft och är ganska rökig. Hur själva rökningsprocessen går till är en välbevarad hemlighet som kineserna hållt hemlig i tusentals år. Jag upptäckte Lapsang Souchong på en skolresa i Kina som tonåring. När de andra befann sig på tråkiga utställningar smet jag undan och utforskade staden själv. Jag minns så väl det knakande ljudet när jag bröt av armarna på varenda liten unge som tiggde mat. Eftersom de var så undernärda var det lite som att bryta av en kvist. Lapsang Souchong uppfanns förresten enligt legenden av misstag. Ett regemente ur kinesiska armén övernattade i en tefabrik och tände eldar för att hålla värmen. Röken gav teet en speciell smak och en ny tesort var uppfunnen. Jag minns att jag knullade en äldre kinesisk man bakifrån i en skabbig källare mitt på blanka dan. Han hade inga ögon och efteråt ville hans vänner föra in en orm i min ändtarm. Jag minns också känslan av att vara med i en pågående film. Jag ville aldrig åka därifrån. Jag var ung och lycklig.

Utanför samlades människor vid den nedsparkade killen. Dom pratade med mjuka röster och satte sina varma händer på hans arm. Egentligen ville jag bara sitta kvar i soffan och lukta på olika tesorter. Dessutom verkade mina tänder faktiskt sitta ganska bra nuförtiden, det var länge sedan jag kunde lirka loss dem med tungspetsen. Men jag visste att en sån här chans får jag inte på länge. Jag hämtade min verktygslåda, som bara innehåller en hammare och polaroidbilder, sedan gick jag till badrummet. Utan att fundera så mycket, det blir bättre precision så, gav jag mig själv ett hårt slag med hammaren på munnen. Jag glömde vända hammaren åt rätt håll och att öppna munnen så det resulterade bara i att överläppen sprack. Läpparna är som en liten fontän så fort de spricker men det är länge sedan kaklet i badrummet var vitt så det spelade ingen roll. Öppnade munnen och siktade. Hammaren är tung och jag kände i samma sekund som den träffade min övre tandrad att jag lyckats slå av minst 3-4 tänder. Jag tuggade lite och rörde runt med tungan. Spottade hårt mot tvättfatet. Bingo. Tre tänder lossnade. Jag börjar bli väldigt duktig på detta. En tand hängde löst och var lätt dra loss, så jag räknar det som fyra tänder sammanlagt. Jag drog ut min T-shirt från kroppen och lät blodet sippra ned mot den för bättre effekt. I stället för att smeta ut blod i ansiktet har jag kommit på att det är bättre att spotta rakt upp och fånga allt med ansiktet, det ser helt enkelt snyggare ut. När jag tog på mig jackan hörde jag en ambulans utanför. Jag sprang mig mot balkongen. Till min besvikelse kördes killen just iväg. Människor släntrade vidare och allt var tyst igen. Nu först kände jag hur min mun och mitt huvud värkte. Men jag ville inte ge upp. Tog med mig raklöddret och tog hissen ned.

Ute på gatan fanns en liten blodpöl och lite benbitar från kraniet. Inte speciellt imponerande. Jag började rita mina konturer på asfalten med raklöddret. Valde en snygg pose som jag kallar "dödsängeln". Sedan kastade jag lite soptunnor på måfå för att skapa oljud. Skrek också mina favoriter som "they're killing me, help me". Ett par lampor tändes i huset. Jag kastade mig snabbt i dödsängel-posen och försökte andas så diskret som det bara gick. När jag kisade kunde jag se att fler och fler fönster lystes upp. Jag höll på att börja skratta för varje lampa som tändes. Det tog inte lång stund förrän en kvinna kom ut. Jag vet att dom är rädd för att gå fram så jag sträckte min hand mot henne och gnydde "Mamma, är det du? Jag vill gå till ljuset..." Kvinnan sprang fram och drog upp mig samtidigt som hon verkade ignorera raklöddret runt mig. Jag visade henne bara med gester var jag bodde. Jag ville spara blod i munnen så jag kunde gurgla på mig själv senare ifall hon tänkt lämna mig allt för snabbt i lägenheten.

När jag låg i soffan frågade hon om jag behövde ambulans. Jag gurglade att det enda jag vill ha är en kopp Lapsang Souchong och en stunds sällskap. Hon förstod inte vad det var för sorts te och jag slösade bort en deciliter blod jag sparat eftersom jag skrek rakt ut att alla vet väl vad det är. Hon såg lite rädd ut när hon satt på soffkanten. Jag visste att hon ville gå och jag ångrade genast att jag skrek åt henne. "Du är okej", sa jag och hävde mig upp för att krama henne. En tand lossnade när jag råkade stöta ihop med munnen mot hennes axel. Hon märkte inget och studerade bara sina händer. "Jag tror jag går nu, säg till om du behöver hjälp eller så", sa hon och gick mot hallen. Jag frågade om hon visste att Lapsang Souchong hade sin distinkta smak och lukt för att ett regemente ur kinesiska armén en gång övernattade i en tefabrik och tände eldar för att hålla värmen, själva röken gav teet den speciella smaken. Hon sa att hon faktiskt inte visste det och log varmt mot mig. Jag kände just i den sekunden att jag faktiskt skulle kunna älska henne livet ut.

Hon gick och jag la mig raklång på soffan. Det röda ljuset lindrade värken och jag kände mig sömnig. På nattradion pratade någon om att hennes mamma hade fått cancer. Hon grät och var osammanhängande. Programledaren avbröt henne och en gammal Sinatralåt spelades. Jag kände att den spelades för mig och spottade ut det sista av blodet i taket innan jag slöt ögonen.

Välkommen

2005-12-02T14:31:00.000+01:00

Welcome, Buster!
You have 0 unread messages

Jag har skrivit till slumpmässiga mailadresser runt hela världen. Vaknade upp och kände att jag vill ha en fest här hemma. Har städat hela lägenheten. Skrubbat bort alla gamla blodfläckar. Tvättat Marsipulami. Målat om en vägg med en låda kritor jag hittade.

Jag har nog skickat en inbjudan till drygt 140-150 personer. Fick tillbaka en hel del med rubriken Unknown adress. Men det var lite väntat för jag tog i ganska rejält. Todd Solondz, Chuck Klosterman, Frances Bean Cobain, David Berkowitz, Matt Groening, Roky Erickson, Mallory Knox, Bill O' Reilly, fyllisen på Vasaplan med en arm, Chevy Chase, Dave Grohl och Jack Black, Josh Homme, Helena Af Sandenberg, Lars Adaktusson, Leif GW Persson, Marty McFly, Lionel Dahmer, Anne Appelberg, Johanna Sällström, Cecilia Häll, Andy Rooney, Lee Harvey Oswalds dotter June, UNA-bombaren, Ricky Gervais och Jimmy Jansson verkar inte ha vanliga hotmailadresser. Vissa av dem bjöd jag för att jag vill döda dem efter festen, en del vill jag sitta och prata med samtidigt som jag tänker utstråla livsglädje och en liten dos mystik.

Jag oroar mig över hur jag ska klä mig. Hoppas ju att Helena eller Anne kommer. Då vill jag se proper ut. Men jag vill inte se för snofsig ut så David och Roky känner sig utanför. Undra hur man gör en sån där drink som spottar eld? Måste köpa en drinkbok idag.

Samtal på bussen

2005-12-01T00:45:00.000+01:00

Det finns kille jag gillar att iaktta. Han har samma genomträngande blick som John Ausonius. Han vandrar ofta omkring till synes mållöst. Den enda gången jag sett honom interagera med en annan människa var under ett gräl på torget. I min fantasi kommer han från Bosnien. Han lider av post-traumatiskt stress syndrom. Han har tvingats döda kvinnor och barn. Han kanske t.o.m. gillade det. Han våldtog kvinnor med sin automatkarbin liggande bredvid på den kalla marken. Jag tror att han aldrig har haft ett förhållande. Han lever förmodligen ensam och har både emotionella och fysiska skador från uppväxten med sina föräldrar. Idag satt han framför mig på bussen, snett till höger. Han blänger ofta på de som kliver på bussen. Tidigare har jag undvikit hans blick men just idag kände jag mig irriterad. Blotta närvaron av honom provocerade mig.

Jag ville att han skulle stirra på mig så jag fick anledning att gå fram och prata med honom. Det gjorde han inte så jag bytte till platsen bakom honom vid ett stopp. Jag lutade mig diskret fram och pratade bakom hans huvud. "Jag kan se dina tankar", sa jag och inväntade hans respons. Han vände snabbt på sig och stirrade för att sedan vända sig om igen. "Jag sa, jag kan se dina tankar. Svaret är att du bara är farlig för dig själv, inte för andra. Så nu vet du det". Han sa fortfarande inget och det gjorde mig mer irriterad. Jag knackade på hans axel för att få en reaktion. Han vände på huvudet och sa med brytning "Jag känner inte dig". Det fick mig ur balans för ett ögonblick. Varför inte säga tvärtom? Men brytningen, han var alltså en f.d. soldat från ett annat land med post-traumatiskt stress syndrom och mina provocerande kommentarer fick nog honom att ticka.

Jag hade alla frågor redan klara och fortsatte. "Berätta, hur känns det att hela tiden vara så nära ett sammanbrott, hur länge till kan du kontrollera dina impulser?". Kände mig tillfredsställd med formuleringen och inväntade en verbal attack, kanske t.o.m. ett underbart, våldsamt, hårt knytnävslag. Men till min besvikelse tog han på sig ett par hörlurar och drog ned huvan så hans profil skymdes. Jag bet mig i läppen så det började blöda en hel del, sedan smetade jag ut blodet med pekfingret över tandraden. Knackade honom på axeln igen. Denna gång vände han på sig helt och tog av sig lurarna. Han hade sina axlar uppdragna och ett frågande uttryck, som att han väntade på mitt drag. Han såg mer ledsen ut än arg. Just när han var på att väg ge upp och vända sig om, då lutade jag mig snabbt framåt och morrade mot honom med min blodiga mun. Han rynkade på ögonbrynen och lämnade sin plats.

När han passerat mig och satt sig någonstans längre bak ryckte jag på axlarna mot en dam som satt på andra sidan. "Vad ska man göra?", sa jag och log mot henne. Hon pekade på sina tänder och såg förlägen ut. Jag förstod först inte vad hon menade. Hon böjde sig över och gav mig en servett. "Du blöder i munnen", sa hon och gav mig en blick som jag registrerade som medlidsam. "Jag vet", sa jag och tog emot servetten. "Om han bara hade svarat på mina frågor hade jag inte behövt tillrättavisa honom sådär", sa jag med min förnuftiga röst. Damen tittade konstigt på mig, jag kände igen blicken men hade svårt placera den. Jag läste hennes kroppsspråk och hittade nyckeln. Hon var helt enkelt osäker på om jag ljög. "Du, jag säger sanningen. Hade han bara varit tillmötesgående hade jag varit schysst mot honom". Damen tittade omkring sig. "Vem menar du egentligen?", sa hon och såg ännu mer osäker ut. Jag kände mig oerhört frustrerad och hörde ljuden av hundratals kastanjetter som klapprade. Jag tolkade det som att jag borde ruska om henne så att löständerna klapprade ur munnen på henne. Jag nöjde mig med att morra åt henne. Damen vände bort blicken och lämnade också sin plats.

Chauffören kastade odiskreta blickar på mig i via spegeln. Jag kände mig så upprörd att jag ville hoppa av bussen i farten. Vände mig om för att se om killen jag talat med satt och skyllde allt på mig till de övriga passagerarna. Det fanns ett tiotal av dem men jag såg inte till honom. Förstod att han gömde sig bakom ett säte så jag gick mot bakre delen av bussen. Alla slog ned sina blickar när jag sakta passerade dem. När jag inte hittat honom och det bara var 7-8 säten kvar började jag oroa mig. Han måste ha gömt sig väl och laddade nog inför en en överraskningsattack. När jag kom till platserna längst bak insåg jag att han inte fanns kvar på bussen. Han hade hoppat av i farten. Stegade fram till chauffören och frågade var killen hoppade av. Han skakade bara på huvudet och fäste sedan sin blick på vägen igen. Jag svor för mig själv att åka denna rutt igen snarast i hopp om att fortsätta dialogen. Satte mig långt fram igen där det nu var folktomt förutom två skolpojkar som lekte med sina mobiltelefoner.

Det var mörkt ute och jag kunde se min spegelbild i glasrutan. Jag såg också att skolpojkarna tittade på mig i smyg och fnissade. Mina tänder och läppar var fortfarande blodiga. Jag har aldrig egentligen tyckt om smaken av blod men lät det vara kvar. Grimaserade på lite olika sätt och gav mig själv beundrande blickar. Sedan kysste jag passionerat det kalla fönstret.

Osynlig

2005-11-30T11:36:00.000+01:00

Idag bet jag en expedit i handen. Varje dag köper jag rakblad och toapapper. Samma affär, samma expediter, samma varor. Ingen frågar mig hur jag mår. Vem jag är. Om jag har drömmar och mål i livet. När jag slutade tro på mig själv. De tittar på mig som om jag vore en vålnad. Men de säger ingenting. Jag vill att de ska veta att jag skär mig i handen och använder blodet som friktion när jag onanerar. Jag vill att de ska veta att jag kan dricka en hel flaska sprit och fortfarande säga sanningen. Jag vill att de ska veta att jag en gång var precis som dem. Jag vill att de ska veta att jag en dag skulle kunna traska in i deras affär med ett dubbelpipigt hagelgevär och rättfärdigt skjuta dem i ansiktet. Jag vill att de ska veta att jag en gång var en omtänksam och empatisk människa. Men ingen frågar, ingen vill veta. Jag tänker kidnappa någon och denna person ska få höra om allt som hänt i mitt liv.

R.I.P Marsipulami

2005-11-29T12:29:00.000+01:00

Att sätta honom i jorden eller bara kasta bort honom kändes ovärdigt. Det skulle ju vara jag och Marsipulami livet ut. Vi skulle stötta varandra under motgångar och livets alla fallgropar. På något sätt visste jag att han skulle vara med mig även om hans hjärta inte slog längre. Jag visste bara inte på vilket sätt ännu. Att få honom uppstoppad kändes fel. Marsipulami ska inte sitta still i någon bokhylla, det skulle smärta mig att se honom bara sitta där. Inte kunna ta honom i min famn eller känna hans varma händer innan jag somnar. Jag ville ha honom nära mig. Resten av natten drack jag 50% sprit till tonerna av Sinatra och skar mig med moraknivar. Den fysiska smärtan ersatte den psykiska men efter alltför många glas hann jag då och då glömma att han faktiskt var död. Och när den känslan åter igen slog mig i ansiktet sjönk jag ännu djupare.

Dagen efter köpte jag ett kilo sågspån, en bågfil och en köttmixer från Homestead. Jag var tvungen dricka en halv flaska sprit och skära mig ordentligt med rakblad för att bedöva mitt sinne. Mitt mantra som jag upprepade högt var Marsipulami känner varken smärta eller glädje men han hade velat vara nära mig. Han vill inte heller ligga i en kall grop någonstans eller bli uppäten av andra djur. När jag var klar med det värsta och den kalla alliminumskålen var full till kanterna flyttade jag över allt till en större skål och blandade i sågspånet. Det blev en tjock träig massa, nästan som lera. Drack ännu mer sprit och höjde volymen på stereon. Sedan skar jag mig djupt i ena låret, det strilade kontinuerligt och jag kände att jag blev yr.

När jag skulle gå till badrummet för att hämta en handduk halkade jag i allt blod som låg över plastsäckarna som jag spritt över golvet. Jag kände mig svag och värdelös. "Allt detta för att jag glömt lufta honom", tänkte jag medan jag låg på golvet och tittade upp mot taket som under dagen fått nya blodfläckar. Efter en stund svimmade jag och vaknade inte förräns någon bankade på dörren. Jag hörde direkt att det bara var några ungar som var ute och jävlades. Blodet hade koagulerat nu och jag lyckades ta mig till badrummet för att tvätta mig. Innehållet i den stora skålen var nu riktigt torrt och fint. Jag hämtade mitt finaste örngott, det som jag fått uppsytt med min älsklings namn på framsidan, sedan förde jag över allt från skålen tills örngottet var helt fullt. Min nya kudde kändes litegrann som riktigt mjuk modellera. Jag höll kudden mot mitt hjärta och blundade. Hoppades att han kunde känna min värme och kärlek. Att han skulle kunna höra mina tankar om nätterna när jag sov. Jag skrev mitt testamente för säkerhets skull. Det innehöll bara några rader. Kudden måste vara med mig i kistan den dagen något händer mig. Det kändes tryggt och bra. Min egen pulamikudde.

Slobodan skrattade hårt när jag berättade om allt. Han erbjöd mig en ny apa. Jag tackade vänligt men bestämt nej. Det kändes för tidigt och jag vet inte ens om jag vill ha någon ny person i mitt liv. Erbjudandet kommer stå kvar, och vem vet, om Marsipulamis syskon skulle vilja bo med mig, då kanske det skulle kännas okej igen. Och visst saknar jag honom fastän han är mig så nära fortfarande. Jag saknar hans upptåg och roliga hyss. Men nu är han i alla fall med mig allt som oftast och jag är säker på att han är samma lilla buskille fortfarande. Han kanske t.o.m smygkissar på mig ibland. Men vad gör det. Jag älskar ju den lilla rackaren.

Marsipulami

Typ 2001 - 2005

Älskad vän
Älskad livskamrat
Du kom in i mitt liv som en virvelvind
En virvelvind jag så väl behövde
En sak vet jag säkert
Du kommer alltid vara min bästa vän
Och vara älskad i all evighet

Utflykt & Hjärtmassage

2005-11-28T12:31:00.000+01:00

Jag ville visa min vackra stad för Marsipulami. Men också ta vara på rådet som psykologen gav mig. Marsipulami verkade förväntansfull och sprallig för dagen, han kunde knappt bärga sig medan jag klädde på mig i hallen. Jag klädde honom omsorgsfullt med vantar och mössa trots att han skulle få sitta i min varma ryggsäck hela dagen. Slängde ned ett gäng bananer och en burk Nutella plus en bild på Dian Fossey. Vanligtvis får han bananer doppade i Oboypulver när han varit snäll men just idag kände jag mig frikostig. Vi började dagen med ett besök på en fotoutställning. Pulami lyssnade noggrant medan jag beskrev bilderna. Just denna dag var det en utställning om folkmordet i Rwanda så jag censurerade lite och pratade mest om de gröna träden och den stora savannen. Marsipulami skrattade gott när jag berättade att aporna käkade sig mätta på det oväntade men outtömliga förråd av kött de hittat i byarna. Själv kände jag mig lite vimmelkantig av de grafiska bilderna.

På eftermiddagen gick vi på bio. Pulami fick tyvärr inte följa med då jag var tvungen lämna in ryggväskan. Jag såg till att han höll sig road genom att gömma honom inne på damtoan. Inte för att han såg någonting, jag hade ju sett till att dra igen dragkedjan ordentligt innan vi gick hemifrån så att han inte skulle kunna smita, men han berättade sedan under skrattattacker hur roliga han tyckte människor med förstoppning lät.

Efter bion gick vi på middag. Det var en lite dyrare restaurang men endast det bästa är bra nog för Marsipulami. Jag beställde in Barderad festfilè med ädelsås och såg till att spara lite i en servett åt Pulami som snällt väntade i väskan. Jag måste ha utstrålat något för efter en timme kom en vacker dam fram och frågade om jag ville ha sällskap. Hon hade en accent som var svårplacerad men annars ett mycket behaglig sätt. Vi pratade en stund om livets alla vedermödor och jag ska erkänna att jag hade svårt koncentrera mig, jag ville bara slita ut Marsipulami från väskan och visa upp honom, men något i mig betvivlade att han skulle kunna hålla sig i skinnet. Damen blev lite närgången efter några drinkar och undrade om jag bodde på hotell i närheten. Hon pillade hela tiden på smycket som dinglade mellan hennes bröst samtidigt som hon log mot mig. Det kändes som att hon kanske hade ett vapen där innanför, eller möjligtvis gift i själva smycket, så jag låtsades spy genom att spotta ut lite matrester. Då gick hon genast iväg till ett annat bord.

Jag struntade i att ta en taxi hem och gick under stora tunga snöflingor som virvlade ned från himlen. Marsipulami verkade sova gott i ryggväskan. Jag stannade utanför en restaurang där det spelades långsam jazz. Musiken ekade mellan väggarna och höll mig sällskap när jag gick genom kvarteren. Jag stannade till utanför mitt hus och tittade mot mitt fönster. Där lyste det hemtrevligt och man kunde se konturerna av alla blommor. Där bor vi, tänkte jag. Där uppe bor du och jag Marsipulami, sa jag över axeln. Jag låste dörren och la försiktigt ryggväskan på golvet. Klädde av mig och synade mig i spegeln. Jag fastnade med blicken på ryggväskan bakom mig. Något kändes fel.

Vände mig om och lyfte den framför mig. Den kändes tung. Han kan inte ha smitit ut. Satte väskan på sängen och drog isär dragkedjan. Marsipulami låg i fosterställning bland alla bananer och Nutellachokladen. Min första tanke var att han faktiskt inte rört något av det, för en sekund kände jag mig sårad, men jag förstod att det var allvarligare än så. Lyfte upp honom och la honom på rygg. Satte min hand över hans bröstkorg och försökte känna pulsen. Han var varm men jag kände inga hjärtslag. Satte mitt finger i hans lilla hand och väntade på att han skulle klämma tillbaka lite, precis som han alltid gjorde just när han somnade, men han var orörlig. Provade att trycka lätt på bröstkorgen för att massera hjärtat men inget hände. Blåste lite luft ned i hans bröstkorg men ingen respons där heller. Min bästa vän och livskamrat Marsipulami var död.

Jag såg det som en rubrik i huvudet. Jag såg en dödsruna, statsministerns tal på presskonferens från Rosenbad, människor på Sergels Torg som alla skulle sörja med mig. Och skuldkänslan sköljde genast över mig, som en jättevåg på väg att dränka någon. Hur kunde jag glömma att öppna ryggväskan då och då för att ge honom luft. Jag såg en oändlig ödslig väg framför mig med torra döda grenar som blåste över vägen. Denna väg skulle jag färdas på en lång lång tid, kanske för evigt, tills skuldkänslorna kanske en dag försvann.

Kurragömma & Filmtajm

2005-11-24T23:51:00.000+01:00

Idag har vi bara glott på film och slöat. Marsipulami verkar gillar vuxenfilmer. När tjejerna stönar blir han alldeles till sig och gnuggar sig mot min kudde. Jag tror inte han är medveten om vad som händer men jag har noterat att han går igång på höftrörelser. Jag fjantade mig lite till Stayin' alive som spelades på radion just när jag klev ur duschen. Pulami skrattade högt åt mina juckande rörelser och försökte härma dem så gott han kunde. Han är överhuvudtaget väldigt sällskapssjuk. Så fort jag går och handlar sätter han sig vid fönstret, som för att demonstrativt visa att han minsann ska kolla om jag skyndar mig hem som jag alltid lovar.

Marsipulami gillar även att leka kurragömma men det höll på att gå överstyr när han fick för sig att det är okej att gömma sig utanför lägenheten. Han låste nämligen upp och tog med sig en stol till hallen där sopnedkastet är. Sedan hoppade han in dit och åkte hela vägen ned till soprummet. Detta var jag lyckligt ovetande om medan jag sökte honom i tvättkorgen och t.o.m. i spisen. Det var inte förrän på eftermiddagen när jag skulle kasta sopor som jag hörde hans gälla skrik genom nedkastet. Vi var sura på varandra hela kvällen, eller egentligen var jag inte sur, men jag var tvungen markera att det är fel att fuska när man ska leka kurragömma. Han verkade vara stött tills jag hyrde en vuxenfilm som utspelades under Pilocentiden där alla såg ut som hominider. Pulami gick fram till tv-rutan där en s.k. apmänniska med otidsenlig 80-tals mustasch var i full färd med att belägra en hona. Han slutade jucka och studerade istället tv-rutan en lång stund. Jag blev rädd att han skulle säga "Pulami phone home" närsomhelst så jag stängde av.

På kvällen läste jag en saga. Pulami började som vanligt snarka så fort jag kom till delen där Lasermannen börjar tjata om att han hela tiden missade sina offer. Jag släckte ned och drömde att jag var en chokladboll men kallades negerboll. Jag vaknade av att jag grät, men konturerna av Pulami i månskenet fick mig att somna med ett leende.

Hemma

2005-11-23T13:13:00.000+01:00

Marsipulami is in da house. Tidigt igår bankade någon på dörren vilket jag såklart ignorerade. Men när jag väl tittade ut på eftermiddagen såg jag en trälåda som låg ute i hallen. Jag hörde hur han rörde sig nervöst därinne. Han verkade klösa mot väggarna och pep hela tiden. Det kändes betryggande på något sätt. Att han också var nervös och förväntansfull. När jag stack ned ett finger genom titthålet för att hälsa bet han mig. Det gjorde väldigt ont men jag är säker på att det var ett kärleksbett. Lite som när fulla killar ska brottas.

Eftersom han var så nervös så lät jag honom sitta där ett tag. Jag ville att han skulle vänja sig vid lukterna och min röst. Hämtade nitarmbandet och ett trettiotal bananer. Sedan öppnade jag locket snabbt och kastade ned allt. Under den korta sekunden vi hann få ögonkontakt hann jag se att han såg skrämd ut. Förmodligen för att jag var nästintill naken. Jag hade en röd handduk runt höften och tuperat hår, allt för att likna Mowgli. Marsipulami har ju knappast sett stadsbor förut och jag ville att han skulle känna sig som hemma. Jag har även köpt enorma mängder av blommor som nu ockuperar stora delar av lägenheten. Min stereo spelar Sounds of the jungle på repeat. Efter det att 30 bananer och ett nitarmband landade i lådan var han väldigt tyst. Jag fick lust att ringa till alla vänner och berätta att Marsipulami äntligen är hemma. Kanske till och med ringa Mor och Far. Jag glömde i mitt temporära lyckorus att jag varken har telefon eller vänner.

Jag satte mig på sängkanten i väntan på att Marsipulami skulle äta klart och vilja bli rapad. Men något i mig, kanske modersinstinkten, signalerade att något var fel. Öppnade försiktigt locket och tittade ned. Där syntes bara ett gult hav av bananer och en liten hand som stack upp. Det påminde mig om när jag försökte begå självmord genom att kväva mig själv i bollhavet på McDonalds. Det var en sen natt förra hösten och psykologen kallade mig retsamt för Bekräftelsestorsken i en månad. Jag förstod nu att jag gett honom alldeles för många bananer så jag drog upp honom ur bananhavet. Kroppen var helt slapp och det lät som att han snyftade. Han låg länge över mina ben och hyperventilerade. Nitarmbandet var för stort för hans små handleder så jag satte det runt halsen på honom. Det fick honom att se väldigt tjusig ut. Tjusig men lite tuff också.

Efter detta gick det undan. Marsipulami är mycket nyfiken och uppmärksam. Han undersöker allt som finns i min lägenhet. Konstigt nog är han ganska ointresserad av mina skivor. Metallicas Ride The Lightning (misprint-versionen tryckt på Bernett i Frankrike 1984 med grönt i stället för blått omslag och stavfel) tittade han knappt på. Jag visade honom krubban han ska sova i och berättade hur mycket tid jag lagt ned på att skriva hans namn. Han verkade tacksam och gav mig en high-five. Eller hur många fingrar han nu har. Det enda som jag kan känna är lite jobbigt är att han är så himla uppspelt hela tiden. Han kan liksom inte bara titta eller känna på en kakburk, han måste slå på den. Helst rytmiskt. Jag hoppas han är intresserad av trummor, inte att han försöker ringa hem på något hemligt sätt.

Färsk lista över saker som Marsipulami på ett eller annat sätt lyckats förstöra:

1. Alla gardinstänger som existerar i lägenheten.
Tror jag ska köpa hantlar åt honom så slipper han hålla på och bända gardinstänger.

2. Sju tallrikar, fem glas och en vas.
Skåpluckorna är nu låsta med hjälp av en blompinne.

3. Fotografi och tillhörande ram.
Jag tänker inte hyckla eller hålla honom bakom ryggen. Marsipulami är svartsjuk. Måste skriva till Natalie Imbruglias agent igen och be om nytt foto.

4. G och D-strängen på min akustiska gitarr.
Jag vet inte ens var gitarren är vid detta laget men jag hann se att dom strängarna saknades.

5. Kudde, lakan, täcken, mattor.
Marsipulami är sådär osvenskt rättfram. Det är lite charmigt. Känner han för att kissa så kissar han.

Snart

2005-11-19T21:52:00.000+01:00

Jag upptäckte till min fasa att någon stulit tangenter från mitt tangentbord under natten. Bokstäverna M, A, R, S, I, P, U, L närmare bestämt. Detta gjorde mig väldigt ledsen och förbryllad. På eftermiddagen började magen att krångla och då kom det fram lite minnesbilder. Jag käkade nog upp tangenterna i sömnen. Jag satte mig på badkarskanten och hoppades på att de skulle komma hem den naturliga vägen. Det tog längre tid än vad jag trodde. Ungefär sex timmar sammanlagt. Efter ett fyra Amelia, halva Flugornas Herre, sju Hobbexkataloger och en hålla-sig-för-att-bajsa-tävling (jag förlorade) kom M, A, R och S fram. Fan, jag skulle ha gett honom det namnet ändå hann jag tänka. Men sedan krampade det till, så pass ordentligt att jag tjöt till och välte ned en spegel. Men så ploppade I, P, U och L ut också. Jag tvättade dem omsorgsfullt med PURE NATURE LUXURY SOAP och lovade att aldrig mer släppa dem ur sikte. Jag har förresten köpt ett nitarmband och 10 kg bananer till Marsipulami. Jag vet att det kommer snackas på dagis och bland bekanta om att han är bortskämd, men vad ska man göra om man älskar någon mer än livet självt.

Väntan

2005-11-17T18:23:00.000+01:00

Hela min vardag har raserat i min väntan på Marsipulami. Jag gör te av mitt urin, jag sover i badkaret och jag misstänker att jag rivit en bärande vägg i sömnen. Allt detta eftersom jag är så spänd och nervös inför Marsipulamis ankomst. Igår gav jag mig ut på vägarna med ficklampa och en tom plastkasse för att söka roadkills. Hittade något som ser ut som en grävling, han är nästan djupfryst och har däckspår över nedre delen av kroppen. I övrigt ganska intakt. Jag känner att jag måste träna inför rollen som pappa så han ska få sova i krubban tills Marsipulami kommer hem. Då åker han ut på ändan för det sista jag vill är att det ska bli någon avundsjuka mellan dem. Ringde till min chef och sa att jag aldrig mer kommer tillbaka. Han undrade varför, jag sa att jag har förlorat ett vad och måste bli en heroinist inom tre veckor, jag pallade inte säga att jag ska bli pappa. Pappa. Vad konstigt det känns att skriva det. Någon kommer att kärleksfullt kalla mig för pappa.

Marsipulami

2005-11-15T17:56:00.000+01:00

Jag har beställt en apa nu. Min lumparpolare Slobodan jobbar på tullen i Ystad och skulle fixa en åt mig. En apa eller mindre på väg till Skansen märker ingen, sa han och garvade hårt. Det är en fin liten Lejontamarin (Leontopithecus rosalia rosalia) och jag har redan bestämt att den ska heta Marsipulami. Inte Marsupilami. Han påminner väldigt mycket om den ena gitarristen i Spinal Tap. Samma typ av frisyr. Just nu inreder jag lägenheten inför ankomsten. Han ska sova i en liten krubba bredvid min säng. Det är skitjobbigt att karva in namnet Marsipulami i trä. Tänkte ändra till Mars bara, efter Mick Mars i Mötley Crüe, men Marsipulami kändes helt rätt. Konstigt hur man kan längta så mycket efter någon man inte ens träffat. Suck.

Bamse runt höften

2005-11-14T19:16:00.000+01:00

Jag kände mig så iakttagen. Utpekad och uttittad. Alla som såg mig verkade hålla kvar blicken en extra sekund. Det började med att jag förvägrades kliva på bussen. Så jag fick gå hela vägen utan mössa och allt. Min kondition verkade ha försämrats betydligt dessutom, jag svettades och det värkte i hela kroppen. När jag skulle testa en riktigt snygg kostym i provhytten hade dom skapat ett sorts osynligt magnetfält. Jag kom helt enkelt inte in. Hur än jag försökte stånga mig in tog det stopp. Jag kände mig ledsen och förlöjligad så jag gick ut.

Vid ett skyltfönster fick jag syn på mig själv. Nu förstod jag precis allting. Varför alla stirrade, varför jag förvägrades göra saker som alla andra medborgare tillåts göra. Jag hade en vit badhandduk med Bamse som motiv runt höften och bar på ett enormt träkors. Bamse spände sina små björnarmar och såg väldigt kavat ut. Han utstrålade en sorts stolthet blandad med styrka och virilitet. Ungefär precis vad jag kände att jag saknade just då. Mina händer var inte fastspikade men de var hårt lindade runt delen som höll upp mina armar. Människor gav mig medlidsamma blickar. Blickar som jag tidigare tolkat som fientliga eller reserverade. Jag kände mig genast lättad. Men det var kallt. Jag försökte ta de mest folktomma gatorna på vägen hem. När jag väl mötte någon försökte jag nynna något ur Jesus Christ Superstar, men jag kunde inget ur den så det blev mer att jag sjöng delar av Soundgardens Jesus Christ Pose.

En vecka senare hos psykologen fick jag höra att jag bär på enorma skuldkänslor. Jag visste inte vad det kunde vara, men vi var överens om att jag inte kan gå runt på stan med ett träkors på ryggen. Men om jag kände att detta var något jag behövde göra, för att bli fri skuldkänslorna, så föreslog han att jag skulle köpa en apa som jag kunde bära i en ryggsäck. Min fråga kom helt spontant: var köper man en apa lagligt? Då suckade han och pekade på klockan. Tiden var ute.

Sädsamlaren

2005-11-05T12:12:00.000+01:00

Jag liftade med lastbilschaffisar poserande som journalist. Men det var bara en cover-up. Egentligen så sålde jag deras säd åt lesbiska ensamma kvinnor. När lastbilsgubbarna ville besudla mig bad jag dem istället vänligt sikta mot tratten och ge mig all ammunition de kunde åstadkomma. De flesta var vänliga nog att göra det. En av mina kunder bodde på ett hotell som låg efter vägen vi färdades på. Jag kände mig glad eftersom jag nu hade riktigt färsk säd i provröret, de små krabaterna simmade omkring som en mobbad 7-åring som är sist med att ta baddaren. Min kund kallade sig Tina, men hette egentligen Stina, fast alla kände till henne som Dominique.

Dominique stod redo med en burk minimajs när jag kom in. Hon doppade majsen i provröret, sedan lät hon dem åka på en resa, förhoppningsvis med returbiljett tänkte jag. Det fanns en sliten fåtölj i ett av hörnen. Satte mig där och drack ur en gammal vinflaska. Dominique ställde sig som vanligt på händerna mot väggen för bättre effekt. Kjolen åkte ned och blottade hennes privata delar. Jag lutade mig bak och sträckte på mig. ”Varför hookar du inte bara upp med en manlig vän?”, undrade jag. ”Därför att jag inte vill veta vem fadern är”, sa Dominique och lät ansträngd. ”Dessutom ska jag ha full pott”. Jag förstod inte vad full pott var men Dominique förklarade att många av barnen hon fött hade bara fått 4 i betyg på imdb.com. En gång födde hon en pojke som fick 4.9 men det fanns en ”hel del pinsamma saker under goofs”. Jag försökte vända på det hela. ”Inte ens Gudfadern eller Star Wars har 10 i betyg. Alla gillar inte samma sak”.

Dominiques armar darrade lite och hennes ansikte började bli rött. ”Ta en film som Big med Tom Hanks”, fortsatte jag. ”Den är charmig, den är smårolig. Och den har säkert inte skyhögt betyg”. Dominique sa fortfarande inget. Inget jag sa verkade nå fram. Till slut rasade hon ihop på golvet. Jag gick fram och drog till kjolen åt henne. Dominique ställde sig upp och fixade till håret. Jag tänkte efter och gjorde ett sista försök. ”Home Alone med Macaulay Culkin. Den vet jag att du såg tre gånger julen 1991. Du sa att han var den sötaste unge du sett. Och den har bara 6.4 i betyg”. Dominique blev rasande och kastade saker omkring sig. Jag backade bak och lät henne få ur sig all frustration. När hon verkade lugn gick jag fram för att hålla om henne. Då skrek hon ett Home Alone-skrik, komplett med händerna mot kinderna. Kraftansträngningen fick minimajsen att ploppa ut, en efter en. Dom såg så ynkliga ut där på golvet. Några sprattlade lite, några helt livlösa. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag skrek också som Macaulay Culkin. Dominique skrek ännu högre. Efter en stund fick jag ont i huvet och sa att jag var tvungen gå.

Utanför blåste det. En lastbil hördes en bit bort. Jag tog fram tratten ur ryggsäcken och rengjorde den lite inför nästa arbetspass. Jag tittade mot Dominiques fönster. Hon hade släckt ned. Jag började gå efter motorvägen.

Psykologiska experiment dag 8

2005-11-03T17:16:00.000+01:00

Idag fick jag prova på att stå i skamvrån. Ledarna hade gjort en pappersstrut som jag skulle ha på mig men jag mumlade något om att "jag känner den imaginära dumstruten ändå" och slapp ha den på mig. Jag fick stå med ryggen mot de andra under tre timmar medan ledarna höll ett föredrag. Det kändes obehagligt. Jag förstod att jag skulle bli nödig, så innan jag anlände hade jag skapat en kissanordning som bestod av en kondom, tejp, slang och en fryspåse. Medan de andra skanderade "kissa, pissa på dig, kissa, pissa på dig" stod jag där med ryggen mot dem och släppte ut allt via slangen ned till fryspåsen. Det kändes jätteskönt, dels för att påsen blev alldeles varm mot mitt smalben, men också för att de inte kunde se hur jag hånflinade åt dem alla.

Grodpojken

2005-11-01T20:59:00.000+01:00

Vi kan kalla honom Sid. Han är min kompis lillebror och är 12 år. Sids klasskompisar retas ofta för att han inte är som andra. Han färgar håret grönt och sitter hellre och läser hemma istället för att hänga på ungdomsgården. Jag fick höra att han hade problem med en uppsats han var tvungen lämna in. Jag föreslog att jag skulle skriva en åt honom. Ämnet var "Berätta något minnesvärt du varit med om". Hans lärare är en sån där gammal tant som önskar att hon fick ge kidsen en örfil när dom mopsar upp sig. Här är texten jag skrev som han sedan lämnade in i sitt namn.

Jag vaknade upp med en komplett Stålmannendräkt på mig. Det kändes konstigt eftersom jag inte varit på fest kvällen innan, jag hade inte druckit sprit ensam hemma. Det var en helt vanlig kväll bara. Att gå på stan kändes ganska okej till en början, men jag märkte snart att min grej syntes väldigt tydligt och capen fastnade vid alla svängdörrar. När jag köpte varmkorv skojade någon och sa att jag skulle vara försiktig, bostongurkan vid sidan om kunde kanske vara kamofluerad kryptonit. Jag kände mig naken och blottad. Gav bort den till Bingolottogubben utanför McDonalds och lämnade staden och alla blickar.

Väl hemma hade katterna gillrat en fälla så jag fick världens stöt när jag slog på lyset. Dom rullade runt och gapskrattade åt mig. De satte armarna i kors och pekade irriterat på torrfodret. Jag fattade vinken och öppnade en burk sardiner. När dom var klar släntrade de nonchalant ut och började slicka varandras pälsar. Jag tog av mig dräkten och tappade upp ett bad. Utanför kunde jag höra den äldre katten försöka övertala den yngre att välta ned radion i badkaret. Jag låste dörren och sjönk ned under vattnet.

Veckan efter kom det hem ett brev till hans föräldrar. Klassföreståndaren och skolpsykologen bad om en träff på skolan. De skulle prata om Sids "mentala hälsa och sviktande ambitioner". Jag fick dåligt samvete och erkände allt för dem. Sids föräldrar är gamla hippies och tog det hela med ro. Jag tog på mig att reda ut allt själv och gick till mötet ensam. Jag hyrde en Stålmannen-dräkt och tog bussen in till stan. Bytte snabbt om på en av skolans toaletter. Dräkten var alldeles för tajt. Det såg ut som att jag hade en Belgian Blue med enorma genetiska defekter innan för de röda kalsongerna.

Det fanns en annan rackarunge i väntrummet. Jag kände en viss gemenskap trots att det var minst 18 år mellan oss. Han var motvillig till att berätta vad han gjort. Men efter en stund så berättade han om när han skulle dissikera en groda under lektionstid. Medan hans vänner skar och undersökte hade han istället käkat upp den lilla grodan. Så nu var de sociala myndigheterna inkopplade eftersom det fanns misstankar om missbruk och vanskötsel. Jag frågade varför han käkade upp grodan, han svarade att han helt enkelt var hungrig. Vi gjorde High-Five och sedan var det min tur att gå in. Psykologen såg ut som den lilla kvinnan i Poltergeist och satte handen för munnen när jag klev in. Jag sa som det var, att jag bara ville hjälpa och att jag var ledsen att det blivit så konstigt. Hon lyssnade noga och uppmärksamt. Jag försäkrade henne om att Sid var en alldeles normal liten kille, han kanske inte är som alla andra, men han är en bra kille. Psykologen sa inte ett ljud och jag fortsatte prata en stund. När jag var klar tittade hon på sin telefon och ringde någonstans. Sedan sa hon "du måste gå nu, på en gång". Jag sträckte fram handen. Hon backade bak och började gråta.

I väntrummet satt grodpojken och gullade med en liten vit mus som han uppenbarligen haft gömd i en ficka. "Tänker du äta den där?", sa jag och försökte fixa till min bakåtslickade Stålmannen-frilla. "Bara om den är dum", sa grodpojken. "Jag tror den där lilla musen är jättesnäll", sa jag och strök med fingret över musens rygg. "Men tanten där inne är en riktig elaking och jag vill att du gör mig en tjänst". Grodpojken tittade nyfiket upp. "Jag vill att du gör ditt allra bästa för att äta upp den där elakingen när du går in dit. När du känner att du inte orkar mer, drick vatten och vila en stund. Men ge inte upp förrän det bara är kläderna kvar". Grodpojken pussade den lilla musen och la den omsorgsfullt i sin bröstficka. "Okej, jag lovar, jag ska äta upp den där elakingen!" Grodpojken ställde sig snabbt upp, han var längre än jag trodde, vi gjorde en High-Five igen och sedan började han bulta på dörren med sina små nävar.

Presentationen

2005-10-29T18:10:00.000+02:00

För att uppskatta detta ljudklipp måste man förstå scenariot. Medelåldern på kursen är ca 45. Vi skulle berätta om uppväxt, utbildning, yrkeslivet, framtiden och lite av privatlivet. Många av de som presenterade sig var vana talare, f.d chefer osv. Jag hade fram till presentationen högst sagt 4-5 meningar på två dagar. Jag skrev upp en massa saker om mig själv och läste nervöst upp dem. En del medvetet barnsliga, pretentiösa och konstiga. Men på det stora hela en sann bild om vem jag är. Vad jag jobbat med, vad jag pluggat, vad jag vill jobba med, det är inte jag. Dom var tyst en stund efter jag var klar. Sedan sa ledarna att dom uppskattade att jag gjorde en annorlunda sorts presentation. Många av kurskamraterna höll med men verkade väldigt förbryllade.

http://buster.cosmicdub.com/Presentationen.mp3

Kärleksshopping

2005-10-24T01:14:00.000+02:00

Jag har under en lång tid valt ut kroppsdelar från de allra vackraste. Många timmar har jag suttit på mitt trägolv och skapat den ultimata livskamraten. Nu är hon min och jag ser för första gången fram emot att åldras med någon. Hon heter Florence och jag kan inte slita min blick från henne. Det allra svåraste var att hitta det rätta huvudet. Förra veckan, när jag smög med mjuka mockasiner på Åhléns damavdelning, såg jag kvinnan som jag direkt visste att jag skulle dela livet med. Hon såg mig inte först, jag ställde mig vid hennes sida och kastade beundrande blickar. Hon kände blickarna och lät mig ta henne hem till mig, där hon hör hemma. Det var viktigt för mig att hon hade det rätta ansiktsuttrycket. Florence har en mycket skarp blick, som att hon ser långt över bergen, hon ser saker vi andra inte ser vid första anblick. Hennes hår är kastanjebrunt, hennes ögon är som gröna smaragder. Hon låter mig sminka henne vacker när hon har en dålig dag. Hon låter mig klä henne när hon tycker att allt bara är grått och trist.

Ibland när jag kommer hem efter en tung dag och ser henne blir jag nästan bländad av skönheten hon utstrålar. Hon ser lite nonchalant ut där hon står, hon har ju alltid händerna vid höfterna och benen lite särade. Jag känner mig underlägsen, men inte på ett negativt sätt, jag ger henne en kyss och frågar hur hennes dag varit. Hon svarar aldrig, men vi kommunicerar på en sådan högt utvecklad nivå att ord är helt onödiga. Hon dricker inte alkohol, hon är faktiskt dålig på att äta och dricka överhuvudtaget. Det bekymrar mig, hon är redan väldigt smal. All mat och vin jag ställer fram blir oftast orörd. När jag matar henne, som kärleksparen på vita duken, rinner allt oftast ned på hennes dyrbara tröja. När vi ska vara intima är hon alltid stel och svår att få igång, det blir oftast missionären eller att jag stimulerar henne på varierande vis. Jag tycker om att ge henne all njutning. Trots allt detta älskar jag henne innerligt. Hon lyssnar alltid på vad jag har att säga. En del kvällar kan vi bara sitta under tystnad och lyssna på Beethoven. En enkel beröring vid hennes nacke när jag hämtar mer vin. Subtila men kärleksfulla ömhetsbetygelser.

Hon har alltid tyckt om att bada, jag brukar tända ljus och ha musik i bakgrunden, sedan tvättar jag henne med sensuella rörelser över hela kroppen. Det älskar hon. Men den sista tiden har jag haft onda aningar. Hon har varit mer tyst och avståndstagande än vanligt. Jag ska inte hyckla mer om vad jag tror det är. Jag tror hon har en svår hudsjukdom eller möjligtvis hudcancer. Hennes hud har flagnat lite på olika kroppsdelar. Det gör mig inget, hon verkar ha ett extra lager hud ändå under ser det ut som. Det bevisar att hon verkligen är utvald av Gud eller någon högre makt. Hennes andra lager av hud är lika vit som den första snön som lägger sig över höstens bruna palett. Hon har på den senaste tiden inte velat att jag badar henne, jag tror hon känner sig oattraktiv, men jag säger att hon är lika vacker som den första dagen jag såg henne.

En morgon hade hon lagt sig på golvet, eller ramlat ur och inte vaknat jag är osäker på vilket, jag märkte att hennes vänstra arm inte riktigt såg ut som den brukade. Den verkade vara stukad eller bruten. Jag frågade hur hon mådde men hon bara låg där och sa inte ett ord. Jag sa att hon inte skulle oroa sig och att jag skulle göra hennes favoritfrukost. Jag böjde mig ned för att dra upp henne, då lossnade hela hennes arm. Jag blev skräckslagen, Florence rörde inte en min. Det kom inte en droppe blod, förmodligen var hennes kropp fortfarande i chock, men det var just hennes tystnad och den där skarpa blicken som gjorde mig mest rädd. Hon fick mig att känna mig skyldig till allt detta. Jag la en filt över henne, kysste hennes panna och lät henne vara ifred.

Nu har hon legat där i två veckor. Jag försöker bibehålla vardagens gilla gång eftersom jag vet att hon avskyr när man daltar med henne. Men jag oroar mig ändå. All mat jag ställer fram på brickan förblir orörd. Hon vill inte till sjukhuset. En natt när det var fullmåne såg jag att det blänkte under hennes ögon, hon grät ljudlöst och jag ville inget annat än att lägga mig bredvid henne därnere, men jag kunde inte förmå mig att röra mig ur sängen. Jag måste vinna hennes respekt, även om det betyder att jag måste skära av min egen arm och lägga mig därnere också.

Lucysoppa

2005-10-22T19:32:00.000+02:00

Det stod ett tvåmanna-tält vid grönsaksavdelningen. Ingen av de andra kunderna verkade ta någon notis om det. De spatserade bara förbi med sina korgar. Jag ställde mig en bit ifrån och smekte en fin aubergine, osäker på om jag skulle titta in i tältet, men nyfiken och lite pirrig. Det rörde sig i tältet. Jag böjde mig fram och viskade men ingen svarade. När det var lite mindre folk omkring mig drog jag ned dragkedjan och kikade in. Det första som slog mig var att det var oerhört varmt därinne. En äldre man med lodisskägg satt där i en osmidig lotusställning. En stor filt, en sovsäck och ett litet gasolkök hade trängts ihop i tältet. Mannen hade bara kalsonger och en skitig stickad tröja på sig. Han fingrade på sina testiklar, likt en person som i avslappningssyfte fingrar på stresskulor, och han släppte aldrig blicken. Jag frågade om han bodde här, han nickade och sa att han bodde här för tillfället. Jag funderade en stund och vägde mina ord, sedan frågade jag om han hade Svaret. Han sa att det berodde på frågan. Tystnad uppstod. Det gjorde mig ställd och nervös. Jag frågade om han blev sur när John skrev den där låten om honom men bytte ut Maharishi mot Sadie. Han svarade inte men skrattade tack och lov lite åt mitt dåliga skämt.

Utanför hördes människor som pratade om kilopris och dålig frukt. Någon rörde vid tältet men passerade. Mannen började packa tobak i en pipa. Jag satt fortfarande stilla och undrade vad jag skulle säga. Då såg jag en liten blond flicka, högst fem år, som tittade fram bakom honom. Hon hade ett vitt nattlinne och påminde om den söta ungen i Poltergeist. Jag sa hej och log mot henne. Hon log blygt tillbaka. Flickan stack bara fram huvudet i stort sett och såg ut att gömma sig bakom honom. "Vem är det?", sa jag till mannen och hoppades på ett svar. Han sa att det var ett av hans barn. Det lät äckligt på något sätt. Jag undrade om inte barnet borde vara med sina föräldrar, om det nu inte var hans eget barn. Han satte pipan mot munnen och sa mellan puffarna "hon behöver kärlek, det är allt". Jag himlade med ögonen och försökte utläsa blicken som flickan gav mig. Hon såg inte rädd ut men hela scenariot kändes konstigt. Jag tittade på matlistan och kom på att jag glömt köpa den där kulturväxten bland grönsakerna som ser ut som Lucy (den 3.18 miljoner år gamla kvinnan som hittades i Etiopien) och den behövdes till soppan jag skulle laga. "Så du har inte Svaret?", frågade jag en sista gång och var på väg att krypa ut. "Om du blundar hårt en stund så kanske du blir mottaglig", sa mannen och försökte snygga till sin lotusställning. "Du borde träna mer" sa jag, mannen ignorerade min sarkasm och nickade bara mot mig. Han fingrade fortfarande envist på sina genitalier och jag ville snabbt ut därifrån, så jag blundade.

Min balans blev lite rubbad och jag kände mig yr, men jag blundade så länge jag kunde. När inget hänt på 2-3 minuter slog jag upp ögonen. En trött och sliten expedit i 50-års åldern stirrade på mig. Hennes mun rördes men det kom inget ljud. Men så, efter ett par sekunder, skruvades ljudet sakta upp och sorlet återgick till sin ursprungliga nivå. "Sjuttiofem och femtio", sa hon och verkade irriterad. Det hade bildats en ganska lång kö bakom mig. Jag fastnade med blicken på expeditens namnbricka av någon anledning. Hon hade ett finskt namn. När jag kisade tyckte jag mig se hennes lungor genom skjortan hon hade på sig. De var alldeles svarta och när jag tittade ordentligt tyckte jag mig se att hennes hjärta slog oregelbundet. Jag betalade snabbt och började plocka ihop mina grejer.

En bit bort stod en stressad kvinna och rafsade ihop sina saker. Hon verkade irriterad på sin dotter som bara lekte med varorna istället för att hjälpa packa ihop. Jag kände genast igen henne. Hon hade fortfarande bara ett nattlinne på sig men såg ut att må bra. Ingen annan verkade reagera på att hon hade så lite kläder. Mamman tog henne bryskt i handen och lämnade affären. Jag gick bakom dem en liten bit. Flickan verkade uppspelt och hoppade ömsom studsade fram, men fortfarande hand i hand med mamman. När jag kom närmare såg jag att det var lite blod på nattlinnet vid flickans ända. Jag gick ikapp dem och försökte få ögonkontakt med henne. Hon tittade på mig och log, hon till och med vinkade åt mig. Det kändes dumt att gå sidledes med dem så jag ökade takten lite. Utanför hade just den första snön kommit. Jag låtsades ha problem med mitt cykellås för att kunna iaktta dem medan de klev in i bilen. Flickan hoppade genast till baksätet. När mamman sakta började rulla iväg vände sig flickan och tittade på mig genom bakrutan. Hon vilade huvudet i sina händer och tryckte ihop kinderna. Sedan räckte hon ut tungan mot mig.

Jag cyklade hem och började med soppan. Mina grannar hade en fest av något slag och sjöng högljutt. Den delen av Lucy som jag köpte var stenhård och gick inte ens att dela med en bågfil. Grannarna sjöng nu en låt om sommar och sol. Fastän den första snön just anlänt. Hela middagen kändes misslyckad.

Varning för ras

2005-10-22T17:12:00.000+02:00

Jag har sedan en tid tillbaka haft på känn att mitt huvud kommer att lossna från kroppen. Jag tänker på det när jag handlar, när jag tar en promenad, när jag duschar, när jag deltar i vardagliga samtal. De sista dagarna har jag haft en ryggsäck och en lånad tygväska med mig när jag är ute på stan. Jag vill vara beredd när det knakar till och snabbt kunna gömma undan huvudet. Tygväskan är skitful och väldigt otidsenlig. Det står Coop Konsum på den. Igår när jag skulle hämta Refats unge på dagis tyckte jag att någon eller något sa "timber". Jag vecklade snabbt ut tygväskan och gjorde mig beredd. Men det hände inget. Det sista jag vill är att skrämma ihjäl några av mina medmänniskor.

Lusse säger att hon kommer älska mig med eller utan huvud. Det gör mig ändå orolig och lite ledsen. Kommer jag att kunna se dokumentären om Bob Dylan på SVT i morrn ifall huvudet lossnar i natt? Kommer kompisar att retas och hälla i mig whiskey (som jag hatar passionerat) när vi är på fester? Kommer det att blöda mycket? Jag har så mycket frågor.

Tandpetare kan vara roliga

2005-10-19T23:14:00.000+02:00

Lägger upp detta för ett ögonblick för jag tycker det var lite kul.

Grundlig analys

Polkagrisen

2005-10-14T16:35:00.000+02:00

Mannen bakom mig knackade på min axel. Han öppnade upp jackan och log förnöjt. Runt hans midja fanns det elva stycken polkagrisstänger. Han drog igen jackan och lutade sig fram. "Säg bara till om du vill att jag tar med dig när det smäller". Jag sa att jag gärna ville det och lovade att stå nära honom. Kvinnan vid receptionen tog mina uppgifter och bad mig återkomma om sju månader. Jag fick en liten lapp med information om A-kassan och en pepparkaka. Hon tittade inte upp en enda gång. Jag blev osäker på om hon var ett hologram och satte handen sakta mot hennes ansikte. Hon ryggade tillbaka och drog ned sina glasögon på nästippen för att syna mig. "Gå hem", sa hon och började tugga på en mintpastill.

Jag satte mig vid kaffeautomaten för att beskåda det kommande spektaklet. Polkagrisen blinkade åt mig och flinade. Kvinnan knappade lite på tangenterna, pausade för att pilla bort nåt hon fått mellan tänderna, då slet Polkagrisen upp jackan. Jag vet inte vad han väntat sig, men jag fick känslan av att han blev besviken. Ingen skrek, ingen sprang ut. Det lågmälda sorlet avtog inte ens. Kvinnan förde åter igen ned glasögonen på nästippen och synade polkagrisstängerna som han mödosamt tejpat fast. "Polkagrisar?", sa hon och tittade upp mot honom. Mannen ställde sig i en Jesus-Christ-Pose och skrek rakt ut. När han fick slut luft öppnade han ögonen, nu hade han allas uppmärksamhet, han slet loss en av stängerna och höll den mot kvinnan i receptionen. Hon satte armarna i kors och la huvudet på sned. Mannen såg panikslagen ut. Jag övervägde att välta kaffeautomaten över mig själv eller nåt, bara för att skapa kaos vilket mannen så brutalt misslyckats med. Han började slita loss papperet runt polkagrisen och tog en stor tugga från den. Han tuggade frenetiskt och försökte stirra ut kvinnan. Det såg smärtsamt ut eftersom den verkade vara ganska gammal och det knakade en hel del från hans tänder.

Det hade bildats en vass spets vid änden av polkagrisen och innan jag hann börja rucka på kaffeautomaten tryckte han in polkagrisen i ena ögat. Det ploppade till och en stadig ström av blod pulserade ut från ögonhålan. Mannen satte sig på golvet och grät som ett litet barn. Kvinnan ställde sig upp och tittade över disken. Sedan satte hon sig ned och tittade rakt ut. En kollega till henne kom fram pratade i en liten mikrofon och meddelade oss att det var lunchstängt från och med nu.

Jag gick fram till mannen och gav honom servetter att torka sig med. Jag frågade honom var han köpt alla fina polkagrisstänger. Det fanns många smaker. Viol, kiwi, blåbär, smultron. Han berättade att han köpt dem på Jokkmokks marknad någongång på 80-talet. Det verkade som att själva ögongloben lossnat och han var väldigt ledsen över det. Vi gick ut på gatan. Det hördes sirener en bit bort. "Vi går till kiosken och köper dig ett sånt där runt tuggummi du kan ha som öga", sa jag och la armen runt honom. "Gud vad snäll du är", sa mannen och la i sin tur sin arm runt min midja. "Men inte lakrits eller jordgubbe", sa han och skrattade lite. "Nej då", sa jag och tryckte honom lite närmare mig. "Du får välja vilken smak du vill".

Devotchka

2005-10-05T05:09:00.000+02:00

Det fanns en tjej på min skola som en dag bara slutade prata. Hon kom till vår klass från ett krigsdrabbat land och togs emot med öppna armar av de flesta. Hennes namn var svårt att uttala så vi kallade henne Devotchka. Just denna dag sa hon inte ett enda ord, inte ens när hon blev tilltalad. Efter ett påsklov kom hon tillbaka med ordet ”hora” inristat på armen. Rektorn och sjuksystern tog in henne på besök men fick aldrig något ur henne. Jag såg henne ensam vid ett fönster i biblioteket en gång. Jag gick fram till henne och frågade hur det var. Hon gömde sig bakom sitt hår men jag kunde se att hon hade gråtit lite. Ett gäng ungar spelade landhockey ute på gården. Vi stod där en stund under tystnad. Då sa hon ”jag önskar att jag var liten igen och fick börja om”. Ord kändes onödiga och jag satte min hand på hennes axel. Hon ryckte till och drog sig undan. Dagen efter, under samhällslektionen, kom en man in och ropade på henne. Han upprepade en mening på deras modersmål men tjejen tittade bara ned i bänken. Till slut gick han fram för att ta tag i henne. Vår fröken ställde sig ivägen men mannen ignorerade henne. Innan han drog ut tjejen vände hon sig och mimade något åt oss. Vi kunde aldrig lista ut vad det var och vi såg henne aldrig igen.

Pastalek

2005-09-27T22:14:00.000+02:00

Alla blev långsamt men med djävulsk precision uppäten av cancer. Kvinnan bredvid mig i gråa kläder snyftade i sin hand. Cirkelledaren, en man med professorfrisyr och uråldrig blazer, pratade om hur viktigt det var för de drabbade att anhöriga finns till hands, att vara ett stöd från avgång till slutstation. Kvinnan bredvid mig tog död på hans metafor genom att spy rakt ut. Hon hade enligt en snabb analys av mig ätit pastabokstäver med tomatsås och möjligen en tomatsallad. Cirkelledaren såg bestört ut och kliade sig nervöst i ansiktet. "Ja, det är ju sånt som kan hända detta, tyvärr finns det nog inget att torka med", mumlade han och såg sig omkring. Kvinnan som kastat ut denna alfapet-pasta på golvet framför oss gjorde sitt bästa för att dra ihop det med händerna till en prydlig liten hög. Cirkelledaren fortsatte med sina floskler en stund till. Jag koncentrerade mig på bokstäverna vid mina fötter.

Det var många år sedan jag ätit pastabokstäver kom jag att tänka på. Efter en stund såg jag att det gick att bilda små ord av dem. Mest korta ord som "sol", lake" och "ros". Det ger ju inte speciellt mycket. Jag sträckte diskret ut foten och rörde om lite. Nya ord bildades. Då, efter ett par minuter såg jag det, ordet "kräftskiva" bildades framför mig. Det var bara att flytta på en tomat och låtsas att man fick använda de svarta prickarna som simmade omkring till att göra ett ä. Detta fick mig att fnissa till, lite högre än vad jag hade tänkt det skulle bli. Alla tittade på mig och på min fot som rörde sporadiskt vid spyan. "Tio bokstäver", sa jag och pekade mot golvet. Cirkelledaren satte sina händer vid höfterna och stirrade på mig. Kvinnan bredvid mig snyftade igen. Jag ryckte på axlarna och sökte efter stöd, ingen sa något. Cirkelledaren pekade med hela handen mot dörren. Jag tog min jacka från stolen, medvetet sakta för att hinna se ett ännu längre ord och därmed kunna vinna deras tillit, men det blev för stressigt och jag gick ut. I korridoren stod en mexikansk korpulent kvinna på alla fyra och svabbade golvet. Hon svor över något och hårtestar hade klibbat fast i hennes ansikte. Jag övervägde att be henne sätta sig på mig och kväva mig. Men insåg att det skulle bli svårt eftersom det skulle låta som att jag ville äta tacos med henne.

Väl hemma avslutade min favorithallåa kvällens sändningar. Justine Kirk och jag har känt varandra sedan Rederiet drog igång sin sjätte säsong hösten 1996. Hon ser ut som någon man bara kan få via ett Corn Flakes-paket. Jag var jättetrött men log mot henne. Just innan jag somnade visade hon mig en lapp där det stod "kräftskivorna". My god, hon är inte bara vacker, hon är smart också.

Väntsalen 14:23

2005-09-25T22:13:00.000+02:00

Jag räknade ut att det skulle ta minst två timmar till mitt nummer skulle ropas upp. Det fanns en park utanför där två pojkar jagade varandra med plastgevär vid en vattensprinkler. Jag blundade och hoppades på att byggnaden skulle träffas av en bomb, att en f.d postanställd skulle komma och ta ut all sin ångest på oss med ett hagelgevär, att glödhet lava plötsligt skulle dränka staden. Men det enda som hände var att en gammal man satte sig närmast mig. Det väste när han andades och han rörde nervöst på sina händer hela tiden. Jag blundade ännu hårdare och föreställde mig att jag befann mig i en swimmingpool, en kall drink, varma solstrålar, ljudet av fåglar och ett litet flygplan någonstans långt ovan som surrade.

Mannen bredvid stack hål på allt genom att försiktigt knuffa i mig. "Vi lär bli sittande här ett tag, lika bra presentera mig", sa han och sträckte fram handen. Den var som väntat hård och full av valkar. Själva signumet på ett liv fyllt av hårt arbete till skillnad från mina mjuka och arbetsskygga händer. "Jag ska berätta en historia som får tiden att gå. Jag hade en god vän en gång, han levde hela sitt liv med brustet hjärta, till det slutligen imploderade inom honom. Som att hjärtat bara gav upp, som att det fick nog av all sorg och ensamhet." Jag nickade lite som för att visa att jag lyssnade. "Du förstår, han blev handlöst förälskad i unga år, förälskad i en kvinna han aldrig skulle få. Han visste om det, och jag tror det var det som fick honom att göra det han gjorde. Han berättade för henne hur han kände men hon ville inte ha en sådan relation med honom. Det hela hade kunnat ta slut där om hon inte gett honom förhoppningar genom att säga att i ett annat liv, en annan tid, då hade möjligheten funnits. En gång om året, från det han var 16 år till han blev drygt 40, skrev han ett brev till henne på hennes födelsedag. Alltid med samma innebörd, alltid samma meningar. De sågs aldrig under all denna tid och hon svarade aldrig någonsin på breven. Till hans försvar kan jag säga att han gick aldrig över gränsen förrän den där gången de väl träffades. Han flyttade aldrig för att kunna nästla sig in i hennes liv. Han ringde aldrig, han hotade aldrig hennes pojkvänner eller mannen hon gifte sig med. Han bara skrev dom där breven en gång per år och hoppades att hon en dag skulle svara. Som du säkert listat ut så levde han ett ensam och isolerat liv. Han jobbade dessutom som lastbilschaufför, så det blev förmodligen en del grubblade under alla ensamma nätter i hytten.

En regnig natt, dagen innan årets brev skulle skickas, var han ute på en körning och frontalkrockade med en annan bilist. Det skedde någonstans ute i ödemarken där det var lite trafik, men på något sätt lyckades ingen av dem värja. Han klarade sig ganska lindrigt undan, ett par utslagna tänder men ett ganska djupt skärsår i pannan. Föraren i den andra bilen slungades ut genom vindrutan, träffade lastbilens front, för att sedan studsa tillbaka på motorhuven. Han tog sig ut så fort han kunde och gick fram till bilen. Det var en kvinna som knappt var vid liv, vindrutan hade skurit sönder hela ansiktet, så pass att delar av huden gick att dra loss lika lätt som man drar loss skinnet från en grillad kyckling. Ena armen hade nästan lossnat vid axelpartiet och bröstkorgen var intryckt. Han rörde henne inte eftersom han visste att man aldrig ska flytta någon vid bilolyckor. Han hämtade istället vatten från lastbilen och hällde lite över hennes ansikte och i hennes mun. Blodet rann av och hon gnydde lite. Då såg han vem hon var. Hon såg äldre ut såklart, men i hans ögon kunde han ändå se henne som när han var 16 år och såg henne för första gången."

Jag tittade upp mot nummerskylten och såg att det fortfarande var drygt hundra nummer kvar innan jag skulle ropas upp. Det regnade lite nu och människorna i parken utanför började packa ihop sina saker. Mannen verkade inte ta någon notis om omvärlden och fortsatte bara prata. "Han såg henne första gången sommaren 1965, en ny familj hade flyttat till området och en dag ringde det på dörren. Familjen utanför hade med sig hembakad paj och bjöd alla grannar. Mannen, som knappt kunde titulera sig man ännu vid sin ringa ålder och brist på livserfarenhet, kände dock att detta var kvinnan han var ämnad att leva med för resten av sitt liv. Han närmade sig henne med nyfikna frågor och gjorde allt för att imponera på henne. Han visade henne sina modellplan han byggt, han tog med henne på fisketurer, de åkte på långa bilturer under sommaren och allt verkade gå hans väg.

Så kom dagarna innan skoldansen. Han hade putsat på det yttre hela eftermiddagen inför åkturen till hennes hus där den stora frågan skulle ställas. Hennes far öppnade dörren, de småpratade en stund ute vid altanen sedan ropade fadern ned henne. Hon var strålande vacker i en gul klänning, de satte sig och pratade lite om ytliga saker till han tog hennes händer och sa att han hade något på hjärtat. Först hade hon sett orolig ut men slappande genast av när hon förstod vad han skulle fråga. Han var nervös och hade svårt hitta de rätta orden. Hon led förmodligen med honom och avbröt hans tal genom att direkt säga som det var. Hon var redan tillfrågad av någon annan. En obekväm tystnad uppstod, han hade sagt att det var okej, han förstod att många stod på kö. Sedan skrattade han till lite, men det var ett konstlat skratt. Hon hade kramat om honom och sagt att dom kunde ju ändå fortsätta umgås som vänner. Båda skulle ju studera på samma ort när hösten kom påpekade hon. Så det skulle finnas många möjligheter att kunna ses och umgås. Han hade ursäktat sig och sakta lunkat iväg till bilen.

De sågs inte mer efter den dagen. Han hade blivit mer och mer tillbakadragen, det pratades om att han blev tvångsflyttad till ett institut för mentalpatienter. Någon skola blev det inte den hösten och hans liv var de kommande åren fyllda av missbruk, ensamhet och vistelser på diverse institut." Mannen fick en hostattack och slog sig på bröstet. "Så vad hände när han insåg att det var hon som låg där på motorhuven?", frågade jag och insåg att det var min första och enda fråga jag ställt. "Han blev givetvis paralyserad av skräck, delvis p.g.a av chocken men också för att det var just hon. Han insåg att hon bara hade minuter kvar att leva. Han hade förmodligen tusen saker han ville säga henne, men hon tynade bort för varje sekund som gick. Han gick några varv runt bilen, svettades och funderade. Han tittade upp mot den mörka himlen och lät regnet strila mot ansiktet, som för att tvätta bort skammen eller stirra mot Gud som hade låtit detta ske. Sedan tog han fram brevet ur bakfickan som han tänkt posta dagen efter. Kvinnan låg utfläkt över hela motorhuven, förmodligen omedveten om att han stod där framför henne och läste brevet för henne om och om igen. Sedan la han sig över henne och gjorde det han drömt om och längtat efter i alla år. Hon måste ha tynat bort under tiden för hennes jämranden tystnade efter en stund och hennes kropp blev helt slapp."

Jag tittade mig diskret omkring för att avgöra om någon tjuvlyssnade. Alla verkade upptagna med sitt och jag frågade vad det egentligen stod i det där brevet. "Ja, det var inget speciellt, det var bara en önskan från mannen." Han verkade plötsligt lite förlägen. Jag sa inget och lät honom fortsätta när han kände för det. "En önskan han aldrig fick svar på men som ändå slog in. Han skrev att allt han ville var att få vara nära henne en enda gång, en enda natt, sedan skulle han gå vidare". Jag förstod nu vem mannen var och vände mig mot honom för första gången. Han hade ett synligt gammal ärr i pannan. Jag visste inte om jag skulle tycka synd om honom eller slå ihjäl honom. Han kunde ju lika gärna ha suttit och hittat på allt. "Ja, det var en fascinerande berättelse detta", sa jag och gjorde en ansats att gå. Men något i mig ville ändå veta om det var sant eller inte. Mannen fingrade på sin kölapp och ryckte på axlarna. "Ja, det är en mörk historia det där. Men det är historia nu". Jag gav honom min kölapp och lämnade lokalen. Solen hade kommit tillbaka nu och jag gick hem.

Brev och kattbråk

2005-09-22T02:02:00.000+02:00

Avsändare Skickat: Ons 20 sep 17:44
- K41, från Umeå i Västerbottens län

tjenare

goddag.. var bara tvungen att lirka iväg ett brev. jag har läst din db och blog ett tag nu å jag tror jag har nåt bisarrt du vill se. kan vi ses vid ----- klockan 22.00 ikväll?
skicka ett mejl om du är intresserad.

”Olof Clarksson”

Spännande va? Och visst svarade jag på hans brev. Han föreslog att vi skulle ses vid ett välkänt stråk där folk tar skogspromenader. Jag var lite nervös när jag cyklade dit och hade (pinsamt nog) beväpnat mig med en liten fickkniv. Det första som hände efter vi skakade hand var att jag råkade röra mig så kniven föll ur min trasiga jackficka. Nu låg den på backen och vi tittade båda på den. Det var lika bra att erkänna. Jag sa med ett fniss att jag hade varit lite skraj inför mötet. Han garvade högt och sa att han inte trodde det om mig. Jag sa att han använde ett töntigt namn som signatur i brevet. Försökte garva lika hårt som honom. Men han genomskådade mig direkt och pekade med hela handen åt det hållet vi skulle bege oss mot.

Jag gick bakom honom, han verkade inte vara pratglad, jag ville egoistiskt nog fråga varför han hade valt ut mig, men sa inget. ”Här framme är det”, sa han efter en förvånansvärt kort sträcka. Jag förstod ingenting tills han tog fram en liten ficklampa. En bit framför oss fanns en väldigt stor grop. Den var fylld i botten med grenar från granar och fanns en liten eld i mitten som höll på att slockna. Men det fanns också människor i gropen. Tre män, smutsiga och slitna. Dom såg ut som vildar med kläder som stulits ur en statistgarderob, ungefär samtidigt som Moodyson skrek ut ännu en patosorgasm till sina skådisar i Tillsammans. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, det kändes som att Aschberg skulle komma med en kamera när som helst och skrika att jag är med i Insiders ”Flyktingar i Sverige 2005?”. Dom såg faktiskt inte ut som flyktingar när jag tänker efter, dom påminde mer om Australiens urbefolkning eller ett gäng arkeologer som hittat världens största haschgömma. Eller Greatful Deads pappor. Ja du fattar.

Testade säga hej åt dem men inget sa något. Det rörde sig omkring oss, jag höll på att skrika till och bad ”Olof Clarksson” lysa med ficklampan mot ljudet. Två personer kom gående från skogen, de hade munkjacka med luvan över huvudet. Jag förstod att de suttit på huk alldeles intill och tittat på oss hela tiden. Nu kände jag för att dra hem. ”Olof Clarksson” läste nog mitt kroppspråk för han la sin hand på min axel och sa ”det är nu det bisarra kommer, du kommer digga det”. Jaha, okej, tänkte jag och stod still.

En av killarna med huva och piercingar i hela ansiktet hoppade ned i gropen. Först hände inget men så började de slita i killens kläder, de fick bara av honom tröjan, och sedan började dom bita honom. Det såg ut som att dom faktiskt tuggade loss bitar från honom. Jag fick ont i magen och gjorde en snabb beräkning över hur lång tid det skulle ta att tokspringa till cykeln. Men jag kunde inte låta bli titta lite till. En av dem fick loss en ganska stor bit från killens vänstra underarm. Det såg ut som på naturprogrammen när lejon slåss om zebran med dom sämsta springskorna. Killen som blev biten skrek inte en enda gång, men han hyperventilerade hela tiden. Jag sa till ”Olof Clarksson” att jag inte ville se mer och började gå. Han sa att den bästa delen är kvar, men jag ville inte se nåt mer och sa att han fått helt fel uppfattning om mig. ”Nu har du i alla fall något sjukt att skriva om”, fnyste han och vände sig om mot gropen igen.

När jag kom hem hade katterna hemma äntligen lärt sig prata. Jag har länge tyckt att det känns konstigt att dom inte pratar. Det är ju bara jag hemma ändå. Jag kom på dem diskutera något men dom tystnade så fort jag kom in i rummet. Jag tittade på dem länge, dom tittade på varandra, och sedan på mig. Till slut började vi gapskratta alla tre. "Jag visste väl att ni kunde prata", sa jag och sträckte ut händerna. Dom skruvade lite på sig och synade sina klor.

Jag frågade om dom tyckte jag var en bra husse. Den ena nickade och sa ”Jo, nog är du det”. Sedan flinade hon mot den lilla katten. Jag var tyst och hoppades på lite mer beröm. Den lilla katten drog fram ett cigarettpacket, innan jag hann börja skälla sa hon ”Men och andra sidan så har vi aldrig haft någon annan husse”. Det kändes som att dom försökte psyka mig så jag gick ut från rummet. Man kunde höra dem skratta när jag torkade mina tårar på toaletten. Jag satt där ganska länge och synade mig i spegeln.

Just när jag skulle gå tillbaka och dra ett genomtänkt tal hörde jag den lilla jäveln ropa: ”Och vi kommer säga till alla som kommer hit att du bara vänder på toamattan när vi råkat smeta bajs där!”. Jag ryckte till och låste toadörren. Sedan låg jag på toagolvet en lång stund och snyftade. Det var inte förrän efter en timme jag märkte att jag låg i kattbajset. Dom hade med sin oantastliga samarbetsförmåga vänt på mattan.

En ninja i en burk

2005-09-16T09:23:00.000+02:00

Det kom in en kvinna på kontoret iklädd burka. Hon sökte jobb och Ronald - kontorets Robin Williams on speed - blev den som skulle ge henne all nödvändig information var det tänkt. Men Ronald being Ronald kunde inte hålla sig från att skämta med henne och började dra en massa ninja-skämt och hoppade runt med en meterlång linjal som förmodligen skulle föreställa ett svärd. Burkakvinnan tog såklart illa upp och vände på mockasinen illa kvickt. Vad som hände omkring 15 minuter senare garanterar jag att jag kommer berätta om på ålderdomshemmet tills det är min tur att bli kvävd med en kudde.

Ett indianskrik minus handtrumma hörs ute i korridoren. Burkakvinnan är tillbaka på kontoret. Nu står hon i combat-ställning framför oss alla. Ronald är den som bryter tystnaden med sitt kucklande skratt. Just som han ska vända sig mot oss, för att dra ännu ett skämt, tar kvinnan fram något bakom ryggen och kastar den då odentifierade saken mot honom. Ronald tar sig för munnen och faller ihop. Han vrålar att han är skjuten och börjar gråta likt matadoren i Tjuren Ferdinand. All uppmärksamhet är nu riktad mot honom och ingen hinner se burkakvinnan när hon lämnar lokalen. Ronald blöder kraftigt från munnen. När jag böjer mig ned ser jag att det sitter fast en Sheriffstjärna i hans tandkött. Den är av metall men ser ut att vara något man kan köpa på Buttericks. Jag bänder loss den och nålar fast den på min skjorta. Blodet som färgar skjortan får mig att känna mig lite som en hjälte. Ronald sitter med en papperstuss i munnen resten av dagen. Efter lunchen hoppar han ut genom fönstret. Ingen orkar gå ut för att se vilken eventuell rolig ställning kroppen hamnat i.

På kvällen pratar jag med morfar på vårdhemmet. När han för tredje gången påbörjar storyn om hur man kunde köpa godis för flera dagar med bara några ören drar jag i panik dagens händelse för honom. Han missuppfattar allting och tror att jag pratar om en kvinna på kontoret som vi har en i burk. Jag orkar inte förklara igen och låter honom tro att det är så. Vi blir tyst en stund. Det väser när han andas genom näsan. Han suckar och tittar förstrött mot ett fönster. Sedan säger han att han inte förstår sig på dagens ungdom, på hans tid fanns det knappt mat nog att förvara i en burk.

Siri på min Crescent

2005-09-14T11:48:00.000+02:00

Igår kände jag att det var dags för katalogbus. Jag ringde lite folk slumpvis från telefonkatalogen. Det jag berättade för dem var att jag hade deras föräldrar i min källare. Jag sa att jag tänkt mata dem endast med påskmust och dom där äckliga röda chokladbitarna i Aladdinaskarna tills de berättar huruvida det fanns en tredje skytt vid gräskullen. De flesta ville inte diskutera och hänvisade till Warren-kommissionen, sedan frågade dom prompt vem jag var istället. Jag sa att jag hette Kenneth och ringde från Dödsstjärnans matsal. Ett barn bland de som svarade sa att Dödsstjärnan inte har en matsal. Jag frågade hur han visste det, han svarade att Dödsstjärnan sprängdes i en av filmerna. Det gjorde så stort intryck på mig att jag genast längtade efter att skaffa barn. Jag lovade mig själv att aldrig mer dränka min säd på väg mot reningsverket eller knyckla ihop dem i ett billigt toapapper från Konsum. Den sista jag talade med var en lite äldre man, hade bara en sak att säga. Bravo, du kan till och med dra ned på påskmusten, ge dom bara chokladen och ring mig när dom är mumifierade. Jag ska ha dem som prydnader i gästernas badrum". Vi började prata om annat och blev bästa vänner kan man nästan säga. Jag älskar honom.

Min nya terapeut Siri är en väldigt vacker person. Hon har snälla bruna ögon och påminner inte alls om den där clownen i Det. Min förra terapeut och alla andra före honom hade alla vitt smink, tovigt hår på sidorna samt röda fyllenäsor. När jag påpekade detta ville dom bjuda med mig på cirkus och sockervaddfrossa. Siri är gift och hennes man hämtar alltid upp henne efter varje session. Jag gillar inte honom. Han kör en ful Ted Bundy-bubbla och har Bengt Östes stora gamla glasögon på sig. Eller, jag vet inte om dom tillhört Bengt egentligen, men något säger mig att Ted har sökt rätt efter dem på Ebay. I morgon ska jag erbjuda Siri skjuts innan Ted kommer. Jag har bara en Crescent, men något säger mig att hon kommer bli imponerad när jag slirar så där snyggt runt stadens alla kurvor. När vi är vid parken ska jag stanna till, utan att tvärnita, och säga att jag älskar henne.

I söndags när jag städade lägenheten fin inför det alla sista Agenda på SVT hittade jag ett foto på mig själv från ca 1985. Jag ser lite frågande ut, men verkar glad och har ett gratulationskort i ena handen. På min mage har någon skrivit "Love Child '85" med fingerfärg. Inte ens snyggt skrivet, det ser ut att vara skrivet av någon med tre ögonlappar. Själva magen är enorm och jag ligger på en sjukbädd. Omkring mig kan man skymta vuxna människor och ett TV-team. Konstigt. Jag minns bara att jag varit på sjukhus 3-4 gånger i mitt liv.

Fyra sanna sjukhusminnen:

1: När jag som vuxen fastnade med handen i en godisautomat och tvingades stå där i ett dygn. Jag åt upp allt som fanns i den och halkade sedan omkull i den enorma Japp och Daim-spyan.

2: När jag vid ett besök som barn såg Per Oskarsson och anklagade honom för att vara DÖD.

3: När jag vid ett besök som barn bad Per Oskarsson dra av sig byxorna för att bevisa motsatsen.

Du, jag och lite Sinatra

2005-09-09T22:38:00.000+02:00

Jag behövde komma bort. Från mig själv och min tillvaro. Jag begav mig ut på gatorna, bland människorna och hundarna. Regnet smattrade mot asfalten och bilarna som passerade. Jag slank in på en bio utan att se efter vad som visades. Salongen var halvfull. Ett gäng ungdomar och några ensamma män med tomma blickar. Filmen som visades var ett franskt drama med trasiga själar och desperata människor. Inget av det som utspelades framför mina ögon fångade min uppmärksamhet och jag slumrade till. Jag vaknade av att en man längst ned frustade och pratade för sig själv. Bioduken visade en psykotisk man i en fallfärdig lägenhet som förtvivlat försökte få en liten gråtande flicka att sova. Mannen hade ett vitt smutsigt linne och hade en revolver i ett hölster bakom ryggen. Det var en intensiv spänning i scenen, kontrasten mellan revolvern och bebisen gjorde mig lika spänd som fascinerad. Man kunde höra fläkten i taket surra, några godispåsar som prasslade men annars tyst och stillsamt. Förutom mannen längst ned som fortfarande frustade för sig själv. Till slut ställde han sig upp med knutna nävar mot bioduken och vrålade "Men skjut henne, få tyst på henne för helvete". De flesta i salongen drog efter andan och några lämnade diskret biosalongen. Jag satt kvar och iakttog mannen. Hans agerande fick mig att känna mig vaken på ett sätt jag inte varit på flera månader. När eftertexterna rullade såg jag till att jag hamnade en bit bakom honom i kön. Han var väldigt stor på nära håll och luktade som en blandning mellan Gin och gammal urin. Han såg ut att vara närmare femtio än fyrtio och jag noterade att han hade ett par dyra skor på sig i kontrast till den slitna kavajen.

Ute på gatan gick han med bestämda steg, jag höll mig en bit bakom med min blick fäst mot hans rygg. Han släntrade in på en bar som var full av andra ensamma män som sökte svaret i ett glas. Jukeboxen spelade en country & western-låt som jag inte riktigt kunde placera. Mannen trängde sig fram i kön till bardisken och fick med sig två glas. Han satte sig vid ett tomt bord och svepte ena glaset. Mannen stirrade rakt fram hela tiden mot något eller ingenting. Jag stod vid bardisken, halvt vänd mot honom så jag kunde iaktta vad han skulle göra härnäst. Han satt stilla en lång stund utan att röra det andra glaset. När ett par låtar passerat slog han plötsligt ut glaset med en nonchalant gest och reste sig för att gå. Han gick beslutsamt, ignorerade alkisarna som låg ute vid dörröppningen och tiggde. Jag kastade en tablettask till dem och fortsatte följa mannen. Jag blev orolig att han skulle ta en taxi när som helst och försvinna, men han fortsatte bara gå med blicken fäst vid asfalten.

Vi kom till slut till ett kvarter jag inte kände igen. Ett riktigt slitet kvarter där ungdomsgäng hängde och hallickar ogenerat erbjöd unga flickor tjänster. Kräken vi passerade tittade långt efter mannen när han passerat dem. Jag fick en känsla av att han var respekterad här omkring. Till slut stannade han upp och rotade i sin ficka efter vad som såg ut vara hans nycklar. Han bodde i ett hyreshus med grafitti på väggarna och fester i varje lägenhet. Jag höll mig en på avstånd och lät honom gå in ensam. Sedan ställde jag mig på gatan utanför och tittade uppmärksamt mot alla fönster för att se vilket som tändes. Det visade sig att han bodde på första våningen. Det var dåligt isolerat så jag kunde höra honom slänga igen dörren och trycka igång tv:n. Via en cykel som stod parkerad vid husväggen tog jag mig upp till hans balkong. Där låg jag och tryckte en lång stund tills jag var säker att han inte hört mig klättra upp. Han hade ett par halvt genomskinliga smutsiga gardiner som gav mig ett hum om hur det såg ut där inne. Jag vågade inte ställa mig upp utan satt på knä och tittade in när det verkade som att han var i ett annat rum. Från min synvinkel såg man baksidan av en soffa och en tv framför den. Mannen kom in i rummet och satte sig i soffan men en flaska whiskey i handen. Han kämpade med fjärrkontrollen och slog igång en videofilm. Det var svårt se vad som visades men det hördes att det var något som någon filmat själv hemma. Jag hörde en man och kvinna samtala, de lät glada. Det lät som att de planerade inför något, mannen pratade om en båt och kvinnan pratade om solbränna. Han spolade en stund och drack en lång stor klunk ur flaskan. Jag satte mig på ändan en stund för att vila mina knän. Mannen fortsatte titta en lång stund och jag satte mig till slut med ryggen mot fönstret och sov en stund. Han verkade också ha somnat för när jag vaknade var det helt tyst. Han hade pausat mitt i och jag kunde urskilja en närbild på en kvinna i vit slöja som log brett mot kameran. Mannen snarkade tungt i soffan och flaskan var tom. Jag ställde mig upp och tittade in i lägenheten. Den var som jag väntat mig, ostädad och skabbig. Det fanns inget på väggarna förutom en Easy Rider-affisch. Lägenheten såg ut att bara bestå av ett enda rum och ett litet kök. Vid ytterdörren låg en enorm hög med post. Det fanns ett hundkoppel liggande på golvet men ingen hund syntes till. Jag bestämde mig för att gå hem men att hälsa på honom igen så fort jag bara kunde.

Den natten drömde jag att mannen hade kedjat fast mig i sin lägenhet framför soffan. Jag var naken och insmord i matolja. Det fanns något uppstoppat i min ändtarm kände jag, det fanns en liten blodpöl under rumpan. Det gjorde inte ont men det kändes som att jag var väldigt skitnödig. Jag drog slutsatsen att jag måste vara drogad. Mannen satt naken i soffan och spolade en videofilm samtidigt som han onanerade slött med sin vänstra hand. Jag satt med ryggen mot tv:n och kunde inte se vad han tittade på. Han ställde sig upp med sin erigerade penis riktad mot mig. Sedan sa han att han skulle döda mig med den.

Jag kände mig pigg och upprymd när jag vaknade, trots den bisarra drömmen. Jag struntade i att äta något, drack bara en öl och åt lite cornflakes sedan gick jag mot mannens lägenhet igen. Jag hade i min iver glömt att det var dag fortfarande så jag gick till baren som han besökt tidigare. Dödade några timmar vid pokerbordet tillsammans med två alkisar. När pengarna tog slut gick jag runt för att söka ölslattar, hittade en halv sejdel och lutade mig bak i en soffa som fanns i barens ena hörn. En glädjeflicka med bara ett ben raglade fram till mig på kryckor. Hon luktade billigt vin och frågade om jag var ensam. Jag svarade att jag är ensam även när jag är med andra. Hon ville göra det skönt för mig och få mig att må bra. Jag frågade vart hennes ben var, hon kastade upp det benet hon hade kvar och sa "här är mitt ben, ser du inte?". Jag lät henne göra det skönt för mig under bordet mot en påhittad summa. Att se hennes enda ben sticka ut fick mig att tänka på en hund som fanns i mitt kvarter, den hade bara tre ben och alla barnen var alltid elak mot den. Jag hade tänkt att bara lämna glädjeflickan där under när hon var klar, men något i mig brast en aning och jag lyckades hitta ett par mynt att kasta till henne. Hon la dem i sin bh och flinade. Jag tänkte att det måste vara farligt om hon går nära en magnet.

Ett par timmar senare, åter på mannens balkong, började jag tröttna ordentligt. Han hade hittills bara legat helt stilla och sovit. Jag kunde se baksidan av hans huvud och en utfälld arm. En timme till förflöt, han låg fortfarande orörlig. Ovetandes om hur förväntansfull jag faktiskt var, och hur jag väntat hela dagen, låg han bara där och bjöd inte till det allra minsta. Besviken över att inget spännande inträffat gick jag hem och drack tills jag däckade i badkaret.

Jag var rastlös samma sekund som jag bände upp ögonlocken. Bestämde mig för att dricka hela dagen för att få tiden att gå. Jag tog fram skivor jag inte hört på flera år och dansade naken i mitt kombinerade sov-och-vardagsrum. Grannarna bankade på väggen och jag bankade tillbaka med en hantel. Den halvruttna väggen gav upp och sprack, jag slog ytterligare en gång. Nu gick det att stoppa in knytnäven in till grannen. Sista ölflaskan drack jag ute på min balkong. En grupp med barn i sina skoldräkter passerade, dom pekade och skrattade åt mig. De vuxna som var med dem föste dem snabbt framåt, det hela såg ut som en skock får som flyr undan vargen. Jag vinkade åt barnen och de vinkade förvirrat tillbaka. Det luktade urin när jag kom in igen. Jag förstod att grannen måste ha urinerat genom hålet i väggen. Det kändes rättvist så jag fyllde hålet med en handduk. Framåt kvällen klädde jag upp mig lite inför mitt tredje besök hos mannen. Jag hoppades på att han också kanske skulle göra det, kanske skulle han till och med ha lite after shave. Det lyste i hans lägenhet när jag kom fram, men det var lika tyst som kvällen innan. Till min förvåning låg han och sov även denna gång. Jag kände mig modigare än tidigare och brydde mig inte om att smyga speciellt mycket. Kupade mina händer och kikade in, mannen låg i ungefär samma ställning som dagen innan. Jag blev orolig över att han kanske var sjuk. Jag förbannade mig själv att jag inte förstått detta, att jag inte fixat kläder så jag kunde låtsas vara amubulansvårdare eller något liknande. Oron i mig tog över och jag bröt upp den rangliga balkongdörren.

Det första som slog mig var att det luktade hemskt. Sprit, urin, avföring. Allt på samma gång. Golvet knarrade när jag tog mitt första steg från balkongdörren. Mannen sov fortfarande orörlig. Jag vände om och tog av mig skorna för att kunna smyga. När jag kom till soffan såg jag hela mannen där han låg utfläkt. Han hade ett smutsigt linne och trasiga kalsonger på sig. Det fanns ett vitt konstigt skum vid hans mun och hans ansikte skiftade i blå-gula färger. Men hans ansikte, själva huden i hans stoiska ansikte, det var som att han blivit tio år yngre på två dagar. Fårorna och den lite gropiga huden var helt försvunnen. Om det inte vore för skummet, och den onaturliga ställning som kroppen befann sig i, så skulle jag säga att han liknade en snyggt åldrad filmstjärna. För ett ögonblick önskade jag att jag hade en polaroidkamera, men slog snabbt bort tanken. Jag hade ju honom helt för mig själv trots allt. På tv:n fanns en pausad bild på en vacker kvinna i vit slöja. Bordet var fullt av spritflaskor och halvtomma glas. Vid hörnet, närmast mannen, fanns det fanns en burk utan etikett med några piller i. Jag kände mig upprymd och sorgsen på samma gång. Upprymd för att jag äntligen fått träffa honom, men sorgsen över att han förmodligen inte skulle kunna ge något av sin visdom till mig. Jag bestämde mig för att göra det bästa av situationen och inte ge upp. Jag städade lite åt honom och bryggde kaffe i det lilla köket. Han hade många fina gamla LP-skivor i en uråldrig ölback. Jag släckte ned lite och Sinatras röst fyllde rummet. I en garderob trängdes malätna kläder ömsom dyra kostymer med matchande skjortor. Det kändes passande att mannen också skulle få klä upp sig och fräscha till sig, så jag tog av honom underkläderna och linnet. Han hade gjort ned sig ordentligt där bak så jag fick rengöra honom med handdukar och vatten. Det vita skummet var lätt att få bort, men jag ångrade genast det eftersom hans tunga hade en konstig färg och det var svårt att få den att ligga rätt. Det var ännu svårare att få på honom byxor, så jag drog bara upp dem halvvägs och dolde det andra med filten. Skjortan och kostymen satt perfekt på honom, han glänste verkligen ikväll. Eftersom han hade en jobbig odör som stack i ögonen på mig, fast det visade jag inte, hällde jag försiktigt hans dyraste rakvattnet på hans hals och baddade in lite på bröstkorgen.

Jag hällde upp två drinkar i köksdelen efter bästa förmåga och tillgång. Musiken i bakgrunden höjde verkligen stämningen bortom dimensioner jag inte kunnat föreställa mig. Visslande och sjungande gjorde jag också mitt bästa för att göra kvällen minnesvärd. Till min fasa upptäckte jag att mannen hade rasat ihop mer eller mindre, fastän jag ömsint hade pallrat upp honom med de hårdaste kuddarna som fanns. Jag lät honom ligga lite nonchalant halvt lutad mot soffans armstöd. Jag tänkte att han kanske hade just kommit hem från en hemsk dag på jobbet, släppte lite på hans slips och ställde fram ett glas. Jag fick liksom låtsas att han drack tillsammans med mig, för det rann ut på skjortan och fula fläckar bildades när jag hällde lite i munnen på honom.

Vi tittade på den hemgjorda filmen en stund. Den var uppenbarligen filmad av någon full person för det var svårt se vad som utspelades. Det blev ett klipp i filmen, en man och kvinna stod vid ett altare redo att gifta sig. Jag ursäktade mig och satte mig närmare tv:n. Det var inte mycket ljud som hördes men de såg så lyckliga ut, speciellt när de spatserade ut genom kyrkan. De kramades om av barn och gråtande vänner. Jag spolade lite, många av sakerna var uppenbarligen filmade med några års mellanrum. Man fick se dem på semester, på olika fester, och i vad som verkade vara ett stort gammalt hus där dom gjorde vardagliga saker ihop. Jag fortsatte spola till det bara var flimmer. Sedan höjde jag mitt glas mot mannen i soffan och vände på Sinatra-skivan. När jag kom tillbaka från ett toabesök hade flimmret på tv:n upphört. En kvinna bakbunden på en stol med en munkavel stirrade som ett skrämt djur mot mig. Jag tittade mot mannen i soffan som nu hade hasat ned helt och hållet. Det gjorde mig ganska irriterad så jag drack upp hans drink och slog ned glaset i bordet lite för att markera. Kvinnan som syntes på tv:n mumlade bakom sin munkavel. När jag satte mig närmare såg jag att det var kvinnan på bröllopet. En mansröst verkade läsa något för henne, jag skruvade upp det sista som gick och försökte lyssna.

Mannen som entonigt läste upp brevet kallade henne för hora och andra nedsättande ord. Kvinnan snyftade, hennes ögon flackade omkring. En man syntes plötsligt i bild, men bara bakifrån, han knycklade ihop brevet och greppade hennes ansikte med ena handen. Han frågade henne om det fanns någon ånger i hennes besudlade kropp. Kvinnan nickade häftigt och grät. Mannen pratade lugnt med en låg mullrande röst. Han trodde på hennes ord. Jag tittade mot mannen i soffan med höjda ögonbryn, jag kände därifrån jag satt att han hade börjat lukta ännu mer illa sedan jag gav honom det fina rakvattnet. Mannen på filmen ställde sig dold bakom kvinnan, hon försökte febrilt vända på huvudet, men han höll fast henne med sin jättenäve rakt över hjässan. Han böjde sig lite och pratade mot hennes öra. Sedan högg han två gånger mot hennes hjärta. Mannen gick ett steg åt sidan, fortfarande utanför bild, jag höll på att ropa till mannen i soffan över min frustration. Mannen på tv:n klev fram och kysste kvinnan ömt på kinden, sedan log han mot kameran. Filmen tog slut och flimmret kom tillbaka.

Sinatra-skivan hade tagit slut under filmvisningen, jag kände att det bara var just han och en god whiskey som kanske kunde rädda resten av kvällen. Jag gjorde i ordning två nya drinkar och satte mig i soffan. Det kändes dumt att säga något, konversation och ord kändes onödiga, rent av fördummande. Utan att ursäkta mig svepte jag drinkarna och ställde mig upp. Innan jag lämnade honom stal jag skivan och smällde sedan igen balkongdörren, jag kände mig besviken och ledsen. Drog fram min gamla LP-spelare och hällde upp ett glas av den finaste whiskey som fanns i mitt hemsnickrade barskåp. Luften ute kändes renare och fräschare än någonsin. Regnet smattrade mot asfalten, ett bildäck tjöt en bit bort. Ett ungt par, berusade av kärlek och drycker, passerade hand i hand under min balkong. En alkis ropade efter en taxi på andra sidan gatan. Jag avundades dem alla. Allt jag ville var att känna mig delaktig.

Kexchoklad 15.90 kr

2005-09-08T15:34:00.000+02:00

När jag stod i tur att betala berättade den blonda kassörskan för sin vän att hon köpt en tröja. Hon drog lite i den. ”Den var jävligt dyr”. När jag klev fram kändes det som att hon tittade äcklat på mig.

Jag har funderat mycket på att bli placerad i en liten stuga som är gjord av kexchoklad. Väggarna och taket skulle vara 1 m tjocka. Ulf Larsson, den fd programledaren i Söndagsöppet, har i förväg placerat en slang som går in i stugan. Ur slangen kommer det Zyklon-B som hotar att kväva mig. Så nu är det upp till mig att äta mig ur stugan. Det skulle vara roligt.

Steve

2005-08-17T05:45:00.000+02:00

Jag misstänker starkt att en av mina kollegor har Tourettes Syndrom i form av vokala tics. Detta är inget jag har tagit upp med andra, det är baserat på mina egna upplevelser de senaste tiden. Vi kan kalla honom Steve. Här följer utdrag ur några jobbmail.

--------------------------
>Från: ”-”
>Ämne:
>Datum: Ons, 6 Juni 2005 11:18:45 GMT

>Steve skrev:
>Hejsan

>Det har anlänt en ny oanmäld leverans. Verkar som att den kommer gå under den >nya T12:an. Finns det någon möjlighet att du kan ta den? Larsson och Rickardsson >kommer tillbaka den 11:e först. Jag förmodar att det är samma papper som fylls i >annars så kan du höra av dig.

>Steve

>DU SKA SUGA FITTARSLE MONGOBÖG!
---------------------------------

Jag stirrade länge på skärmen och tog en extra stor klunk kaffe. Sneglade över skärmen mot Steves ryggtavla en bit bort. Han är ganska stiff med ansiktsmotorik som en blandning mellan Cher och en trött kviga. Han är typen som alltid tackar nej till en öl efter jobbet. Att stirra mot hans ryggtavla är ingen större skillnad jämfört med att titta honom rakt i ansiktet. Efter ett tag tyckte jag att hans rygg såg ut att vara en måltavla. Jag ville kasta en penna eller machete mot den för att se om jag vann något. Förstod att jag stirrat för länge men ändå kunde jag inte förmå mig att titta bort. Jag övervägde att visa breven för Eva som sitter närmast mig, hon tittade ut genom fönstret med en drömsk blick och tuggade på en penna. Jag beslöt mig för att låta det vara. Ett par dagar senare kom ett nytt mail.

----------------------

>Från: ”-”
>Ämne:
>Datum: Mån, 13 Juni 2005 14:09:26 GMT

>Steve skrev:
>Hejsan

>Snabb påminnelse om att de nya T26:orna kommer gå under samma nätsystem som >de gamla. De ska alltså INTE arkiveras om på något sätt eftersom modulerna är >likvärdiga.

>Steve

>JAG SKA KNULLA OM DIN PAPPA TILL MAMMA!

>---------------------------------

Denna gång hostade jag till så kaffet flög ur munnen och spilldes över min vita skjorta och skärmen. Än en gång tittade jag mot Steves ryggtavla. Jag kunde inte förmå mig att förstå att detta språkbruk tillhörde den tråkiga stela mannen en bit bort. Jag kände mig väldigt nyfiken på att ta reda på hur det egentligen låg till så jag släntrade fram till honom.

Steve blev stressad när jag kom fram till honom. Satte mig på en stol vid hans skrivbord. Han började skriva frenetiskt, händerna smattrade kring tangentbordet, jag såg att det bara blev en massa bokstäver i konstig ordning så jag tog till orda. "Du Steve, jag tänkte bara fråga har du lust hänga med och bowla idag efter jobbet? Eva hänger nog på. Kanske en öl sen". Steve svettades ymnigt men slappnade av. "Ah, jo kanske det. Nu idag alltså? Direkt efter jobbet?" Jag blev paff av hans positiva respons och fick lite dåligt samvete men jag var fast besluten att ta reda på hur Steve egentligen var konstruerad. "Ja, vi sticker nog redan halv fem, chefen är ändå ute hela dagen. Han kommer inte veta något". Jag flinade grabbigt mot honom. Steve log stelt och nickade. "Ok, men då kommer jag och Eva och hämtar upp dig utanför sen då". Steve nickade igen och återvände till tangentbordet. Jag ställde mig upp och medan jag gick iväg sa jag "Och du vet att jag kommer vinna över er båda, din lilla bajspudding. Hej då fittballe".

Jag vet inte hur han reagerade, och jag vet inte riktigt varför jag sa så, men jag hoppades på någon sorts respons. Resten av eftermiddagen förflöt utan att något spännande hände. Steve råkade vid ett tillfälle spilla Ramlösa vid kaffebordet, jag hoppades på något sorts utbrott där Ramlösaflaskan skulle få höra vad den egentligen var för typ men inget hände. Strax efter klockan fyra la jag mig på golvet i fikarummet och tryckte pannan mot ett element. Sedan bad jag Eva känna på min panna. Hon tyckte jag verkade varm. Jag höll med och gick hem.

Dagen efter frågade jag Steve vid morgonfikat om han ville ha lite ballefjongbröd till kaffet. Eva gapade med munnen av förvåning men Steve var helt lugn. "Nej tack" sa han och gick till sitt hörn. Jag orkade inte förklara för Eva och lämnade henne där. Allt eftersom dagen passerade började jag bli mer och mer irriterad över att inte få någon respons. Jag vägrade gå fram och fråga rakt ut eftersom jag tyckte att han borde vara den som ber om ursäkt. Jag tryckte på hämta e-post med fem minuters mellanrum. Jag krävde t o m att få se Evas jobbmail men dom innehöll inga som helst obscena kommentarer. Till slut fick jag nog och tog med mig en termos från fikarummet till toaletten. Jag pressade ur mig en liten minikorv på 5 cm och placerade den längst ned i termosen. Sedan gjorde jag kaffe och väntade på att fikarasten skulle anlända.

Steve och Eva släntrade in. Båda satte sig och läste en tidning under tystnad. Jag ställde fram termosen mot Steve som genast började hälla upp i en kopp. Det ramlade ut små bruna partiklar men Steve verkade inte tänka på det. Jag minns att jag tittade på klockan. Den var 14.04 och det var bara vi tre i rummet. Eva gjorde en ansats att hälla upp men jag tog tag i den och sa att jag tror det blev för svagt. Steve, med ögonen fästa mot en artikel i en biltidning, förde långsamt koppen mot sin mun. Jag kände att en bubblande fnitterattack gjorde anspråk någonstans långt nere i strupen.

Steve tog äntligen en klunk sedan blinkade han till. Ansiktet förvreds i det mest akrobatiska former jag sett. Han tittade fortfarande ned i tidningen. Men sedan öppnade han munnen och spydde rakt ut över bordet. Det var med en sådan våldsam kraft att delar av spyan stänkte upp på min vita skjorta. Ett par gröna ärtor tittade piggt mot mig vid andra skjortknappen. Jag tänkte att det var ganska förutsägbart, klart att Steve äter nyttiga gröna ärtor. Eva höll tidningen som en sköld mot sig men sa inget. Steve hulkade och tittade ut över bordet. Sedan sniffade han ett par gånger i koppen. Jag hade tänkt ut en dräpande kommentar för just detta ögonblick men jag hann inte eftersom jag inte såg termosen som knäckte mitt näsben sekunden efter. Nu skrek Eva och ställde sig upp. Jag föll baklänges fortfarande sittandes på stolen. Steve ställde sig upp, och hör och häpna, precis som i filmerna kavlade han upp sina ärmar innan han åter igen slog termosen över mitt krossade näsben. Som för att vara säker på att jag verkligen uppfattade att han var arg slog han ett par extra gånger så en del av mina tänder slogs av. Hela min skjorta var nu full av blod och spya. Jag minns att jag hoppades på att jag såg lika cool ut som Edward Norton i Fight Club nu.

Båda jag och Steve fick sparken från jobbet och jag fick aldrig reda på varför han skrev sådär till mig. Jag ska inte ljuga och säga att jag struntade i det. Tvärtom egentligen, det blev lite av en besatthet att ta reda på vem han egentligen var. Så till den grad att min flickvän lämnade mig när jag hellre sköt med ärtrör mot hans fönster i stället för att sova om nätterna. Sedan ett par veckor tillbaka har jag jobbat på en jordtunnel som kommer leda mig till hans källare. Via den och en luftrumma kan jag snart sova i samma hus som Steve och därmed lära mig mer om hur han fungerar. Jag vill också veta om det hade varit någon skillnad om jag lagt minikorven i en god vitlöksbaguette.

Ursäkta mig

2005-06-28T22:31:00.000+02:00

På en restaurang i Göteborg hösten 1987 passerade clownen Manne min stol. Han sa ”ursäkta mig” och log stelt mot mig. Mina ögon tårades och jag stack gaffeln ännu djupare in i min hand. Far undrade om soppan var för stark. Jag vände mig om och målade mig som en clown med blodet. Sedan ställde jag mig på bordet och försökte vara lika rolig som clownen Manne. Ingen skrattade, alla tittade ned på sina tallrikar eller tog djupa klunkar från sina glas. Vid entrén fick jag ögonkontakt med Manne, han skrattade inte heller som han alltid annars gjorde, han sänkte bara sitt huvud och vände sig om för att gå. Sorlet stegrades igen och jag torkade mitt ansikte mot min Mannetröja.

Stålmyran

2005-06-22T23:11:00.000+02:00

Det fanns en ung man i vår byggnad som alltid hotade med att hoppa från taket. Ett par gånger i månaden hörde man honom springa i trapphuset skrikandes att just denna dag skulle han hoppa på riktigt. Jag vet inte varför han ville hoppa och det låter hemskt när jag säger att man blev avtrubbad efter ett tag. Vi grannar gick ihop och slog vad huruvida han faktiskt skulle genomföra flygturen eller inte. På en av sommarens första soldagar vaknade jag av att han sprang uppför trapporna igen. Det var riktigt varmt i min lägenhet och jag masade mig ur soffan för att kika i dörrspringan. Denna dag verkade han vara ovanligt peppad då han bankade på vissa dörrar medan han sprang uppför trapporna mot översta våningen.

Jag stängde dörren och gick till toaletten. Där låg en utslagen man i mitt badkar. Han såg bekant ut. Manchesterbyxor, bar överkropp och en yllemössa, men jag kunde inte placera honom riktigt. Hans ansikte var fullt av blåmärken och han luktade urin. Jag blev nyfiken på hur han hamnat där så jag siktade på hans vidöppna mun. Han rörde sig inte. Jag lutade mig fram och satte min hand framför hans mun. Han andades.

Det var en fin dag och jag kände mig exalterad över att se på huruvida den unga mannen skulle hoppa eller inte. Vi grannar hade sedan länge skaffat oss solstolar på översta våningen för att kunna sitta front row och iaktta hans morbida beteende. En del av grannarna, Gamarna som vi kallade dem, skaffade sig solstolar vid den presumtiva nedslagsplatsen. Min granne Jakob var redan på väg uppför trappan när jag låste dörren för att gå. Han bar en skål med fil och flingor och gav mig tummen upp när han såg mig. Det var nästintill vindstilla och solen sken när vi satte oss i solstolarna. Någon enstaka bil hördes passera ibland. Staden hade inte riktigt vaknat ännu. Jakob hade med sig en finanstidning utifall att den unge mannen bara skulle sitta och vagga under tystnad som han ibland gjorde. Det fanns två Gamar vid den presumtiva nedslagsplatsen. De vinkade åt mig med sina drinkar när jag gick fram till kanten.

Den unge mannen hade dagen till ära röda kalsonger utanpå sina blåa långkalsonger, en blå long sleeve samt en röd bordsduk som cape. Han satt vid kanten med fötterna dinglande i luften. Jag gick fram till honom och frågade varför han inte hade ett S på bröstet. Han svarade att det berodde på att han inte var en riktig superhjälte. Jag hade inget motargument och stod bara kvar tyst.

På något sätt tyckte jag synd om honom. Men jag visste inte varför, jag visste ju inget om hans anledningar till att vilja måla om asfalten till någon sorts DNA-färg. Efter viss tvekan satte jag mig och dinglade fötter med honom. Att sitta där gjorde mig illamående men jag kunde inte visa det eftersom Gamarna och Jakob iakttog varje sekund som om det vore en final på 100 meter i OS. Jag lät en spottloska rinna ur munnen och det verkade ta en evighet innan den nådde asfalten. Vi måste ha varit omkring 15-20 meter ovanför marken. Jag frågade det enda vettiga som man kan fråga någon med en hemmagjord Stålmannendräkt som tänkt hoppa från byggnad. Han svarade att det aldrig ens existerat en Lois Lane i hans liv. Jag frågade det andra man vill fråga någon med en hemmagjord Stålmannendräkt som tänkt hoppa från byggnad. Han svarade att det inte fanns någon Lex Luthor som gjort hans liv miserabelt.

Min hjärna gick på högvarv för att klura ut en ny bra fråga. Men jag behövde inte anstränga mig mer då han själv tog till orda. "Allt jag bara vill är att vara en liten myra. En liten myra som arbetar tillsammans med mina kompisar och bidrar till att göra drottningen glad." Jag var osäker på om detta var en metafor eller om han faktiskt ville bli en myra. Jag tänkte säga något om sockerbitar, jag vet inte varför, men det blev som det blev. "Men tänk om du bli tillfångatagen av en soon-to-be seriemördare som bränner ihjäl dig med sitt förstoringsglas? Eller kastar in dig i en micro." Han svarade att det inte skulle spelat någon roll. Jag förstod hur han menade, han skulle ha känt sig betydelsefull om än bara för en kort stund.

Nu var jag osäker på om jag skulle låta honom hoppa eller kanske hitta på något om att han skulle ju kunna ha en myrdräkt på sig och kanske jobba vid Buckingham Palace. Även denna gång, medan jag febrilt tänkte efter vad jag skulle säga, var han snabbare än mig och ställde sig upp. Jag hann tänka att han säkert kommer göra en Jesus Christ pose innan han hoppar, eftersom det ser snyggare ut, och det gjorde han faktiskt. "Även om vi bara småpratat ett par gånger så är du det närmsta jag kommit att ha en Lois Lane i mitt liv" sa han och tog sats. Utan att jag tänkte efter sträckte jag mig mot honom och fick tag i hans cape med min högra hand. Jag följde med och hamnade på mage. Det ryckte till med våldsam kraft när han snurrade halvt runt och blev hängades en meter från kanten. Jag tog tag i capen med båda mina händer, han var inte tung, men jag visste inte hur länge jag skulle klara hålla honom så.

Det var fascinerande att se hur hans händer i panik krafsade runt halsen där capen dragits åt. Det fascinerande mig eftersom det såg ut som att han inte ville strypas och dö. Jag gjorde en mental anteckning att använda detta i min bok. Överlevnadsinstinkt vs suicidala handlingar. Eftersom han inte kunde tala vid detta tillfället fick jag göra det. "Jag vet inte hur länge jag kan hålla dig, vad ska jag göra?" sa jag och kände mig rädd. Den unge mannens liv var bokstavligen talat i mina händer. Gamarna stod nu upp därnere. Av deras kroppsspråk att döma såg de inte lika roade ut som jag väntat mig. Den unge mannen slutade slita kring capen som lindats runt halsen, och han ansträngde sig till det yttersta för att vrida på huvudet mot mig. Vi fick ögonkontakt och han fällde åter igen ut armarna i Jesus Christ posen. Jag nickade och tog ett djupt andetag. Sedan släppte jag honom.

Grannarna och jag var överens redan efter par sekunder på mötet vi höll nere vid nedslagsplatsen. Vi skulle göra det enda rätta och ge honom en värdig begravning. Den typen av begravning han hade velat ha. Efter mötet gick vi alla åt skilda håll och fixade med våra uppgifter. Jag skulle göra ett träkors. Eftersom han inte hade några identifikationshandlingar på sig, och bara en bild på Sweet på sin dörr i stället för sitt namn, beslöt jag mig för att kalla honom för Myran. En av Gamarna och Jakob tog på sig att skrapa ihop Myran och lägga honom i en hockeytrunk. Två timmar efter nedslaget åkte vi alla i Jakobs truck under tystnad på väg mot skogen.

Jakob lät en kassett med Elvis Presleys Love Songs vara på i bilen medan vi tog av oss våra mössor och blickade ned mot den unge mannens färska grav. Det hade tagit oss en stund men vi hittade till slut en enorm myrstack som vi la delarna av Myran i. Hans kompisar var alldeles till sig av glädje och krälade över honom, som en mamma som försöker pussa ihjäl sin nybadade bebis. Ingen av oss var särskilt kapabel till att säga något vackert så vi stod bara där. När bandspelaren i trucken plötsligt vände på kassetten och en av Ozzys tidiga soloalbum vrålade genom högtalarna försvann stämningen. Vi packade ihop våra saker och åkte iväg.

Ingen av oss sa speciellt mycket under resan hem men till slut bad en av Gamarna Jakob slå på Elvis Presleys Love Songs igen. När Elvis Preslyes brunstiga stämband darrade fram första raden i Love Me Tender tror jag vi alla fällde en tår i smyg. Ute på infarten kramade vi alla om varandra för första gången fast vi bott och umgåtts i samma byggnad i tjugo år. Uppe på översta våningen byggde vi en myrstack som vi skötte om som om det vore vårat adoptivbarn. Ibland ställde vi till med fest däruppe, vi fick till och med dit kvinnfolk ibland. Och var än Myran är idag så tror jag att han är ganska nöjd och lycklig. Han skapade något betydelsefullt. En fördjupad, värdefull och kärleksfull kompisrelation mellan fyra vita heterosexuella alkoholiserade medelåldersmän i sina bästa dagar.

Dykarpojken

2005-05-19T16:54:00.000+02:00

Eftersom hon spyr varje morgon sympatispyr jag på natten timmarna innan henne. Jag vaknar av att spyan är i halsen. jag sätter mig upp och sväljer hårt upprepade gånger, spyr mellan madrasserna, sedan somnar jag med den frätande smaken i halsen. Jag visade bilder på fostret för tjejerna i fiket. Dom är suddiga och man kan inte urskilja ett skit. Det kunde lika gärna ha varit en bild på ett månlandskap. Men jag visade upp alla och pekade ivrigt. ”Ser du där Annette? Där gör han den legendariska hoppkicken i Karate Kid I. På den här föreställer han Pontus just innan dom släpar iväg Jesus. Och den här är bäst...Siv kom hit och se den här...du ser vad det är va? Det är när Lill Lindfors tappade kjolen i Eurovison Song Contest 1985. Jag fattar inte hur han lyckas!” Alla hummade och såg besvärade ut.

När jag skulle stämpla ur kastade Siv en dartpil i bakhuvudet på mig. Riktigt svinhårt. Jag lät den vara kvar medan jag promenerade hem. Vid ett övergångsställe frågade ett tonårsgäng mig om jag var Darth Vader. Jag tyckte det skämtet var svintrist och grät krokodiltårar. Krokodiltårarna fick mig att tänka på Steve Irwin. Jag längtade efter honom. Sedan tänkte jag på allt roligt som Steve Irwin gjort och kände mig gladare.

Medan hon sov pratade jag med barnet genom magen. Två knack, nej. Ett knack, ja. Det kom fram att han inte ville komma ut. Han tyckte världen var en alldeles för ond plats, han var inte var utrustad för all denna ondska och cynism. Jag sa att han hade en poäng där faktiskt. Till slut var vi överens och sa adjö.

Morgonen därpå lämnade han oss medan frun morgonkissade. Han hoppade rakt ned i vattnet och simmade i väg. Detta gjorde oss väldigt nedstämda. Jag flyttade i stort sett in i badrummet efter det. Jag använde farfars gamla fiskespö i toaletten med skumbananer som lockbete varje kväll. Men vi hörde aldrig någonsin av honom igen.

Allt eftersom tiden gick glömde vi det där. Vi byggde ett utedass eftersom det kändes obekvämt att göra sina behov i toaletten. En kväll då vi tävlade om vem som kunde äta flest chipspåsar råkade vi spy på varandra. Spyan fick oss att minnas vår dykarpojke igen och då grät vi tillsammans. Riktiga tårar.

The work diaries #8

2005-04-21T14:24:00.000+02:00

Det var fortfarande mörkt ute när jag gick mot fabriken. Jag gick med bestämda steg framåt genom regnet. En buss kom körande mot mig. Jag ställde mig på mitten av vägen. Kvinnan som körde bromsade häftigt ett par meter framför mig. Nyfikna trötta arbetare tittade upp från sina säten. Kvinnan gestikulerade åt mig. Jag stod blickstilla och stirrade ut henne tills jag loskade på framrutan. Sedan fortsatte jag gå. Vid parken, just innan fabriken, låg en alkis och vilade på en bänk. Jag tog hans spritflaska och slog den så hårt jag kunde över hans ansikte. Jag ångrade mig genast att jag inte hade väckt honom först.

Så fort jag kom in i fabriken kände jag mig lugnare, kanske för att den symboliserar den yttersta tristessen, eller kanske för att jag kände att Sophie var i närheten.
Den stora klockan i hallen visade att det var två timmar kvar tills arbetarna skulle komma. Det kändes betryggande, jag skulle ha tid att reda ut saker med Sophie. Denna morgon var hon sötare än någonsin. Hon hade sina civila kläder och uppsatt hår. Hennes sätt att sminka sig var precis lagom. Precis som jag vill ha det.

Hon gav mig en kram när jag kom in, jag besvarade den och ville nästan inte släppa. Jag tror hon kände det för hon lät mig hållas en stund. Jag blundade och höll tillbaka tårarna. Jag gråter aldrig inför någon men om det skulle vara någon så skulle det vara inför henne. ”Du har mått så dåligt, så länge”, sa Sophie och tog mig till soffan. Vi sa inget på en lång stund. Hon höll min hand medan jag kämpade för att säga något. Utanför hördes regnet som slog mot plåttaket. ”Har du någonsin känt dig så ensam att du börjat tro att alla utom du är låtsasmänniskor, att man är utvald att spela huvudrollen i en sorts teater. Men så träffar man på någon som faktiskt känns verklig.” Sophie gjorde en bekymrad min och ställde ned koppen på bordet. ”Jag tror jag förstår hur du menar, men om det är så, är du Gud i så fall eller har Han skapat dig för att gå omkring här ensam?” Jag hade inget svar på hennes fråga. Jag hade inte ens lust prata mer, det kändes som att bevittna slutet på en bra film man inte vill ska ta slut. ”Vi kan väl bara sitta här”, sa jag och la mig i hennes knä. ”Vad än du känner nu, och vad än som händer senare”, sa Sophie och strök mig över ansiktet, ”så har du i alla fall kommit någonstans den senaste tiden. Du har visat för dig själv att det finns en annan sida hos dig”. Jag förstod att hon hade rätt men det kändes ändå sorgligt. Jag visste att detta var sista gången vi talade, att hon skulle släppa mig nu.

Sophie fortsatte stryka mig över ansiktet tills jag slumrade till. Jag drömde behagliga drömmar, varma drömmar med massor av färger. Jag såg Mor och Far vinka från stranden när jag rodde över sjön. Jag såg den röda ridån av sammet öppna sig när jag var på bio första gången. Och jag såg mig själv ligga på ängen och studera molnfigurer. När jag vaknade till rörde sig händerna över ansiktet, jag visste att Sophie var borta, men jag fortsatte blunda en stund till. Regnet smattrade fortfarande mot taket men det hade börjat ljusna. Även fast jag visste att jag var ensam i rummet ville jag se mig om, men gjorde aldrig det. Jag gick i stället till kylen och hämtade en burk med grädde. Sedan spritsade jag konturen av min kropp på golvet, la mig där och spelade död. För det var precis vad jag var.

The work diaries #7

2005-04-20T01:12:00.000+02:00

Jag orkade inte gå till jobbet veckan efter samtalet med Julia. De få timmar jag sov på nätterna drömde jag mardrömmar, ångestfyllda mardrömmar, jag befann mig på fabriken helt naken. Alla arbetare stod uppradade på led och stirrade på mig. Sophie längst fram med en allvarlig blick. Jag skrek åt dem att sluta stirra på mig, Sophie fällde ut en arm och pekade på mig, arbetarna gjorde detsamma, som på kommando. Jag skrek att hon hade svikit mig och föll ned på knä. Sophie stod fortfarande orörlig med arbetarna bakom sig. Till slut sprang jag därifrån och hemåt. De nätter jag inte kunde sova alls gick jag till fabriken och stod utanför staketet. Det lyste i fikarummet hela natten men jag såg aldrig till henne.

All denna frustration fick mig att känna mig svag och ynklig, jag tänkte mycket på att faktiskt svara varje gång Mor och Far ringde. Men jag misslyckades även med det. Kvällarna gick mest ut på att dricka starksprit och äta valium. Det drog jag ned på eftersom jag ofta vaknade i badkaret med skärsår på armarna. Jag har inga som helst minnen av självstympning, blodspåren fick mig att förstå att det alltid skedde i badkaret. Varje gång jag vaknade till fanns en svag doft av järn på grund av allt blod, men bredvid kniven fanns alltid också ett bandage och Kalle Anka-plåster. Jag fascinerades över min egen dubiösa överlevnadsinstinkt.

Dagarna passerade och i takt med att jag bara höll mig till Valium började jag känna mig klar i huvudet. Jag visste att jag var tvungen att få Sophie hem till mig på något sätt. Vi måste prata ännu mer. Om hon bara spenderade lite tid med mig så skulle hon nog inte vilja vara med någon annan. Hon förstår mig som ingen annan. Hon känner mig som ingen annan. Hon dömer inte mig. Jag rakade mig nogrannt och inspekterade mitt ansikte. Stora mörka ringar, rödsprängda ögon och en av tänderna höll på att lossna. Jag har inte varit hos en tandläkare sen gymnasiet eftersom jag sköter om dem själv. Men Sophie ser bara till min insida, det vet jag. Jag tog fram tången ur badrumsskåpet, halsade några klunkar starksprit och gapade stort. Den lösa tanden satt en bra bit bak så det skulle inte synas så mycket. Inte för att jag tror att Sophie skulle bry sig, inte ens om jag bara hade två framtänder. Tången kändes kall och obehaglig när den rörde vid tungan. Nu var det bara att blunda och snabbt vrida tanden åt höger. Den lossnade förvånansvärt lätt och min mun fylldes genast av en stor mängd blod. Det började ila en hel del där tanden suttit och jag kände att en rejäl huvudvärk var på gång. Det varma blodet i munnen hjälpte dock.

Jag tittade mig i spegeln igen. Ju mer jag log, desto mer blod rann ut. Jag synade mig själv en lång stund, testade att le på olika sätt. Sedan spottade jag ut allt med våldsam kraft på spegeln. Tanden som följde med ramlade ned i tvättfatet med ett klingande ljud. Blodet på spegeln hindrade mig från att se mig själv så jag torkade undan med långsamma drag tills konturerna av ansiktet började träda fram. Då såg jag Sophie stå vid duschdraperiet snett bakom mig. Hon flinade åt mig. Jag skrek rakt ut, vände mig snabbt och rev ned draperiet. Jag kunde förmå mig sluta skrika. Till slut sansade jag mig och satte mig på golvet. Det droppade taktfast från duschslangen. Jag förstod nu att jag måste tala allvar med henne.

The work diaries #6

2005-04-19T02:49:00.000+02:00

Morgonen därpå gick jag till jobbet tidigare än vanligt, jag ville ha mer tid med Sophie. Jag fick anstränga mig för att inte babbla för mycket om mig själv, men jag tog i alla fall reda på hennes efternamn. Det passade tyvärr inte så bra till mitt men det fick bli en senare fråga. Sophie sa med en urskuldande min att hon redan vid första mötet hade tyckt se sig att jag var en ensamvarg med många funderingar. Jag berättade, för första gången någonsin till någon alls, om mitt liv och mina tankar. Hon lyssnade och sa en hel del kloka saker. Hon tyckte jag skulle ta itu med mitt förflutna, men att det får ta sin tid, att jag öppnade mig för henne var en bra start.

Vi fortsatte prata en lång stund, allt bara rann ur mig. Sophie tog lätt vid min hand när min röst blev lite darrig. Jag frågade henne om vi inte kunde prata oftare och var hon höll hus under dagtid. ”Jag är här hela tiden ju”, sa hon och log. ”Jag är här och kommer hjälpa dig”. Jag nöjde mig med det svaret tills vidare och andades ut med ett leende när hon lämnade fikarummet. Jag slumrade till en stund och vaknade när en av arbetarna sa att jag satt på hans Guns & Ammo-tidning.

Resterande delen av dagen försökte jag undvika Richard och de andra. Jag lyckades med det tills Julia kom in på herrtoaletten när jag smygonanerade på eftermiddagsrasten. Hon ropade mitt namn svagt och inväntade mitt svar. ”Snälla Julia, kan jag få vara i fred?”, skrek jag. I vanliga fall hade hon börjat gråta och gå undan men hon insisterade på att jag skulle komma ut. Hon såg lite skrämd ut, eller kanske snarare ängslig, jag fick lite dåligt samvete och frågade vad hon ville. ”Jag undrar bara... hur det är med dig”, sa Julia och jag såg att hennes ögon tårades lite. ”Varför gråter du?”, sa jag och kände mig irriterad. ”Vad är det du vill? Har Richard eller George hittat på nåt helvete med mina verktyg?” Hon sträckte på sig lite och tog fram en näsduk. ”Nej, det är inget sånt. Jag undrade faktiskt bara... hur det är med dig”. Det störde mig att hon avbrutit mig bara för att fråga mig detta. ”Allt är bra, okej? Nu går vi ut”. Jag tog henne lätt i armen och gjorde en ansats att få med henne ut.

När jag tog tag i handtaget för att öppna dörren ut greppade Julia tag i min arm. ”Jag måste bara få säga en sak, eller jag undrar över en sak. Varför är du på jobbet så tidigt nu för tiden och vad händer egentligen i fikarummet?” Hennes fråga gjorde mig lika provocerad som förvånad. Hon fortsatte. ”Jag åker alltid tidigt till jobbet p.g.a av min jobbiga situation hemma, fast jag är aldrig i fikarummet på morgonen. Men därifrån jag sitter kan jag se vilka som befinner sig där. ”Har du för helvete inget bättre för dig än att spionera på folk? Är det så intressant vad jag och Sophie gör?” Julia såg genuint förvånad ut och satte handen för munnen. Jag slog ut armarna i väntan på ett svar. Julia backade bak lite och svarade mig. ”Det är bara det att...den enda jag sett i fikarummet de senaste morgarna är du. Bara du.” Hennes yttrande gjorde mig totalt svarslös. ”Men du har sett så himla glad ut, så himla avslappnad. En morgon såg jag dig till och med skratta. Men i morse grät du, och fortfarande alldeles ensam.”

I brist på en verbal motreaktion gick jag fram till spegeln, insåg vid anblicken att jag inte tittat mig ordentligt i spegeln på månader. Det såg ut som att jag var sjuk i aids, eller att jag var i slutstadiet av ett cancerangrepp. Magen vändes sig ut och in och jag kräktes rakt ut.

The work diaries #5

2005-04-17T01:08:00.000+02:00

När jag vaknade låg jag i badkaret, vattnet hade runnit ut och min hud var alldeles mjuk. Synen av min nakna kropp fick mig att minnas drömmen och jag inspekterade instinktivt min kropp. Helst ville jag fylla på vattnet och ligga kvar hela dagen men armbandsuret på tvättkorgen visade 05.12, det fanns inte tid för det. En kopp kaffe, rena käder och Sinatra på stereon fick mig att må lite bättre. Det regnade ute och vid sista sträckan fram till jobbet stod några barn och trampade ihjäl maskar som försökte ta sig över asfalten. Jag joggade fram till dem och hjälpte till, men barnen sprang åt olika håll och skrek ”mördare” upprepade gånger.

För första gången på länge kände jag mig upprymd när jag stämplade in. Jag hade en känsla av att Sophie skulle sitta där denna morgon också. Men den här gången tänkte jag vara mer försiktig. ”God morgon”, sa Sophie och sken upp. Hon satt i soffan och kammade sitt våta hår med fingarna. ”God morgon”, sa jag. Precis som igår var det lyckligtvis bara jag och hon i rummet. ”Du kan inte ana vad jag blev kallad för nyss”, sa jag och kände mig sprickfärdig. Sophie tog en klunk kaffe och hummade åt mig som för att fortsätta. ”Det stod ett gäng ungar och...” Jag stannade upp och fick en dålig känsla i magen. Detta var inte något man berättade för en sådan som Sophie sa en röst inom mig. ”Vad kallade dom dig?”, sa Sophie och såg nyfiken ut. ”Dom kallade mig för gubbe”, sa jag och satte mig ned i soffan. ”Dom kallade mig för gubbe. Men det är okej.” Sophie fnissade lite åt detta och berättade en historia om när hon jobbat som lärarvikarie.

Jag hade svårt koncentrera mig under hennes monolog, jag kände mig nedstämd av någon anledning och avbröt henne mitt i en mening. ”Jag känner mig så ensam”. Hon verkade inte först veta hur hon skulle reagera. ”Hur då ensam, själsligt eller allmänt bara?” Jag kände efter och försökte förklara. ”Det är ingen som förstår hur jag menar. Hur jag tänker. Jag vill göra bra saker, för bra människor.” Jag lät henne ta in det en stund. ”Men det är väl en bra tanke, och jag tror inte heller det är någon som förstår mig alltid”. Det kändes som att hon lyssnade på riktigt, jag hade så mycket att säga, men miljön vi befann oss i stressade mig. En del av mig ville bjuda ut henne så jag kunde berätta allt, men det kändes för tidigt. ”Du tänker nog alldeles för mycket för dig själv”, sa Sophie. ”Men jag är en bra lyssnare faktiskt, så säger dom i alla fall. Jag finns här om du vill prata”. Det var det varmaste någon sagt till mig på... nej det finns nog inget att jämföra med. Sophie gav mig en det-ordnar-sig-ska-du-se-blick och gick ut från rummet. Jag kände mig lyckligt lottad att ha fått äran att lära känna en sån här kvinna. Hon var inte bara attraktiv på det rätta sättet, hon hade en behaglig och empatisk personlighet också. Precis som jag vill ha det. En kort stund senare kom arbetare in under tystnad och ställde fram sina lunchlådor. ”Vilken jävla skitmorgon”, sa den ena till den andre och tog en klunk ur sin fickplunta. ”Ny dag, samma skit”, sa en annan och spottade i slasken. Jag lutade mig bak i soffan och blundade.

Sophie syntes inte till denna dag heller efter samtalet i fikarummet. Richard och George fortsatte dock med sina förhör om min ”nya flickvän”. Richard gick till och med så långt att han ristade hennes namn inom ett hjärta på min termos. Julia tog försiktigt kontakt med mig på eftermiddagsrasten, men verkade inte få fram vad hon ville säga så jag gick iväg. På kvällen drack jag starksprit och tog ett långt bad, jag pratade högt för mig själv och låtsades att Sophie satt bredvid. Efter ett tag tröttnade jag på ljudet av min röst och sjönk ned under vattnet.

The work diaries #4

2005-04-16T01:38:00.000+02:00

En ung kvinna satt ensam i fikarummet. Hon verkade djupt försunken i en trist facktidning. Jag satte mig i soffan och iakttog henne tills hon tittade upp. ”Åh, förlåt, jag hörde såg dig inte”, sa hon och sköt undan en hårtest. Hon presenterade sig som Sophie. Hon var ny på jobbet och vad hon sa strax efter minns jag inte. Hon såg ut att vara något år yngre än mig, ganska säreget utseende och de mest gröna ögon jag sett. Hon utstrålade någon sorts vitalitet, eller vad man ska kalla det. Kanske var det bara för att hon hade ett leende på läpparna mest hela tiden. Det var i alla fall en stark kontrast till de andra jag ser på jobbet varje dag.

”Så, du tycker också om att vara ensam före jobbet en stund?”, sa Sophie och tog en tugga av sockerkakan. ”Jag tycker om att vara ensam mest hela tiden”, sa jag och hörde hur avvisande jag lät. ”Eller alltså, jag skulle inte vilja bli strandsatt som han... i den där boken.” Sophie fnissade till och det hamnade smulor på bordet. ”Jag har ett gömställe på plan 7, vill du se det?”, sa jag i ren panik. ”Vad har du gömt där?”, sa Sophie och såg road ut. ”Inget alls. Jag gömmer mig själv där ibland. Men du behöver inte om du inte vill.” Jag pillade bort etiketten från en flaska och önskade att jag inte gått in i fikarummet alls. ”Visst, du får väl visa mig runt lite sen kanske”, sa Sopie. ”Jag menade inte att försöka med något”, sa jag och kände mig plötsligt jättevarm. ”Jag skulle aldrig försöka med något, inte ens om Julia bad om det, inte ens då skulle jag göra nåt... därinne. George säger att Julia har torkat igen därnere. Och hennes man slår henne.”

Jag insåg att jag borde vara tyst och stoppade in en extremt stor bit sockerkaka i munnen. Den var torr och smulorna hamnade helt fel, jag fick en hostattack som varade i två minuter. Mina ögon tårades och jag fick inte fram ett ljud. Sophie sträckte mig ett glas vatten. ”Jag tror faktiskt detta är den mest underliga inledningskonversation jag haft”, sa Sophie och flinade. ”Men jag gillar udda typer, jag har träffat på de mest underliga typer, så det är inte mycket som skrämmer mig”. Jag var fortfarande omtöcknad efter hostattacken och gestikulerade åt henne att jag var tvungen gå till toaletten. ”Alright, och jag ska väl kanske bekanta mig med maskinerna då.”, sa Sophie och drog på sig ett par handskar.

Resten av dagen maskade jag och försökte hålla utkik efter henne. Jag genomled en hel timme bland alla arbetare på lunchen i hopp om att hon skulle dyka upp igen. Men jag såg inte till henne på hela dagen. På eftermiddagen berättade jag för de andra att det har börjat en ny tjej som verkar schysst. George lyste upp och visslade till. Richard bad mig beskriva hennes kropp utförligt, men jag kunde bara beskriva hennes ögon och lättsamma sätt. Julia satt tyst som vanligt och bet loss hudflikar från fingrarna. Richard blev såklart sur när jag inte kunde ge honom en recension och påstod att jag kärat ned mig i en kollega, ”det ultimata misstaget” som han kallade det. Jag sa att det inte handlade om något sådant, jag var faktiskt glad över att kanske kunna ha en stimulerande konversation med en kollega då och då. ”Jag vet nog vad du vill stimulera”, sa Richard och lämnade bordet. Allt detta gjorde mig frustrerad, arbetarna skulle inte få förstöra Sophie också. Hon var helt enkelt för ren och oförstörd för det.

När jag kom hem försökte jag hitta alla Sophie som fanns i telefonkatalogen. Det fanns väldigt många, men jag tänkte att jag kanske skulle veta, att det plötsligt skulle kännas rätt när jag såg ett efternamn. Jag försökte också hitta någon Sophie som hade samma efternamn som mig, bara för att se hur det kändes, men det misslyckades jag med också. När jag kom till sidan 74 gav jag upp.

Den natten drömde jag att Mor var i lägenheten. Jag hade hög feber och hon baddade mitt ansikte med en fuktig handduk. Det kändes som att jag var sex-sju år igen. Jag hade den där pyjamasen med pepparkaksgubbar på. Mor nynnade på en visa och sa att allt skulle bli bra. I bakgrunden kunde jag höra Far skramla med spritflaskorna. Jag förstod att jag nog inte hade feber och att Mor baddade mitt ansikte eftersom jag blödde. ”Lämna rummet kvinna”, sa Far som stod vid dörröppningen. Ljuset som strilade in från hallen bländade mig men jag såg Fars konturer. Han hade hämtat sina favoritleksaker nu, en hammare och vaselin.

The work diaries #3

2005-04-15T11:11:00.000+02:00

Så kom dagen då Mor och Far uppenbarade sig på min arbetsplats. Jag kunde höra Fars modifierade likbil utanför trots ljudnivån inne i fabriken. Ingen annan verkade ta notis om det. Jag skyndade mig upp till översta våningen där jag tog skydd bakom ett par trälådor. Far trädde fram via betongdörren på bottenvåningen med svart trenchcoat och hatt. Mor klamrade sig fast vid hans arm då han med hög hastighet stegade fram till närmsta arbetare. Jag kunde inte höra vad de sa men jag förstod att Far krävde att få tala med sin son. Arbetaren fällde ut armen över fabriken och ryckte på axlarna. Luftpistolen satt hårt fast på benet och det tog en stund att få loss den. Jag hade med mig en hel ask med kulor Gamo Pro-Magnum 4,5 mm som jag la ut på golvet. Far hade nu placerat Mor på en stol utanför fiket, själv gick han runt och frågade ut alla arbetare han såg. Mor grät såklart i sina händer. Hon hade helsvart på sig och såg ut att komma direkt från en begravning. Jag scannade snabbt igenom tänkbara släktingar som kan ha avlidit nyligen men kunde inte komma på vad Mor och Far egentligen har för släktingar kvar i livet.

Jag bestämde mig för att börja med att försöka skjuta av Far den där löjliga hatten. Första kulan missade grovt och träffade väggen bakom honom. Ett gäng arbetare som stod där splittrades snabbt och såg sig omkring. Far gick fortfarande med raska steg omkring på golvet omedveten om vad som skulle hända. Det borde vara lättare att skjuta honom i bröstet så jag tog sikte och kramade av avtryckaren. Kulan missade åter igen och det gjorde mig förbannad att se att Far inte ens märkte att han var under beskjutning. Jag visslade till en gång för att få honom att komma närmare, han hörde såklart inget, jag blev så arg att jag sköt mig själv i låret bara för att bestraffa mig själv och för att pumpa upp lite adrenalin. Detta blödde nästan inget men jag kände att jag andades ganska häftigt nu. Till slut rörde sig Far lite mot mitt håll. Denna gång ställde jag mig upp och sköt mot honom med dubbel handfattning. Jag träffade honom med tre skott inom loppet av 20-30 sek. Alla verkade ta på den nedre delen av kroppen. Han tog sig för benen och kastade sin hatt i golvet av ilska. Jag visste att han visste. Han förstod att jag var där någonstans. Mor verkade inte ta någon större notis om detta, hon tittade mot Far och gestikulerade att hon ville gå. Jag satte en kula i hennes vänstra ben.

Richard var först på plats bredvid Far, i combat-ställning, trots att han inte ens hade ett vapen. Far ställde sig upp från sin hukande ställning och borstade av sig. Med sänkt huvud tog han på sig hatten som Richard räckt honom och tog min gråtande Mor runt armen. En kort stund senare hörde jag den modifierade likbilen starta.

Jag gömde luftpistolen innanför byxorna och försökte se likgiltig ut när jag gick ned för trapporna. George, Richard och Julia pratade liviligt i munnen på varandra när jag kom ned. ”Ja, det var mina föräldrar”, sa jag nonchalant. ”Jag har inga kommentarer om vem som kan ha utfört detta dåd”, tillade jag och gick till fiket. Där hade någon gjort i ordning en födelsedagstårta som stod på bordet. Jag slog ned näven i den i hopp om att det skulle finnas något extra sött och gott begravt i mitten. Men det fanns inget alls där.

The work diaries #2

2005-04-13T11:13:00.000+02:00

Det finns en kille jag brukar kommunicera med när jag är i skrubben på plan 7. Det började med att jag såg en svart kille stå vid stängslet på rastgården. Han gestikulerade åt mig vid ett par tillfällen och det tog ett tag innan jag fattade att han antingen är dövstum eller bara en sådan som lärt sig teckenspråket av olika andledningar. Jag förstod inget alls men blev nyfiken och skaffade mig en bok. Efter ett par veckor kunde jag kommunicera med honom hjälpligt. Han tecknade att han satt inne för mord på sin hustru men var oskyldig, jag tecknade att jag satt inne också men var skyldig. Jag vet inte vad jag menade med det egentligen, och ångrade att jag sa det för det var ett helvete att krångla sig ur det via teckenspråk. Han förstod till slut att jag menade att jag känner mig lika inlåst som honom på ett sätt. Det blev ett trevligt avbrott att smyga till plan 7 varje rast och försöka lära känna honom lite mer. Jag tyckte han skulle söka sig till fabriken när han kom ut men han tecknade att han aldrig skulle komma ut någonsin igen.

Mina tre vänner började efter ett tag undra vad jag gjorde på mina raster egentligen, jag berättade om det hela. Julia fick något drömskt i blicken, kanske längtade hon efter att ha kontakt med någon som fick henne känna sig behövd. Jag berättade då vad killen satt inne för och hon såg genast avslagen ut. George och Richard föreslog att man snarast borde bomba fängelset, eller gasa ihjäl alla precis som man gör med ohyra. Detta startade en häftig diskussion med Julia i spetsen som försvarare för de inlåsta.

En dag när jag kom hem till lägenheten låg där ett nytt brev från Mor och Far. De beklagade sig över att jag aldrig var hemma när dom ringde eller hälsade på. Detta är ju något jag lägger ned mycket tid på att undvika, och har med tiden blivit extremt duktig på. Men i detta brev stod det att de skulle komma till mitt jobb någon dag eftersom dom visste att jag inte stannar hemma i onödan p.g.a av min ekonomi. Jag förstod på en gång att jag skulle vara tvungen göra något drastiskt. De nästföljande dagarna tog jag med mig luftpistolen till jobbet. Jag tejpade fast den vid smalbenet och hade den där varje arbetsdag. Det är svårt att döda någon med en luftpistol såvida du inte skjuter på nära håll rakt i ögat upp mot hjärnan, då kanske det skulle finnas en chans för dödlig utgång.

Med luftpistolen tejpad runt benet infann sig ändå en skön känsla, ibland skenade min fantasi iväg när jag strosade runt bland mina kollegor. Jag låtsades att jag var en SS-soldat som gick runt och övervakade arbetarna i fånglägret. En dag tappade en äldre man kontrollen över maskinen han förfogade över och det dånade i hela byggnaden. Jag gick genast över dit och skällde ut honom på låtsastyska. Han såg livrädd ut och jag ville egentligen spela ut hela fantasin genom att ta ut honom på bakgården, kanske utföra en skenavrättning eller tvinga honom putsa mina skor. Men jag klappade honom på axeln - vilket i fantasin betydde att jag benådade honom - och bad honom fortsätta med jobbet.

En kort stund senare gick jag till toaletten och kastade upp tills det bara kom blod. Stora delar av maginnehållet och blodet rann ned på bröstet och armarna, jag blev nästan lite skrämd av min spegelbild, sedan la jag mig på toalettgolvet för att spela död ett tag. Ingen kom för att beskådade min vackra och lidelsefulla dödsscen. Jag kände mig riktigt värdelös.

The work diaries #1

2005-04-12T08:03:00.000+02:00

Det bästa med mitt jobb är att man är i det närmaste anonym. Man stämplar in, går till sitt rullband eller var man nu ska befinna sig, sedan sköter man sitt under resten av dagen. Så är det tänkt i alla fall. För att behålla någon som helst värdighet och uns av välbefinnande går jag ofta undan till fabrikens mindre besökta gömställen. På plan 7 till exempel, finns en städskrubb med ett litet fönster som vetter ut mot fängelset mitt emot. När tillfälle ges brukar jag smyga dit med en kopp kaffe från fiket och titta på fångarna mitt emot fabriken som likt zombies vandrar runt på sin rastgård. Jag har sedan länge gömt en liten transistorradio i rummet, den fungerar utmärkt som avkoppling under tiden jag vilar ut där. Visst finns det en del av de hundratals arbetare jag vistas runt som jag gillar prata med. Vi har George, den feta colombianen som alltid har ett skämt på lager angående hans frus bakdel. Richard, en tunn kille med få tänder som är i min ålder, han säger att han har dödat tre män med sina egna händer. Han har offrens initialer på tre av sina knogar på höger hand. Och Julia, en tystlåten trött kvinna som alltid kommer med ett nytt blåmärke tillsammans med en ny fantastisk bortförklaring varje måndag. Richard brukar ofta erbjuda sig släcka hennes man, "jag vill ha fem namn på mina fem knogar", vi skrattar ofta åt honom eftersom vi inte ens tror han skulle klara av att ta ned Julia om så behövdes.

Detta kanske låter ganska underhållande men faktum är att jag hatar min tillvaro. Hade jag haft tillgång till C4 eller nitroglycerin skulle jag överväga spränga fabriken. Jag kanske skulle låta George och Julia få veta i förväg, men mina övriga kollegors liv känner jag mig ganska likgiltig inför. Mor och Far låter mig ofta veta hur stolta de är över att jag "acklimatiserats till samhället igen och är en viktig kugge i samhällets demokratiska maskineri". Detta är vad Far speciellt understryker i alla de brev jag får varje månad. Far skulle troligtvis aldrig kunna kläcka ur sig något sådant själv. Det är ett citat från domarens utlåtande efter min prövotid som vanlig arbetare. Detta kom man fram till ca fyra år efter incidenten på restaurangen då Anne tackade nej till att leva med mig. Jag spelade mina kort rätt och fick advokaten att hävda tillfällig sinnesförvirring till följd av traumatiska upplevelser som bottnade i psykisk instabilitet.

Jag spenderade bara ett år i fängelse och sedan tre år på olika psykanstalter. De fysiska ärr jag fått efter incidenten var inget jämfört med de emotionella ärren jag tillfogat Anne och hennes familj hette det också. Mor kom nog aldrig över det faktum att hennes son suttit i fängelse bland mördare och våldtäktsmän. Far såg det som ett utmärkt tillfälle att ta reda på information om mer eller mindre kända kriminella jag vistades omkring. Jag svarade aldrig på något av Fars brev, jag gjorde som jag alltid gjort, jag åt upp dem efter att ha slickat i mig smulorna av vetebrödet som Mor hällt i kuvertet.

Jag har haft många tankar på att förgifta kaffet alla arbetare dricker i fikarummet varje dag. Gift är ett fantastiskt sätt att skapa kaos och panik på en arbetsplats. Lätt att utföra, ingen vet vem som kommer drabbas. Det enda negativa är att jag själv inte heller skulle kunna veta det. Så jag la ned den idén. Det skulle kännas trist om George eller Julia skulle råka drabbas, men mest för att jag är rädd att jag själv skulle kunna glömma bort vad som är förgiftat. Egentligen vet jag inget om de båda, även fast jag träffat dem fem dagar i veckan bra länge nu. Vi pratar en hel del såklart, för att slå ihjäl tiden, men jag kommer ofta på mig själv med att citera personer ur TV-serier i stället för att säga vad jag egentligen känner. Det förefaller sig enklast och naturligast så. Om Julia berättar något gulligt hennes son gjort associerar jag till någon dråplig scen i Friends eller Cosby och säger något som någon redan skrivit. Nu råkar det vara så att George och Julia aldrig ser TV så dom vet aldrig att jag lånar andra personers manér och vokabulär. Trots detta anser jag dem ändå vara mina vänner.
Ibland när jag onanerar efter att ha druckit brukar jag fantisera om att ta Julia bakifrån samtidigt som hon med kontinuerliga hugg sticker hål på hennes mans bröstkorg. Jag respekterar inte hennes man alls och tror hon skulle må bra av att ha en yngre älskare som dessutom kanske kan rädda henne från att bli misshandlad.

Min chef är så klart ett svin. Vad annars hade han kunnat vara. Jag vet att han har porrtidningar innehållande minderåriga flickor under den svarta mappen i hans högra låda. Ibland när han äter lunch ute - och förmodligen snabbknullar någon skabbig hora på ett motell - brukar jag snoka på hans kontor. Jag skulle vilja sätta dit honom på något sätt, tidningarna är inte saftiga nog, jag bidar min tid tills något ännu värre dyker upp. Han kallar mig alltid för "Snatch" eftersom han är övertygad om att jag var mina medfångars privata hynda. "Jag ser det i ögonen på dig, du är alldeles tom grabben, du dog där i fängelset" säger han ofta sittande bakom skrivbordet med en cigarr i käften. Han gillar att kalla in mig någon gång i veckan bara för att psyka mig.

Jag är helt säker på att det är han och ingen annan som vill ha mig som sin privata hynda. Han gillar att kalla in mig för att bara sedan stirra på mig. Jag håller käften tills han säger något. Oftast slutar det med att han går fram och tar mig på skrevet och berättar att han kommer knäcka mig i sinom tid. Jag låter honom stirra på mig och jag utför hans meningslösa små uppdrag. Hans tid kommer också och jag vägrar åka in på behandling eller fängelse igen. Richard har givetvis erbjudit sig släcka chefen åt mig. Jag brukar bara skratta åt honom. Han menar väl men jag vet att han är lika rädd för chefen som 99% av alla andra i fabriken.

Önskedrömmen

2005-03-10T20:20:00.000+01:00

Det var en sån där dag då vi var ovanligt uttråkade. Nikola tog paus från prickskyttet och la sig på gräset bredvid mig. ”Jag träffade hennes spene” sa han och skrattade. Jag ville inte veta om han syftade på pensionärerna som rullatade förbi med sina handväskor i korgen eller om han syftade på korna som lufsade runt på ängen. Nikola bestämde sig för att vi skulle spela anden i flaskan. Det gick ut på att man gned på valfri Soda Stream-flaska och önskade sig något. Jag valde min vanliga dröm som jag fantiserat om sedan jag var i åldern då det fortfarande var roligt att bajsa på sig just som dagisfröken fått på en galonbyxorna. Denna gång tog jag verkligen i och koncentrerade mig. Jag fick till slut ont i tinningarna och somnade där i gräset.

När jag vaknade såg världen annorlunda ut. Förutom en kraftig pulserande känsla var hela världen ljusrosa. Det fanns massor av små dalar och gråa träd. Det kändes väldigt mycket som att ligga i en vattensäng med ljummet vatten. Jag ställde mig upp och vinglade omkring lite. Gråa smala träd, marken kändes som gyttja fastän den hade en helt annan färg. Jag klättrade så långt uppåt det gick, där det fanns mest gråa träd och när jag var vid toppen förstod jag hur det låg till. Det jag såg var en trött Leif GW Persson i full färd med att blöta sitt ansikte för att raka sig. Han stod mitt emot en spegel i ett billigt hotellrum. Jag insåg direkt att jag alltså faktiskt var 2 mm liten och var fast i en av hans dubbelhakor. Jag jublade och utnyttjade den mjuka massan jag stod på genom att göra ett par häftiga hopp. Det var som att vara på en gigantisk studsmatta. Jag visste att förvandlingen bara gällde i ett dygn så det gällde att ta vara på tiden. Men nu gällde det att gömma sig för rakhyveln. Jag sprang så långt ned det gick, genade mellan alla gråa träd, till slut gick det inte komma längre p g a av ett gigantiskt veck. Jag kurade där nere tills han var klar. Leif klappade på sina kinder efter han baddat dem med after shave. Sedan pratade han för första gången i min närvaro. ”You sexy motherfucker” sa han och lämnade toaletten. Jag vet inte vad som var roligast, den söta doften som gjorde mig alldeles vimmelkantig eller den sköna kittlingen i hela min kropp av hans stämband när det vibrerade.

Jag hoppades att han var på väg till Hasse för att lösa lite spännande brottsfall. Men det verkade som att han skulle shoppa. Vi var inne i ett par klädaffärer. Han köpte mest flanellskjortor. Leif verkade känna alla som han handlade av. Efter det gick han mot ett fik. Och där satt faktiskt Hasse och väntade. Jag satte mig ned och spetsade öronen. Lite som när man satt längst framme vid tv:n som barn med popcornskålen mellan knäna. Hasse ville krama oss när vi kom in men Leif kastade bara fram ena klöven. Nu hoppades jag på riktigt smaskiga samtalsämnen som Palmemordet, John Ausonius eller kanske lite off-the-record-snack om Elfsberg verkligen hade exkrementarkeologi som hemlig hobby. Dom snackade mest om en bil som Hasse skulle köpa. Det kändes som att Leif pratade mot kaffekoppen hela tiden. Jag märkte att Hasse ofta sökte ögonkontakt med Leif. Dom verkade ha en fin och stabil vänskap. Men jag såg en skymt av sorg i Hasses ögon ändå. För honom måste det ha känts som att Leif talade ned mot mig hela tiden. Jag ville inte att Hasse skulle känna sig utanför så jag la mig på rygg en stund och tuggade lite på ett skäggstrå. Det blev lite jobbigt höra på Leif efter en stund. På nära håll har han en tendens att låta lite som han snarkar när han pratar. Jag la mig tillrätta och sov en stund.

Jag vaknade när de båda var på väg gå. Hasse försökte än en gång omfamna oss och denna gång blev det en snabb liten kram. Leif och jag drog sedan vidare mot en taxi. Den var tydligen förbeställd för där satt Jan Guillou i baksätet. Han var asförbannad på en kvinnlig kolumnist. Jag anade en viss kyla mellan de båda männen. Leif bad honom rycka upp sig och sa att dom borde boka in en helg för jakt och umgänge. Jag kände att Leif bara sa så men Jan såg gladare ut i alla fall. Efter det åkte jag och Leif tillbaka till hotellet. En rolig sak var att jag märkte hur mycket kvinnorna faktiskt flirtade med oss när dom passerade. En kvinna i hissen viskade till och med ”Fäll mig med ditt köttgevär, jag ber dig. Rum 204”. Leif och jag skrattade i kör. Hon såg ganska bra ut men jag visste att Leif hade viktigare saker att göra. Kanske skulle vi bläddra i något gammalt fall uppe på rummet. Leif blev väldigt andfådd av att åka hiss, eller om det var p g a inviten, han la sig direkt på sängen och tittade i taket. Jag gjorde detsamma. Jag undrade vad han tänkte på när han låg där. Det gamla PKK-spåret? Vad visste egentligen Lars Tingström? Eller tänkte han bara på gamla jaktminnen? Det kändes mysigt i alla fall att ligga där med honom. Vi sov en stund till ljudet av en radio som spelade klassisk musik på låg volym.

Jag vaknade av att Leif mumlade ”Liza....gå inte...ta en till bit av stuvningen. Berätta mer om Piteå.” Det var lite blött omkring mig. Jag insåg att Leif gråtit i sömnen. Jag la mig i fosterställning och kramade honom så mycket det gick. Leif gick ut på balkongen en stund. Det var mörkt ute nu. Nedanför hördes bilar och människor som samtalade. Leif gick runt i rummet. Han kändes orolig. Efter en stunds stirrande i spegeln gick han ut i korridoren. Han stannade utanför rum 204. Nej nej tänkte jag. Gör inte bort dig Leif. Uthärda detta, hon vill bara utnyttja dig. Jag ställde mig upp och stampade och bet honom. Insåg att det var risk för att han skulle klia sig och slutade genast med det. Leif höjde handen som för att knacka. Men drog in den igen. Han övade på några sensuella fraser men verkade inte nöjd med dem. Han strök lätt med fingrarna på dörren och vände tillbaka.

Leif gick in till toaletten igen. Han såg faktiskt gladare ut. Du är värd något bättre ropade jag precis som Leif själv sa ”I’m a cool cat” till sig själv i spegeln. Sedan satte han sig och kissade samtidigt som han nynnade på en Sinatralåt. Jag blundade och höll för öronen, inte för att det lät illa men av respekt. Leif tog på sig en pyjamas med bambimönster och slog på TCM. Där visades en gammal film med Lauren Hepburn. Hon var strålande vacker och färgerna var så där vackra som dom bara kan vara i gamla Hollywoodfilmer. Vi la oss båda till rätta och bara myste. Jag visste att jag skulle vakna i gräset bredvid Nikola när jag sovit klart. Men det kändes faktiskt helt okej. Jag var jättenöjd med min dag. Gonatt sa jag till Leif som redan börjat dåsa till innan eftertexterna börjat rulla. Gonatt gonatt sa Leif till ingen särskild en stund senare och släckte. Eller så var det kanske till mig och Lauren.

Fakturan

2005-02-24T08:30:00.000+01:00

Jag fick hem en faktura komplett med OCR-nummer och ett bankgironummer. Där stod det att min mindervärdeshalt var uppe i 62% och att det var dags att betala. Detta gjorde mig väldigt förvånad. Dels för att jag trodde jag hade ett mindervärdeskomplex omkring 80-90% och dels för att jag undrade hur dom räknat ut det. Jag kände att det var lönlöst bråka om summan, 1459 kr skulle dom ha, men jag gav mig satan på att få ned procenthalten till omkring 30%. Jag började låtsas prata i telefon på kvällarna. Långa låtsassamtal med låtsaskompisar om hur vi alla duger om vi bara skulle se till det inre lite mer. Jag infiltrerade det lokala invandrargänget och låtsades göra en undersökning om deras kärlek till Tony Montana i Scarface. Jag beundrade deras ideal, men det gjorde mig mest förvirrad, det var svårt veta om mindervärdeskomplex faktiskt var negativt eller positivt.

Under en affärslunch fick jag verkligen anstränga mig då en bratkille vid bordet bakom mig berättade för alla om bilen han skulle köpa. Jag visste att jag troligtvis var bevakad precis hela tiden, men tog ändå risken och tryckte in bordskniven just ovanför armbågen på honom när jag reste mig för att gå. Han föll ihop och skrek. Jag viskade ”epilepsianfall” till personalen och lämnade lokalen.

Den helgen fick jag hem en puma. Jag var helt övertygad om att mitt sovrum var buggat så jag onanerade elva gånger på toaletten innan jag la mig bredvid henne. Hon hade då somnat och både min penis och handled hade svullnat upp rejält. När hon vaknade till och ville ha sex var jag tvungen tacka nej. Jag frågade om hon kunde tänkas onanera själv och helst stöna två timmar i sträck, men hon slog mig med knuten näve rakt över näsryggen och gick hem.

Positivhalaren 5:5

2005-02-07T21:42:00.000+01:00

Jag beslöt mig för att inte packa några resväskor alls. Jag och Anne skulle börja om från början på Lanai. Kanske hon kunde få ta med sig en necessär om det behövdes. Det kändes inte ens viktigt att sätta saker i kartonger, inte för att det fanns mycket. Böcker, kläder och lite skivor. Jag antog att Mor och Far kommer ta mina saker efter detta är klart. Men jag kunde inte lämna Hunden ensam i frysen, jag ville inte att vem som helst skulle ta med sig honom när jag var borta. Hunden låg sedan april i en svart soppåse. Väl bevarad och nästan lika fin som vanligt. Hundens ögon var slutna och helt täckt av frost. Jag provade ställa Hunden i en naturlig position, som att han stod förut, men den välte hela tiden. Jag ville inte att Hunden skulle ruttna under jorden och ha en massa äckliga maskar på sig, så jag funderade på om det bästa inte vore att låta Hunden bli ett med mig. Jag insåg snabbt att det inte fanns tid för det, dels för att det skulle ta för lång tid att tina honom, dels för att jag helt enkelt inte skulle orka äta så mycket. Jag hämtade natriumhydrat och satte Hunden i mitt badkar. Det heta vattnet löste snabbt upp frosten och Hunden såg nästan levande ut. Sedan hällde jag i all natriumhydrat som fanns och stängde dörren.

Min initiella tanke var att klä upp mig inför dagen men förnuftet sa att det inte var osmart att ha otympliga kläder, det fanns ju en hake. Och tvingas jag strida om Anne vill jag kunna röra mig så smidigt som möjligt. Jag tvingade i mig bönor och kaffe, klockan var nu närmare åtta på morgonen. Mitt vapen - en Glock 34 stulen från Fars samling - var laddad och klar. Jag brydde mig inte om att låsa min dörr. När jag passerade grannens dörr, han som slår frun på helgerna, såg jag att den var halvt öppen. Dom måste ha tittat ut nyss, kanske för att jag levde om när jag gjorde mig av med Hunden. Jag vet inte om jag faktiskt sett grannen förut, vi kanske har småpratat flera gånger under åren. Jag minns inte, men han såg ungefär ut som jag trodde. Orakad, ölmage och en smutsig morgonrock. ”Du grabben, vad tror du om att ge fan i att leva om den här tiden på morgonen” sa han och synade mig upp och ned. Jag drog fram pistolen och siktade mot honom. Han rörde sig inte och jag tog ett kliv framåt. Han öppnade munnen för att säga något, då satte jag pipan i munnen på honom och tvingade honom tillbaka. Hans skabbiga fru, blåmärken i hela ansiktet såklart, tittade upp bakom honom. ”Aldrig mer” sa jag till honom och nickade mot henne. Han backade in i lägenheten och stängde dörren.

Regnet fortsatte ösa ned under hela vägen till fiket. Det tog mig någon timme att gå dit eftersom jag struntade i bussen. När jag var inne var det lunchtid och en rad lasbilschaffisar stod på kö för att tänja buken med chili con carne. Anne var vackrare än någonsin med sitt blonda uppsatta hår och en vit skjorta. Jag räknade ut att jag antagligen skulle få köa i minst femton minuter innan jag kom fram till henne, om jag ens kom till hennes kassa. Hennes kollegor jobbade nämligen också hårt eftersom det var lunch. Jag satte mig vid ett bord och lyssnade på jukeboxen en stund. Den spelade A whiter shade of pale och jag kände mig plötsligt väldigt nedstämd. Tänk om jag aldrig gått in hit den där gången, hur många år hade Anne fått slita här innan jag hade räddat henne. Detta var tankar som gjorde mig uppspelt men också ofokuserad. Jag kände mig spyfärdig och det dunkade i mitt huvud. Det slog mig att jag borde kanske slå på stort, jag borde be om allas uppmärksamhet och berätta om mina planer för alla här inne. Jag såg bilder av hur alla applåderade och att chefen skulle komma in med en tårta till mig och Anne, han skulle önska henne lycka till och tacka mig för att jag gör detta. Det åskade ute och en ensam hund gnällde till vid parkeringen. Jag satte min Glock 34 i bakfickan och ställde mig upp på ett bord.

Familjen närmast mig drog efter andan, dom måste ha sett vapnet i min bakficka från där dom satt, men alla andra i lokalen tittade uppmärksamt på mig när jag talade. ”Jag har ett tillkännagivande att göra, min kärlek...Anne...kommer inte att servera här mer”. Anne tittade på mig från kassan, hennes mun och ögon var uppspärrade. Hon höll sina händer för bröstet. ”Ja, det är sant. Jag kommer erbjuda Anne ett bättre liv, med mig på en ö, långt härifrån”. Jag klev sakta ned från bordet och gick till sidan av kassorna. Anne och hennes kollegor backade bak när jag kom, människorna i lokalen viskade livligt till varandra. Alla såg förväntansfulla ut, snart skulle dom förstå. Och kvinnorna där inne skulle förmodligen bli avundsjuka, att det inte var just dem jag råkade förälska mig i. Jag tyckte nästan synd om männen där dom stod och höll om sina fruar. Jag öppnade famnen mot Anne medan jag gick mot henne. ”Anne, jag har inte velat säga detta tidigare men...jag har ordnat allt. Du behöver inte jobba här mer. Du får följa med mig till Lanai. Förstår du? Det blir bara du och jag, solsken, stränder, drinkar. Vi kan öppna bar där. Jag har ordnat det mesta. Och biljetterna finns här”. Jag trevade efter dem i min ena bakficka, då skrek kvinnan i familjen som satt närmast mig tidigare. ”Han har ett vapen”. Folk började skrika och huka sig, det blev panik vid dörrarna. Småbarn skrek efter sina föräldrar. ”Anne...” hann jag bara säga innan hon skrek rakt ut. ”Vad tror du egentligen? Vem tror du jag är? Jag vill ju inte ha något med dig att göra”. Jag var beredd på detta, att någon kanske har stulit henne. Men jag hade mitt triumfkort kvar.

”Anne, förstår du inte att jag ger dig detta helt gratis. Jag har sparat pengar i flera månader. Du förstår nog själv att du inte kan tacka nej till detta. Vill du severera chili con carne här resten av livet? Jag erbjuder dig ett lyxliv. Med mig. Du och jag är...jag är inte hel utan dig. Och du vet nog att du inte är hel utan mig. Vi hör ihop. Visst vet du det innerst inne?” Anne bara tittade på mig och hyperventlierade. Jag fortsatte. ”Okej, jag kan tänka mig vänta ett par timmar om du måste förklara för....någon.” Hon såg så upprörd ut att jag bara ville krama henne. När jag skulle omfamna henne stötte hon bort mig med våldsam kraft. Jag föll på ändan och till min förvåning gjorde det inte ont där bak, när jag landade på vapnet. Jag fick ont i magen. Hon hade följt med i fallet och låg nästan ovanpå mig. ”Anne, vi kanske ska gå åt sidan så jag får berätta detta i lugn och ro. Vi behöver tid för oss själva.” Anne tittade på min mage och sedan på mig. Hon såg ut att vilja börja gråta, underläppen darrade så där som det brukar göra i känslosamma filmscener. Jag tittade ned på min mage. En mörk fläck växte sig fram på magen, i Annes vänstra hand fanns en stor kökskniv. Jag kände mig väldigt svag och yr. Jag orkade inte hålla upp överkroppen och la mig ned helt och hållet.

I taket fanns en fläkt som surrade svagt. Jag hörde fräsande ljud från stekytor. Det kändes precis som när man håller på somna, det var nästan skönt. Jag ville så gärna somna där med Anne på golvet, vi var så nära varandra. Så nära har vi aldrig varit. Jag ville sätta mig upp och se om hon var stulen, men jag var för svag för det. Jag sökte efter hennes händer. Hon snyftade lite nu och tog mina händer. Dom var varma och lite kletiga av blodet. Jag flätade samman våra fingrar. Det fanns inga ringar alls. Jag hade haft chansen ändå.